torsdag 22 november 2018
torsdag 8 november 2018
Mötet gick bra!
Mötet på sjukhuset gick bra, känslan i magen under mötet och efteråt var positiv. Kvinnan vi mötte var trevlig, väldigt positiv och pratade så sjukt snabbt! Många människor har jag mött genom åren och en hel del av dem har pratat fort men denna tjej slog nog rekord, jag fick bita mig i tungan för att inte utbrista -Jisses ! vad du pratar snabbt! och fnissa själv. Kände att det kanske hade gett fel intryck om jag börjat kritisera henne..
Hur som så var hon mycket mer positiv än jag, då jag som sagt brukar vänta med de riktiga glädje ropen tills jag vet att allt är bokat och klart. Hon gav intycket att hon tyckte om mig och jag fick väldigt fin respons på min personlighet. Underligt det där egentligen, att sitta på ett möte som typ handlar om dig, din situation och vad du vill etc, sen bli "bedömd" om man liksom är social nog eller snarare har kapaciteten att föra sig på ett möte, att liksom sälja sig själv är väl lite hela grejen.. För mig kommer det naturligt (ja inte sälja mig själv då men ni fattar...) men jag förstår och vet att många andra som suttit i min sits innan mig har stora problem med just den sociala biten.
Jag tror att jag har blivit ganska luttrad efter alla år i myndigheternas värld. För om man skulle räkna alla dessa "insäljnings möten" , som jag kallar dem i min enfald. som vanliga anställningsintervjuver så har jag sen länge tappat räkningen på hur många jag gått på. Då har jag inte ens räknat de riktiga anställningsintervjuverna jag gick på innan jag blev sjukskriven för herrans massa år sen.. Alla de intervjuverna ledde mig till jobb, så det är ändå en ganska skön känsla att ha med sig. Dock kan jag ju inte leva på den meriten nu, det är ju typ i ett annat liv. F-n vad gammal jag kände mig nu...
Fortsättningen på detta är nu att ha is i magen och invänta att kvinnan hör av sig till min handledare på IRMA, förhoppningsvis nästa vecka. Kruxet var att hon för tillfället saknade en skrivbordsplats till mig. Jag behövde dator och skrivbord för detta jobb. Vad det är för typ av "jobb"/arbetsträningsuppgifter tänker jag inte gå in på nu då jag ändå inte vet om jag får platsen eller ej.. Men håll gärna tummar och tår och mer där till om ni kan!
Jag vill, av varje liten cell i min kropp, hitta en plats att få arbetsträna på nu för att sen äntligen, om drömmar slår in, kunna ansöka om sjukpenning på någon grad och i en nästan utopisk framtid få leva ett fritt liv UTAN myndigheter inblandade!
Nu - Middag!!
Och ja jisses, glömde ju säga jag chockade mig själv genom att råka hamna på ett spinning intervall pass vid lunch...... men mer om det sen när chocken lagt sig! Kram
Hur som så var hon mycket mer positiv än jag, då jag som sagt brukar vänta med de riktiga glädje ropen tills jag vet att allt är bokat och klart. Hon gav intycket att hon tyckte om mig och jag fick väldigt fin respons på min personlighet. Underligt det där egentligen, att sitta på ett möte som typ handlar om dig, din situation och vad du vill etc, sen bli "bedömd" om man liksom är social nog eller snarare har kapaciteten att föra sig på ett möte, att liksom sälja sig själv är väl lite hela grejen.. För mig kommer det naturligt (ja inte sälja mig själv då men ni fattar...) men jag förstår och vet att många andra som suttit i min sits innan mig har stora problem med just den sociala biten.
Jag tror att jag har blivit ganska luttrad efter alla år i myndigheternas värld. För om man skulle räkna alla dessa "insäljnings möten" , som jag kallar dem i min enfald. som vanliga anställningsintervjuver så har jag sen länge tappat räkningen på hur många jag gått på. Då har jag inte ens räknat de riktiga anställningsintervjuverna jag gick på innan jag blev sjukskriven för herrans massa år sen.. Alla de intervjuverna ledde mig till jobb, så det är ändå en ganska skön känsla att ha med sig. Dock kan jag ju inte leva på den meriten nu, det är ju typ i ett annat liv. F-n vad gammal jag kände mig nu...
Fortsättningen på detta är nu att ha is i magen och invänta att kvinnan hör av sig till min handledare på IRMA, förhoppningsvis nästa vecka. Kruxet var att hon för tillfället saknade en skrivbordsplats till mig. Jag behövde dator och skrivbord för detta jobb. Vad det är för typ av "jobb"/arbetsträningsuppgifter tänker jag inte gå in på nu då jag ändå inte vet om jag får platsen eller ej.. Men håll gärna tummar och tår och mer där till om ni kan!
Jag vill, av varje liten cell i min kropp, hitta en plats att få arbetsträna på nu för att sen äntligen, om drömmar slår in, kunna ansöka om sjukpenning på någon grad och i en nästan utopisk framtid få leva ett fritt liv UTAN myndigheter inblandade!
Nu - Middag!!
Och ja jisses, glömde ju säga jag chockade mig själv genom att råka hamna på ett spinning intervall pass vid lunch...... men mer om det sen när chocken lagt sig! Kram
Inte ofta jag ..
blir nervös men nu måste jag erkänna för mig själv att jag faktiskt är det en smula.
