Idag är det första fredagen efter en vecka med aktiviteter varje dag. Idag har jag varit på Iris mellan klockan 13.00 till 15.00, igår med. Idag och igår har jag verkligen fått bita i det sura äpplet när det har varit föreläsningar i perioder om en timme var. Jag klarar att hålla fokus och hänga med hyffsat i samtalen de 15 - 25 första minuterna sen är jag väck. Jag lyssnar spänt på vad som sägs men jag förstår det inte alltid. Så enkla saker men så otroligt svåra i stunden. Huvudvärken kommer direkt. Skarp från början men ändå smygande, den smyger fram tills den är enorm och ofrånkomlig.
I bilen på vägen hem är jag i en annan värld. Ögonen stirrar, kroppen går på autopilot. Extrem skärpa ska hållas på vägen och omgivningen, den dalar emellanåt. Väl hemma släcks lyset och jag vill bara ramla ihop av utmattning. Orkar inte prata, orkar inte tänka, orkar inte finnas. Ordet trött eller slut känns minimalt.
Älskling fick knappt krama på mig när jag kom hem. Ville bara vara ifred. Försöka slappna av så pass att jag skulle kunna vila en timma eller två. Käkarna spänner, huvudet dunkar, nacken värker och är stel. Ljud är jobbigt.
Efter en liten stund kunde jag lägga mig på sängen och sova en timma. Nu är jag lite mera människa i alla fall! Dricker cola i hopp om att bli lite piggare, ska orka göra sallad till maten nu. Känns som ett oöverstigligt berg.. Sallad..
Stressad över nästa vecka, hur många dagar till måste jag orka? Vem bestämmer om jag inte orkar? Fast nu är det helg och M är för första gången på hela veckan hemma en kväll. Vi ska bara äta middag och sen blir det fredagsmys i soffan framför Let´s Dance.
fredag 26 februari 2010
torsdag 25 februari 2010
Små saker som förgyller
Det är oftast de allra minsta sakerna som förgyller vardagen och livet. Som en oväntad kram eller ett sms. En solig dag med fågelkvitter och takdropp. En hund som viftar ivrigt på svansen av lekfullhet. Rådjur som slumrar i trädgården eller mumsar nöjt på maten man lagt ut..
Jag började mata rådjuren för ett par veckor sedan. Tycker så synd om dem, och alla andra djur, nu när det är så mycket snö. Rådjuren är i våran trädgård nästan varje dag och bökar runt. Sen jag började lägga ut mat är de garanterat här flera gånger om dagen. Som mest var det en hel kompis flock på fem stycken här samtidigt!
Efter att ha ätit sig mätta så brukar de slumra en stund under kastanjen eller häggen. Det är så mysigt att dra upp persiennen på morgonen och se de små söta djuren snusa i vinterlandskapet utan för fönstret!
Zimba och husse spanar på alla djuren utanför!
Nu måste jag snart kila och göra mig iordning. Ska vara på Iris klockan 13.00 och någon eller några timmar frammåt. Sen måste jag till arbetsförmedlingen för att få en underskrift och lämna in ett papper så att jag kan få ut de ynka pynka kronorna i ersättning som jag är berättigad till. De kommer inte att räcka långt så det är tur att jag bor tillsammans med någon som har ett heltidsjobb!! Jag förstår inte hur de tror att människor som är sjuka eller dåliga ska klara sig på den lilla lilla summan man får ut om man ej kan vara med i en A-kassa... Livet är väl hårt nog för de sjuka? Men men, i mitt fall är jag lyckligt lottad och har en sambo! Men även för oss slår det hårt på ekonomin dessa månader. But money is not al! Life is!
Jag började mata rådjuren för ett par veckor sedan. Tycker så synd om dem, och alla andra djur, nu när det är så mycket snö. Rådjuren är i våran trädgård nästan varje dag och bökar runt. Sen jag började lägga ut mat är de garanterat här flera gånger om dagen. Som mest var det en hel kompis flock på fem stycken här samtidigt!
Efter att ha ätit sig mätta så brukar de slumra en stund under kastanjen eller häggen. Det är så mysigt att dra upp persiennen på morgonen och se de små söta djuren snusa i vinterlandskapet utan för fönstret!
Zimba och husse spanar på alla djuren utanför!
Nu måste jag snart kila och göra mig iordning. Ska vara på Iris klockan 13.00 och någon eller några timmar frammåt. Sen måste jag till arbetsförmedlingen för att få en underskrift och lämna in ett papper så att jag kan få ut de ynka pynka kronorna i ersättning som jag är berättigad till. De kommer inte att räcka långt så det är tur att jag bor tillsammans med någon som har ett heltidsjobb!! Jag förstår inte hur de tror att människor som är sjuka eller dåliga ska klara sig på den lilla lilla summan man får ut om man ej kan vara med i en A-kassa... Livet är väl hårt nog för de sjuka? Men men, i mitt fall är jag lyckligt lottad och har en sambo! Men även för oss slår det hårt på ekonomin dessa månader. But money is not al! Life is!
tisdag 23 februari 2010
Alltid är det något
Ja alltid är det något att fixa eller undersöka. Inte så konstigt nu med våran hus renovering men bortsett från den så är det ändå alltid något att fixa med. Det har väl alla men alla har inte en massa pappers jobb som rör ditt privata liv och hälsa. Det har jag. Alltid papper, blanketter, brev och liknande.
Känns som att livet går i 220 och jag panik springer efter mig själv för att hinna med. Jag hinner inte med. Jag känner hur svetten rinner i form av utmattning, värk och nedstämdhet. Jag hinner inte tycka att saker och ting är riktigt lika roligt som det borde vara. Jag är fumlig mest hela tiden och klämmer mig, snubblar, halkar, tappar saker och allmänt snurrar runt. Känner mig överkörd av en ångvält i blötsnö och modd. Fast ändå så går livet lika fort och jag försöker hänga med så gott jag kan. Vad har man för val? Lägga sig ner och ge upp? Aldrig! Det är ju inget alternativ för då blir livet bara jobbigare. Nu är inte allt pest och pina, inte fullt så drastiskt men det är helt enkelt alldeles för mycket för att jag ska må bra.
Det händer saker mest hela tiden och vardagen ändras från dag till dag. I torsdags var jag på ett möte där det bestämdes att jag skulle börja en kurs på måndagen. Alltså igår. Nu har jag börjat denna "kurs" eller sociala träning och varit där två dagar. Det är ett ställe jag går till och träffar 8 stycken andra människor som varit långtidssjukskrivna, två timmar om dagen. Det finns inget specifikt mål med denna träff/kurs/verksamhet utan mera en chans att försöka må bra och få rutiner. Jag har svårt att ta till mig allt och känna att det är på riktigt nu eftersom jag inte vet hur länge jag ska vara där. Allt beror fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Vilket Försäkringskassan ska ta beslut på i denna vecka. Jag vet fortfarande inte när jag får reda på resultatet och mottot "En dag i taget" lever jag hårt efter. Det är så svårt att ta det på riktigt detta när jag inte vet vad som händer.
