Mellandagarna

Första året i min livs historia som jag, motvilligt! , erkänner att jag är glad att julen är över. Det är med en tår i ögat jag säger det men i år blev det bara på tok för mycket av Allt. Jag älskar julen och allting runt den men att köpa ett hus och få nycklarna till renoveringsobjektet i samma veva är någon jag aldrig gör om igen. Då väntar jag hellre på huset några månader till!

Jag har velat stänga in mig i ett tyst, mörkt rum och bara vara där för mig själv och vänta tills kroppen återhämtat sig. Jag vet inte vilket som varit värst, värken eller den totala psykiska utmattningen mina kognitiva problem medför. Att sitta vid ett julbord med en glad släkt som alla pratar i mun på varandra må vara väldigt roligt. Att se hur alla skrattar och ler, tjoar och tjimmar i julefrid är underbart. Men.. det ingen ser är att jag varken hör eller förstår någonting av det som sägs. Det enda jag uppfattar är alla ljud som skär mig blodig i öronen och huvudvärken som skenar upp till månen. Jag blir yr och värken i nacken ökar sakta men säkert. Ibland blir julen bitterljuv men jag skulle aldrig byta bort den mot tystnaden hemma hos mig, ensam. För julen ska man fira tillsammans. Det vill i alla fall jag.

Paniken och ångesten har legat som en kvävande täcke över mig hela jul helgen. Idag är första dagen jag bara varit hemma och inte gjort något vettigt alls. Inte ens hunden har fått sig en ordentlig promenad, jag orkar bara inte. Fast.. vi åker till Sälen ikväll så jag har ju packat och det är ju vettigt...

Ska bli så skönt att komma bort lite från staden. En paus och chans att komma tillbaka. De andra åren har jag åkt skidor men jag får se hur det blir denna gång.. kanske något åk blir av eller många. Det får kroppen bestämma när jag vaknar där i morgon bitti, i den lilla smala sängen i bästa tjejkompisens Sälen stuga.


Tjilivippen och Gott nytt År!

Julstök

Är mitt uppe i julstök här hemma! Har tagit en paus från julklappsinslagningen! Snart ska skinkan in i ugnen, granen är klädd dock än lite sned.. Om någon timma är det uppesittarkväll med Bingolotto och jag och älskling ska dricka glögg, äta skink mackor och mysa med bingolottos julspecial! Våran egen tradition som är bland det mysigaste med julen!

Önskar er alla en riktigt God Jul !! Hoppas ni får det varmt, mysigt och bara underbart!

Julgodis bak x 3 försök

När ska jag lära mig....??! Jag blir så trött på mig själv när jag inte kan ta det lugnt! Förbannad blir jag men fy tusan vad svårt det är att inse sina begränsningar och börja leva efter dem. Den enda som får sota för dem är ju jag och den enda som kastar sig själv i elden är jag. Borde det inte vara lättare då att känna när det bränns? Man kunde ju tro det....

Jag hoppas att när jag väl får en psykolog kontakt att de ska kunna lyckas hjälpa mig med mitt stora problem. Det jag har svårast för här i livet och där jag är just nu, är att just anpassa mig efter mig själv. Jag blir så arg och ledsen när min kropp värker och säger ifrån. När den på en gång vid varje aktivitet ropar att "det gör ont nu... kan du sluta nu... du vet att jag inte klarar det här...". Det gör så himla ont i hjärtat och själen min när jag inte orkar göra allt jag vill. När jag inte kan vara den tjejen som river taket i vårat nya hus eller kan baka lussebullar själv. Det är så svårt att anpassa sig till sitt nya Jag när du inte vill eller ens känner dig hemma i att vara något nytt Jag. Ett jag som är så långt ifrån den personen din själ har varit och vill vara. Jag tror att det är där min sko klämmer rejält. Jag vill inte vara den jag nu tvingats att vara. Därför protesterar jag mot mig själv och skadar min kropp på de elakaste vis jag vet, att alltid överprestera i mina aktiviteter och ta mig an saker jag vet jag absolut inte borde.

Jag hoppas att en hjärnskrynklare skulle kunna prata mitt andra jag till sans så att mina olika jag blir ett. Så att jag kan födas på nytt i en ny personlighet som jag trivs i! För så länge jag inte trivs i mig själv kommer livet att fortsätta vara hårt.

Lite filosofi så här i yran av alla smärtstillande tabletter idag. Blandat med den stora grytan stress och hemma gjorda krav på alla möjliga ting jag vill få gjort.


Imorgon ska jag på massage igen och det ska bli underbart för värken är hemsk. Den hastiga och extrema kylan plus hus projekt och diverse andra vardagliga saker är inget bra sopp kok för mig. Konstiga metaforer jag lyckas slänga ihop idag.. skyller även det på min totala berusningsyra! Tack för mig!

Snö & Julstämning

Äntligen har den underbara härliga snön kommit! Jag njuter i fulla drag där jag sitter i min lilla stuga på landet. Där snön gnistrar vit över åker och äng. Där granarna och tallarna blir täckta av snö, deras grenar sträcker sig närmare och närmare marken. Julgranen på gårdsplanen lyser så stämningsfullt och de andra trädgårdbelysningarna sprider sitt varma sken på det vita täcket. Ååå så jag älskar vinter fröjden här ute!! Annat är det i stan där bilarna och saltet smutsar ner och lämnar gator och torg gråsvarta och blöta.. Nej, jul ska firas och njutas på landet där den sanna julstämningen finns! Men det är bara mina drömmar!


Idag har jag varit på en välbehövlig massage. Kroppen skrek av smärta innan och det var så skönt att bli ompysslad en stund. Det har tagit mig många många massage timmar för att bli så "knåd-"bar som jag är idag. I början fick de knappt röra mig men idag kan de knåda på ganska bra. Jag måste dock gå snart igen om jag ska ha någon större nytta av massagen. Så får se om jag hinner iväg igen innan jul. Idag har värken släppt på vissa ställen men ökat på andra, därför är det viktigt att gå några gånger till så att hela mitt problematiska område får slappna av till slut.

På fredag får vi huset!!! Och nu ska jag nog gå ut en sväng i snön.... Kan inte låta bli!!

Känner mig krossad och ihop pusslad utan lim

Fy schalingens vad slut min kropp är.. Känner mig verkligen överkörd av en ångvält, krossad av ett tåg och desperat ihop pusslad av en tre åring utan lim. Kan någon förstå hur det känns?
Hela kroppen skriker "lägg av" i högsta falsett. Skulle vilja sova i en vecka nu, minst.

Har varit riktigt sliten länge nu men igår var jag i Karlskoga och det är nog orsaken till att jag är mörbultad nu. Var och fikade med en tjej som jag träffade på Öppenvårdsteamet. En tjej som också fick kognitiva problem när hon var väldigt ung, vi är i ungefär samma ålder. Var jätte trevligt och skönt att träffa någon som vet hur det är när hjärnan lägger av. Någon som förstår hur man menar med att sucka över att glömma saker. För glömma gör ju alla men det är inte lika för oss.

Orkar inte skriva så mycket mera nu, har just vaknat ur min lunch tupplur. Ska försöka ordna lite saker nu så som; boka en extremt välbehövlig massage, skriva julklappslista, avsluta ett medmera konto, svara advokaten på hans samtal och maila en hundtränare om Zimba frågor. Sånna där små saker som blir så mycket för mig. Som vanligt har jag gjort en lista och ska stryka en sak i taget men just nu känns pennan som ett bly lock och jag vill helst bara krypa ner i soffan.. Men! måste ordna dessa grejer först så jag kan försöka vila utan att stressa upp mig för ogjorda saker. Det är det värsta jag vet!


Sen måste jag bara lägga in en kommentar som en vän skrivit. Så mycket det värmer när någon skriver så snällt om en. Så mycket det värmer när någon visar att de ser hur man kämpar. Så mycket det värmer att höra någon säga ord som att "du är stark". Så oändligt mycket det värmer att höra det från en vän!!!!! Du får mig att orka lite till!

Så här skrev hon;

"Gumman då. Svårt att helt förstå hur du känner, men jag vet att det suger att vara sjukskriven. Jag finns alltid här om du vill prata eller bara sitta och titta ut i intet. Du är en fin människa och jag beundrar dig för du är så himla stark. Bara att fixa med advokat, habilitering och en massa annat. Bara det är att ha ett heltidsjobb för dig ju. Ta hand om dig och var rädd om dig. Finns det någonting jag kan göra. Tveka inte att säga till. Kommer alltid att finnas här. Puss Din Sara"

Tänk om jag satt på jobbet nu..

Idag saknar jag att ha ett jobb att gå till. En rutin där jag är behövd och kan små prata med arbetskamrater om dagens händelser, skvaller och viktiga I-landsproblem. Så som hur jobbigt det är att skrapa rutorna på bilen eller hur du slänger dina halv prickiga bananer för du inte gillar prickar på dem.. Sånt där viktigt ni vet?

Ibland tycker jag det är skönt att vara sjukskriven. Det ska inte förnekas men oftast så är det ganska påfrestande och tråkigt att leva i den sjukskrivna bubblan. Vi står liksom utanför jämt känns det som. Tittar på medans alla andra lever och tycker att vi mest kostar pengar. Tyvärr behövs det sjuka som orkar sprida berättelsen hur det är att vara sjuk. För de som är friska har ingen aning, inte ens de som tror sig veta. Kanske kan min blogg hjälpa någon att förstå lite bättre att det inte är en räckmacka jag svävar på som sjukskriven?

Det känns konstigt att ens försöka tänka på jobb nu. Så många år det var det enda jag tänkte på och strävade efter. Alla olika jobb jag försökte mig på. Det känns så overkligt nu, har det verkligen hänt? Jag kanske måste söka nya jobb och testa igen nu? Det var ju så länge sen! Jag kanske orkar mera nu... Så går tankarna hos mig. Det gjorde de förr också, enda skillnaden var att jag då trodde på det själv. Att jag skulle orka mera på nästa jobb. Vilket jag givetvis inte gjorde men det var inte uppenbart för mig då.

Framtiden känns oavlägset långt borta. Så långt borta att jag inte ens kan skymta den i horisonten. Det är tungt att känna så men jag måste fortsätta tänka att någon dag kommer den oavsett om jag kan skymta den nu eller inte. Den måste ju finnas där någonstans?! För hur ska man leva livet om man aldrig kommer att jobba något? Det gör mig rädd..

Jag orkar inte tänka eller fundera på vilka jobb jag skulle kunna klara av. Jag vill inte höra talas om sådant än för det gör för ont i själen. Även fast jag själv kan grubbla mig sönder på det i min ensamhet. Jag har för lite kött på benen och jag försöker glupskt sluka i mig all föda jag kan få i form av information och erfarenhet för att göda mig själv. Tråkigt nog tycker jag att det går alldeles för segt men jag vet inte hur jag skulle kunna påskynda den läknings processen mer?

Dagen efter helgen

Hela helgen har det varit fullt upp, i lördags hann jag bara lägga mig ner på sängen en kvart. I fredags var vi bjudna på tre rätters middag hos en gammal klasskompis till mig. Det var till min ära för att fira min 25 års dag då de inte kunde komma. Det var högt över min förväntan, så fint de hade gjort det!! Tusen tack!

I lördags umgicks jag med H som var hemma över helgen. Länge sen hon och jag sågs en dag så där, ensamma också. Så jag saknat det! Jag hoppas vi kan göra om det igen när du kommer tillbaka till Örebro för din praktik! Blev jätte glad över det fina paketet jag fick! Så gulligt av dig att ha ordnat så fint!
På eftermiddagen/kvällen var det glögg-in i stallet (trädgårdsrum) här på gården. Svärföräldrarna hade ordnat det så mysigt och bjudit in bygdens grannar. Riktig julstämning var det med granris, ljus, pepparkakor och ångande glögg!
På kvällen åkte jag och M till E.U (hihi) och där bjöds de på super god mat och Robinson i soffan. Dagen kunde inte avslutats bättre!
Söndagen slappade jag hemma först sen fick vi middag hos mor och far. Skönt att slippa laga mat! Dock när vi kom hem på kvällen var jag så urpumpad på energi och uppskruvad av trötthet att jag drog igång och dammsög hela huset....