Om en liten stund ska jag åka hemifrån och gå på mötet på sjukhuset med min handledare
och någon person på USÖ som jag inte vet namn eller yrkesroll på än.
Jag har längtat efter detta möte sen det blev bokat, för det kan
innebära att min vardag kommer att ändras och att jag får testa på vad jag kan!
Något jag bara längtar efter hela tiden!
Att sitta hemma på rumpan, tvätta någon tvättmaskin, svara på nått mail,
träna och ibland träffa någon för en lunch, ja det känns som jag har mer
att ge än så..
Jag brukar inte hoppas på saker så mycket, har oftast inställningen
att det visar sig hur det blir men klart det vore kul.
Det är det som är så annorlunda idag, jag känner att jag hoppas
kanske lite för mycket. Risken är så stor att det inte blir nått mer än endast ett möte.
Alla har alltid fullt upp på sina jobb, hinner inte ta hand om en till.
Så jag vet av ren erfarenhet att det är svårt men jag vill......
Så håll tummarna.
Jag återkommer!
onsdag 7 november 2018
Dagen idag
Snart ska jag åka till Marieberg för att äta lunch med en vän och passa på att
lämna tillbaka lite grejer som inte blev rätt. Lunchen spontan bokades in häromdagen
när jag fick ett sms med chansningen om en lunch kunde passa idag.
Sånt är alltid kul, chansningar och lite spontant och speciellt
när det gäller saker dagtid. Att få lunch sällskap betyder ganska mycket tycker jag!
Efter det blir det hem och vila en sväng innan jag ska hämta på dagis och förskoleklass.
Idag ska båda barnen få ta med sig en kompis hem och jag insåg
när jag stod i badrummet och gjorde mig klar nu (själv, båda barnen är redan iväg)
att det inte var en självklarhet för några år sedan. Om ens ett år sen.
Det senaste året har det verkligen blivit stora förändringar i vår vardag.
Även om den fortfarande inte är "lätt" och min man hjälper till ganska mycket så
har det blivit en stor skillnad. Förut hade jag nog med schå att hämta hem båda barnen själv.
Nu ska de båda få ta med sig en kompis hem och JAG hämtar alla fyra.
Magen gjorde en glädjevolt när jag plötsligt insåg med hela kroppen vilket framsteg det är!
Wooohooo!
Ni som inte följt mig så länge vet kanske inte hur tuff vardagen har varit med riktigt små barn.
Det får jag göra en throwback thursday om, eller hur?
Från att ha behövt hjälp här hemma med att bära mitt egna spädbarn titt som tätt,
till att hämta fyra barn på dagis och skola själv.
Wow alltså.. Ibland slår det en.
Framgångarna.
Måste nog lära mig känna och se dem lite mer.
Inte slås av en våg av insikt kl 09.25 med mascara borsten i högsta hugg
och snart redo att dra iväg!
Nu ska jag plocka ihop och åka, men skulle egentligen uppdatera er om att bassängträningen
igår var tuff. Jag vet inte varför men allt var såå tungt.
Trots att jag valde att ha en wetvest (typ flytväst) på mig för ökat stöd.
Jag gick upp efter ca halva tiden mot vad det brukar ta, det gick bara inte.
Illamåendet och yrsel började öka så det var bara att acceptera.
Idag är det vilo dag från träningen men imorgon hoppas jag på att få plats
på ett cirkelgym pass. Det var ju såå kul!!
NU - Hej !
tisdag 6 november 2018
Två riktigt kul saker!
Dagarna går fort ibland, jag älskar när de gör det!
Är så van vid att dagarna sniglar sig fram och man bara känner sig som i ett vaccum.
Sen sist jag skrev så har det hänt lite.
Minns inte om jag berättat så mycket om IRMA, står för Individuell Rehabilitering Mot Arbete.
Jag har varit inskriven där i cirka tre till fyra veckor.
Vi har hittills haft ett studiebesök där då IRMA fick presentera sig,
min arbetsterapeut från öppenvårdsteamet var med, samt en handledare från något som
heter Samverkansteamet och så min man och såklart jag själv.
Då fick IRMA och min då blivande handldare presentera sig, berätta hur de jobbar
och hur de kanske kunde hjälpa mig och så fick jag välja om jag ville ta emot deras tjänster eller inte.
Jag tackade ja och sen blev jag inskriven och efter det har vi haft tre enskilda möten
där det bara var jag och min handläggare.
På dessa möten har vi pratat lite om vad jag vill, hur jag önskar min framtid och vad vi kan göra för att nå dit. Min handledare har fört anteckningar och kommit med frågor och synpunkter.
Ganska snabbt stod det klart att det är att hitta en plats att arbetsträna på som vi söker.
Helst en arbetsplats där det är något jag är intresserad av eller åtminstone inom
något närliggande område. Alternativt att det sociala på arbetsplatsen ska väga upp för kanske "tråkigare" arbetsuppgifter..
Av ren erfarenhet vet jag att det är ytterst svårt att hitta de där bra och rätta platserna.
