Don´t give me fever...

Efter en natt med något som bäst kan liknas med feber frossa, har jag nu slappat nästan hela dagen i soffan med en bok. Tvingade ut mig själv med hunden på en halvtimmas promenad och sen blev det sängen direkt. Värken finns inte bara i nacken idag utan i hela kroppen, mest i mina ben och höfter. Fryser, bränner i huden och är allmänt "febrig". Får se hur det slutar.

Har vaknat av extrem huvud- och nackvärk de senaste nätterna. Sådan värk i huvudet att minsta rörelse av kroppen skickar klumpar till halsen och världen snurrar. Ett riktigt maraton att ta sig upp och in i badrummet efter någon dos medicin som kanske kan hjälpa lite. Ett töcken av värk. Denna eländiga värk.

Igår när jag sjönk ner i soffan på kvällen, efter att ha bakat säsongens godaste rabarberpaj, då kom tårarna igen. Sa till M att jag inte kunde förstå hur jag kunde ha så ont, inte hade vi ju gjort så mycket. Och jag hade doserat! tyckte jag.. Han såg på mig så där varmt och omtänksamt och sa Men Älskling.. Du har ju inte bara lyft några pinnar idag.. Vi har röjt i förrådet, kört fyrhjuling och slängt sopor, lekt med hunden, lagat mat och bakat paj... Vi har gjort ganska mycket. Ibland är det så svårt att inse det själv bara.. Tur jag lever ihop med någon som är så klok. Och som alltid tar hand om mig, oavsett hur jag mår. Hade jag inte haft ökad värk de senaste veckorna (månaderna?!) så hade nog gårdagen också sett annorlunda ut. Då hade jag orkat mer innan jag stupade i soffan och då hade jag kanske inte heller stupat.

Ibland är det så enormt svårt att förstå att man kan få så ont av sin egna kropp. Sitt eget kött och blod. Vid olyckan fick jag inga synliga skador, förutom lite glassplitter i händerna och kanske något blåmärke. Jag tycker att det är så konstigt att dessa mjukdels skador, som jag fått, kan göra så fruktansvärt ont. Det känns ju liksom som om det inte borde kunna göra ont. Att en mjuk del i kroppen inte kan skjuta ut sån smärta. För mig känns det så ologiskt. Om jag hade haft en spricka i någon av mina kotor tex, då hade det verkat mera logiskt att det utger smärta. Men mjukdelar? Mjuka delar liksom... Underligt är det i alla fall.

By the way, fick jag ett mail idag att hund lägret vi anmält oss till i September är inställt. Pga för få anmälda. Jag som hade gått och sett fram emot det så mycket!! Det var liksom det "stora" som skulle ta mig genom September. Typiskt också! Men det kommer nog fler gånger.

Kanske...! & lite bilder

Tack vare att jag har världens bästa sambo (!!!!) så kanske jag nu har ordnat en "praktik" plats. Jag tänker inte avslöja än var för jag vågar inte riktigt glädjas av det ännu då jag inte vet att det är hundra procent säkert. Bara typ 98 % . . . Och jag är en av de människor som hellre tänker lite negativt om saker och ting så jag inte blir besviken utan istället oftast bara gladare av saker och ting som sen sker. Har alltid, och kommer nog alltid att tänka så. Tycker det ger en, en bra syn på livet. Du har förhoppningar men du går inte under av besvikelse om de inte går i uppfyllelse. Då kan du lättare rycka på axlarna och gå vidare. Nu har dock de senaste åren i mitt liv varit lite svårt att leva just så själv men jag hoppas jag hittar tillbaka till det helt och fullt ut snart.


Nu tänkte jag äntligen (!) lägga ut någon bild från kräftskivan på logen.

Skååååååål!!!

Fina pappersdukar med ormbunkar och små små kräftor som dekoreringskryp.. plus våtservetter!

