Nu är det officiellt, jag har kommit tillbaka hit! Och vips så var bloggandet nästan igång helt igen... :) Borta bra men hemma bäst!
Nu sitter jag här helt morgon groggy, insmord med mitt dunder linnement ....
och upptäckte nyss att hunden åt upp mitt hästgödselbajs i mitt jordgubbsvitlöksland....! Enda nackdelen med att släppa ut honom i trädgården... Han hittar sitt fredagsgodis direkt.
Jaja.. var var jag? Morgon groggy.. Mmm, stämmer men nu inser jag visst att jag inte hinner skriva något seriöst vettigt inlägg för jag måste hoppa i bilen och åka.
Är sista dagen på rehab steget idag. Känns ganska knasigt men skönt på ett annat sätt! Men mer om det senare!
Ha en bra dag!!
fredag 27 maj 2011
tisdag 24 maj 2011
Nu är det nog!
Slits mellan fundersamhet.. Här känner jag mig hemma. Detta är min trygga vrå att blogga på men jag känner att jag vill ha en ny adress hit, min är så krånglig tycker jag.. Så då skaffade jag mig en ny blogg på Spotlife men den var ju så himla avancerad att jag helt tappade fotfästet! Puh.. får huvudvärk och klump i magen bara jag tänker på alla timmar jag lagt ner på att bara klia mig i huvudet och känna mig dum för jag inte fattar..
Så kanske hamnar jag här igen.... tillbaka på det trygga och invanda.
Har så mycket som är nytt i mitt liv nu. I mitt nya liv ! Allt händer, saker som jag längtat så intensivt efter. Saker jag inte ens kunnat drömma om då framtiden bara var svart. När hur hårt jag än försökte se en framtid i livet, allt ändå bara var svart framför mig. När ångesten och depressionen var som djupast. När min sambo stod där dag ut och dag in som den starka pelaren att luta sig mot. Han fångade mig när jag föll. Hur kan en människa orka stötta och bära så mycket? Jag är evigt tacksam att vi fann varandra och att han stod kvar när jag föll. Kärlek full av respekt ger jag honom. Jag försöker varje dag. Det är det enda man kan göra.
Så ja.. kanske hamnar jag här igen. Lägger ner det som tar sån kraft från mig. För jag har plötsligt så mycket mer i mitt liv än blogg som enda kanal ut i livet. Ja.. jag tror det blir så. Den nya bloggen stänger jag ner. Släpper den totalt även om jag gör det med en gnutta uppgivenhet. Varför ha den när jag inte kan blogga där för jag bara låser mig av all prestations ångest när jag ser hur fina alla andars bloggar är? Hur ofta de bloggar och allt man kan göra med sina små sidor. Ja herregud det är verkligen en helt annan värld!
En värld jag inte känner mig hemma i. Jag väljer hellre min där jag trivs och känner mig trygg. Så får det bli!
*två sekunder senare när beslutet landat i min kropp*
Aaa.. vad skönt det känns! Om man verkligen ger sig tid med att känna efter så ska ni se att man kan känna hur det fysiskt känns bra när man bestämt sig för nått som lättar på en börda. Men man måste verkligen ge sig tid och lyssna, testa, känna och reflektera om man ska känna det på riktigt.
Nu måste jag snart sluta för jag ska om en stund iväg till Öppenvårdsteamet på tjejträff. Träffa de andra unga tjejerna som också har kognitiva problem, på grund av olika saker. Några har haft en stroke, ja man kan tyvärr få det även som ung även om det är ytterst ovanligt, någon annan har varit med om en moped olycka och en tredje fick ett anfall av en sjukdom och föll ihop och slog huvudet i ett stengolv.
Så.. tänk..
Nu ska jag kila ner till soffan och vila en stund så jag orkar med fika träffen.
Vi ses här igen mina vänner! Hoppas ni hittar tillbaka till mig, jag har saknat min lilla blogg. Min uttrycksplats i universum.
Så kanske hamnar jag här igen.... tillbaka på det trygga och invanda.
Har så mycket som är nytt i mitt liv nu. I mitt nya liv ! Allt händer, saker som jag längtat så intensivt efter. Saker jag inte ens kunnat drömma om då framtiden bara var svart. När hur hårt jag än försökte se en framtid i livet, allt ändå bara var svart framför mig. När ångesten och depressionen var som djupast. När min sambo stod där dag ut och dag in som den starka pelaren att luta sig mot. Han fångade mig när jag föll. Hur kan en människa orka stötta och bära så mycket? Jag är evigt tacksam att vi fann varandra och att han stod kvar när jag föll. Kärlek full av respekt ger jag honom. Jag försöker varje dag. Det är det enda man kan göra.
Så ja.. kanske hamnar jag här igen. Lägger ner det som tar sån kraft från mig. För jag har plötsligt så mycket mer i mitt liv än blogg som enda kanal ut i livet. Ja.. jag tror det blir så. Den nya bloggen stänger jag ner. Släpper den totalt även om jag gör det med en gnutta uppgivenhet. Varför ha den när jag inte kan blogga där för jag bara låser mig av all prestations ångest när jag ser hur fina alla andars bloggar är? Hur ofta de bloggar och allt man kan göra med sina små sidor. Ja herregud det är verkligen en helt annan värld!
En värld jag inte känner mig hemma i. Jag väljer hellre min där jag trivs och känner mig trygg. Så får det bli!
*två sekunder senare när beslutet landat i min kropp*
Aaa.. vad skönt det känns! Om man verkligen ger sig tid med att känna efter så ska ni se att man kan känna hur det fysiskt känns bra när man bestämt sig för nått som lättar på en börda. Men man måste verkligen ge sig tid och lyssna, testa, känna och reflektera om man ska känna det på riktigt.
Nu måste jag snart sluta för jag ska om en stund iväg till Öppenvårdsteamet på tjejträff. Träffa de andra unga tjejerna som också har kognitiva problem, på grund av olika saker. Några har haft en stroke, ja man kan tyvärr få det även som ung även om det är ytterst ovanligt, någon annan har varit med om en moped olycka och en tredje fick ett anfall av en sjukdom och föll ihop och slog huvudet i ett stengolv.
Så.. tänk..
Nu ska jag kila ner till soffan och vila en stund så jag orkar med fika träffen.
Vi ses här igen mina vänner! Hoppas ni hittar tillbaka till mig, jag har saknat min lilla blogg. Min uttrycksplats i universum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)