Ibland är det bara så himla knasigt hur min kropp fungerar. För, jag var verkligen totalt slutkörd men när jag är i det stadiet så funkar inte min hjärna alls. Jag kan vara enormt slut och ha väldigt ont men ändå så fattar jag inte att jag bara ska vila. Det går inte att beskriva med ord hur jag blir då. Jag fungerar inte som jag ska. En normal människa inser ganska snabbt att man inte ska springa ett maraton om man nyligen brutit ett ben. Det fattar inte jag när jag är slutkörd. Jag bara springer och springer och springer tills jag stupar för att jag blivit så fumlig på vägen. Ibland blir jag bara som ett duracell batteri, ni vet den där kaninen...


Var på vattengympan idag på G-vik. I isvaken... brrrr!! Jag har bestämt mig för att höra med min sjukgymnast om jag inte kan få komma till rehab istället på USÖ. Där de har varmvattenbassänger att träna i. Själva gympan på G-vik går bra men det är sakerna runt omkring som gör det lite mindre bra för mig. Så som kallt vatten vilket gör att jag spänner mig mer i nacke och axlar, ett stort badhus med mycket folk blir jobbigt för uppmärksamheten och utröttbarheten bla. Idag var det minst två högstadie klasser där, dvs en väldigt stor skara skrikande, tjoande och vilda pupertets tjejer i omklädningsrummet. Puh.. Sista stunden innan jag var helt påklädd och redo att kasta mig ut i kylan fick jag nästan panik av allt ljud. Det känns som att man får lock för öronen, det blir ett enda skrikande sorl av ljud som inte blir tystare av locket för öronen utan istället blir det bara mer och mer påträngande och tryckande.

Trycker i ögonen, dunkar i tinningarna och värken krampar i axlar och nacke. Det spänner från baksidan av öronen hela vägen ner och ut i axelpartiet. Armarna känns svaga och fumliga. Benen vill inte orka bära mig. Ryggen är svag som ett kokt spaghetti strå. Det här är vardagsmat för mig, konstiga är bara att ni aldrig kan se det på mig. Ibland önskar man att det syntes. Som att en stor neonskylt tändes och blinkade i pannan på mig. Roligt det skulle se ut!

Jag vill skriva om mötet idag men jag orkar inte nu. Kanske senare, fast jag har så mycket jag vill och behöver göra just nu. Värsta av allt är att jag blir stressad och då blir nästan ingenting gjort istället. Förr var lite stress bara bra för mig nu är det tack och adjö så fort stressen gör sig hörd. Minsta lilla viskning av Herr Stress och jag lägger av.

Trötter, Sömn-er & Gäsper

Kan man bli så slut att man inte ens vet att man är vaken fast man är det?

25 års dagen firades i dagarna tre och nu behöver jag vila minst dubbelt så länge. Jag orkar inte ens skriva här egentligen men efter en önskan av The Godfather så skriver jag nu ändå någon rad eller två.

För er så framkommer texten som sammanhängande och relativt klar. För mig är det ett virr varr av svarta konstiga bokstäver som inte verkar bilda några vettiga ord alls. "Sudd" knappen på tangentbordet går varm så att ni inte ska kunna se alla mina stavningsmisstag och slintar med fingarna. Är man en tjej med höga krav på sig själv så kommer den djävulen även att bita mig i örat i denna stund. För är man en tjej som vill orka som alla andra så gör man många gånger fel mot sin kropp. I alla fall när man har en skada som sätter stopp.

Många gånger blir man förvånad att man orkar när man egentligen inte alls borde orka.

Nu ska jag lämna datorn, stänga av den helt. Stänga av luftvärmepumpen, skönt att slippa det eviga bruset av den. Det brusar tillräckligt i mina öron och mitt huvud var dag ändå. Släcka ner så att bara adventsljus stakarna lyser, göra en varm kopp kvällsro. Ett te som gör dig avslappnad, harmonisk och lugn. Sömning för den delen också. Jag väntar på att sömntabletten ska börja göra sig märkvärdig och dra mig in i den där dimman jag saknat så många nätter nu.

Gonatt från en av de sju dvärgarna, Trötter.

Vill se snön falla!

Jag längtar efter snön. De vita ängla flingorna som faller till marken och sprider lugn. Jag tycker att snö flingor som faller är det vackraste som finns! Kan sitta och titta ut långa stunder och bara drömma. Önskar jag fick sväva runt bland dem!

Dagarna rullar på, allt för fort trots att jag går och stampar av förtvivlan emellanåt. Ibland känns allt bra, ibland känns allt mindre bra. Jag önskar jag hade ork till att ringa alla vänner oftare. Prata i telefon med dem oftare, bara för att inte tappa den nära kontakten med någr av dem. Fast just nu har jag så lite ork till sådant. Tycker allt annat tar så mycket energi hela tiden.

Har äntligen, efter 8 veckors väntetid...!!! fått mitt intyg för aktivitetsersättnings ansökan. Så nu börjar den andra långa väntan på besked om det. Vilket kan ta upp till cirka tre månader.. Kunde inte komma mer olägligt med tanke på att vi just har köpt hus....! Men det ska ordna sig det med. Skulle aldrig i livet vågat köpa ett hus med M nu om vi inte hade haft våra föräldrar att luta sig mot om det skulle bli kris. Tack för ni ställer upp!!


Huset vi köpt, nu kommer äntligen lite information om det..!! Hehe.. ligger i Lillån på Halmvägen 3. Det är ett 1 ½ plans hus med källare och fristående garage. Vi får tillträde den 18 december och då börjar renoveringsplanerna på allvar! Jag längtar enormt men tror fortfarande inte att det är sant!! Ett eget HUS....! Det är ju typ världens största affär...! Håll tummarna för att allt går bra !

Önskelista 2009

Det närmar sig ganska snabbt min födelsedag.. ! och därför tänkte jag lägga ut lite bilder på saker som jag önskar mig. Jag tycker det är bättre att önska sig saker så att man får något man vill ha än saker som sen bara ligger och skräpar.. så här kommer lite önskningar!

Bakskål i porslin.


Melaminskålar med plastlock.


Plåtburkar med romantisk blommönster.

Alla dessa saker hittar man på bla http://www.systerlycklig.se/ ,

liknande saker finns också på http://www.countrystyle.se/ .

Andra saker jag önskar mig är;

*En cykel med cykel korg + hjälm

*Presentkort på Plantagen, Ikea eller liknande till nya huset!

*Någon upplevelse, konsert, show

*Kokbok "Mat med tryck i" av Anna Skipper + tryckkokare

( finns på http://www.skippersmart.se/ )

*Trädgårdsbok med tips och skötselråd för de vanligaste trädgårdväxterna

*Dans spel till Nintendo Wii

*En lång regn jacka/kappa

*Pengar

Nu ska jag krypa upp i soffan och vänta på Arga Snickarn på tv 3.

Är trött efter en dag med möte på USÖ, samtal med advokaten

och privat träning med Zimba. Tack för mig!

Kampen för att komma tillbaka

Denna kamp, denna eviga tunga kamp. Så jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och skutta vidare i livet, se till allt det ljusa och lyckliga jag har. Så där bekymmerslös som jag vill vara.

Jag är så lycklig för många ting i mitt liv. Så som min underbara sambo, vårat hem, hund och tillvaro. Min familj, mina vänner, min hyffsade hälsa utan sjukdomar och sådant elände. Ändå är det i dessa tider svårt att leva med den glädjen och tacksamheten. Allt annat får jag kämpa för. Jag blir arg på mig själv när jag skriver det här, för jag vill egentligen inte skriva det alls. Jag vill bita ihop och visa en glad fasad. Orka hur mycket som helst. Men efter att måttet är rågat så går det inte att bita ihop ens en liten liten stund längre.

Fast jag blir mest arg för att jag klagar och gnäller. Jag står fortfarande fast vid att det alltid, Alltid! finns de som har det värre. Jag ska inte klaga för jag har inget att egentligen klaga för då allt det som kallas kärlek och värme omfamnar mig varenda eviga dag. Var minut vet jag att jag är älskad så innerligt att det gör ont. Var minut ber jag dock tyst för mig själv att jag ska orka lite mera, att jag inte ska vara ledsen mer, att jag ska sluta gnälla och vara tacksam för allt det jag har. Inte sörja det jag inte har.

Åååå så svårt det är ibland bara..! Magen svider över allt grubbel med de nya reglerna. Jag trodde egoistiskt och fånigt dumt nog att det inte skulle påverka mig så mycket. Dock sitter jag här nu med den där förbaskade spränghuvudvärken, illamående och magknip efter ett samtal med min nya handläggare på FK. (Försäkringskassan..). Vi skulle boka ett möte, jag sa att det var lite fullt upp ett tag, då skrattade hon och sa; -Värst vad upptagen du var då..! Hon hörde nog att jag tog lite illa upp och bad om ursäkt. Då jag svarade med att; -Ja det är ganska mycket med att vara sjukskriven........ Jag vet att hon inte menade illa, men tårarna kom fram direkt. Alltid, alltid , alltid måste man bita ihop och stålsätta sig för att vara redo att möta kampen. Räcker det inte med att försöka bli bättre i sin skada? Räcker inte det lilla? Som för mig är det största någonsin.

Alla nya regler.. mm.. efter nyår tillhör jag då arbetsförmedlingen. Jaha, är jag frisk nu då? tänker jag. Vad händer då? Är det slut med rehabilitering? Ska jag börja arbetsträna? Hur många timmar då? Eller händer inget alls..? Alla frågor. Men de ska jag förhoppningsvis få svar på när jag nu efter mycket om och men, bokat ett överlämningsmöte. Det är alltså FK som ska överlämna mig till Arbetsförmedlingen. 3 december är dagen för detta spännande möte. Hoppas hjärnan har återvänt från sin All inclusive semester då!

För övrigt går jag runt och funderar på att stänga ner denna blogg totalt. Har saknat lusten att skriva eftersom jag bar gnäller och är nedstämd. Tycker inte att det är något jag stolt vill lyfta fram och visa alla. Detta är inte jag, men det är visst jag.. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.

Äntligen

.. sitter jag här igen och ska skriva. Fast.. jag är inge sugen faktiskt. Har inte varit det på ett tag. Känns som att jag lever i moll. Jag skulle vilja skriva om hur studentlivet är, hur jag springer och fikar på stan med vänner, hänger ute på helgerna med sambon och reser till spännande platser.

Jag känner mig lika grå som träden utanför, lika blöt och tung som löv täcket på marken. Varför då? Jag vet inte. Är så olidligt trött. Är det hösten kanske? Till viss del ja men tyvärr inte det enda. Arbetsterapeuften och jag har grubblat fram och tillbaka, mest jag som grubblade och hon som förklarade. Allt detta med min lilla mormor och morfar, husvisningar, träning och de nya sjukreglerna har tagit musten ur mig totalt. Allt detta är plötsliga, oväntade ting som min hjärna inte klarar av.

För att jag ska fungera någorlunda behöver jag en schema lagd vecka. Där det mesta är inbokat så jag klart och tydligt ser när jag ska vila och när jag ska vara i aktivitet. Känns plötsligt som att jag är nere på ett barns nivå.. *suck* Om några veckor fyller jag 25 . . .

Var för övrigt på en 25 års fest i helgen. Tro det eller ej!! Är själv chockerad att jag tog mig ut trots allt, men det ska min kära syster ha all eloge för! Tack för du inte gav upp, tack för du tog hand om mig när jag var som jag var. Tack för du fick mig att känna mig levande mitt i all panik!!

Det krävdes dock några vinglas och styling för att jag skulle känna mig någorlunda redo att ge mig ut i krog världen. Shit kände mig som 18 igen.. Kanske för att jag drack vinet så fort i ren panik över vad som väntade.. Fnissig blev jag och för en gångs skull var det en härlig känsla! Krogen var faktiskt riktigt roligt då jag träffade en hel del gammalt folk. Svängde till och med min stela kropp på dansgolvet ett tag. Ååå.. miss it..... När kvällen led mot sitt slut och jag gick ut ur lokalen var det en tjock och kvävande dimma som kom. Fysiskt och psykiskt utmattad till tusen. Hörde ingenting, såg ingenting. Stod som ett kolli och stirrade på de andra. Ville gå hem men kunde inte förmå mig att säga hej då, kunde inte heller förmå mig att bara vända på klacken och gå. Polisbilen som stod en bit bort kändes så lockande. Tänk vad tyst och lugnt det måste vara i den..... Funderade en kort stund på att hälsa på dem, men skakade av mig den bisarra tanken ganska snabbt. Fanns väl andra kollin de behövde ta hand om...