Det är inte många som har tiden att ta emot någon, för ett visst engagemang krävs ju av den
blivande handledaren på en arbetstplats. Sen att då hitta en sån plats på något ställe man är intresserad av blir extra svårt och att då sälja in någon som inte har tex specialist kompetens inom området utan
snarare saknar betydande arbetslivserfarenhet gör ju inte saken bättre.
Men hejj jag är är en fena på att vara social och jag är inte rädd för
främmande situationer eller människor. Ganska bra egeneskap ändå då många jag möter
i den sjukskrivna världen har svårt för det sociala nätverket.
Hur som , sidospår där, och ja förresten varför är det så tabu belagt att skriva bra saker om sig själv ?
Nå vars, ni hör jag svamlar iväg!
Nu ska jag komma till punkt ett av två kul saker!
För cirka två veckor sen ringde min handledare och sa att vi har ett studiebesök inbokat på en
av sjukhusets avdelningar! Inte just en vårdavdelning men an av alla grenar på USÖ´s sektioner.
Jag vet inte så mycket just nu mer än att min handledare ringt dit för jag
en gång nämnt att jag skulle vilja testa att jobba på en vårdavdelning på USÖ, kanske barn till och med. Hur som ringde han till barnavdelningen och fick därifrån ett nummer till någon chef och vips vaps så hade vi fått en tid till ett första möte. Låter lätt, men ni ska veta hur ovanligt det är!
Jag blev väldigt glad i alla fall, speciellt att någon på USÖ ens tar emot oss.
Länge har jag velat komma dit, det är lite i rätt miljö känner jag.
Sjukhus, akut, brandförsvar, Försvarsmakten, MSB (myndigheten för samhälls skydd och beredskap) och liknande är alla områden jag brinner för.
En DRÖM vore att få arbetsträna på något av dessa eller något inom de ramarna.
Detta är en önskan jag aldrig tror kommer hända men önska och hoppas kan man.
Jag vet hur svårt det är . Det kan alla år bakåt i tiden bevisa.
På torsdag är det dags! Håll tummarna!
Den andra roliga saken är att jag äntligen har varit iväg och tränat
mitt första träningpass på Friskis. Cirkelgym soft blev det.
Och det var hur kul som helst !! Kändes i varje milimeter av kroppen att jag saknat den
typen av träning. Musiken, pulsen, orken som plötsligt blir större, gemenskapen.
Ja allt!! Det bästa var också att det gick så bra. Jag tog det lugnt och kände
efter i varje övning så det kändes okej och tog i utifrån mina förutsättningar.
Efteråt var jag förberedd på en hejdundrande smärt fest men den uteblev?!
Det är lätt att bli kaxig då och köra på men jag vet att bara för att det gick så bra denna
gång betyder det inte att jag kommer klara det galant nästa gång med.
Var dag har sin form och det märks så tydligt.
Speciellt nu när vädret är så ruskigt blött, kyligt och
allmänt ruggigt.
Hur som så var det skit kul att träna ett pass äntligen och jag är mäkta stolt att
jag kämpat mig upp dit att det ens var möjligt igen. Nu har jag några pass inbokade
men har fått avboka pga logistiken inte gått ihop men jag hoppas på att kunna testa snart igen.
Skulle vilja uppdatera om mera saker men det blir så himla mycket text när man inte kan lägga in bilder. På fredag ska jag iväg och träffa en gammal klass kompis som jag inte
haft någon kontakt med på flera år, ja förutom det allmäna snokandet på facebook. Ni vet..
Han har i alla fall erbjudit sig att hjälpa mig med domäner och tjofräs,
sånt som jag bara får spränghuvudvärk ...
Håll tummarna för en uppdaterad blogg sen också!
Ikväll är det bassäng träning på USÖ igen. Varje tisdag kväll är det "bad" som gamlingarna säger.
Jag föredrar bassäng träning eftersom jag är den som tränar mer än snackar,
som vissa andra söta damer i badmössor gör.. ;)
Det är via RTP jag tränar där, Riksförbundet för trafik och polioskadade stod
förkortningen för förr men nu vet jag den är uppdaterad men minns inte till vad..
Kram på er!
Är så van vid att dagarna sniglar sig fram och man bara känner sig som i ett vaccum.
Sen sist jag skrev så har det hänt lite.
Minns inte om jag berättat så mycket om IRMA, står för Individuell Rehabilitering Mot Arbete.
Jag har varit inskriven där i cirka tre till fyra veckor.
Vi har hittills haft ett studiebesök där då IRMA fick presentera sig,
min arbetsterapeut från öppenvårdsteamet var med, samt en handledare från något som
heter Samverkansteamet och så min man och såklart jag själv.
Då fick IRMA och min då blivande handldare presentera sig, berätta hur de jobbar
och hur de kanske kunde hjälpa mig och så fick jag välja om jag ville ta emot deras tjänster eller inte.
Jag tackade ja och sen blev jag inskriven och efter det har vi haft tre enskilda möten
där det bara var jag och min handläggare.
På dessa möten har vi pratat lite om vad jag vill, hur jag önskar min framtid och vad vi kan göra för att nå dit. Min handledare har fört anteckningar och kommit med frågor och synpunkter.
Ganska snabbt stod det klart att det är att hitta en plats att arbetsträna på som vi söker.
Helst en arbetsplats där det är något jag är intresserad av eller åtminstone inom
något närliggande område. Alternativt att det sociala på arbetsplatsen ska väga upp för kanske "tråkigare" arbetsuppgifter..