Det är tufft att ha aktiviteter inbokade varje dag och jag har redan kännt hur stressen och ångesten knackar på dörren. Igår var ingen bra dag pga olika omständigheter och denna morgon började inget vidare heller. Jag hade ordnat hundvakt och kände mig lugn över pressen att slippa orka ut på långpromenad med hunden extra tidigt idag. Jag hade sjukgymnasten inbokat kl 11.00 och klockan 13.00 skulle jag vara på Iris Hadar. Där emellan skulle jag hinna äta lunch och helst vila för att orka lite mera. Dagen började med frukost och en dusch sedan blev det strömavbrott och jag fick häva mig ut i snön för att kolla i elskåpet på gården då det gått en fas. Vilket innebar att halva gården var utan ström.. Stressigt blev det men väl i bilen på väg till staden så ringde Försäkringskassan äntligen upp, efter ett par dagars försök till att få kontakt från min sida. Ett samtal om alla ersättningar och olika rehab.alternativ, Iris Hadar och närmaste månaderna, pågick i en halvtimma. Samtidigt fick jag släppa av hunden hos syster i stan utan att säga ett ord eftersom jag pratade i telefon samtidigt. Sen snabbt vidare till sjukgymnasten och väl där tog samtalet slut och även jag. Jag var nog slut redan innan men då drogs rullgardinen ner helt.
Tack för mig hade jag lust att säga redan innan jag gick in till sjukgymnasten. Träffen där gick bra och jag fick mycket beröm för alla mina promenader jag gör. Jag har länge gått och trott att jag är en helt förslappad person som inte har någon fysik alls men.. Efter jag visat min aktivitetsdagbok för de senaste två veckorna fick jag nästan stående ovationer från sjukgymnasten! Gud så härligt med sådan känsla av att ha varit duktigt! Jag rörde mig alldeles tillräckligt om inte mer så jag kan med gott samvete ligga i soffan de gånger jag gör det. Nu gäller det bara att försöka ta in detta och leva vidare med den vetskapen och slippa ångest om att ha missat vattengympan någon gång eller inte promenera alls en dag.
Härom dagen ringde de från St. Lukas, det är ett ställe som jobbar med terapi kontakter. Jag har väntat i flera år ( minst 1 ½ ! )på att få en psykolog/terapi kontakt. Jag ville och behövde ha det när det var som tyngst i livet. När allt rasade samman när jag fick säga upp mig från jobbet i Sälen, den sista drömmen. När jag började på smärthanteringskursen på USÖ och bitarna började falla ner. Insikterna om alla mina funktionshinder ramlade in och jag började förstå hur stora mina problem verkligen var. DÅ behövde jag hjälp. DÅ ville jag ha hjälp. Just precis då hade jag verkligen behövt någon som förstår sig på psyket och kroppens egna försvars system. Jag levde i ett virr varr av känslomässigt kaos. Det är först nu jag får hjälp. Lite sent känns det men jag ska inte tacka nej. Jag vill ge det en chans och se om det kan hjälpa mig på traven att bli ännu bättre. För fortfarande så kan sorgen och besvikelsen göra sig så stor att jag inte vill orka mera.
Imorgon har jag fått tillåtelse att vara hemma och kurera mig från Iris. Jag känner att det går ruskigt fort utför om det ska fortsätta så här med vardagen. Möten varje dag, ibland mer än ett. Jag har just lyckas pussla ihop veckan så att jag nätt och jämt orkar med möten/träffar två till tre dagar i veckan. Och endast ett möte per dag. Sen har jag fullt upp med rastning av hunden, personlig hygien och sambo liv. Plus det här med mina sov stunder på dagen. Det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
Jag blir så himmelens (är det ens ett ord??) glad av era små kommentarer!! Ett ord, som kram kan lyfta upp mig från en deppig dag till en bättre sådan. När jag märker att ni finns där, att ni lyssnar (läser). Det värmer så mycket! Det räcker med att avsluta med sitt namn. Helst inte bara en bokstav för då blir det svårt för mig. Ni behöver inte skriva bostadsort för det förstår jag. Bara ditt namn, helt och rent.
Annzi - Tack! Fler bilder ska komma! Absolut! Jag har halva datorn full med renoveringsbilder...
Lena - Det värmer när du skriver! När jag vet att du läser, för då tänker jag att du kanske förstår din egna dotter lite bättre ibland också. Hon är nog lika envis som jag och håller inne en del.. Hoppas att jag kan bidra dig med något också.
Tanja - Så roligt att du skriver! Hoppas att nacken slutade bråka med dig nästa dag. Det är hemskt när det är så hemskt! Nej jag vet inte alls vad det är för operation! Berätta mera! Maila kanske?
Här bor vi idag! I lillstugan som nu är täckt med massor av snö!
Zimba och jag busar i snön!
Känns som att livet går i 220 och jag panik springer efter mig själv för att hinna med. Jag hinner inte med. Jag känner hur svetten rinner i form av utmattning, värk och nedstämdhet. Jag hinner inte tycka att saker och ting är riktigt lika roligt som det borde vara. Jag är fumlig mest hela tiden och klämmer mig, snubblar, halkar, tappar saker och allmänt snurrar runt. Känner mig överkörd av en ångvält i blötsnö och modd. Fast ändå så går livet lika fort och jag försöker hänga med så gott jag kan. Vad har man för val? Lägga sig ner och ge upp? Aldrig! Det är ju inget alternativ för då blir livet bara jobbigare. Nu är inte allt pest och pina, inte fullt så drastiskt men det är helt enkelt alldeles för mycket för att jag ska må bra.
Det händer saker mest hela tiden och vardagen ändras från dag till dag. I torsdags var jag på ett möte där det bestämdes att jag skulle börja en kurs på måndagen. Alltså igår. Nu har jag börjat denna "kurs" eller sociala träning och varit där två dagar. Det är ett ställe jag går till och träffar 8 stycken andra människor som varit långtidssjukskrivna, två timmar om dagen. Det finns inget specifikt mål med denna träff/kurs/verksamhet utan mera en chans att försöka må bra och få rutiner. Jag har svårt att ta till mig allt och känna att det är på riktigt nu eftersom jag inte vet hur länge jag ska vara där. Allt beror fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Vilket Försäkringskassan ska ta beslut på i denna vecka. Jag vet fortfarande inte när jag får reda på resultatet och mottot "En dag i taget" lever jag hårt efter. Det är så svårt att ta det på riktigt detta när jag inte vet vad som händer.