De senaste veckorna har det hänt så mycket igen. Känns som att det alltid är så, full fart. Fast jag vet inte riktigt vad som hänt ändå men bara att kolla i kalendern; Privatträning med hunden, M åker bort en vecka, veterinären med hunden och börja ge allergi behandling med sprutor, kalas för M´s lillebror, bada badtunna med vänner, korrigera höger öga med ny operation, vattengymnastik, umgås med vänner, mys dag med mamma och sis, möte på banken, ringa a-kassan och F-kassan, träna, dop, hälsa på mommo på sjukhuset och köpa hus.

Japp allt går bara i rasande fart och där emellan ska jag helst vila två gånger om dagen minst en timma. Ut med hunden på morgonen, göra mig färdig, åka iväg på möte på USÖ. Hem, äta lunch, vila, ut med hunden, plocka iordning, fixa middag och pang så var det kväll igen och jag är helt slut. Så rullar det på.


Och Ja. Vi har nu köpt ett hus! Ett HUS! Mer om det en annan dag. Nu är jag trött i ögonen och huvudet.

För övrigt blir det nog till att ta vaccin sprutan idag..

Tänkte bara titta in och säga att jag lever och att bloggen fortfarande finns. Jag har bara inte orkat skriva ett endaste ord. Alltid full rulle känns det som för mig.

För 7 år sedan

För 7 år sen hände det som jag knappt vill skriva om här idag. Olyckan som faktiskt gjorde så att jag sitter här idag med tårarna i ögonvrån och klumpen i halsen. Är rädd för att skriva att det är årsdagen idag och att jag faktiskt blir lite ledsen över det. Jag är rädd för att folk mest ska tycka att jag är patetisk och tragisk eftersom det har gått hela sju år sen dess. Borde jag inte kunna sluta bry mig om det nu? Jo, till viss del. Dagen påverkar mig inte lika mycket som i början, då var det en hemsk dag. Idag känner jag bara den där klumpen i magen, den lilla klumpen men som ändå gör sig hörd.

Tårarna i ögonvrån och klumpen i halsen finns där idag, inte för att det är 29 oktober, utan för att än en gång har min kropp protesterat efter dagens ansträngningar. Jag som borde vara en livfull tjej i mina bästa år med energi fylld upp till toppen är mera lik en grinig gammal tant nyligen fyllda 84 år. Ibland blir det bara för mycket att känna så.

Så många saker jag känner att jag skulle vilja göra. Vara den personen jag innerst inne känner att jag är. Leva med att slitas från mina egna önskningar om vilken person jag vill vara samtidigt acceptera allt det min kropp hindrar mig från. Ibland tycker jag bara att det är så fruktansvärt orättvist. Inte att jag har ständig värk men att jag inte kan bita ihop och köra på som ni andra!

Många dagar funderar jag än på om det inte bara skulle gå att bita ihop. Svälja klumpen i halsen och leva precis så fartfyllt som Jag vill. Den ekvationen går tyvärr inte ihop. Det är just precis så jag levde förr och just precis på grund av den jag sitter här idag, utbränd.

Besök, Operation, M.M

Solen skiner och det ser kallt ut, väntar på min mor och morbror så jag/vi kan gå ut på morgonpromenad med Zimba. Så jag kan hoppa in i duschen sen, så vi kan göra lunch sen, så vi kan åka till stan sen, så jag kan bli opererad hos optikern sen. Hela tiden "sen.." Undra hur stor del av befolkningen som hela tiden lever i "sen"- tillvaron? Man ska leva i nuet om man ska leva på riktigt.

Igår fick Zimba sin första allergi spruta, gick fin fint. Han charmar som vanligt personalen.. Sötnosen! Idag ska jag operera mitt höger öga igen, ska bara korrigeras lite lite grann. Vänster ögat har jag fått perfekt syn på men som sagt jag har ytterst lite synfel kvar på höger men de kostar mig inget eller blir besvärligt för de. Så nu hoppas vi att jag får perfekt syn på höger ögat sen också! Jag njuter än i alla fall av att slippa linser och sånt krångel!

Häromdagen när jag var på G-vik och testade vattengympa, som jag för övrigt berättar mer om sen, så bastade jag även en stund efteråt. Det som gjorde det hela så härligt var att jag slapp sitta och blinka hela hela tiden för värmen torkade inte längre ut mina linser!! Eftersom jag inte hade några! Tjohoo!!

Nu ska jag gå och tända en brasa!

För övrigt, i dagarna har det stått och står mycket om sjukskrivningar i Nerikes Allehanda. Värt varenda minut att läsa.

Måndags morgon

Nu ska jag snart åka till Gustavsvik och testa en vattengympa pass som Rehabcentrum har där. Det jag inte ser fram emot är att kliva ner i den stora kalla bassängen... Annars har jag bara bra minnen av vattenträning men de kommer från USÖ och deras vaaarma bassäng. Varmvattnet gör ju att du automatiskt slappnar av så jag undrar hur det blir med det kalla vattnet.. Fast man blir ju varm av alla rörelser så.. Ska bli kul att testa något nytt igen, tyvärr funkade inte rörelsegympan eller qigongen alls. Så sist ut är nu detta!

Återkommer senare om hur det gick! För övrigt har jag för första gången på flera månader träningsvärk!! Igår körde jag ett eget pass här hemma med step up på Nintendo Wii, sen cykling ett tag och sen några boll övningar. Magen kändes till och med i natt när jag vände mig.. Härligt!!

För övrigt, igen, så har jag idag lämnat ett avtryck i tidningen NA. Under rubriken åsikter kan ni läsa om det jag skrivit om även här på sistonde. Allt detta med de nya reglerna. Lämna gärna en kommentar!

Nu måste jag åka och hoppa i isvaken!

Vem skall jag fråga?

Vem ska jag fråga när något är fel? Ofta när jag mår sämre så går jag runt och gruvar mig för vem jag skulle kunna fråga varför jag mår som jag gör. Undrar vad jag ska göra för att bli bättre, vilka tabletter jag ska ta. Det är inte lätt att lära sig allt detta själv. Speciellt när det inte finns några svar på dina frågor. Ibland mår jag bara sämre, värken skyar i höjderna. Högt upp över molnen och det enda jag ser är den gråa dimma som sveper in över mig då. Vem ska jag fråga då? Det finns ingen läkare som kan svara på mina frågor om varför det ibland blir som det blir.

Det kan jag tycka är jätte jobbigt emellanåt. Ett exempel är nu, de senaste dagarna har jag haft extrem huvudvärk i hela huvudet. Inga tabletter har hjälp och det är väldigt jobbigt att ens bara prata, det liksom ekar in i mitt huvud och jag blir helt slut av min egna röst. Vilken tablett kombination jag ska ta då är svårt att klura ut. För den ena kan jag inte ta med den andra eller så kan jag ta en sådan och en annan men bara en gång av den ena för annars blir det för mycket för mina njurar. Vissa kan jag kombinera ganska många av men kanske inte alla på en gång. Det är en djungel att hålla reda på detta och jag kan ärligt säga att jag inte har så stor koll som jag önskar. Det resulterade i att M igår fick ringa till sjukvårdsupplysningen och höra sig för i mitt ärende. Lite klokare blev vi men jag tyckte ändå att det de sa inte riktigt stämmde med det jag har hört tidigare av andra läkare. Blir svårt att veta Vem man ska lita på. Det handlar ju om mina njurar bla och någon sådan transplantation vill jag inte behöva genomlida i framtiden. Därför är jag oftast lite för skraj att blanda tabletter för mitt eget bästa. Vem ska jag fråga liksom? ( Förresten.. är det njurarna som blir mest påverkade eller är det levern..? hur var det nu med biologin liksom... )

Namnsdags mys

Idag har jag, min mamma och min syster namnsdag. Även mommo! Dagen till ära hade mamma ordnat en överraskning åt mig och Sis.

Ansiktsbehandling var det! Det var jätte mysigt även om det gjorde lite ont när hon, hudterapeuten (eller vad det kallas......) skulle rengöra på djupet. Dvs klämma por maskar..! Något som jag för övrigt tycker låter så fruktansvärt äckligt! Huuäääh..! Men det var jätte mysigt med ansiktsmassage och ler masker osv. Mys mys! Fast jag fick ganska ont i ryggen och nacken av att ligga där, även fast jag ändrade ställning och satte mig upp en stund. Men det struntar vi i nu! Efter behandlingen gick jag och Sis och åt lunch på Java. Skön avslutning på mys stunden! Världens bamse kram ska mamma ha för hon bjöd oss på detta mys!

För övrigt känner jag mig inte i mina sinnes fulla bruk än. Inte så konstigt säger min arbetsterapueft efter allt jag varit med om de senaste veckorna. Hm.. okej då säger jag. Går fortfarande och väntar på att den där orken ska ta och komma tillbaka till mig. Jag tror dock han har åkt på lång semester.. Kanske kommer hem till våren igen. Om någon sett honom ligga slappandes någonstans eller lever det vilda livet i storstaden så kan ni väl hälsa att jag saknar honom.


För ett tag sedan fick jag en kommentar av en av minna vänners mammor. En sån kommentar, från någon jag inte ens visste läste min blogg, de värmer så otroligt mycket. Speciellt när personen skriver så snälla saker om en. Att jag lyckas påverka dig så pass att du tänker på mina ord jag sagt, det är för mig så stort. Det är det jag verkligen hoppas att ska hända när jag säger åt folk att ta hand om sig. Att sen få höra snälla ord tillbaka, så här på bloggen. Varma tankar om vad du/ni tycker om mig. Det gör så gott i själen min! Att höra att ni ibland ser hur jag kämpar. Även fast jag nästan alltid bara ler! Så T A C K snälla för din kommentar!

De nya reglerna för sjukskrivna

" Kom och ta mig långt härifrån.. långt härifrån... kom och ta mig långt härifrån.. långt härifrån..." Känner ni igen den gamla slag dängan? Den dunkar i mitt huvud lika hårt som huvudvärken mot tinningarna och pannan. Passande lyrik i sången då stressen över de nya sjukreglerna kryper in i varje liten vrå av kroppen. Inte blir man friskare av detta kaos.

Försäkringskassan har varit på mig som en hök känns det som. Aldrig lugn och ro som sjukskriven. Alltid bråka om något. Inte alltid mot F.kassan, i mitt fall har de varit kanon! Tills den nya regeringen kom med alla nya lag ändringar om oss sjukskrivna. Då föll bomben. Tror jag. Ni skulle veta hur sjukt det är allting, att hela ens öde egentligen ligger i dina egna händer. Det är upp till dig att orka läsa, lyssna, undersöka, skriva, ringa, vänta och ha koll på alla miljoner olika instanser och dylikt. För att du ska ha rätten att inte sättas på bar mark. För att du ska få en chans att leva. Är det rätt? Att de som redan ligger ner, de som blöder, skriker och hjärtat kämpar för fullt. Att det är VI som ska orka lyfta Sverige ur sjukskrivnings träsket? Är det så? Att de som är sjukast, skadade och svaga, att det är dem som ska orka kämpa i motvind varje dag för att de med pengar tycker att vi kostar för mycket? Är det så det ska vara?

Jag har inte VALT att mitt liv ska se ut så här. Det var livet som valde att drabba mig. Ändå är det JAG som får kämpa så fingrarna glöder, så hjärtat jobbar extra varje dag, så att andetagen inte räcker till, så att tårarna ständigt fuktar ögonen.

Som grädden på moset kan våra myndigheter inte kommunicera. De bollar oss nertrampade människor emellan sig dag ut och dag in. Som om vi inte känner av det. Det är klart vi gör!! Försäkringskassan skickar ut brev och ringer oss, påpekar hur viktigt det är att läsa hela tjocka bunten av papper med dubbel sidig information om de nya reglerna. Säger att vi ska ringa till våran A-kassa, om vi har nån, annars får vi skaffa en. Fråga dem vad som gäller, gå med hos dem och betala avgifter för att kanske få ut ersättning av dem när våra sjukdagar tar slut vid nyår. Det bästa av allt är när man väl får tag i någon på A-kassan, då svarar de så fint att de inte vet vad de ska säga. För det finns inga nya regler hos dem. Det är bara ett förslag från regeringen som de i sin tur har gett ett remiss svar på. Sen har det varit tyst.