Av ren erfarenhet vet jag att det är ytterst svårt att hitta de där bra och rätta platserna.
Det är inte många som har tiden att ta emot någon, för ett visst engagemang krävs ju av den
blivande handledaren på en arbetstplats. Sen att då hitta en sån plats på något ställe man är intresserad av blir extra svårt och att då sälja in någon som inte har tex specialist kompetens inom området utan
snarare saknar betydande arbetslivserfarenhet gör ju inte saken bättre.
Men hejj jag är är en fena på att vara social och jag är inte rädd för
främmande situationer eller människor. Ganska bra egeneskap ändå då många jag möter
i den sjukskrivna världen har svårt för det sociala nätverket.
Hur som , sidospår där, och ja förresten varför är det så tabu belagt att skriva bra saker om sig själv ?
Nå vars, ni hör jag svamlar iväg!
Nu ska jag komma till punkt ett av två kul saker!
För cirka två veckor sen ringde min handledare och sa att vi har ett studiebesök inbokat på en
av sjukhusets avdelningar! Inte just en vårdavdelning men an av alla grenar på USÖ´s sektioner.
Jag vet inte så mycket just nu mer än att min handledare ringt dit för jag
en gång nämnt att jag skulle vilja testa att jobba på en vårdavdelning på USÖ, kanske barn till och med. Hur som ringde han till barnavdelningen och fick därifrån ett nummer till någon chef och vips vaps så hade vi fått en tid till ett första möte. Låter lätt, men ni ska veta hur ovanligt det är!
Jag blev väldigt glad i alla fall, speciellt att någon på USÖ ens tar emot oss.
Länge har jag velat komma dit, det är lite i rätt miljö känner jag.
Sjukhus, akut, brandförsvar, Försvarsmakten, MSB (myndigheten för samhälls skydd och beredskap) och liknande är alla områden jag brinner för.
En DRÖM vore att få arbetsträna på något av dessa eller något inom de ramarna.
Detta är en önskan jag aldrig tror kommer hända men önska och hoppas kan man.
Jag vet hur svårt det är . Det kan alla år bakåt i tiden bevisa.
På torsdag är det dags! Håll tummarna!
Den andra roliga saken är att jag äntligen har varit iväg och tränat
mitt första träningpass på Friskis. Cirkelgym soft blev det.
Och det var hur kul som helst !! Kändes i varje milimeter av kroppen att jag saknat den
typen av träning. Musiken, pulsen, orken som plötsligt blir större, gemenskapen.
Ja allt!! Det bästa var också att det gick så bra. Jag tog det lugnt och kände
efter i varje övning så det kändes okej och tog i utifrån mina förutsättningar.
Efteråt var jag förberedd på en hejdundrande smärt fest men den uteblev?!
Det är lätt att bli kaxig då och köra på men jag vet att bara för att det gick så bra denna
gång betyder det inte att jag kommer klara det galant nästa gång med.
Var dag har sin form och det märks så tydligt.
Speciellt nu när vädret är så ruskigt blött, kyligt och
allmänt ruggigt.
Hur som så var det skit kul att träna ett pass äntligen och jag är mäkta stolt att
jag kämpat mig upp dit att det ens var möjligt igen. Nu har jag några pass inbokade
men har fått avboka pga logistiken inte gått ihop men jag hoppas på att kunna testa snart igen.
Skulle vilja uppdatera om mera saker men det blir så himla mycket text när man inte kan lägga in bilder. På fredag ska jag iväg och träffa en gammal klass kompis som jag inte
haft någon kontakt med på flera år, ja förutom det allmäna snokandet på facebook. Ni vet..
Han har i alla fall erbjudit sig att hjälpa mig med domäner och tjofräs,
sånt som jag bara får spränghuvudvärk ...
Håll tummarna för en uppdaterad blogg sen också!
Ikväll är det bassäng träning på USÖ igen. Varje tisdag kväll är det "bad" som gamlingarna säger.
Jag föredrar bassäng träning eftersom jag är den som tränar mer än snackar,
som vissa andra söta damer i badmössor gör.. ;)
Det är via RTP jag tränar där, Riksförbundet för trafik och polioskadade stod
förkortningen för förr men nu vet jag den är uppdaterad men minns inte till vad..
Kram på er!
onsdag 24 oktober 2018
Spännande saker på gång
Alltså, jag vill få igång min nya blogg nu! Längtar efter att kunna lägga in bilder, det borde jag väl kanske kunna lösa på denna blogg med i och för sig men den appen jag hade sist (länge sen! och bloggade i från mobilen, då jag lätt kunde bifoga bilder, den appen finns inte kvar på app store ..??
Nu ska jag strax kila iväg och hämta barnen från förskola och förskoleklass. Varför heter det inte dagis och lekis längre? Tänk vad lätt det var då, nu undrar alla vad som är vad.. förskolan där dottern går och sen sonen som går i skolans lokaler men inte riktigt i själva skolan än utan bara förskoleklass, rörigt med två saker som heter förskola tycker jag.. Eller... så är det bara jag som tycker det är snurrigt. Kanske det sistnämnda, vad tycker du?