Det är tufft att ha aktiviteter inbokade varje dag och jag har redan kännt hur stressen och ångesten knackar på dörren. Igår var ingen bra dag pga olika omständigheter och denna morgon började inget vidare heller. Jag hade ordnat hundvakt och kände mig lugn över pressen att slippa orka ut på långpromenad med hunden extra tidigt idag. Jag hade sjukgymnasten inbokat kl 11.00 och klockan 13.00 skulle jag vara på Iris Hadar. Där emellan skulle jag hinna äta lunch och helst vila för att orka lite mera. Dagen började med frukost och en dusch sedan blev det strömavbrott och jag fick häva mig ut i snön för att kolla i elskåpet på gården då det gått en fas. Vilket innebar att halva gården var utan ström.. Stressigt blev det men väl i bilen på väg till staden så ringde Försäkringskassan äntligen upp, efter ett par dagars försök till att få kontakt från min sida. Ett samtal om alla ersättningar och olika rehab.alternativ, Iris Hadar och närmaste månaderna, pågick i en halvtimma. Samtidigt fick jag släppa av hunden hos syster i stan utan att säga ett ord eftersom jag pratade i telefon samtidigt. Sen snabbt vidare till sjukgymnasten och väl där tog samtalet slut och även jag. Jag var nog slut redan innan men då drogs rullgardinen ner helt.
Tack för mig hade jag lust att säga redan innan jag gick in till sjukgymnasten. Träffen där gick bra och jag fick mycket beröm för alla mina promenader jag gör. Jag har länge gått och trott att jag är en helt förslappad person som inte har någon fysik alls men.. Efter jag visat min aktivitetsdagbok för de senaste två veckorna fick jag nästan stående ovationer från sjukgymnasten! Gud så härligt med sådan känsla av att ha varit duktigt! Jag rörde mig alldeles tillräckligt om inte mer så jag kan med gott samvete ligga i soffan de gånger jag gör det. Nu gäller det bara att försöka ta in detta och leva vidare med den vetskapen och slippa ångest om att ha missat vattengympan någon gång eller inte promenera alls en dag.
Härom dagen ringde de från St. Lukas, det är ett ställe som jobbar med terapi kontakter. Jag har väntat i flera år ( minst 1 ½ ! )på att få en psykolog/terapi kontakt. Jag ville och behövde ha det när det var som tyngst i livet. När allt rasade samman när jag fick säga upp mig från jobbet i Sälen, den sista drömmen. När jag började på smärthanteringskursen på USÖ och bitarna började falla ner. Insikterna om alla mina funktionshinder ramlade in och jag började förstå hur stora mina problem verkligen var. DÅ behövde jag hjälp. DÅ ville jag ha hjälp. Just precis då hade jag verkligen behövt någon som förstår sig på psyket och kroppens egna försvars system. Jag levde i ett virr varr av känslomässigt kaos. Det är först nu jag får hjälp. Lite sent känns det men jag ska inte tacka nej. Jag vill ge det en chans och se om det kan hjälpa mig på traven att bli ännu bättre. För fortfarande så kan sorgen och besvikelsen göra sig så stor att jag inte vill orka mera.
Imorgon har jag fått tillåtelse att vara hemma och kurera mig från Iris. Jag känner att det går ruskigt fort utför om det ska fortsätta så här med vardagen. Möten varje dag, ibland mer än ett. Jag har just lyckas pussla ihop veckan så att jag nätt och jämt orkar med möten/träffar två till tre dagar i veckan. Och endast ett möte per dag. Sen har jag fullt upp med rastning av hunden, personlig hygien och sambo liv. Plus det här med mina sov stunder på dagen. Det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.
Jag blir så himmelens (är det ens ett ord??) glad av era små kommentarer!! Ett ord, som kram kan lyfta upp mig från en deppig dag till en bättre sådan. När jag märker att ni finns där, att ni lyssnar (läser). Det värmer så mycket! Det räcker med att avsluta med sitt namn. Helst inte bara en bokstav för då blir det svårt för mig. Ni behöver inte skriva bostadsort för det förstår jag. Bara ditt namn, helt och rent.
Annzi - Tack! Fler bilder ska komma! Absolut! Jag har halva datorn full med renoveringsbilder...
Lena - Det värmer när du skriver! När jag vet att du läser, för då tänker jag att du kanske förstår din egna dotter lite bättre ibland också. Hon är nog lika envis som jag och håller inne en del.. Hoppas att jag kan bidra dig med något också.
Tanja - Så roligt att du skriver! Hoppas att nacken slutade bråka med dig nästa dag. Det är hemskt när det är så hemskt! Nej jag vet inte alls vad det är för operation! Berätta mera! Maila kanske?
Här bor vi idag! I lillstugan som nu är täckt med massor av snö!
Zimba och jag busar i snön!
måndag 22 februari 2010
Det som inte syns
Det som inte syns varje dag är hur hårt jag ibland får kämpa för de enklaste sakerna. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att stå bredvid och inte se. För hur dåligt jag än mår så syns det oftast ingenting. Det är inte ofta jag säger att jag mår dåligt, jag säger oftast att jag är väldigt trött eller sliten. Jag säger inte längre när det gör så helvetiskt ont i nacken att jag hellre vill tuppa av än vara vid medvetande.
Nackskadan har jag lärt mig leva med till stor del. Det är den jag har accepterat nästan fullt ut och äntligen lärt mig att lyssna på min kropp när den protesterar av smärta. Nackskadan kan jag hantera, jag vet för det mesta hur jag ska förhålla mig till den. Det kommer fortfarande dagar då jag önskar jag hade en egen doktor hemma som kunde svara på mina frågor om varför det ibland känns si eller så. Varför smakar det så ofta blod i munnen? Varför knäpper det i öronen? Varför ser jag suddigt? Varför gör det så ont nu? Varför vill inte huvudvärken ge sig? Många frågor ibland som jag aldrig får svar på. Det har jag lärt mig leva med. Ingen kan veta allting om min skada. Så är det bara. Det kommer också dagar som helt utan förvarning är väldigt jobbiga smärt mässigt sett. Då värken skenar i höjderna helt utan anledning tycker jag. Så är det och så kommer det att vara. Dagsformen kan jag aldrig veta i förväg.
Mina kognitiva problem är det största jag brottas med just nu. Jag tycker att livet är ganska hårt emellanåt när min hjärna inte alls orkar med vardagslivet. Jag önskar innerligt att ni alla skulle få känna på hur det är en dag. Inte för att vara elak men för att ni ska förstå. Allt det som inte syns eller hörs. Jag tycker att jag mest svamlar när jag pratar, det uppfattar inte ni. Jag tänker så det knakar när jag ska svara på en enkel fråga, det uppfattar inte ni. Jag får spränghuvudvärk när vi disskuterar något en stund, det uppfattar inte ni. Jag kämpar för att hänga med i ett samtal när vi är mer än två, det uppfattar inte ni. Alla dessa saker som händer inuti min hjärna som varken syns eller hörs. Jag önskar att mina ögonlock skulle stängas och lysa rött varje gång jag behöver processa något i hjärnbalken. Så att ni visste. Det skulle bli ofta..