Men ändå så skickar F.kassan ut all denna information med fyrtio olika varianter av krav och ansökningssätt. IFALL det blir så att det blir godkänt. Fast du måste ändå ansökan om medlemskap innan den sista oktober för att du ska få ut någon ersättning efter nyår. Typ. Fast det är idag den 20 oktober och jag pratade nyss med A-kassan som fortfarande inte vet något.

Får jag min ansökan om aktivitetserättning godkänd? Eller får jag söka aktivitetsstöd? Eller blir det A-kassa? Hamnar jag hos Arbetsförmedlingen och måste gå på ett överlämningsmöte? Ska jag gå på informationen som arbetsförmedlingen har? Jag kommer inte fatta något.. Kommer jag få hjälp av F.kassan efter nyår med aktivitet? Alla dessa frågor.....

Så lätt är det att försöka återhämta sig som sjukskriven när du inte ens vet vad som ska hända med dig.

Blogg design?!

Någon som är duktig på detta med cyber design????

Jag är riktigt kass på det och jag har tyvärr ingen ork eller kraft att försöka förstå mig på detta med koder och allt möjligt mumboo jumboo.. Men skulle vara roligt med en lite mer personlig och matchande blogg. Och en blogg när texten inte blir så konstigt upp delad ibland...

Tack för idag!

Petra Mede -" Det är min plikt att berätta "

I senaste numret av tidningen LIV, RTP´s egen medlemstidning, så är det ett reportage om Petra Mede. Hon som ledde Melodifestivalen.. Ni kan gå in och läsa den på länken; http://www.rtp.se/index.php?id=549 Klicka sedan på "LIV nr 3 " och så kommer tidningen upp i ett nytt fönster.

Hur som helst, jag vill citera lite från hennes ord och tankar ur texten. Kunde inte säga det bättre själv. Kopierar bara in det hon sagt så får ni själva tolka betydelsen av orden. Mina egna ord står inom parentes.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

"- När man har ont borde man få en lättnad och hjälp att göra något som känns meningsfullt, inte bli belastad med att ägna sig åt pappersarbete. "

( Gud så rätt hon har!! )

" ... Hon berättar om när det tog tre månader att få en griptång och den gången hon fick fylla i massor av blanketter för att till slut få rätt att bada på en så dålig tid och i en annan del av länet, att det knappt var värt besväret. - Det är så deprimerande och blir en så stor del av tillvaron att man hellre vill strunta i det. Hur många orkar med detta för att få bada en gång i veckan? Det står inte i proportion till insatsen. "

( Så är det med ALLT när du är sjukskriven.

En tuff kamp som du måste vara frisk för att orka med. Punkt slut. )

" - Jag hoppades så länge att jag skulle bli helt bra. Jag hade haft som utgångspunkt att göra saker när jag blev bra. Nu började jag istället utgå från läget idag och vad jag kunde göra nu. Det tog tio år att acceptera smärtan, men hon menar ändå att det kommer vara en livslång sorg för henne. "

( Sorgen om det kraschade livet kommer man alltid att bära. Längst där inne i din själ.

Drömmar som aldrig dör ut. Varje dag nu kämpar jag med att försöka se till dagen som den är och vad jag klarar av. Att börja om. Det är inte lätt.. )

" ... Behandlingarna varje dag är något som hon idag kan unna sig.

- Nu när jag har privelegiet att tjäna pengar och har råd med ett

dyrt badkort mår jag bättre och jag är inne i en positiv spiral.

Hon berättar att hon tidigare liksom många andra sjukskriva blev fast i en negativ spiral,

där man inte får det man bäst behöver. - Jag hade så otroligt lite pengar och fick söka hjälp och bidrag. Det är så kränkande när man kämpar bara för att orka leva. "

( Den negativa spiralen är otroligt svår att bryta sig ur när du står på egna ben och kämpar emot myndigheter som inte ens vet vem du är. Du är bara ett fall på ett papper. Inget liv.

Hur högt du än skriker gör sig ingen bekymret att lyssna på dig. )

En vecka senare

Hej, då var jag här igen. Livet rullar på, även för mina nära och kära. Det har varit en tuff vecka med mycket tankar, saker och ting hit och dit. Min energi töms väldigt lätt och fort. Sen när något extra och till råga på allt, oväntat händer så blir det tvär slut av all tänkbar energi i min kropp och knopp. Det kan ta flera veckor att komma tillbaka. Jag är där, mitt i det där tomma intet av veckor just nu. Man vet inte när man känner att man kommit igen lite, fått lite ny ork. Det är som en otålig väntan på något. Orken, att den ska orka komma tillbaka. Oftast känns det omöjligt men rätt som det är, efter några veckor så inser man plötsligt en dag att man är om något, lite liite piggare. Jag längar till den dagen.

Jag har hunnit med att träna tre gånger, fjärde gången blir imorgon. Tyvärr har rörelsegympan och qigongen varit väldigt tuffa för mig även fast de är i väldigt lågt tempo. Det är en ingen lätt match att försöka finna sig i att göra övningar sittandes på en stol tillsammans med människor som är väldigt många år äldre än mig. Det tar hårt på självförtroendet. På många många plan i mitt liv känner jag mig som, eller får jämföra mig med, pensionärerna. Gissa hur det känns.. De där 24 åringarna som är ute och festar, springer på stan, kör svettiga träningspass på Friskis. Ja.. de är en helt annan division än den jag spelar i. Tyvärr.

Ska i alla fall träffa sjukgymnasten på måndag och så ska vi se om vi kan komma på några andra övningar jag kan göra. Har ju alltid mina boll övningar som jag vet fungerar. Är bara trött på dem, det är allt.. F-n att det ska vara så himla provocerande att vifta med armarna....! Det borde ju vara lätt som en plätt!

Nu ska jag slappa i soffan en stund, sen blir det till att laga lite Le spaghetti´ med viva la köttfärssås!

Mommo & Moffe

Ibland slås livet emot en, fylld med sån kraft att du tappar andan. Faller omkull, reser dig yrvaken och undrar vad som hänt.

Idag är en sådan dag. Fast jag är fortfarande yr och undrar vad som har hänt. Min hjärna tappade jag för snart två veckor sedan. Den lade av nästan helt men det är en annan historia. Dock påverkar saknaden av en fungerande hjärna in i detta fall väldigt mycket.

Är för trött för att orka skriva allt så som det är exakt eller i vilken ordning allt har hänt. Men detta måste vara höjden av otur. Det är min morfars födelsedag idag. Ingen vidare dag. Igår kväll fick han åka in till USÖ för att hans hjärta slog i otakt. Medans han var där och blev undersökt fick min mormor en hjärnblödning. Ensam hemma. Jag ryser när jag tänker på det. Hur hon lyckades ringa mamma mitt i kaoset som härjade inne i hennes huvud och kropp, det är för mig ett mirakel. Väldigt tacksamt mirakel. Envis dock som hon är försökte hon in i det sista att klara sig själv.. Snälla bli aldrig så dumt envisa! Mor och far for dit, ringde Ambulans och så var hela blå ljus karusellen igång. Moffe fick åka hem mitt i natten för att komma tillbaka dagen därpå för behandling av hjärtat, dvs stoppa det för att sedan starta det igen. Läskig tanke! Mommo blev röntgad och hon slapp bli opererad för blödningen. Den ska gå tillbaka av sig själv men de måste röntga om en vecka igen för den satt tydligen på något underligt ställe som inte var det vanligaste. Brukar man alltså få blödningar bara på vissa ställen..? Kanske är det så.

Ingen vet så mycket, de får vänta och se. Sjukgymnastik är redan ordinerat då hon blev förlamad på vänster sida. Det hade blivit lite bättre redan men hon kan inte röra på armen och benen normalt. För att göra saken ännu värre har hon en höger fot som blivit opererad flera gånger under de senaste.. hm.. 2 eller 3 åren. Den är inte bra än! Och så nu detta... Kära lilla mormor! Jag vill vifta med trollspöt och ge dig en korg fylld med varm, bubblande hälsa!

Träning idag!

Idag ska jag i väg och träna på Örebro Rehabcentrum igen. Det var länge sen sist, över ett år sedan jag var där. Träffade sjukgymnasten förra veckan och då bokade vi in två grupp pass träningar i veckan. Han frågade om jag var trött på att träna själv, -Jaaa.. svarade jag. Dock kunde han inte erbjuda mig step up, kickboxning, spinning osv just nu, han tyckte det var lite väl tufft för mig. Typiskt tänkte jag..! Så jag saknar det! Attans att man ska sakna saker. Hur som helst, idag klockan 13.15 ska jag då gå på ett Rörelsepass. Det blir jag och resten PRO gänget.. Dom har redan varnat mig, så jag inte skulle tro att jag hamnat fel. Nej då, sa jag. Jag är van att inte träna eller umgås i rehab. sammanhang med unga människor. Det är bara jag och äldre. Var är alla andra unga som är skadade? Vet att det finns några i Blekinge.. där min kära blogg vän och nyfunna tvilling i whiplash våldet uppenbarat sig. Dock är hon den enda. Här hemma i staden finns mina smärtisar, de underbara tjejerna från smärthanteringskursen på Rehabkliniken. Så jag tycker om dem, och så jag absolut inte tänker på att de är ganska många år äldre än mig. Nej, för de är mina vänner. Inte mina mammor! Så kanske att jag hittar någon dam som är ung i sinnet och kan bli min vän.. Eller så ler vi bara vänligt mot varandra och så säger man inget mer, förutom hej och hej då innan och efter träningen.

Jag har en annan tjej, som hör och häpna, är i min ålder. Hon bor i Karlskoga och jag träffade henne genom Öppenvårdsteamets tjejträff. Det vi har gemensamt är våra hjärnor. Haha. Så roligt det låter... fast det är inte så roligt egentligen. Hon har också värk i kroppen men hon har ingen nackskada. Så vi är lika fast ändå inte lika. Gott och blandat, lite av varje liksom. Fast det bästa är bara att ha träffat någon som vet hur det är med denna extrema trötthet och utmattning och hjärnstrul. Vilken lättnad.

Hur jag nu kom in på allt detta från att egentligen bara haft mening att skriva om min träning, vet jag inte. Ensam hemma en måndag då blir det lätt att hjärnan och tankarna snurrar iväg åt alla möjliga håll.

Ska byta om till lite varmare kläder nu och sen gå ut med Zimba. Så han får göra sina behov och matte får den nödvändiga promenaden! Nu jäklar ska jag inte vara soffpotatis mer! Vill inte! (blir bara svårt att hålla det löftet ibland när man lätt känner sig som en överkokt potatis som smular sönder vid minsta lilla beröring..) Tack för mig!

Hälsokällan, Spa & Kurbad

Vilken underbar dag! Tack söta snälla rara Mamma för den överraskningen! Det har varit en underbar dag. Började med frukost hos mammsen sen åkte vi till Hälsokällan som ligger i Rynninge. Där fick vi, tur vis, massage/behandling och floating. För er som inte vet vad floating är, kan ni dels googla det, men jag berättar lite kort. Du får krypa ner i en stor vattentank, där du stänger om dig och sjunker ner i det varma salta vattnet. Det är så pass salt att du flyter som en kork utan minsta lilla ansträngning. Avslappningen ska bli total för hela kroppen. För mig blev det tyvärr för mycket då jag antagligen är så spänd i nacken, min kropp fick en chock och jag började snabbt må väldigt väldigt illa. Mina händer skakade och jag fick sätta mig upp, öppna tanken och bara andas. Förstå vilken påverkan detta har! Jag försökte lägga mig ner igen och "floata"/flyta men det fortsatte bara att gå åt fel håll, snabbt. Så jag fördrev mina 45 min i tanken med att plaska med händer och ben sittandes. Mysigt det också, när väl det värsta illamåendet lagt sig. Efter det blev det dusch sen var det tänkt att bli masserad men vi bytte behandlig för att skona min kropp. Så jag fick lägga mig ner med någon sorts alg grej på ryggen och sen bli bortskämd med ansiktsbehandling och huvudmassage. Algerna blev varma och bubblade försiktigt och skönt under min rygg. Blev väldigt positiv överraskad av dessa alger!! Tänkte mest på grön gegga först när hon berättade om dem.. Men de kanske är vägen till riktigt skönhet? Hehe.. Ansiktsbehandligen var så otroligt avslappnande så jag hann återhämta mig från illamåendet. Skönt.