Igår var jag på bassängträningen på USÖ i varmvattenbassängen. Så skönt nu när det börjar bli kallt och ruggit ute. Kroppen mår verkligen bra av värmen märker jag. Dock är det jag och ett gäng glada pensionärer, alla i snygga badmössor, vissa med en typ av flytvästar på sig, gummislangar och paddlar och diverse andra badleksaker vi har när vi tränar. Ni skulle se oss! Jag vänjer mig aldrig vid badmössa, hej snygging! ;)
Tränade lite rehabövningar hemma idag på fm. Tänk om man kunde komma igång med den där yogan.. Jag tror det skulle vara bra, öva på smidigheten liksom.
Har även köpt ett träningskort på Friskis och svettis nu, mitt gamla klippkort hade visst utgått.. Hehe, så aktiv har jag varit. Längtar efter ett riktigt svettigt pass cirkelgym! Länge sen jag tränade där och mitt mål är att komma dit igen. I över ett år har jag envist tränat mina rehabövningar här hemma och tidvis hos sjukgymnasten på vårdcentralen och en period på smärt på USÖ när jag gick min smärthanteringskurs. Målet, att kunna träna på friskis igen. Snart, snart ska jag testa!!
Nu hade jag ju tänkt uppdatera er om hur det gick i måndags på intervjun på Röda korset men inser att jag inte hinner det så jag måste cykla iväg och hämta små busarna! Men, kort sagt, det gick bra och jag gick därifrån väldigt glad!! Tänk vad saker kan hända om man bara vågar eller i alla fall testar ibland!
Kram på er och hoppas ni vill hänga med i min resa framåt.
Nu ska jag strax kila iväg och hämta barnen från förskola och förskoleklass. Varför heter det inte dagis och lekis längre? Tänk vad lätt det var då, nu undrar alla vad som är vad.. förskolan där dottern går och sen sonen som går i skolans lokaler men inte riktigt i själva skolan än utan bara förskoleklass, rörigt med två saker som heter förskola tycker jag.. Eller... så är det bara jag som tycker det är snurrigt. Kanske det sistnämnda, vad tycker du?
Igår var jag på bassängträningen på USÖ i varmvattenbassängen. Så skönt nu när det börjar bli kallt och ruggit ute. Kroppen mår verkligen bra av värmen märker jag. Dock är det jag och ett gäng glada pensionärer, alla i snygga badmössor, vissa med en typ av flytvästar på sig, gummislangar och paddlar och diverse andra badleksaker vi har när vi tränar. Ni skulle se oss! Jag vänjer mig aldrig vid badmössa, hej snygging! ;)
Tränade lite rehabövningar hemma idag på fm. Tänk om man kunde komma igång med den där yogan.. Jag tror det skulle vara bra, öva på smidigheten liksom.
Har även köpt ett träningskort på Friskis och svettis nu, mitt gamla klippkort hade visst utgått.. Hehe, så aktiv har jag varit. Längtar efter ett riktigt svettigt pass cirkelgym! Länge sen jag tränade där och mitt mål är att komma dit igen. I över ett år har jag envist tränat mina rehabövningar här hemma och tidvis hos sjukgymnasten på vårdcentralen och en period på smärt på USÖ när jag gick min smärthanteringskurs. Målet, att kunna träna på friskis igen. Snart, snart ska jag testa!!
Nu hade jag ju tänkt uppdatera er om hur det gick i måndags på intervjun på Röda korset men inser att jag inte hinner det så jag måste cykla iväg och hämta små busarna! Men, kort sagt, det gick bra och jag gick därifrån väldigt glad!! Tänk vad saker kan hända om man bara vågar eller i alla fall testar ibland!
Kram på er och hoppas ni vill hänga med i min resa framåt.
måndag 22 oktober 2018
Svenska Lottakåren
Hemma igen efter en intressant och rolig helg i Villingsberg tillsammans med svenska lottakåren. Jag är ny medlem där men fick tips om att anmäla mig till en kurs som heter Ledarskap - idag. Hade turen att få plats och gå, så i lördags begav jag mig.
Egentligen skulle jag ha åkt redan i fredags kväll för att umgås lite på kvällen innan kursen drog igång lördag morgon. Tyvärr så bestämde sig min nacke för att bråka galet mycket den eftermiddagen och kvällen, ibland kommer det nästan som en blixt från klar himmel.. Oftast har jag ganska bra koll och kan känna av längs vägen hur måendet är och värknivån. Vet att det går att pressa sig en del ett tag och i vilken mängd det går att bara få en tillfällig kort hög värkpunkt för att sen några timmar/ett dygn senare lugna ner sig och återgå till normal värk. Tyvärr finns det då också de stunder, tack och lov rätt få, som kroppen går bananas känns det som och inget jag gör kan stoppa den. Inte ens mediciner.. Så var det i fredags.
Nåväl, jag sov som en stock (hel groggy, vem däckar inte då..) och vaknade betydligt bättre lördag morgon. Så det var bara äta frukost, stänga väskan och bege sig.
Kommer att berätta mer om själva kursen sen med idag är det lite fullt upp.
Välbehövlig sovmorgon idag, märks att man varit hemma länge så jag är inte så van att vara igång. Bara det i sig tar energi, en nyttig påminnelse.