Jag har jätte svårt för telefonsamtal nu för tiden. När man så ofta ställs för frågor som förväntas direkta svar. Jag har svårt att svara direkt då jag både måste lyssna på er, komma ihåg vad ni sagt, gå igenom möjligheter och ge ett svar. Jag klarar en boll i luften men inte två eller fler samtidigt.
Jag ville skriva en massa annat egentligen idag men nu hamnade jag visst i informationsträsket kändes det som.. Idag har varit en hemsk dag och jag är glad att den snart är över.
Det värsta jag vet just nu och det svåraste för min kropp att hantera är oväntade ändringar av saker och ting. Tyvärr tycker jag att det blivit en del sådana missar i hus renoveringen och det tar extremt hårt på mig. En hel dag kan bli förstörd för att en hantverkare inte dyker upp. Min hjärna klarar inte av att hantera en massa ändringar och då lägger den helt enkelt av totalt. Mer om det en annan dag! Orkar inte ens försöka berätta mer om det.
Vårat snöiga hus!
Nackskadan har jag lärt mig leva med till stor del. Det är den jag har accepterat nästan fullt ut och äntligen lärt mig att lyssna på min kropp när den protesterar av smärta. Nackskadan kan jag hantera, jag vet för det mesta hur jag ska förhålla mig till den. Det kommer fortfarande dagar då jag önskar jag hade en egen doktor hemma som kunde svara på mina frågor om varför det ibland känns si eller så. Varför smakar det så ofta blod i munnen? Varför knäpper det i öronen? Varför ser jag suddigt? Varför gör det så ont nu? Varför vill inte huvudvärken ge sig? Många frågor ibland som jag aldrig får svar på. Det har jag lärt mig leva med. Ingen kan veta allting om min skada. Så är det bara. Det kommer också dagar som helt utan förvarning är väldigt jobbiga smärt mässigt sett. Då värken skenar i höjderna helt utan anledning tycker jag. Så är det och så kommer det att vara. Dagsformen kan jag aldrig veta i förväg.
Mina kognitiva problem är det största jag brottas med just nu. Jag tycker att livet är ganska hårt emellanåt när min hjärna inte alls orkar med vardagslivet. Jag önskar innerligt att ni alla skulle få känna på hur det är en dag. Inte för att vara elak men för att ni ska förstå. Allt det som inte syns eller hörs. Jag tycker att jag mest svamlar när jag pratar, det uppfattar inte ni. Jag tänker så det knakar när jag ska svara på en enkel fråga, det uppfattar inte ni. Jag får spränghuvudvärk när vi disskuterar något en stund, det uppfattar inte ni. Jag kämpar för att hänga med i ett samtal när vi är mer än två, det uppfattar inte ni. Alla dessa saker som händer inuti min hjärna som varken syns eller hörs. Jag önskar att mina ögonlock skulle stängas och lysa rött varje gång jag behöver processa något i hjärnbalken. Så att ni visste. Det skulle bli ofta..
Jag har jätte svårt för telefonsamtal nu för tiden. När man så ofta ställs för frågor som förväntas direkta svar. Jag har svårt att svara direkt då jag både måste lyssna på er, komma ihåg vad ni sagt, gå igenom möjligheter och ge ett svar. Jag klarar en boll i luften men inte två eller fler samtidigt.
Jag ville skriva en massa annat egentligen idag men nu hamnade jag visst i informationsträsket kändes det som.. Idag har varit en hemsk dag och jag är glad att den snart är över.
Det värsta jag vet just nu och det svåraste för min kropp att hantera är oväntade ändringar av saker och ting. Tyvärr tycker jag att det blivit en del sådana missar i hus renoveringen och det tar extremt hårt på mig. En hel dag kan bli förstörd för att en hantverkare inte dyker upp. Min hjärna klarar inte av att hantera en massa ändringar och då lägger den helt enkelt av totalt. Mer om det en annan dag! Orkar inte ens försöka berätta mer om det.
Vårat snöiga hus!
torsdag 18 februari 2010
Det förbaskade systemet
Nyss hemkommen från ett möte på Iris Hadar. Känslorna bubblar och kokar av både irritation, frustration och sorgsenhet. Varför ska man alltid, alltid mötas av motgångar när det enda man vill är att komma frammåt?
Jag blir så ledsen, så arg, så trött och utmattad att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag förstår alla de människor som inte orkar kämpa mera när allt man kämpar för är i onödan. Varför ska det alltid vara så att vi som är i samhällets nedre kant får kämpa hårdare för att ta oss upp än de som tex har gott om pengar eller kontaker? Varför får vi alltid kämpa så hårt i motvind på en gångbana fylld med såpa? Varför kan ingen höra oss och se till hur det verkligen ÄR i Sverige? Varför kan det aldrig fungera något bra?
Det gör det många gånger säkert också men i mitt fall. I alla de år jag varit skadad är det med total sanning jag säger att i 8 av 10 fall har det varit motgångar istället för medgångar. Detta handlar om alla handläggningar hos de olika myndigheter som du bollas mellan som skadad eller sjuk.
Iris Hadar är ett ställe som vi långtids sjukskrivna kan få komma till som en första start. De har bred kompetens, många resurser och rätt framhållning för oss som är för dåliga för Försäkringskassans principer. Där finns inga krav, allt anpassas efter Dig och Din förmåga. Ingen stress bara möjligheter att få hjälp. Att få börja om på ditt sätt och med den energin du har att tillgå. Efter alla dessa månader, år hemma som heltidssjukskriven är detta äntligen något som verkligen skulle kunna hjälpa mig! Något som hela jag känner att jag vill göra! Jag vill verkligen detta. Det skulle kunna vara min livs chans! Precis så känns det! Det är så avgörande mellan liv och död. Att antingen bli kvar hemma i träsket att trampa ensam eller att få en stråle ljus och kanske kunna kämpa sig upp. Tillsammans med andra som vet hur det är och som kan leda en rätt utan stress och press.
Jag väntar fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Beslutet skulle tas igår har jag hört och allt hänger på vad utfallet blir. Jag vill få den godkänd för att få en trygg ekonomi, slippa stress och press av arbetförmedlingen. Slippa oron för vad som händer med mig om tre månader när arbetslivsprogramet är slut och mitt öde nästan helt ligger i famnen hos handläggaren på Arbetsförmedlingen. Han som jag träffat tre gånger och som tydligen nu ska känna till hela min sjukdomsbild. Den som har skapats igenom alla de år som passerat sedan 29 oktober 2002... Han kan för allt i världen inte veta mycket om min historia.
Jag vill inte få den godkänd för då skrivs jag ut från arbetsförmedlingen och hamnar igen hos Försäkringskassan. Det är bra för ekonomin och lugnet men det är inte så bra för framtiden ändå.. Jag är rädd att återigen falla mellan stolarna för jag inte orkar med deras krav på minst 10h/ veckan. Jag klarar ju inte det men jag VILL INTE VARA HEMMA MER!!!!!