Efter behandlingarna så myste vi i mjuka morgonrockar och tofflor med örtthé och en riktigt god smörgås! Vilken morgon det var.. Jag njuter än. Att bli så bortskämd och ompysslad är något som alla borde unna sig ibland, välbefinnandet ökar så mycket.

Jag tog en tupplur hos mamma sen innan vi gick upp på stan för att äta lunch. Tyvärr blev det lite strul med hundvakten så jag blev lite stressad på slutet av "Mamma dagen".

Nu sitter jag här med en masssa ljus tända och tycker det är riktigt mysigt hemma. Snart kommer miss U hit så ska vi fredags mysa ihop. M är ute med firman och relaxar han med faktiskt! I alla fall först.. Nu ska jag krypa upp i soffan och bara vara.

Tack Mamma, den här dagen kan jag leva på ett tag! Hoppas du hade lika mysigt själv! Det är du värd.

Något att längta efter

Imorgon förmiddag har mamma hittat på något hemligt som hon och jag ska göra. Allt jag vet är att jag halv nio ska vara hemma hos henne. Hundvakt är ordnat och jag längtar! Har gått och små funderat i veckan men mest njutit av att bara längta efter något roligt! Sån härlig känsla, lätt, svävande, lycklig, mystisk och fantiserande. Kan behövas ibland! Har kännts som att allt bara krånglat på sista tiden för mig. Tycker att det kan börja gå bra nu! Få roliga besked i breven som kommer på posten, inte bara saker som gör mig ledsen och arg. Jag hoppas min ansökan om aktivitetsersättning blir godkänd så jag får behålla den någorlunda halv hyffsade ekonomin jag har även efter nyår. Då jag inte får/kan vara sjukskriven mer.

Någon som såg Uppdrag Granskning igår, onsdag 30/9, på SVT 1 ?? Det handlade om whiplash syndromet (Whiplash är Ingen diagnos) och operationer i utlandet. För några år sedan var det en läkare i Stockholm som hade funderingar på att skicka mig till Tyskland för operation. Jag var inte ett dugg intreserad av det, inte idag heller. I alla fall inte dessa omtalade stelopertioner! Fy så hemska historier det finns och fy så arg man blir. Satt som fastklistrad vid tv´n igår, det är så intressant. Jag har på senare år insett vad frasen " att brinna för något .. " innebär. Jag brinner för allt som har med nackskador att göra. Rehabiliteringen av oss är ofta usel, inte alltid men ofta. Nej nu ska jag inte snöa in mig på det! Har ingen lust eller ork till det idag. Men jag kan bara säga att jag drog en lättnads suck igår att jag aldrig ens övervägde att åka till Tyskland eller liknande. MEN! Alla är inte som jag och det finns de som blivit bättre också. ( finns även de som dog..)

Men nu ska jag njuta över morgondagen! Fast innan det ska vi på visning ikväll om jag orkar.. Har varit hemskt ovän med vindstrappan idag och mitt tålamod tröt totalt och smärtan blev skyhög för trapp j**veln inte ville sammarbeta med mig... End of story!

Gamla anteckningar fyllda av smärta

Har idag och igår gått igenom massor av gamla häften, böcker och papper från min skoltid. Många arbeten jag gjort i skolan och alla mina skrivböcker, fyllda av kladd och historier. Allt från egna drömmande dikter till historien om Buddhismen. Ja allt!

Hittade en kalender från 2002/2003, där var dagen för olyckan markerad med en ledsen gubbe. Dagarna efter står det sjuk på och aj aj.. oj oj.. uj uj.. och aj aj.. igen. Jag hittade även kladd jag skrivit om min praktik på ett papper, vilket nummer jag skulle ringa och sjukanmäla mig och vem min kontakt person var. Det som berörde mig mest var orden jag skrivit för att förklara för praktikplatsen att jag inte kunde komma. Jag hade skrivit; bilolycka, chockad, ont i ryggen, nacken och huvudet. Svårt att koncentrera mig. Redan då kände jag det. Som jag känner idag. Varför tog det så många år att få hjälp? Att inse?

Hittade även en gammal dikt jag skrivit, ingen höjdar poet i detta fall men jag tycker den säger så mycket. Redan då.

Svart som natten, elak som bara katten!

Att plågas, som av en låga.

Gör mig svag, förtär vad dag.

Leendet slocknar och molnen flockas..

Senare idag ska jag på massage hemma hos min gamla massör! Ska bli jätte jätte jäätte skönt med massage från henne, hon som känner mig och vet hur min kropp funkar. Slippa berätta allt för någon ny och testa sig fram. Aaaah, ska bli så skönt! Fast är lite kluven över hur det kommer att kännas att vara hemma hos henne. But I´ll give it a try! =) (PS. Jag fattar inte vad min blogg håller på med..!! grr..! dikten ska INTE sitta ihop med detta stycke..! spelar ingen roll vad jag gör, den sitter ihop nu ändå... Jäjä.. )

Puh, helgen över!

Inte många som pustar ut när det är måndag. Oftast är det ju helgen de flesta "lever för", jag med på sätt och vis men ofta är det så full rulle på helgen att jag är helt slut på måndagarna. Därför ser jag ibland fram emot måndagar. Fast inte ur den synvinkeln att jag blir ensam igen, alla jobbar och livet rullar på i ytterligare en vecka.. Nje.. den synvinkeln kan vi strunta i.



I helgen var det i alla fall hund kurs, Tävlingslydnad fast en kortare version. Både för de som vill tävla i lydnad med sin hund och för sådana som oss, vi som vill ha lite roligt, träna våran hund i sociala samanhang osv. Både jag och M har insett att våran hund passar päst i kategorin för kvällsdjur. Han ska inte gå kurser på morgonen då han nyss vaknat, fått mat och är spräng fylld av energi.. Efter 1 ½ timme av kursen började han lugna ner sig och inte bara kastade sig fram för att klara alla moment vi önskade. Eller kastade sig efter godisarna i våra händer..



Två timmar proppade med ny information, rörelser och intryck. Lyssna, titta, komma ihåg och repetera själv med egen hund. Pang! Så på igen tio minuter senare, lyssna igen, titta, komma ihåg och öva själv med egen hund. Pang! Så igen.. Och Igen.. Och Igen.. I två timmar. Konstigt att jag inte minns ett dugg av det just nu? Eller igår? Näää! Vissa saker poppar upp ibland, som svaga minnesbilder men försvinner snabbt igen. Nått minns jag nog men inte alls klart. Ska få ett mail med vad vi gått igenom så jag hoppas det gör mig klokare så jag kan utnyttja de nya kunskaper som jag borde ha lärt mig efter denna helg..



För övrigt så hjälpte inte denna kurs något i min önskan om att bli bättre. Snarare tvärt om. Tyvärr bokade jag kursen för så länge sen och jag kunde ju inte ana att jag skulle vara i så dåligt skick när denna helg väl kom. Så är det ofta, därför har jag så svårt att boka saker i förväg.



För ja, jag är i riktigt dåligt skick nu. Ännu värre var det i helgen. Kanske är det på väg tillbaka nu, min hjärna och dess förstånd. Ne nu är jag för slut, huvudet börjar dunka mer och mer och jag får sudda så många bokstäver och skriva om hela tiden nu.. Dags att sluta! Kram från mig! Och T A C K för alla kommentarer på sista tiden! Ni gör mig glad!

Lördag 18.41

Middag på gång, vin flaskan på kylning och filmen är laddad. Enda jobbet kvar är att bära in Mr. Popper till köket och fylla våran nya coola popcorn skål till bredden. Tack Svanmärkt & Dahlström för den fina förlovningsgåvan!

Jag är slut så jag inte orkar prata, inte orkar tänka eller ens försöka tänka. Allt snurrar och jag har ingen kontakt med mig själv. Sov en timme på eftermiddagen idag, den räddade mig från kaos, men än återstår en lång återhämtningsperiod. Hur jag blivit så här slut vet jag inte. Jag kan inte ens tänka tanken att vila för jag är för slut för att inse det. Lurigt. Så förlåt mig mina vänner om jag kommer vara och är hemskt osocial de kommande dagarna. Jag orkar bara inte.

Tack för mig, nu ska jag ta mitt första glas vin (blandat med alkoholfritt bubbel!) och försöka slappna av. Ibland får man göra så, när inget annat funkar. Så förlåt mig för mina synder. Nu ska jag dricka vin med min sambo. Hörs när min hjärna beslutat att återvända.

Ett snabbt litet inlägg

Kom nyss hem, har varit hos optikern, bytt några glas på stan och shoppat tre höst toppar. Plus ätit mat lådan med M hemma hos mina päron fast utan päronen. Sen tog min ork helt slut. Den var i och för sig bortblåst redan imorse när väckarklockan ringde. Ursch så jag inte orkade gå upp då. Zimba är hos ena fröknen från dagiset idag, ringde igår och frågade om han fick vara hos henne idag. Det har stått mig högt över öronen de senaste veckorna med hund och vardags liv. Kännt att närsomhelst så bryter jag ihop och bara lägger mig ner och gråter mig till sömns. Fast ändå inte liksom, men hunden har tagit de sista krafterna jag har haft. Jag älskar honom, han gör mitt liv mindre ensamt men han tar också väldigt mycket energi från mig.

För övrigt så känns det som att samhället motarbetar oss sjuka. Att de inte vill ha oss tillbaka, att vi helst kan sätta oss i skogen och ruttna allihopa för vi är ändå bara till besvär. Du är för dålig för att få hjälp, du är för frisk för att vara sjuk, du är för ung för att ha minnes problem, du är absolut inte alls minsta dålig och därför ska du plötsligt jobba, oavsett vad dina läkare skriver på dina intyg, de vill inte ge dig mera pengar, men du ska inte gå till socialen för du har för mycket pengar.. Du ska acceptera att ta vilket jobb som helst bara du klarar det, du ska flytta från din familj för att jobba 50 mil bort, du ska orka vänta i minst ett år på psykologisk hjälp när du är som sämst i dina ångest tankar och depression.. är inte allt detta bara så fel? Så fel mot mänskligheten? Välfärdssamhället är inte så himla bra ska jag tala om för er. Jaja.. det var bara lite tankar..

Nu ska jag slappa i soffan och kolla på inspelade avsnitt av Mannen som talar med hundar! SLAPPA är ordet och jag ska bara ligga där med huvudet mot kudden, filten över magen och halvsova och inte göra nååågot mer alls! Försen vi ska på visning ikväll....

Advokat samtal = Blogg inlägg

Ja så är det nästan varje gång han ringer, min advokat. Då bubblar känslorna upp inom en och jag vet inte hur jag ska få ut dem. Blir nästan alltid ett inlägg här då, ett försök att få ur mig lite av den blandning negativa känslor som väller upp.

Just nu är det väldigt svårt för mig att förstå varför vi betalar min advokat tusentals kronor för att utföra ett jobb som vi i detta fall fått ordna själva.. Så ska det väl ändå inte vara? Vi betalar för en tjänst och då är det upp till honom att fixa det. Så blev det dock inte nu, och kanske ska man ha förståelse för det. Att han har fullt upp, men ta då för f-n inte åt dig flera klienter! Så enkelt är det väl ändå? Eller är det jag som har orimliga krav och är extremt petig? Jag vet inte. Jag vet bara att detta handlar om Mitt liv och Min framtid. Så inte fan tänker jag bara rycka på axlarna och acceptera allt. Nu är läget inte så illa som jag kanske får det att framstå, men jag är noggrann med att mitt ärende ska skötas korrekt.