Tårar, Kamp, Kraft & Liv

Fy f-n vad allt kan vändas snabbt. Från dur till moll eller rent av skroll. I bilen på vägen hem från Öppenvårdsteamet ramlar tankarna runt i huvudet. De studsar mot varandra, över, under, åt sidan och ihop. Känslorna finns där i magen som den tunga klumpen, dyker upp utan förvarning. Klump, kall och tung. När jag nu sitter här och ska skriva allt, då kan jag inte greppa dem längre. Inte en enda tanke. Jag får kämpa. Stå i en orkan och försöka fånga sedlar, tunna som ett hårstrå. Nuddar jag någon glider den snabbt udan som en hal tvål. Så är det jämt. Varje dag. Min hjärna har gått tillbaka till ett barns nivå. Det finns ingen motorväg där inne längre, bara små smala kostigar. Därför blir jag så mycket tröttare än er andra. Jag får gå så mycket längre. Ni kan bara svischa fram. Fort och effektivt. Jag måste gå över stock och sten. Varje dag. När olyckan skedde, skakades det om i mitt huvud. Ingenting som syns på röntgen. Jag vet att jag har kognitiva problem för det syns på papper, när man gör massor av tester. Era nerver sitter ihop, de kan prata med varandra. Mina nerver/celler har skakat sönder, de har liksom tappat sin kontakt med varandra. Hur jag nu kom in på det här..? Var inte det jag ville skriva om..

Jag är så ledsen och arg, så uppgiven och trött.

Det är nu, i denna fas av rehabiliteringen som jag behöver mest hjälp att komma ut i livet igen. Men det är nu, precis nu, jag måste klara mig själv. Jag kan inte ens förstå att det är sant även fast jag skriver det, men så är det. För att få någon hjälp av försäkringskassan måste jag klara av en aktivitet på minst 10h/veckan. Jag är för dålig för det. Vilken hjälp får man då, INGEN! Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta, så är det ofta i mitt liv. Här är ett fall. Jag sitter hemma i flera år, givetvis gått på rehabilitering inom vården, men när jag är färdig där så blir det FK (försäkringskassan) som ska ta över mig. Jag hade gärna stannat hos vården ett tag till eftersom kroppen, det fysiska, kanske hade behövt det. Men vården har inte plats för så många och det kommer hela tiden nya patienter och mina 8v. var slut. Givetvis förstår vi ju att jag inte kan vara där hur länge som helst heller. Men sen då? Ja, personligen så hamnade jag ju igen inom vården eftersom de nu "upptäckte" mina stora kognitiva problem. Pang! Tillbaka till vården. I det här fallet var det en stooooor lättnad för mig, eftersom de äntligen tog mig på allvar.

Men nu då? Nu har jag varit där ett tag, vill gärna och ska vara kvar ett tag till men känner att jag inte klarar av att gå hemma mera. Har jag känt länge. Jag kan samtidigt inte förstå hur jag ska orka göra något men jag VILL. Men det är här vi står, jag vill ut i arbetslivet men jag får ingen hjälp dit. Det ska jag ordna själv. Mitt första steg ut sen alla mina försök till jobb.. Efter alla försök som gick åt skogen. Nu ska jag fixa allt själv, det första och tyngsta steget. Det trodde jag var försäkringskassans jobb, de vill ju inte ge mig mera sjukdagar, men de vill inte heller hjälpa mig ut i arbetslivet igen. Okej..? Den nya regeringen borde ju få sig en rejäl skopa ohälsa och brist på pengar så de insåg hur det är på riktigt. (De har säker bra idéer också... men..)