Hör min önskan.. Ändra på reglerna! Låt mig få gå de veckorna på Iris Hadar även om jag får aktivitetsersättningen godkänd... Jag vill ju bara komma vidare i livet mot ett arbete! Krånglet är ju bara att det är olika kassor som betalar för ens vistelse i ett program och de har ju sina regler om vem som betalar vad... Kan jag inte få betala själv då? Jag tar mina sparade pengar! Mina fonder..! Ja.. allt jag vill är att få komma ut bland människor och börja om. På mina vilkor, inte försäkringskassans mall..
Kanske kan under ske men det ser mörkt ut idag.
I eftermiddag kommer M med hennes lilla lilla bebis och hennes vilda bergsget till hund! Vi ska ha lek dag för hundarna och det ska bli så mysigt att få besök av alla de tre!
Jag blir så ledsen, så arg, så trött och utmattad att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag förstår alla de människor som inte orkar kämpa mera när allt man kämpar för är i onödan. Varför ska det alltid vara så att vi som är i samhällets nedre kant får kämpa hårdare för att ta oss upp än de som tex har gott om pengar eller kontaker? Varför får vi alltid kämpa så hårt i motvind på en gångbana fylld med såpa? Varför kan ingen höra oss och se till hur det verkligen ÄR i Sverige? Varför kan det aldrig fungera något bra?
Det gör det många gånger säkert också men i mitt fall. I alla de år jag varit skadad är det med total sanning jag säger att i 8 av 10 fall har det varit motgångar istället för medgångar. Detta handlar om alla handläggningar hos de olika myndigheter som du bollas mellan som skadad eller sjuk.
Iris Hadar är ett ställe som vi långtids sjukskrivna kan få komma till som en första start. De har bred kompetens, många resurser och rätt framhållning för oss som är för dåliga för Försäkringskassans principer. Där finns inga krav, allt anpassas efter Dig och Din förmåga. Ingen stress bara möjligheter att få hjälp. Att få börja om på ditt sätt och med den energin du har att tillgå. Efter alla dessa månader, år hemma som heltidssjukskriven är detta äntligen något som verkligen skulle kunna hjälpa mig! Något som hela jag känner att jag vill göra! Jag vill verkligen detta. Det skulle kunna vara min livs chans! Precis så känns det! Det är så avgörande mellan liv och död. Att antingen bli kvar hemma i träsket att trampa ensam eller att få en stråle ljus och kanske kunna kämpa sig upp. Tillsammans med andra som vet hur det är och som kan leda en rätt utan stress och press.
Jag väntar fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Beslutet skulle tas igår har jag hört och allt hänger på vad utfallet blir. Jag vill få den godkänd för att få en trygg ekonomi, slippa stress och press av arbetförmedlingen. Slippa oron för vad som händer med mig om tre månader när arbetslivsprogramet är slut och mitt öde nästan helt ligger i famnen hos handläggaren på Arbetsförmedlingen. Han som jag träffat tre gånger och som tydligen nu ska känna till hela min sjukdomsbild. Den som har skapats igenom alla de år som passerat sedan 29 oktober 2002... Han kan för allt i världen inte veta mycket om min historia.
Jag vill inte få den godkänd för då skrivs jag ut från arbetsförmedlingen och hamnar igen hos Försäkringskassan. Det är bra för ekonomin och lugnet men det är inte så bra för framtiden ändå.. Jag är rädd att återigen falla mellan stolarna för jag inte orkar med deras krav på minst 10h/ veckan. Jag klarar ju inte det men jag VILL INTE VARA HEMMA MER!!!!!
Hör min önskan.. Ändra på reglerna! Låt mig få gå de veckorna på Iris Hadar även om jag får aktivitetsersättningen godkänd... Jag vill ju bara komma vidare i livet mot ett arbete! Krånglet är ju bara att det är olika kassor som betalar för ens vistelse i ett program och de har ju sina regler om vem som betalar vad... Kan jag inte få betala själv då? Jag tar mina sparade pengar! Mina fonder..! Ja.. allt jag vill är att få komma ut bland människor och börja om. På mina vilkor, inte försäkringskassans mall..
Kanske kan under ske men det ser mörkt ut idag.
I eftermiddag kommer M med hennes lilla lilla bebis och hennes vilda bergsget till hund! Vi ska ha lek dag för hundarna och det ska bli så mysigt att få besök av alla de tre!
måndag 15 februari 2010
Vattengympa!
Tack alla Ni söta som skrev vem som var vem i kommentarsdjungeln! Vissa hade jag lite koll på men andra var jag helt förvirrad över. Blev väldigt glad över alla kommentarer!! Varför kan ni inte skriva oftare? Hihi.. Nej det är inget tvång men jag måste ju verkligen säga att jag blir så väldigt glad när någon skriver en tanke. Då känner jag ju att ni faktiskt lyssnar och finns där! Vet jag ju ändå men ibland säger ett ord mer än tusen bilder.. eller hur var det nu?
Idag var jag för andra gången med på vattengympan på USÖ. Det är i varmvattenbassäng som vi skumpar runt ett gäng med blåa badmössor. Vattnet brukar ligga runt 32 grader varmt så det är skönt! Men född i ett I-land som man är så skulle det gärna kunna få vara ännu varmare för mig... Bortskämd? Jag tror det.
Första gången jag var med var jag förkyld så det blev ganska lugnt då. Idag tog jag på mig en Wet West innan jag klev ner i bassängen. Det är en slags flytväst som gör att man får hjälp att flyta med kroppen i ett upprätt läge. Alltså som en kork nästan. Med den västen på kan jag sitta i vattnet med benen böjda i 90 grader vid höfterna och vid knäna. Självklart krävs det lite teknik och jobb av magmusklerna men det skulle ju absolut inte gå att sitta så utan västen i vattnet.
Hur som helst, jag kunde ta i lite mera denna gång och jag måste säga att det kändes. Det kändes väldigt bra att äntligen röra på sig lite! Som vanligt blir jag lite yr men nu har jag lärt mig när jag ska sluta och ta en paus. Så förhoppningsvis ska jag klara mig igenom alla pass utan att börja må jätte dåligt som förr. Skam den som ger sig!
Resten av dagen spenderades dock i ett töcken. Så slut jag var och är. Har snoozat två gånger idag och däckade lika djupt båda två. Känner mig fortfarande som en vaken zoombie men jag är lycklig i själen för jag har rört på fläsket! Hu jedane mej vad jag saknar att gå på spinning eller step up.. Men livet är ju inte slut än så jag har ett par år på mig att ge det ett nytt försök!