Fylld med många nya funderingar, massor att googla, redan blivit medlem i en till organisation som jag inte ens visste fanns! Men jag måste fixa nån lunch, hinna träna och vila för klockan 17.00 idag ska jag bli intervjuvad av röda korset för en grej jag hoppas på! Vad får ni veta sen.. :)
Egentligen skulle jag ha åkt redan i fredags kväll för att umgås lite på kvällen innan kursen drog igång lördag morgon. Tyvärr så bestämde sig min nacke för att bråka galet mycket den eftermiddagen och kvällen, ibland kommer det nästan som en blixt från klar himmel.. Oftast har jag ganska bra koll och kan känna av längs vägen hur måendet är och värknivån. Vet att det går att pressa sig en del ett tag och i vilken mängd det går att bara få en tillfällig kort hög värkpunkt för att sen några timmar/ett dygn senare lugna ner sig och återgå till normal värk. Tyvärr finns det då också de stunder, tack och lov rätt få, som kroppen går bananas känns det som och inget jag gör kan stoppa den. Inte ens mediciner.. Så var det i fredags.
Nåväl, jag sov som en stock (hel groggy, vem däckar inte då..) och vaknade betydligt bättre lördag morgon. Så det var bara äta frukost, stänga väskan och bege sig.
Kommer att berätta mer om själva kursen sen med idag är det lite fullt upp.
Välbehövlig sovmorgon idag, märks att man varit hemma länge så jag är inte så van att vara igång. Bara det i sig tar energi, en nyttig påminnelse.
Fylld med många nya funderingar, massor att googla, redan blivit medlem i en till organisation som jag inte ens visste fanns! Men jag måste fixa nån lunch, hinna träna och vila för klockan 17.00 idag ska jag bli intervjuvad av röda korset för en grej jag hoppas på! Vad får ni veta sen.. :)
fredag 19 oktober 2018
Vi hoppar rakt in tycker jag!
Hur ska man fortsätta på en blogg som legat i dvala några år? Det har jag funderat en del på men bestämt mig för att det är bäst att hoppa rakt in i livet där det är just nu. Återblickar och förklaringar får komma längs vägen tänker jag, annars kommer jag ju aldrig komma igång. Det här med throwback thursday kanske kan vara något att jobba vidare på.. eller vad tror ni? :)
Idag var jag på mitt andra möte på IRMA, Individuell rehabilitering mot arbete står det för. De ska hjälpa mig hitta en plats att arbetsträna på och testa min arbetsförmåga inför kommande ansökan om ev sjukersättning på någon del kan man i korta drag säga.
Det är stor skillnad på att arbetsträna via dem och arbetsförmedlingen. Även om detta fortfarande är i uppstarten så verar det ganska bra, inte lika många pekpinnar som med arbetsförmedlingen eller samma tidspress och krav. Som tyvärr stjälper fler än det hjälper. Så håll tummarna att det faktiskt är bra !
Idag försökte jag få igång så att jag kunde blogga från mobilen för att lättare kunna lägga in bilder i inläggen och så klart uppdatera lite oftare. Konstigt nog hittade jag inte appen för just blogger, jag har haft den förut men det var några år sen men nu hittade jag den inte på app store... fortsättning följer.
Nu till något helt annat... I skrivande stund skulle jag egentligen befinna mig i Villingsberg och äta en smörgås hos Försvarsmakten i ett av deras logement där tillsammans med några från Lottakåren. Varför då? Jo för att jag i helgen ska gå en utbildning hos dem som heter Ledarskap idag. Det ska bli så kul och spännande! Kursen är lördag och söndag men jag skulle åkt idag och umgåtts lite nu på kvällen innan tänkte jag. Tråkigt nog så bestämde sig nacken för att jävlas så där in i norden som den bara gör ibland, och ibland, som idag helt utan förvarning. Omgivningen snurrar, jag mår illa, spräng huvudvärk, riktigt intensiv nackvärk, känns nästan som om "nacken gått av".. hur nu det känns?! Jaja så det var bara till att meddela att jag kommer imorgon bitti istället. Tack och lov så ligger inte Villingsberg så långt bort så det går bra att åka imorgon bitti.
Eftermiddagen har bestått av att äta tabletter, vila och ta en till tablett, vila ett tag till och sen äta middag och se på en film i soffan. Nu sitter jag här och mår aningens bättre men fortfarande så gungar omgiviningen en del, värken är intensiv och jag är trött av alla tabletter. Så nu blir det strax till att krypa ner och hoppas på att jag kan sova ordentligt i natt i alla fall och vakna till en bättre dag imorgon.
Det här med Lottakåren är väldigt nytt så det får jag också berätta mer om. Det blir så mycket text nu bara utan bilder och det är ju såå trist att läsa så eloge till dig som orkat so far, hur som, det ska bli super kul i helgen och jag är pirrig bara att få bo i ett logement! DET var tider sen!
Kram på er och god natt!
tisdag 16 oktober 2018
Dags att ta tag i en av alla mina idéer!
Hallå där!
När jag har en bra dag har jag oftast en miljard med olika idéer om vad jag vill göra men det är så lätt att alltid tänka sen.. jag ska bara.. om en stund.. kanske nästa gång.. men nu får det baske mig bli nu eller aldrig! Hehe..