Inte blir ju dagen bättre av mail från advokaten där han bifogar ett brev från försäkringsbolaget. Där de svarar på vårat senaste brev. Jag har läst det två gånger och jag förstår det fortfarande inte helt. Men jag vet att det inte är bra. Det handlar om sjukskrivningar och aktivitetsersättning och all jävla skit.... ÅÅå jag blir bara så arg! Aldrig kan man få en hjälpande hand från dem. För ett par veckor sedan skrev jag ett brev till dem, det krävdes tid och ork till att skriva det. Inget du bara skriver på tio minuter. Så skickade jag det till min advokat som skulle använda det i vårat mål. Någon vecka senare fick jag sammanställningen av materialet, som vi i familjen slitit som djur med! , då hade advokaten gjort en ny sammanställning av våran sammanställning och skickat den. På frågan varför han hade gjort en ny sammanställning, förutom det bifogade personliga brevet han skrivit, fick jag till svar; ( det jag hört av min släkting tidigare..) "- Jag gjorde en sammanställning av allt för att nämnden hinner nästan aldrig läsa personliga brev eller handligar i deras sammanträden. De har högst tio minuter på sig per ärende. " Och med 10 minuter per ärende så kan man ju undra hur mycket de hinner??? Och per ärende menar jag inget mindre än MÄNNISKORS LIVS ÖDEN!! Det är väl för f-n inget man går igenom på ynka tio minuter? Suck...

Fy och vemod för den som blir skadad i dagens Sverige. Man tror man är försäkrad och att allt är frid och fröjd. Att vi bor i ett land med stark välfärd och hjälpsamhet. Vakna upp ur era sockersöta drömmar för INGET är mera falskt!! Det är preciiiis samma sak med maten vi äter. Börja läs på förpackningarna så ska du se. De skriver "Äkta rökt skinka" men skinkan har aldrig ens varit i samma rum som en rök, det är bara rökarom de har tillsatt!

Jag undrar ofta vart världen är på väg och hade jag mera ork skulle jag åka till Stockholm, eller var nu de stora höjdarna befinner sig, och skrika ut ett och annat ovett om dem!

Måndag igen

Då var det måndag igen, här sitter jag. Arbetarna är här utanför på gården och fortsätter att putsa om ladugården. Älsklingen är på sitt jobb och ser till så att lampor lyser. Mamma och pappa är på sina jobb. Syster ska snart åka ut på sjön igen och jobba en vecka. Kompisar har återvänt till skolan, ja nästan alla. Alla är tillbaka på sina platser, på sina måndags platser. De platser de sen spenderar sin vecka på. Var är jag, hemma. Här vid datorn, min kontakt med världen utanför i veckorna. Så förbaskat tragiskt! Jag vill inte vara hemma mera, 2 ½ år hemma redan. För dom som tycker att det vore kanon att vara sjukskriven och gå hemma hela tiden. Att man skulle hinna med så mycket, ha så mycket roliga saker att göra. Ja då säger jag bara, Vakna upp! Du är inte sjukskriven för att du ska få vara ledig, du är SJUKskriven. Du är sjuk, dålig, inte kapabel till att arbeta. Då kan man inte heller flänga runt och roa sig dagarna i ända. Nä, då ska man vila, man ska gå på rehabilitering, man ska söka harmoni. Ja allt det där som alla spa- nissar talar om. Välbefinnande. Vilket bra ord. Förstår ni vad jag talar om?

Jag är inne i en sån där period när man är ledsen. Jag sörjer. Saknar mig själv. Saknar min ork. Saknar det spralliga som brukade bubbla i min kropp. Saknar glädjen över en fylld dag. Tänker på alla mina gamla drömmar, patetiskt kanske. Jag vet, men jag gör det. Jag har inte slutat drömma men vissa drömmar har gått i krasch och det är just dem jag sörjer. Jobbet i USA, den tiden som skulle ha blivit det största jag gjort. Det jag hade drömt om så länge. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna glömma det. Lumpen, åå.. så jag ville göra lumpen! Jag vet att jag hade varit grym på att krypa i leran med ett vapen i händerna. Smyga på fienden och allt det där. Vara stark i psyket och härdat ut i regnet under de hemska träningspassen. Ja allt det där.