Min lilla hårt arbetande elektriker till sambo har fått känna på smärtans hemska värld själv ett par dagar nu. I söndags kved han till och kom inte upp ur sängen och jag undrade vad fasiken han höll på med. Sen ruskades hjärnan igång och jag insåg att han fått ett smärre ryggskott... Aj aj.. Blott 25 år och stel som en krokig pinne! För en gång skull fick jag hjälpa honom! Det händer inte ofta i våran värld! Jag fick hjälpa honom med strumporna, hämta medicin, koka kaffe och liknande. Jag trivdes så och det var skönt att äntligen få ge tillbaka lite. Idag var han hos kiropraktorn så nu ser mannen min i alla fall inte lika sned ut som det lutande tornet... Stackars lilla gubben!
Idag var jag för andra gången med på vattengympan på USÖ. Det är i varmvattenbassäng som vi skumpar runt ett gäng med blåa badmössor. Vattnet brukar ligga runt 32 grader varmt så det är skönt! Men född i ett I-land som man är så skulle det gärna kunna få vara ännu varmare för mig... Bortskämd? Jag tror det.
Första gången jag var med var jag förkyld så det blev ganska lugnt då. Idag tog jag på mig en Wet West innan jag klev ner i bassängen. Det är en slags flytväst som gör att man får hjälp att flyta med kroppen i ett upprätt läge. Alltså som en kork nästan. Med den västen på kan jag sitta i vattnet med benen böjda i 90 grader vid höfterna och vid knäna. Självklart krävs det lite teknik och jobb av magmusklerna men det skulle ju absolut inte gå att sitta så utan västen i vattnet.
Hur som helst, jag kunde ta i lite mera denna gång och jag måste säga att det kändes. Det kändes väldigt bra att äntligen röra på sig lite! Som vanligt blir jag lite yr men nu har jag lärt mig när jag ska sluta och ta en paus. Så förhoppningsvis ska jag klara mig igenom alla pass utan att börja må jätte dåligt som förr. Skam den som ger sig!
Resten av dagen spenderades dock i ett töcken. Så slut jag var och är. Har snoozat två gånger idag och däckade lika djupt båda två. Känner mig fortfarande som en vaken zoombie men jag är lycklig i själen för jag har rört på fläsket! Hu jedane mej vad jag saknar att gå på spinning eller step up.. Men livet är ju inte slut än så jag har ett par år på mig att ge det ett nytt försök!
Min lilla hårt arbetande elektriker till sambo har fått känna på smärtans hemska värld själv ett par dagar nu. I söndags kved han till och kom inte upp ur sängen och jag undrade vad fasiken han höll på med. Sen ruskades hjärnan igång och jag insåg att han fått ett smärre ryggskott... Aj aj.. Blott 25 år och stel som en krokig pinne! För en gång skull fick jag hjälpa honom! Det händer inte ofta i våran värld! Jag fick hjälpa honom med strumporna, hämta medicin, koka kaffe och liknande. Jag trivdes så och det var skönt att äntligen få ge tillbaka lite. Idag var han hos kiropraktorn så nu ser mannen min i alla fall inte lika sned ut som det lutande tornet... Stackars lilla gubben!
fredag 12 februari 2010
Förresten..
De få men söta kommentarerna jag får här på bloggen betyder faktiskt mycket för mig. Ni som läser, (om någon nu läser...) kanske tror att det inte spelar någon roll. Detta är ju bara en blogg, en fjutt i rymden, några ord jag kladdar ner i hopp om att lite tid ska passera. Ni kanske tror att jag tycker det är coolt att skriva här, ha en egen blogg och hoppas på att bli känd som Blondinbella?
Njea.. Så är inte fallet. Inte på långa vägar. Jag skriver här på grund av två stora anledningar.
Nr. 1 - Den lilla energin jag har är jag rädd om. Väldigt rädd om! Om jag ska behöva förklara för var och en av mina vänner eller släktingar vad som händer i mitt liv. Alltså i rehabiliterings väg och liknande, så tar det så mycket kraft av mig att jag oftast inte orkar något mer sen. Jag har också väldigt svårt för att återberätta vad som är på gång eller vad som har hänt när jag sitter där med er mitt framför mig. Jag får nästan alltid blackout och när jag försöker tänka efter blir jag bara helt utmattad. Visst får jag oftast fram ett svar. Ni märker säkert ingenting på mig men på insidan kämpar jag för fullt. Det slutar ALLTID med att jag blir nedstämd för att jag inte lyckas berätta det jag vill. Jag lyckas inte få fram den känslan i berättade ord för er som jag vill. Det lyckas jag mycket mycket bättre med här på bloggen.
Nr. 2 - Det här är min terapi. Flummigt, skumt, mesigt och sant. Jag har alltid gillat att skriva. Har sen en kort tid efter olyckan skrivit i en bok. Den boken är min dyrgrip, min livräddare och vän. Det var den boken jag höll mig fast vid när livet var som svårast de första åren efter olyckan. När ingen visste eller förstod. När jag grät ensam på mitt rum. När jag höll masken varenda gång jag var bland folk. När jag kämpade ensam varje minut. I den boken har jag skrivit av mig i de svåraste stunderna. Den boken har gett mig ork att fortsätta. Så är det faktiskt. Mitt första steg att börja vara ärlig om all denna härva var under smärthanteringskursen på rehab på USÖ. De 8 veckorna var början och där fick jag ta med mig min bok en dag. I uppdrag av psykologen. Alla hade vi mörka historier att dela med oss på psykolog träffarna. Vi alla satt runt bordet, i olika ergonomiska stolar, berättade våra djupaste hemligheter och grät tillsammans. Som i en film! Där kom boken fram, det var riktigt tufft men de andra och deras förståelse gav mig mod. Nu är det bloggen som är min vädringskanal. Här skriver jag av mig och samtidigt övar jag på att vara ärlig mot er som står mig närmast. Egentligen mot alla men det är nog inte så många som läser det här! Haha.. Så det kanske för er uppfattas som meningslöst flummeri men för mig är det faktiskt en väldigt bra grej.
Så ni söta små filurer som lämnar någon kommentar ibland, jag blir väldigt glad! men jag måste säga att jag skulle bli ännu gladare om jag alltid förstod vilka ni var! Någon eller några lämnar ibland bara en bokstav som avslutning och i några fall har jag slitit mitt hår för att komma på vem det är utan resultat. Det är givetvis inget tvång! Men om ni vill att jag ska förstå vem ni är så räcker det inte alltid med bara en bokstav.. Bara så ni vet =)
Njea.. Så är inte fallet. Inte på långa vägar. Jag skriver här på grund av två stora anledningar.
Nr. 1 - Den lilla energin jag har är jag rädd om. Väldigt rädd om! Om jag ska behöva förklara för var och en av mina vänner eller släktingar vad som händer i mitt liv. Alltså i rehabiliterings väg och liknande, så tar det så mycket kraft av mig att jag oftast inte orkar något mer sen. Jag har också väldigt svårt för att återberätta vad som är på gång eller vad som har hänt när jag sitter där med er mitt framför mig. Jag får nästan alltid blackout och när jag försöker tänka efter blir jag bara helt utmattad. Visst får jag oftast fram ett svar. Ni märker säkert ingenting på mig men på insidan kämpar jag för fullt. Det slutar ALLTID med att jag blir nedstämd för att jag inte lyckas berätta det jag vill. Jag lyckas inte få fram den känslan i berättade ord för er som jag vill. Det lyckas jag mycket mycket bättre med här på bloggen.