Skulle det vara intressant att följa min resa mot, vad jag hoppas på, ett jobb? Att följa resan från heltids sjukskrivning, till arbetsträning, få ihop vardagspusslet, hantera värken från min skada, klara av mamma rollen, vara en bra fru (vad nu det innebär.. ? ), vara social, följa sina drömmar och förhoppningsvis nå målet med ett jobb? Efter alla dessa år. Oh my God, is it even possible?
Jag följer en del bloggar själv, instagram och annat sånt som kallas social medier och jag tycker det är kul att följa andras liv. Har alltid gillat andra människors historier, höra om deras liv och tankar, är alltid nyfiken och kunde man ha ett jobb där man bara fick resa runt och möta olika människor och höra om deras livsöden skulle jag tacka ja direkt!
Dock så kan jag känna att det saknas en del i den sociala medier världen. Allt är inte instagram vänligt, allt är inte middagar på Behrns med perfekta frisyrer och mingel. Allt är inte alltid rent i badrummet så du kan ta den perfekta selfien när du är nyvaken och ursnygg... vart är bilderna på livet? Det där livet som levs där emellan allt. De här människorna som inte lever i storstan och har andra utmaningar än att få flest likes på sin senaste instagram bild? Eller de som inte lever som självhushållning i de norrländska skogarna? Alltså , det är också riktigt kul att läsa om! Jag läser det gärna med men... ja det andra då?
Jag har tyvärr ingen instagram vänlig vardag, herrejissess jag vet ju knappt hur man lägger in bilder i bloggen eller bloggar från mobilen längre.. Men man kan ju lära sig! Eller hur?
Jag tänker blogga om min kamp mot ett jobb, bort från myndigheter och evig sjukskrivning till följd av en nackskada som jag ådrog mig efter en bilolycka för sjukt många år sen. Här är bloggen för dig som vill följa en bit av en annan vardag bortom instagram glam. Fast med det sagt, så menar jag inte att det aldrig kommer "glamma" till här med.. Ge mig bara en stund att få igång bloggen ordentligt med bilder, mobil uppdatering och en ny adress så ska vi nog se vad en sjukskriven hemma lunkande morsa med halvrufsigt morgon hår kan få fram ! Hej så länge och hoppas ni vill hänga med på min nya resa! Ingen minns en fegis.. ;)
fredag 24 augusti 2018
Får jag följa med?
Det var precis det jag ville ropa ut till min man när han pussat mig hejdå för att åka till jobbet imorse. Barnen var lämnade på dagis och förskoleklass, ekande tomt hemma. Bara vi två vuxna som hade en liten extra stund själva, det händer inte ofta. Idag var omständigheterna så.
Jag ville skrika ut, böna och be om att få följa med idag. Snälla, ta med mig till ditt jobb.. jag vill inte bli ensam mer här. Sitta hemma, i ett stort hus, med massor av spår av familjen men ingen finns där.
Alla är iväg på sitt. Mobilen är tyst och det är ingen idé att ringa nån för alla är på sina jobb, sina liv, sina händelser. Här är jag, oduglig.
För vad har jag gjort för fel? Vart har det brustit? Vart eller när har jag inte kämpat och försökt med allt jag kan? Eller så mycket som varit rimligt i alla fall. Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
För precis så känns det, jag känner mig oduglig. Det är ett hårt ord. Att skriva det om sig själv känns inte rätt, jag vet att jag kan så mycket mer, att jag är en fin person som kan mycket, men saken är den att jag aldrig får chansen. Det känns som om det var år sen jag på riktigt var mig själv under en längre period. Den saknaden tär också på en. Det är inte lätt att rycka på axlarna och bara tänka positivt när du under många års tid matas med större delen mest negativ fakta om vilka problem du har istället för vilka kvaliteér du har. Jag är fantastisk men kan jag inte få visa det?
Jag skulle vilja komma i kontakt med en riktig journalist. En sån där riktigt grävande, undersökande, sammanställande grymt fokuserad journalist! Typ med glasögen på trekvart, pennan bakom örat, datorn i högsta hugg, halv grå blick men intenstiv, öronen spetsade till max och med förstoringsglaset i högsta hugg. Någon som kan sammanställa alla ÅR av detta ... ? ja vad säger man, jag hittar inte ens ord.... alla år av detta virr varr, lidande, kämpande, utredningar, aktivitetsplaceringar, tester, platser ja kort helt enkelt sammanställa ALLT som hänt sen den dagen jag blev sjukskriven.
Svart på vitt. Vad har jag gjort och vad har myndigheter gjort. Visa upp det för hela svenska folket och de som styr detta land. Visa att även om man kämpar så är det inte så lätt. Att det är oftast alla dessa regler som ska hjälpa oss men det stjälper oss bara. Hur många gånger har jag inte fallit mellan stolarna? För att jag haft fel ålder, ja förlåt mig då, för att pengarna tagit slut, för att ditt eller datt bara har visst antal veckor till förfogande. Hur många månader eller år om man slår ihop det, har jag inte bara fått vänta? För att ja just ja nu blir det semesterstängt i några veckor, nu är det julstängt, nu är vi lite ont om personal, nej nu är det ingen idé att göra en planering för nu är det snart sommar, för nu är det snart dags för dig att övergå till nått annat, då är det inte jag som är din handläggare längre, så du får vänta... vänta , vänta, vänta... VÄNTA, V Ä N T A. Oj ursäkta... tio år hann visst gå.. och ni undrar VARFÖR jag fortfarande är sjukskriven och hemma?