Men här sitter jag, 24 år, endast gymnasiet som utbildning, sjukskriven, funderar dag och natt på hur jag någonsin ska kunna orka saker igen. När denna evigt förföljande utmattningen ska släppa sitt stenhårda grepp om min kropp? När när nääär?

Det är bara vila och harmoni som gäller. Allt eller inget finns inte. Jag får inte stressa. Jag får inte heller misslyckas med saker för det klarar inte psyket av längre. Jag måste få lyckas nu. Känna att jag också kan. Att jag duger. Att jag har något att bidra med. Jag vill och kan också! Hoppas jag. Mest av allt så vill jag! Jag vill! Jag vill! Jag VILL!

Kaputt

Nu är jag riktigt riktigt kaputt.. Har varit många tuffa saker på agendan den sista tiden, tuffa men roliga. Sådana saker som man väljer att bli dålig av för att när man gör dem är det så himla roligt. Så där så att man verkligen får andan i halsen av känslan att man verkligen lever! För det känns så. Vi körde go cart ett helt kompis gäng för någon/några veckor sedan och det var det absolut tuffaste jag har gjort på länge. Det var så enormt jobbigt och jag ville spy när jag satt och körde på banan. Jag kan aldrig beskriva hur det kändes men jag bet ihop allt vad jag ägde och hade och mer där till. Jag gav mig fan på att jag skulle köra, precis som alla andra. För go cart och motorsport är något jag alltid har tyckt är så himla roligt. Jag bara älskar det! Jag körde och jag får sota för det än idag, det sitter i så länge och det är inte liite det känns heller. Jag har knaprat piller varje dag nu ett tag och det är något jag brukar vara skonad ifrån. Sen hade vi i lördags ordnat kräftskiva på logen här hemma för våra vänner. Vilket var riktigt roligt! Men ännu en gång väldigt tufft. Jag har haft sådan värk i flera veckor så det var svårt att stå ut under dagen utan att ta smärtstillande. Men om jag hade tagit något hade jag inte kunnat dricka på kvällen vilket jag visste att jag behövde göra för att orka med allt. Det är fel att dricka för att orka, men ibland så funkar det bättre att faktiskt, ta till alkohol, än medicin. Inte ofta men ibland. Kräftskivan var jätte rolig även om jag så fort jag gick ut ur logen för att andas eller hämta något kände mig stressad för att ju längre jag var ifrån sorlet och dunket där inne, desto värre blev det. Kräftskiva och go cart är två väldigt roliga grejer men det är också två extremt krävande saker. Sådana saker som ni kanske behöver en dag på er för återhämtning. Medans jag behöver en hel vecka. Eller som i detta fall när de två sakerna kom så tätt inpå, behöver jag nog två eller tre veckor minst. Då ska det helst vara två sysslolösa veckor också. Vilket inte har hänt än. Igår var jag på bio med H och U, en riktig tjejkväll med massor av mys. Behövdes verkligen efter en dag med tunga och jobbiga känslor pga advokatpappers strul. Värken skyade i höjderna och gråten var i halsen. Även fast det var lugnt med bio och fika så är det klart att det sliter på en. Allt sliter på en när man har en sån här skada. Min hjärna måste få lugn och ro och väldigt mycket vila. Idag hade jag en annan tjej med hjärnskada här på lunch och fika. Var helt kaputt innan och fick igen ta smärtstillande för att orka med alls. Så fort jag använde armarna, räcker med att lyfta ner två glas ur skåpet, så ökar värken direkt. Bara så där. Att det kan göra så ont! Det var i alla fall jätte roligt att träffa henne, någon som förstår!! Förstår det som inte går att förklara! Det obeskrivliga, underliga, konstiga som drabbat oss och våra hjärnor. Vilken lättnad. Däckade när hon hade åkt hem och vaknade när M kom hem.