Nr. 2 - Det här är min terapi. Flummigt, skumt, mesigt och sant. Jag har alltid gillat att skriva. Har sen en kort tid efter olyckan skrivit i en bok. Den boken är min dyrgrip, min livräddare och vän. Det var den boken jag höll mig fast vid när livet var som svårast de första åren efter olyckan. När ingen visste eller förstod. När jag grät ensam på mitt rum. När jag höll masken varenda gång jag var bland folk. När jag kämpade ensam varje minut. I den boken har jag skrivit av mig i de svåraste stunderna. Den boken har gett mig ork att fortsätta. Så är det faktiskt. Mitt första steg att börja vara ärlig om all denna härva var under smärthanteringskursen på rehab på USÖ. De 8 veckorna var början och där fick jag ta med mig min bok en dag. I uppdrag av psykologen. Alla hade vi mörka historier att dela med oss på psykolog träffarna. Vi alla satt runt bordet, i olika ergonomiska stolar, berättade våra djupaste hemligheter och grät tillsammans. Som i en film! Där kom boken fram, det var riktigt tufft men de andra och deras förståelse gav mig mod. Nu är det bloggen som är min vädringskanal. Här skriver jag av mig och samtidigt övar jag på att vara ärlig mot er som står mig närmast. Egentligen mot alla men det är nog inte så många som läser det här! Haha.. Så det kanske för er uppfattas som meningslöst flummeri men för mig är det faktiskt en väldigt bra grej.
Så ni söta små filurer som lämnar någon kommentar ibland, jag blir väldigt glad! men jag måste säga att jag skulle bli ännu gladare om jag alltid förstod vilka ni var! Någon eller några lämnar ibland bara en bokstav som avslutning och i några fall har jag slitit mitt hår för att komma på vem det är utan resultat. Det är givetvis inget tvång! Men om ni vill att jag ska förstå vem ni är så räcker det inte alltid med bara en bokstav.. Bara så ni vet =)
Vår längtan
I år tycker jag det är första ordentliga vintern vi har haft på länge. Det är så här en vinter ska vara enligt mig. Massor med snö och flera minus grader! Det är vinter på riktigt! Det är då man kan njuta av de kalla månaderna genom att åka skidor, pulka, promenera i solens strålar som glittrar i snön. Åka skridskor, grilla korv ute, ha snöbollskrig, bygga ljuslyktor och massa massa mera saker!
Jag har varit så glad över all snö och denna vinter, det är jag fortfarande. Men... jag börjar känna att tålamodet med att ständigt gå och vara stel och ha ökad värk, ger med sig nu. Jag orkar inte mycket mer av denna kyla nu. För denna kylan för mig är lika med ökad värk. Oavsett vad jag gör eller hur jag klär mig. Det tär på kroppen, psyket och den lilla energin som finns att hela tiden kämpa i motvind mot smärtan. Jag längtar efter att se den första tussilagon i diket när jag promenerar med Zimba.. Känna värmen som borrar sig in i min ömma kropp. Så jag längtar nu!
I huset händer det grejer! Det mesta tack vare att vi får så otroligt mycket hjälp av snälla föräldrar och inhyrda snickare! Visst förstod jag att min mor och far skulle hjälpa till lite grann, pappa kanske skulle tycka att det var lite roligt till och med tänkte jag.. Nu har det nästan varit där varenda helg sen vi började! Pappa jobbar så svetten rinner men med ett leende på läpparna. Så härligt! Utan all den hjälp vi fått och får skulle det blivit ett tungt lass att dra. Fast då vet jag också att vi inte valt att köpa kanske just detta hus och göra om så mycket. Jag längtar tills det blir dags att tapetsera, sätta in de nya trapporna och börja städa bort allt damm.
Sen min lilla insikt så har jag tagit det väldigt lugnt i huset. Jag har i princip släppt alla verktyg som kallas hammare, slägga, kofot m.m. Jag visste redan innan jag ens tog tag i dem förr att det var en väldigt dålig idé men jag var för envis och dum för att lyssna på mig själv. Nu vet jag bättre och mina verktyg ligger snällt still i det hörn jag då släppte dem i. Det är väldigt tråkigt att inte vara med och renovera lika hårt som alla andra. Att inte slita sig svettig och somna utmattad. I det här fallet får jag bita ihop och helt enkelt leva med att det känns väldigt ledsamt. I slutändan mår jag så mycket bättre ju! Jag måste bara låta kroppen vänja sig vid den tanken. Jag hatar att vara en tjej som inte kan skita ner sig, som inte kan ta i som "alla" andra. Som inte kan sätta upp en gipskiva.. Jag hatar att vara en sån tjej för det är inte jag. Inte från början men nu har livet tvingat mig till att anpassa mig efter min kropp så det är nog bäst jag lyssnar om livet ska bli roligt att leva igen!
Så här kan det se ut när jag är i huset nu mera och jobbar...
Jag har varit så glad över all snö och denna vinter, det är jag fortfarande. Men... jag börjar känna att tålamodet med att ständigt gå och vara stel och ha ökad värk, ger med sig nu. Jag orkar inte mycket mer av denna kyla nu. För denna kylan för mig är lika med ökad värk. Oavsett vad jag gör eller hur jag klär mig. Det tär på kroppen, psyket och den lilla energin som finns att hela tiden kämpa i motvind mot smärtan. Jag längtar efter att se den första tussilagon i diket när jag promenerar med Zimba.. Känna värmen som borrar sig in i min ömma kropp. Så jag längtar nu!
I huset händer det grejer! Det mesta tack vare att vi får så otroligt mycket hjälp av snälla föräldrar och inhyrda snickare! Visst förstod jag att min mor och far skulle hjälpa till lite grann, pappa kanske skulle tycka att det var lite roligt till och med tänkte jag.. Nu har det nästan varit där varenda helg sen vi började! Pappa jobbar så svetten rinner men med ett leende på läpparna. Så härligt! Utan all den hjälp vi fått och får skulle det blivit ett tungt lass att dra. Fast då vet jag också att vi inte valt att köpa kanske just detta hus och göra om så mycket. Jag längtar tills det blir dags att tapetsera, sätta in de nya trapporna och börja städa bort allt damm.