Man känner sig lätt oduglig när åren passerar, dag efter dag, månad efter månad. Man ser och följer sina vänner utvecklas, utbilda sig, byta jobb, göra karriärer, jobba mot mål. Allt medan jag sitter hemma och odlar gråa hår. När man tror att man har försökt, på riktigt verkligen försökt och kämpat sig framåt, när man då får bakslag kastat på sig. Då känner man sig lätt oduglig.
Det är utelämnande att skriva en ärlig blogg. Det är utelämnande att ens skriva en vanlig blogg. Jag pendlar mellan att vilja visa upp min blogg för allt och alla till att helst återgå till en stängd bok i pappersformat och skriva i på kvällarna. Gömma den där ingen kan hitta den och ha den som min andra själ att få andas med. Det tråkiga med en sån variant är att människor aldrig ser baksidan då och när livet är så komplicerat, fast det utifrån sett inte ser ut att hända ett enda dugg, så är det ganska bra att ha en blogg att skriva på. För då förstår människor i alla fall lite av min vardag.
Den jag helst av allt vill fly från och bara få följa med nån en dag. Att slippa bli ensam kvar.
Jag ville skrika ut, böna och be om att få följa med idag. Snälla, ta med mig till ditt jobb.. jag vill inte bli ensam mer här. Sitta hemma, i ett stort hus, med massor av spår av familjen men ingen finns där.
Alla är iväg på sitt. Mobilen är tyst och det är ingen idé att ringa nån för alla är på sina jobb, sina liv, sina händelser. Här är jag, oduglig.
För vad har jag gjort för fel? Vart har det brustit? Vart eller när har jag inte kämpat och försökt med allt jag kan? Eller så mycket som varit rimligt i alla fall. Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
För precis så känns det, jag känner mig oduglig. Det är ett hårt ord. Att skriva det om sig själv känns inte rätt, jag vet att jag kan så mycket mer, att jag är en fin person som kan mycket, men saken är den att jag aldrig får chansen. Det känns som om det var år sen jag på riktigt var mig själv under en längre period. Den saknaden tär också på en. Det är inte lätt att rycka på axlarna och bara tänka positivt när du under många års tid matas med större delen mest negativ fakta om vilka problem du har istället för vilka kvaliteér du har. Jag är fantastisk men kan jag inte få visa det?
Jag skulle vilja komma i kontakt med en riktig journalist. En sån där riktigt grävande, undersökande, sammanställande grymt fokuserad journalist! Typ med glasögen på trekvart, pennan bakom örat, datorn i högsta hugg, halv grå blick men intenstiv, öronen spetsade till max och med förstoringsglaset i högsta hugg. Någon som kan sammanställa alla ÅR av detta ... ? ja vad säger man, jag hittar inte ens ord.... alla år av detta virr varr, lidande, kämpande, utredningar, aktivitetsplaceringar, tester, platser ja kort helt enkelt sammanställa ALLT som hänt sen den dagen jag blev sjukskriven.
Svart på vitt. Vad har jag gjort och vad har myndigheter gjort. Visa upp det för hela svenska folket och de som styr detta land. Visa att även om man kämpar så är det inte så lätt. Att det är oftast alla dessa regler som ska hjälpa oss men det stjälper oss bara. Hur många gånger har jag inte fallit mellan stolarna? För att jag haft fel ålder, ja förlåt mig då, för att pengarna tagit slut, för att ditt eller datt bara har visst antal veckor till förfogande. Hur många månader eller år om man slår ihop det, har jag inte bara fått vänta? För att ja just ja nu blir det semesterstängt i några veckor, nu är det julstängt, nu är vi lite ont om personal, nej nu är det ingen idé att göra en planering för nu är det snart sommar, för nu är det snart dags för dig att övergå till nått annat, då är det inte jag som är din handläggare längre, så du får vänta... vänta , vänta, vänta... VÄNTA, V Ä N T A. Oj ursäkta... tio år hann visst gå.. och ni undrar VARFÖR jag fortfarande är sjukskriven och hemma?
Man känner sig lätt oduglig när åren passerar, dag efter dag, månad efter månad. Man ser och följer sina vänner utvecklas, utbilda sig, byta jobb, göra karriärer, jobba mot mål. Allt medan jag sitter hemma och odlar gråa hår. När man tror att man har försökt, på riktigt verkligen försökt och kämpat sig framåt, när man då får bakslag kastat på sig. Då känner man sig lätt oduglig.
Det är utelämnande att skriva en ärlig blogg. Det är utelämnande att ens skriva en vanlig blogg. Jag pendlar mellan att vilja visa upp min blogg för allt och alla till att helst återgå till en stängd bok i pappersformat och skriva i på kvällarna. Gömma den där ingen kan hitta den och ha den som min andra själ att få andas med. Det tråkiga med en sån variant är att människor aldrig ser baksidan då och när livet är så komplicerat, fast det utifrån sett inte ser ut att hända ett enda dugg, så är det ganska bra att ha en blogg att skriva på. För då förstår människor i alla fall lite av min vardag.
Den jag helst av allt vill fly från och bara få följa med nån en dag. Att slippa bli ensam kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)