Det som strular är fortfarande samma sak som jag skrev om för några veckor/dagar sen. Om ett brev som vi fått ändra på och mer där till. Orkar inte ta upp det igen. Jag måste i alla fall fixa det själv nu så vi har fått ytterligare mer jobb med exakt samma sak som vi egentligen redan fixat i JUNI!! suck suck suuuuuck...

Om det inte tar på en att vara skadad, vara sjukskriven och utanför samhället så tar det verkligen knäcken på en att fajtas mot försäkringsbolag. De är ett helt gäng med oförstående, giriga, icke sympatiska tyranner!! Gud förbarma dig över dem och förlåt dem för deras synder! Så fort jag ser en skylt med detta bolags logga på eller en bil med deras dekal på bubblar ilskan upp och jag är SÅÅ sugen på att kasta ägg på dem personligen, eller något mycket hemskare som jag inte ens vill skriva här!

Nej nu ska jag försöka sluta tänka på detta, jag som har haft en bra dag med endast värk i nacken!

Möte idag på hemlig plats

Idag är då dagen för mötet angående eventuell "praktik" plats. Jag är nog nervös. Tycker inte att jag är nervös fast jag är det. Magen och kroppen är det men i tankarna vet jag och tänker jag att jag inte alls behöver vara nervös. Varför då liksom? det är ju bara onödigt att avlägga energi på en sådan banal sak. Bättre att bara rycka på axlarna och leva. Så var det förr, men min kropp gör inte som jag vill längre. Förbaskat! Sitter här och mår illa, blir bara värre... Varför ska man blir nervös för? Det är ju verkligen sååå onödigt!!

Ska i alla fall dit, till *** på möte och min arbetsterapueft följer med. Skönt! Då kan hon stå för de vettiga förklaringarna för jag vet inte vad jag ska svara på många saker angående mina problem. Finner liksom inga ord, hjärnan lägger av och jag blir typ stum.

Jag har redan i flera dagar, veckor snart kanske, varit stressad och nervös för detta. Eller mera vad som komma skall kanske. Hur ska jag orka???? HUR I HELA FRIDEN SKA JAG ORKA? Shit.. magen knyter sig och klumpen är där. Jag vet att man inte ska stressa upp sig och så, det löser sig ju. Men min kropp lyssnar inte! Hur jag än tänker och försöker övertala min kropp med alla vettiga tankar så lyssnar den ändå inte. Typiskt!

Är fruktansvärt trött på att vakna varje morgon illamåendes och med spräng huvudvärk. Vill inte alls gå upp då, vill somna om och vakna pigg och välmående men det går inte att somna om med den värken. Så bara att tvinga sig upp och få igång kroppen. Idag blev det frukost i sängen med fil och ett glas treo. Slippa det värsta av dunket i huvudet. Sen blev det en kopp te med tidningen vid köksbordet och solen steg utanför över åkrarna och skogen. Det är fint på landet på hösten. Fyllt av färg och liv. Blev sedan en morgon promenad med Zimba i solen. Friskt och klart. Svettigt också när man är i så dålig kondition.. Måste komma igång!!! Måste måste måste! Efter det blev det en dusch och sen var i alla fall kroppen igång.

Sitter här som vanligt, hehe, och funderar på vad jag ska göra idag. Svamp skogen med grannen? Städa inne? Åka till plantagen och köpa blomjord till mina stackars växter? Hälsa på mommo? What else? Ibland är det så svårt att ta tag i nått, vet inte varför. Blir nog så när man är hemma och ensam så mycket. Blir lunch hos mommo imorgon i alla fall. Idag får det nog bli hemma. På torsdag ska jag till den där eventuella "praktik" platsen och min arbetsterapeut ska följa med. Spännande! Så jag önskar och hoppas och längtar tills den dagen jag kommit igång lite och är ute någonstans. Är SOCIAL!!!!! Så jag saknar det... Arbetskamrater, skolkamrater.. KAMRATER att dela Vardagen med! Alla de där vanliga, för er kanske tråkiga timmarna, att äta lunch ihop eller bara sitta och jobba och små prata lite.. ja allt sånt. Underskatta aldrig det för det är så mycket roligare att ha tråkigt ihop med någon än att ha tråkigt ensam. Så det så!


Nu ska jag ta och hitta på något av de ovan nämnda sakerna tror jag..

Kramar till er alla och TACK för de fina kommentarerna om förlovningen!!

090909 - 3 år med Älsklingen

I onsdags firade jag och min käresta, Bonoo, M alltså 3 år tillsammans. Att det har gått tre år sen vi var på den där logfesten då allt ändrades är helt ofattbart. Att vi blev tillsammans efter alla år som vi umgåtts som vänner, då vi tittat i smyg och fantiserat. Drömt om varandra i hemlighet. Att vi nu är tillsammans känns forfarande ibland inte sant. Vi har det för bra för att vara sant. Jag är så lyckligt lottad och jag tänker på det varje dag.

Att vi bara hade varit tillsammans ca ett halvår innan min värld verkligen rasade ihop kan jag ibland känna skuld över. Hur roligt kan det ha varit för M att gå in i ett förhållande där det plötsligt vändes snabbt till sorg och smärta? Från bubbel i magen och förälskat fniss? Men han stod vid min sida, stadigt och varmt. Höll mig i handen hur hårt jag än slet. Torkade mina tårar mitt i all smärta. Jag är honom evigt tacksam för allt. Utan honom vet jag faktiskt inte hur det hade gått. Det finns många andra som hjälpt mig genom åren, det ska inte glömmas bort. Men M blev den jag lärde mig prata med, öppna upp det innersta som värkte så hårt.

3 års dagen spenderade vi i hemlighet på Loka Brunn. Vi hade hela Spa och Bad avdelningen för oss själva så det var verkligen lyx! Dagen hade inte kunnat bli bättre, jag njöt av varenda sekund där! Då det var våran 3 års dag förgyllde vi den lite extra med att förlova oss. Jag kan fortfarande inte tro att det är sant.. men det är det och jag är så varm inombords..

Ännu en måndag. Tack för alla värmande kommentarer! De behövdes verkligen så däckad som jag har varit. Varje gång någon lämnat ett litet Hej.. eller Kram.. till mig så värmer det så mycket, känner mig mindre ensam i allt då.

Jag har återhämtat mig lite från virus infektionen som slog ner som en bomb. Men spillrorna kommer att ta ganska lång tid att plocka ihop.. Igår var även min sambo rejält dålig så helgen har mest känts som en sjukstuga här. I lördags var det ju då loppis, var i valet och kvalet länge hur jag skulle göra men min familj skulle stå där i alla fall. Då tänkte jag att jag är med den stunden jag orkar. Så de bar och slet och plockade upp allt på våra bord. Jag satt och tittade på.. Sorterade lite kläder mitt i allt kaos. Sen var det bara att stålsätta sig och hålla andan de timmar de varade. Visst kunde jgag åka hem, men det ville jag inte. På kvällen lagade M mat åt mig sen for han iväg på kräftskiva och jag stängde helt av min kropp och däckade i soffan med mina piller burkar på magen.. Men jag tjänade hela 1200:- , totalt fick vi ihop lite mer än 2000:-. Inte illa för gamla gejer!

Idag kl 15.00 ska jag till veterinären med Zimba. Nu är det dagen D efter alla veckor med diet och mat testning. Får se om jag uppfattar vad de säger alls, är så slut. Efter det tror jag vi smärtisar skulle ses hemma hos fröken T i Adolfsberg. Så länge sen nu!!!! Men jag vet inte hur jag ska orka med detta, mitt i allt skulle jag kanske visa och sälja ett vitrinskåp också.. Hej kom och hjälp mig!

Nu väntar jag bara på att tvätten ska bli klar, sen ska jag ta med stackars uttråkade vovven på långpromenad. Hoppas jag inte kolappsar! Nacken är inte snäll.. Men solen skiner halvt och mitt i allt detta "elände" så är det ändå bra!

Sjuk + Dålig = Däckad

Ooouuh.. har varit på vårdcentralen idag, jag har något virus i kroppen som inte vill vara min vän. Feber, ont i halsen och sånt men det försvinner med en hel hög av citodon tabletter. Den extrema nack- och huvudvärken vill inte alls ge sig, viruset har liksom vandrat in i nacken också. Värken ökar alltid när jag är sjuk/förkyld men den här gången har den ökad med sådana enorma tillslag att jag inte vet vart jag ska vända mig. Fick en ny medicin utskriven och så får jag äta 6 st citodon om dagen plus den nya, plus en tablett som ska plåstra om min ömma mage då alla de andra tabletterna inte är magens bästa vänner. Så fort vi kommit ut från apoteket och M skulle köra hem mig igen så öppnade jag burkarna och gottade mig i allt vad de erbjöd! Ge mig lindring..!! skrek min kropp. Nu har jag just vaknat ur koman som jag däckade i efter jag tagit hela högen piller. Känner mig hel groggy men jag försöker le för värken är äntligen så pass avtrubbad att jag vet vad jag heter!!

Ska lägga mig i soffan och kika på ytterligare en film. Har blivit en hel del sådana på sista tiden. Får se när detta elände vänder, skulle på massage idag egentligen. Något som jag verkligen hade behövt, men det får vänta. På lördag ska familjen stå på loppis, jag som bokat och jag som hemskt gärna vill stå där och sälja massa gamla grejer.. Hoppas kroppen vinner över viruset snart så jag kan bli normal!

Don´t give me fever...

Efter en natt med något som bäst kan liknas med feber frossa, har jag nu slappat nästan hela dagen i soffan med en bok. Tvingade ut mig själv med hunden på en halvtimmas promenad och sen blev det sängen direkt. Värken finns inte bara i nacken idag utan i hela kroppen, mest i mina ben och höfter. Fryser, bränner i huden och är allmänt "febrig". Får se hur det slutar.

Har vaknat av extrem huvud- och nackvärk de senaste nätterna. Sådan värk i huvudet att minsta rörelse av kroppen skickar klumpar till halsen och världen snurrar. Ett riktigt maraton att ta sig upp och in i badrummet efter någon dos medicin som kanske kan hjälpa lite. Ett töcken av värk. Denna eländiga värk.

Igår när jag sjönk ner i soffan på kvällen, efter att ha bakat säsongens godaste rabarberpaj, då kom tårarna igen. Sa till M att jag inte kunde förstå hur jag kunde ha så ont, inte hade vi ju gjort så mycket. Och jag hade doserat! tyckte jag.. Han såg på mig så där varmt och omtänksamt och sa Men Älskling.. Du har ju inte bara lyft några pinnar idag.. Vi har röjt i förrådet, kört fyrhjuling och slängt sopor, lekt med hunden, lagat mat och bakat paj... Vi har gjort ganska mycket. Ibland är det så svårt att inse det själv bara.. Tur jag lever ihop med någon som är så klok. Och som alltid tar hand om mig, oavsett hur jag mår. Hade jag inte haft ökad värk de senaste veckorna (månaderna?!) så hade nog gårdagen också sett annorlunda ut. Då hade jag orkat mer innan jag stupade i soffan och då hade jag kanske inte heller stupat.

Ibland är det så enormt svårt att förstå att man kan få så ont av sin egna kropp. Sitt eget kött och blod. Vid olyckan fick jag inga synliga skador, förutom lite glassplitter i händerna och kanske något blåmärke. Jag tycker att det är så konstigt att dessa mjukdels skador, som jag fått, kan göra så fruktansvärt ont. Det känns ju liksom som om det inte borde kunna göra ont. Att en mjuk del i kroppen inte kan skjuta ut sån smärta. För mig känns det så ologiskt. Om jag hade haft en spricka i någon av mina kotor tex, då hade det verkat mera logiskt att det utger smärta. Men mjukdelar? Mjuka delar liksom... Underligt är det i alla fall.

By the way, fick jag ett mail idag att hund lägret vi anmält oss till i September är inställt. Pga för få anmälda. Jag som hade gått och sett fram emot det så mycket!! Det var liksom det "stora" som skulle ta mig genom September. Typiskt också! Men det kommer nog fler gånger.