Sen min lilla insikt så har jag tagit det väldigt lugnt i huset. Jag har i princip släppt alla verktyg som kallas hammare, slägga, kofot m.m. Jag visste redan innan jag ens tog tag i dem förr att det var en väldigt dålig idé men jag var för envis och dum för att lyssna på mig själv. Nu vet jag bättre och mina verktyg ligger snällt still i det hörn jag då släppte dem i. Det är väldigt tråkigt att inte vara med och renovera lika hårt som alla andra. Att inte slita sig svettig och somna utmattad. I det här fallet får jag bita ihop och helt enkelt leva med att det känns väldigt ledsamt. I slutändan mår jag så mycket bättre ju! Jag måste bara låta kroppen vänja sig vid den tanken. Jag hatar att vara en tjej som inte kan skita ner sig, som inte kan ta i som "alla" andra. Som inte kan sätta upp en gipskiva.. Jag hatar att vara en sån tjej för det är inte jag. Inte från början men nu har livet tvingat mig till att anpassa mig efter min kropp så det är nog bäst jag lyssnar om livet ska bli roligt att leva igen!
Så här kan det se ut när jag är i huset nu mera och jobbar...
onsdag 10 februari 2010
Livet blir verkligen inte som man tänkt sig..
.. men vad gör väl det när man inser att livet är så mycket mer än att leva som man trott ..
Dagarna går, vissa går fort och andra sakta. För det mesta tycker jag att dagarna går alldeles för fort i jämförelse med vad jag skulle vilja hinna med under ett dygn. Min egna uppenbarelse för några veckor sedan känns fortfarande så otrolig och häftig. Alltså det går inte att beskriva med ord hur det faktiskt känns att få en sådan "aha" upplevelse inom sig själv. I många filmer kan ju människor plötsligt bli upplysta eller helt ändra livsstil tack vare olika saker som händer, allt det har kännts så påhittat och över reklamerat tycker jag. Som en B-kändis som plötsligt finner inre ro i en billig drama film. Så går man och får en sådan käft smäll av sin egen kropp och själ att man ramlar baklänges och undrade vad som hände!
Att sådant man funderat på i flera år helt plötsligt dunkar ner från hjärnbalkens vettighet och tvingar sig in i kroppens minsta lilla känslocell. Att det är först då som hela ens kropp och knopp blir kompisar och kan börja resan till det nya hand i hand. Istället för att bråka längs hela vägen om vem som ska komma först.. Ibland är kroppen verkligen ett mirakel hur allting fungerar.
Jag tror dock att det är vi sjuka eller skadade som mest lyckas inse och upptäcka sånna här saker. Jag har kanske inte rätt, det är jag inte helt hundra på, men det känns som så. I alla fall i skrivandets stund.
Hus renoveringen rullar på för fullt. Jag går fortfarande och väntar på besked om min aktivitetsersättningsansökan. Jag är fortfarande lika delad i mina tankar om ersättning eller arbetsförmedlingens nya program. Alla har sina fördelar och båda har sina nackdelar. Så det är bara hoppas på att det som väl kommer att ske blir det bästa för mig. En dag i taget gäller fortfarande som regel i det fallet. Annars blir det bara jobbigt för kroppen att oroa sig om sådant som kalla myndigeter segar ut på tiden med.
Den lilla energin jag har sprarar jag hellre till något roligare!
Det svåraste med min nya inställning är att dagarna har för få timmar. Fast där är jag väl äntligen i alla fall med i den normala världen när alla tycker att dygnet är för kort för alla sysslor man vill utföra. Skillnaden är dock att jag inte har så många sysslor jag måste utföra men när jag måste ta en sak i taget och vila däremellan så tar ju allting så himla mycket längre tid!! Det blir jag stressad av. Jag har velat baka muffins i tre dagar snart, velat läsa färdigt en bok i en månad snart men jag har inte hunnit få till det än. Så om jag inte alltid ringer eller dyker upp på saker och ting så är det för att mitt liv går i slow motion just nu.
Dagarna går, vissa går fort och andra sakta. För det mesta tycker jag att dagarna går alldeles för fort i jämförelse med vad jag skulle vilja hinna med under ett dygn. Min egna uppenbarelse för några veckor sedan känns fortfarande så otrolig och häftig. Alltså det går inte att beskriva med ord hur det faktiskt känns att få en sådan "aha" upplevelse inom sig själv. I många filmer kan ju människor plötsligt bli upplysta eller helt ändra livsstil tack vare olika saker som händer, allt det har kännts så påhittat och över reklamerat tycker jag. Som en B-kändis som plötsligt finner inre ro i en billig drama film. Så går man och får en sådan käft smäll av sin egen kropp och själ att man ramlar baklänges och undrade vad som hände!
Att sådant man funderat på i flera år helt plötsligt dunkar ner från hjärnbalkens vettighet och tvingar sig in i kroppens minsta lilla känslocell. Att det är först då som hela ens kropp och knopp blir kompisar och kan börja resan till det nya hand i hand. Istället för att bråka längs hela vägen om vem som ska komma först.. Ibland är kroppen verkligen ett mirakel hur allting fungerar.
Jag tror dock att det är vi sjuka eller skadade som mest lyckas inse och upptäcka sånna här saker. Jag har kanske inte rätt, det är jag inte helt hundra på, men det känns som så. I alla fall i skrivandets stund.
Hus renoveringen rullar på för fullt. Jag går fortfarande och väntar på besked om min aktivitetsersättningsansökan. Jag är fortfarande lika delad i mina tankar om ersättning eller arbetsförmedlingens nya program. Alla har sina fördelar och båda har sina nackdelar. Så det är bara hoppas på att det som väl kommer att ske blir det bästa för mig. En dag i taget gäller fortfarande som regel i det fallet. Annars blir det bara jobbigt för kroppen att oroa sig om sådant som kalla myndigeter segar ut på tiden med.
Den lilla energin jag har sprarar jag hellre till något roligare!
Det svåraste med min nya inställning är att dagarna har för få timmar. Fast där är jag väl äntligen i alla fall med i den normala världen när alla tycker att dygnet är för kort för alla sysslor man vill utföra. Skillnaden är dock att jag inte har så många sysslor jag måste utföra men när jag måste ta en sak i taget och vila däremellan så tar ju allting så himla mycket längre tid!! Det blir jag stressad av. Jag har velat baka muffins i tre dagar snart, velat läsa färdigt en bok i en månad snart men jag har inte hunnit få till det än. Så om jag inte alltid ringer eller dyker upp på saker och ting så är det för att mitt liv går i slow motion just nu.
torsdag 4 februari 2010
Trött
Nu är jag riktigt trött efter två hel dagar med undersökning av olika vitvaror, köksdetaljer och badrums inredning! Puh! Huvudet är fullt men vi har hunnit bestämma en hel del också. Dags att krypa i säng snart. Imorgon får jag vila!
Alla världens lycko önskningar och gratulationer till min vän M och hennes man, till deras lilla lilla dotter!!!! Helt och hållet magisk och svårt att förstå! Min vän har fått en dotter!! Må änglarna vaka över henne!
Alla världens lycko önskningar och gratulationer till min vän M och hennes man, till deras lilla lilla dotter!!!! Helt och hållet magisk och svårt att förstå! Min vän har fått en dotter!! Må änglarna vaka över henne!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)