Kanske...! & lite bilder

Tack vare att jag har världens bästa sambo (!!!!) så kanske jag nu har ordnat en "praktik" plats. Jag tänker inte avslöja än var för jag vågar inte riktigt glädjas av det ännu då jag inte vet att det är hundra procent säkert. Bara typ 98 % . . . Och jag är en av de människor som hellre tänker lite negativt om saker och ting så jag inte blir besviken utan istället oftast bara gladare av saker och ting som sen sker. Har alltid, och kommer nog alltid att tänka så. Tycker det ger en, en bra syn på livet. Du har förhoppningar men du går inte under av besvikelse om de inte går i uppfyllelse. Då kan du lättare rycka på axlarna och gå vidare. Nu har dock de senaste åren i mitt liv varit lite svårt att leva just så själv men jag hoppas jag hittar tillbaka till det helt och fullt ut snart.


Nu tänkte jag äntligen (!) lägga ut någon bild från kräftskivan på logen.

Skååååååål!!!

Fina pappersdukar med ormbunkar och små små kräftor som dekoreringskryp.. plus våtservetter!

Tårar, Kamp, Kraft & Liv

Fy f-n vad allt kan vändas snabbt. Från dur till moll eller rent av skroll. I bilen på vägen hem från Öppenvårdsteamet ramlar tankarna runt i huvudet. De studsar mot varandra, över, under, åt sidan och ihop. Känslorna finns där i magen som den tunga klumpen, dyker upp utan förvarning. Klump, kall och tung. När jag nu sitter här och ska skriva allt, då kan jag inte greppa dem längre. Inte en enda tanke. Jag får kämpa. Stå i en orkan och försöka fånga sedlar, tunna som ett hårstrå. Nuddar jag någon glider den snabbt udan som en hal tvål. Så är det jämt. Varje dag. Min hjärna har gått tillbaka till ett barns nivå. Det finns ingen motorväg där inne längre, bara små smala kostigar. Därför blir jag så mycket tröttare än er andra. Jag får gå så mycket längre. Ni kan bara svischa fram. Fort och effektivt. Jag måste gå över stock och sten. Varje dag. När olyckan skedde, skakades det om i mitt huvud. Ingenting som syns på röntgen. Jag vet att jag har kognitiva problem för det syns på papper, när man gör massor av tester. Era nerver sitter ihop, de kan prata med varandra. Mina nerver/celler har skakat sönder, de har liksom tappat sin kontakt med varandra. Hur jag nu kom in på det här..? Var inte det jag ville skriva om..

Jag är så ledsen och arg, så uppgiven och trött.

Det är nu, i denna fas av rehabiliteringen som jag behöver mest hjälp att komma ut i livet igen. Men det är nu, precis nu, jag måste klara mig själv. Jag kan inte ens förstå att det är sant även fast jag skriver det, men så är det. För att få någon hjälp av försäkringskassan måste jag klara av en aktivitet på minst 10h/veckan. Jag är för dålig för det. Vilken hjälp får man då, INGEN! Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta, så är det ofta i mitt liv. Här är ett fall. Jag sitter hemma i flera år, givetvis gått på rehabilitering inom vården, men när jag är färdig där så blir det FK (försäkringskassan) som ska ta över mig. Jag hade gärna stannat hos vården ett tag till eftersom kroppen, det fysiska, kanske hade behövt det. Men vården har inte plats för så många och det kommer hela tiden nya patienter och mina 8v. var slut. Givetvis förstår vi ju att jag inte kan vara där hur länge som helst heller. Men sen då? Ja, personligen så hamnade jag ju igen inom vården eftersom de nu "upptäckte" mina stora kognitiva problem. Pang! Tillbaka till vården. I det här fallet var det en stooooor lättnad för mig, eftersom de äntligen tog mig på allvar.

Men nu då? Nu har jag varit där ett tag, vill gärna och ska vara kvar ett tag till men känner att jag inte klarar av att gå hemma mera. Har jag känt länge. Jag kan samtidigt inte förstå hur jag ska orka göra något men jag VILL. Men det är här vi står, jag vill ut i arbetslivet men jag får ingen hjälp dit. Det ska jag ordna själv. Mitt första steg ut sen alla mina försök till jobb.. Efter alla försök som gick åt skogen. Nu ska jag fixa allt själv, det första och tyngsta steget. Det trodde jag var försäkringskassans jobb, de vill ju inte ge mig mera sjukdagar, men de vill inte heller hjälpa mig ut i arbetslivet igen. Okej..? Den nya regeringen borde ju få sig en rejäl skopa ohälsa och brist på pengar så de insåg hur det är på riktigt. (De har säker bra idéer också... men..)

Inte blir ju dagen bättre av mail från advokaten där han bifogar ett brev från försäkringsbolaget. Där de svarar på vårat senaste brev. Jag har läst det två gånger och jag förstår det fortfarande inte helt. Men jag vet att det inte är bra. Det handlar om sjukskrivningar och aktivitetsersättning och all jävla skit.... ÅÅå jag blir bara så arg! Aldrig kan man få en hjälpande hand från dem. För ett par veckor sedan skrev jag ett brev till dem, det krävdes tid och ork till att skriva det. Inget du bara skriver på tio minuter. Så skickade jag det till min advokat som skulle använda det i vårat mål. Någon vecka senare fick jag sammanställningen av materialet, som vi i familjen slitit som djur med! , då hade advokaten gjort en ny sammanställning av våran sammanställning och skickat den. På frågan varför han hade gjort en ny sammanställning, förutom det bifogade personliga brevet han skrivit, fick jag till svar; ( det jag hört av min släkting tidigare..) "- Jag gjorde en sammanställning av allt för att nämnden hinner nästan aldrig läsa personliga brev eller handligar i deras sammanträden. De har högst tio minuter på sig per ärende. " Och med 10 minuter per ärende så kan man ju undra hur mycket de hinner??? Och per ärende menar jag inget mindre än MÄNNISKORS LIVS ÖDEN!! Det är väl för f-n inget man går igenom på ynka tio minuter? Suck...

Fy och vemod för den som blir skadad i dagens Sverige. Man tror man är försäkrad och att allt är frid och fröjd. Att vi bor i ett land med stark välfärd och hjälpsamhet. Vakna upp ur era sockersöta drömmar för INGET är mera falskt!! Det är preciiiis samma sak med maten vi äter. Börja läs på förpackningarna så ska du se. De skriver "Äkta rökt skinka" men skinkan har aldrig ens varit i samma rum som en rök, det är bara rökarom de har tillsatt!

Jag undrar ofta vart världen är på väg och hade jag mera ork skulle jag åka till Stockholm, eller var nu de stora höjdarna befinner sig, och skrika ut ett och annat ovett om dem!

Måndag igen

Då var det måndag igen, här sitter jag. Arbetarna är här utanför på gården och fortsätter att putsa om ladugården. Älsklingen är på sitt jobb och ser till så att lampor lyser. Mamma och pappa är på sina jobb. Syster ska snart åka ut på sjön igen och jobba en vecka. Kompisar har återvänt till skolan, ja nästan alla. Alla är tillbaka på sina platser, på sina måndags platser. De platser de sen spenderar sin vecka på. Var är jag, hemma. Här vid datorn, min kontakt med världen utanför i veckorna. Så förbaskat tragiskt! Jag vill inte vara hemma mera, 2 ½ år hemma redan. För dom som tycker att det vore kanon att vara sjukskriven och gå hemma hela tiden. Att man skulle hinna med så mycket, ha så mycket roliga saker att göra. Ja då säger jag bara, Vakna upp! Du är inte sjukskriven för att du ska få vara ledig, du är SJUKskriven. Du är sjuk, dålig, inte kapabel till att arbeta. Då kan man inte heller flänga runt och roa sig dagarna i ända. Nä, då ska man vila, man ska gå på rehabilitering, man ska söka harmoni. Ja allt det där som alla spa- nissar talar om. Välbefinnande. Vilket bra ord. Förstår ni vad jag talar om?

Jag är inne i en sån där period när man är ledsen. Jag sörjer. Saknar mig själv. Saknar min ork. Saknar det spralliga som brukade bubbla i min kropp. Saknar glädjen över en fylld dag. Tänker på alla mina gamla drömmar, patetiskt kanske. Jag vet, men jag gör det. Jag har inte slutat drömma men vissa drömmar har gått i krasch och det är just dem jag sörjer. Jobbet i USA, den tiden som skulle ha blivit det största jag gjort. Det jag hade drömt om så länge. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna glömma det. Lumpen, åå.. så jag ville göra lumpen! Jag vet att jag hade varit grym på att krypa i leran med ett vapen i händerna. Smyga på fienden och allt det där. Vara stark i psyket och härdat ut i regnet under de hemska träningspassen. Ja allt det där.

Men här sitter jag, 24 år, endast gymnasiet som utbildning, sjukskriven, funderar dag och natt på hur jag någonsin ska kunna orka saker igen. När denna evigt förföljande utmattningen ska släppa sitt stenhårda grepp om min kropp? När när nääär?

Det är bara vila och harmoni som gäller. Allt eller inget finns inte. Jag får inte stressa. Jag får inte heller misslyckas med saker för det klarar inte psyket av längre. Jag måste få lyckas nu. Känna att jag också kan. Att jag duger. Att jag har något att bidra med. Jag vill och kan också! Hoppas jag. Mest av allt så vill jag! Jag vill! Jag vill! Jag VILL!

Kaputt

Nu är jag riktigt riktigt kaputt.. Har varit många tuffa saker på agendan den sista tiden, tuffa men roliga. Sådana saker som man väljer att bli dålig av för att när man gör dem är det så himla roligt. Så där så att man verkligen får andan i halsen av känslan att man verkligen lever! För det känns så. Vi körde go cart ett helt kompis gäng för någon/några veckor sedan och det var det absolut tuffaste jag har gjort på länge. Det var så enormt jobbigt och jag ville spy när jag satt och körde på banan. Jag kan aldrig beskriva hur det kändes men jag bet ihop allt vad jag ägde och hade och mer där till. Jag gav mig fan på att jag skulle köra, precis som alla andra. För go cart och motorsport är något jag alltid har tyckt är så himla roligt. Jag bara älskar det! Jag körde och jag får sota för det än idag, det sitter i så länge och det är inte liite det känns heller. Jag har knaprat piller varje dag nu ett tag och det är något jag brukar vara skonad ifrån. Sen hade vi i lördags ordnat kräftskiva på logen här hemma för våra vänner. Vilket var riktigt roligt! Men ännu en gång väldigt tufft. Jag har haft sådan värk i flera veckor så det var svårt att stå ut under dagen utan att ta smärtstillande. Men om jag hade tagit något hade jag inte kunnat dricka på kvällen vilket jag visste att jag behövde göra för att orka med allt. Det är fel att dricka för att orka, men ibland så funkar det bättre att faktiskt, ta till alkohol, än medicin. Inte ofta men ibland. Kräftskivan var jätte rolig även om jag så fort jag gick ut ur logen för att andas eller hämta något kände mig stressad för att ju längre jag var ifrån sorlet och dunket där inne, desto värre blev det. Kräftskiva och go cart är två väldigt roliga grejer men det är också två extremt krävande saker. Sådana saker som ni kanske behöver en dag på er för återhämtning. Medans jag behöver en hel vecka. Eller som i detta fall när de två sakerna kom så tätt inpå, behöver jag nog två eller tre veckor minst. Då ska det helst vara två sysslolösa veckor också. Vilket inte har hänt än. Igår var jag på bio med H och U, en riktig tjejkväll med massor av mys. Behövdes verkligen efter en dag med tunga och jobbiga känslor pga advokatpappers strul. Värken skyade i höjderna och gråten var i halsen. Även fast det var lugnt med bio och fika så är det klart att det sliter på en. Allt sliter på en när man har en sån här skada. Min hjärna måste få lugn och ro och väldigt mycket vila. Idag hade jag en annan tjej med hjärnskada här på lunch och fika. Var helt kaputt innan och fick igen ta smärtstillande för att orka med alls. Så fort jag använde armarna, räcker med att lyfta ner två glas ur skåpet, så ökar värken direkt. Bara så där. Att det kan göra så ont! Det var i alla fall jätte roligt att träffa henne, någon som förstår!! Förstår det som inte går att förklara! Det obeskrivliga, underliga, konstiga som drabbat oss och våra hjärnor. Vilken lättnad. Däckade när hon hade åkt hem och vaknade när M kom hem.

Imorgon fyller pappa år så då ska vi dit på kvällen och fira honom. Det är bara familjen och där gör det inget om man går och lägger sig så fort man ätit upp det sista på tallriken. Det är skönt. Kan behövas ibland. Efter det kalaset har jag ingenting planerat för hela helgen och det är såååå skönt! Jag ser fram emot att bara vara! Vakna på morgonen och göra det jag känner för. Gud så jag längtar! Värken gör mig arg, ledsen och helt utslagen.

Advokaten

Nyss ringde advokaten, nu är verkligen semestern slut på allvar. Tillbaka till verkligheten. Alltid blir man upprörd eller ledsen när advokaten ringer även fast han är så trevlig och väldigt förstående och klok. Jag är glad att jag bytte advokat, känns så mycket bättre när man förstår varandra och inte behöver vara rädd för att ställa dumma frågor med dumma svar på. Dock hur trevlig han än är, och duktig på sitt område så är det självklart att det alltid infinner sig en klump i magen under ett samtal. Det handlar ju om min framtid och jag har lagt den i hans händer. En främling jag litar med fullaste allvar på. Tanken slår mig ibland, tänk om hans firma är någon fuffens firma och i slutändan kommer det bara att visa sig att de blåst mig på pengar. Nu tror jag inte det eftersom det är en ganska känd firma och stabil sådan. Att vara 24 år och ha haft en egen advokat i hm.. ja många år redan är en konstig känsla. Ingen av mina vänner har någon egen advokat. Inte så att vi pratar om det; Litar du på din advokat? Är han trevlig? Nej det ämnet finns liksom inte. Det skulle vara med min nyfunna vän T från Blekinge då, hon har ju nyss skaffat sig en egen advokat. Ja livet är underligt. Mitt ärende ska in till nämnden nu, han skulle skicka in en bunt med papper nu och jag får min kopia på måndag. Jag har för ett tag sen skrivit ett brev, har blivit många brev genom åren, men nu var det ett nytt. Ett brev där jag förklarar varför jag inte blev sjukskriven direkt efter olyckan. Jag var 17 och gick i gymnasiet, räcker inte det tycker man? Nej det gör det inte. Inte för försäkringsbolag! Ibland funderar jag på om jag verkligen ska försäkra mina barn, om jag nu får några i framtiden, tycker man kan ju lika gärna lägga undan den avgiften i en egen potta och ta ut ifall det behövs senare under livet. Man får ju ändå ingen hjälp av sitt F.bolag när man väl behöver det. Varför då betala till något som inte ens hjälper? Det är ju som att kasta pengar i sjön!

Huvudet värker som en bomb, det gjorde det innan telefonen ringde. Nacken är lös som en uppochner vänd hink på en pinne, när att falla av men ändå något som håller den kvar. Imorgon är det stor kräftskiva på logen här hemma, ska bli så roligt men jag vet att jag inte kommer vara ens i närheten av människa på söndag. För jag är redan zoombie lik. Men jag ska döva mina smärtor med sprit imorgon och leva för stunden! Ibland får man faktiskt göra så! Jag också!

Då var man tillbaka till vardagen

Semestern är nu slut för M vilket innebär att min semester också är slut. Nu är jag tillbaka till att bara vara sjukskriven igen. Mindre kul. Jag har nu varit heltidssjukskriven i över två år, det är helt ofattbart. Tiden går så fort, men de senaste två åren har känts som ett helt liv. Som det enda liv jag har. Det är en jobbig känsla. Kan ni förstå att jag har varit hemma i över två år? Jag har inte haft en enda kontakt med arbetslivet under den tiden. Bara sjukvården. Borde jag inte ha kommit längre då än vad jag är nu? Kanske, kanske inte. Det är flera faktorer som påverkar. Myndigheternas sega handläggningar och kroppens egna läknings- och återhämtningsprocesser. Jag har varit otålig länge, ville förr att allting skulle gå så fort. Skicka bara ut mig på ett jobb för tusan! Hemma kan jag inte vara. Nu är det som sagt ca två år senare och här sitter jag än. Jag har tvingats inse att allt inte kan gå så fort, det tar tid att bli bättre. Om man ändå kunde vara den superkvinna jag så oändligt gärna önskar jag var. Det är en hemsk och ensam sorg att behöva leva vid sidan av alla andras liv. Ni kanske inte ser det så, ni kanske inte uppfattar min vardag som sådan. Men det är just precis så det är och känns. Jag står kvar i min egna kvarn och maler och maler men tycker inte jag kommer någonstans direkt. Jag är bara inlindad i vårdsnurren och kommer aldrig ut. Inlindad i gasbinda känns det som. Ni andra, ja visst nu glorifierar jag det lite men ändå.. Ni lever era liv och styr över dem själva. Inget bolag som pekar på er och ständigt påminner er om att ni lever i deras järnhänder. Deras lag är din verklighet och du kan inte göra ett skit för att ändra det till mera rättvist. Du lever där och ser på när dina vänner väljer utbildningar, ett stort kliv in i vuxen världen, de studerar och kämpar. Verkar absolut inte vara en lätt match att studera på universitetsnivå, men jag är ändå så otroligt avundsjuk. Ni studerar, ni planerar framtid. Ni söker jobb, Ni skaffar barn och familjer. Ni kan försöka uppfylla de krav ni har för att få en lyckad framtid. Antingen så förstår ni min sorg, känner empati för den eller så tror ni att ni förstår och känner kanske mer ett axelryck. Jag vet inte, men det här är sanningen. Den nakna enkla sanningen och det är just därför denna blogg finns.

Den finns som ett svar på frågan; Hur är det idag Petra? Så många gånger man får den frågan. Men vad ska man svara. Det är bara bra tack. Det är fint. Det är okej. Nej det är inte okej. Nej det kunde vara bättre, men det går. Så många olika svar men inte ett enda duger egentligen för en sådan formulerad fråga kan vara väldigt svår för oss skadade att svara på. Man vill inte klaga, folk har en tendens att fråga av ren artighet och då förväntar de sig inte ett långt och negativt svar. Finns många anledningar. Vill ni verkligen veta hur det är, fråga då när det inte är fullt med folk runtomkring, inte i förbifarten eller i ett hastigt telefonsamtal. Då får ni inget ärligt svar. Ni får bara ett svar. Fråga när ni har tid att lyssna, när ni orkar ställa följd frågor. För en sådan kort fråga som mår du bra, finns det inte en chans för mig att lyckas svara ärligt på.

Den starkaste stjärnan

En blogg som jag följer, som gripit mig med storm. Den handlar om Victor, en liten kille som inte fick uppleva livet. Han hann bara bli ca 1 1/2 år innan han dog i en svår cancer. Jag började följa den bloggen för några månader sen, samtidigt som hans öde visades på Tv 3 ´s "Sjukhuset". Ibland blir man bara så fängslad av något, så gripande och sant. Den här historien är så otroligt sorgsen men ändå fylld av så enormt mycket kärlek att jag inte finner ord när jag läser den.

Mamman till Victor och hennes ena syster har spelat in egna låtar som de spelade upp på begravningen. De finns som länkar på sidan. Aldrig någonsin har jag heller blivit så berörd av en sång. Man känner all sorg och smärta, all kärlek och hopp. "Hallelulja" är den finaste låten jag hört. Lite omarbetad från orginalet. Lyssna på den och "Another day" och säg inte att ni inte blir berörda.

Nu har de gått några månader sen han gick bort och det är mera "vardag" hos familjen igen, men jag följer bloggen än. Därför ville jag berätta om det och skicka vidare deras budskap.



Du hittar den på; www.denstarkastestjarnan.blogg.se

Semester eller arbete?

För de flesta är semester något avslappnande och njutbart. En tid då de får pusta ut från arbete och stress. När de kan umgås med familj och vänner, resa bort eller måla om hus. Ja det finns mycket man kan associera med ordet semester. För mig blir det annorlunda. Jag ser varje år fram emot när M får semester. Då kan vi åka iväg någonstans tillsammans, slippa tristessen av att alltid vara hemma. Vi kan ta tag i allt som man inte hunnit med i veckorna innan. Det där med att man ska vila på sin semester är inte alltid så lätt. De flesta hinner ju med att vila eller åtminstone slappna av i jämförelse med hur mycket de haft att göra när de jobbat heltid. När jag går på "semester" så blir det helt omvänt. Jag tar då "semester" från att vara sjukskriven, vilket faktiskt är mitt heltidsjobb. I mitt jobb ingår det att vila helst två gånger om dagen i cirka en timma per gång. Om allt vore perfekt. Det ingår också att absolut inte stressa. Att försöka hitta en harmoni i vardagen som jag fyller med saker jag tycker om, som gör mig glad. Saker som får mitt välbefinnande att öka. När det är semester tider så ändas det ganska drastiskt för då är min sambo hemma och även grannarna på gården. Det fylls av liv och rörelse och det är svårt att gå undan för att vila eller för att helt enkelt inte vara med och röja upp i logen. Ja man känner sig väldigt lätt utanför när man inte hjälper till eller är med. Ingen har några krav på att jag måste vara med, men känslan som infinner sig i min kropp när jag inte är med är inte positiv.



Husvagns semestern till Åland, som vi kom hem från igår, var mysig. Jag visste redan innan vi åkte att det troligtvis skulle bli mycket värre att åka med bilen nu när husvagnen var påkopplad. Bil är jobbigt oavsett släp eller ej! Det är jobbigt att köra och det är jobbigt att åka med. När vi hade åkt några kilometer, ungefär härifrån till Rejmes korset, så mådde jag så illa och min nacke är knappt värd att nämna. Jag önskar att jag kunde plockat av mitt huvud då och spänt fast det där bak i bilen. Det var inte skonsamt att åka bil med husvagn efter. Vilket var en väldigt tråkig upptäckt. Nog för jag anade det innan, men som vanligt är jag lite för positiv och tänker att det är klart det går! Fick ta medicin och hoppas att det inte kunde bli värre. Det blev värre och det kändes som om jag var ombord på en båt som var ute i full storm, men det var bara mitt huvud som gungade runt. I sånna här fall skulle man ha en ekorre hjärna för jag har hört att deras hjärna sitter "löst" eller "upphängd" inne i deras kranie. Avundsjuk.



Som vanligt när vi är på Åland, vilket nu var tredje sommaren i rad. Första med egen husvagn. Blir det en del snack om whiplash, försäkringsbolag, livet och mer där till. Det är intressant och gripande men det kan också vara lite jobbigt ibland. Det beror ju givetvis helt på vilket humör man är på. Ibland stänger jag bara av allt som har med whiplash att göra. Jag orkar bara inte med skiten helt enkelt. Andra gånger får jag inte nog av allt mina gudföräldrar berättar. De är passande att de är just mina gudföräldrar för de är själva skadade sen mer än 10 år tillbaka och de har en erfarenhet jag är imponerad av. De vet hur det funkar. Jag börjar närma mig själv också men känner att jag har en ganska bra bit kvar. Men jag är inte längre fast i det desperata och skrämmande hålet som ofta fylldes av panik. Paniken över att vara fånge i sin egen kropp, paniken som kom de dagar man hade så fruktansvärt ont att man faktiskt, ärligt, inte ville leva mera. När allt kändes så stort och skrämmande, du själv kände dig som en liten ynklig myra som när som helst skulle bli ihjäl trampad av någon annan stor jätte. Jag läste om din dag T, på din blogg, En oskriven framtid, du kände precis som jag ofta gjorde förr. Du kommer att komma vidare, precis som Jag.



Som vanligt disskuterades det om försäkringsbolag under Ålands vistelsen. Lika förbannad som vanligt blir man. Ordet förbannad räcker inte ens till. Här går man och lever sitt liv i det fina Sverige, betalar skatt och är duktig. Men när det krisar , ja då tror man f-n att man lever i något land som inte ens är döpt och utskrivet på världskartan. Mer om det en annan dag!



Ikväll ska vi på sommar fest hos grannen som byggt en pool. M har jobbat där en del och därav våran inbjudan. Det är en blandning av grannar, vänner och "hantverkare" som kommer. Ska bli roligt! Smärtan och orkeslösheten sitter där som en fotboja kring ankeln men det ska bli roligt ändå.





Till Lena, T´s mamma; Tack! Det var roligt att träffa er! Och jag hoppas vi ses något mer. Hoppas ni hade det bra i "min" stad. Kram