Imorgon fyller pappa år så då ska vi dit på kvällen och fira honom. Det är bara familjen och där gör det inget om man går och lägger sig så fort man ätit upp det sista på tallriken. Det är skönt. Kan behövas ibland. Efter det kalaset har jag ingenting planerat för hela helgen och det är såååå skönt! Jag ser fram emot att bara vara! Vakna på morgonen och göra det jag känner för. Gud så jag längtar! Värken gör mig arg, ledsen och helt utslagen.

Advokaten

Nyss ringde advokaten, nu är verkligen semestern slut på allvar. Tillbaka till verkligheten. Alltid blir man upprörd eller ledsen när advokaten ringer även fast han är så trevlig och väldigt förstående och klok. Jag är glad att jag bytte advokat, känns så mycket bättre när man förstår varandra och inte behöver vara rädd för att ställa dumma frågor med dumma svar på. Dock hur trevlig han än är, och duktig på sitt område så är det självklart att det alltid infinner sig en klump i magen under ett samtal. Det handlar ju om min framtid och jag har lagt den i hans händer. En främling jag litar med fullaste allvar på. Tanken slår mig ibland, tänk om hans firma är någon fuffens firma och i slutändan kommer det bara att visa sig att de blåst mig på pengar. Nu tror jag inte det eftersom det är en ganska känd firma och stabil sådan. Att vara 24 år och ha haft en egen advokat i hm.. ja många år redan är en konstig känsla. Ingen av mina vänner har någon egen advokat. Inte så att vi pratar om det; Litar du på din advokat? Är han trevlig? Nej det ämnet finns liksom inte. Det skulle vara med min nyfunna vän T från Blekinge då, hon har ju nyss skaffat sig en egen advokat. Ja livet är underligt. Mitt ärende ska in till nämnden nu, han skulle skicka in en bunt med papper nu och jag får min kopia på måndag. Jag har för ett tag sen skrivit ett brev, har blivit många brev genom åren, men nu var det ett nytt. Ett brev där jag förklarar varför jag inte blev sjukskriven direkt efter olyckan. Jag var 17 och gick i gymnasiet, räcker inte det tycker man? Nej det gör det inte. Inte för försäkringsbolag! Ibland funderar jag på om jag verkligen ska försäkra mina barn, om jag nu får några i framtiden, tycker man kan ju lika gärna lägga undan den avgiften i en egen potta och ta ut ifall det behövs senare under livet. Man får ju ändå ingen hjälp av sitt F.bolag när man väl behöver det. Varför då betala till något som inte ens hjälper? Det är ju som att kasta pengar i sjön!

Huvudet värker som en bomb, det gjorde det innan telefonen ringde. Nacken är lös som en uppochner vänd hink på en pinne, när att falla av men ändå något som håller den kvar. Imorgon är det stor kräftskiva på logen här hemma, ska bli så roligt men jag vet att jag inte kommer vara ens i närheten av människa på söndag. För jag är redan zoombie lik. Men jag ska döva mina smärtor med sprit imorgon och leva för stunden! Ibland får man faktiskt göra så! Jag också!

Då var man tillbaka till vardagen

Semestern är nu slut för M vilket innebär att min semester också är slut. Nu är jag tillbaka till att bara vara sjukskriven igen. Mindre kul. Jag har nu varit heltidssjukskriven i över två år, det är helt ofattbart. Tiden går så fort, men de senaste två åren har känts som ett helt liv. Som det enda liv jag har. Det är en jobbig känsla. Kan ni förstå att jag har varit hemma i över två år? Jag har inte haft en enda kontakt med arbetslivet under den tiden. Bara sjukvården. Borde jag inte ha kommit längre då än vad jag är nu? Kanske, kanske inte. Det är flera faktorer som påverkar. Myndigheternas sega handläggningar och kroppens egna läknings- och återhämtningsprocesser. Jag har varit otålig länge, ville förr att allting skulle gå så fort. Skicka bara ut mig på ett jobb för tusan! Hemma kan jag inte vara. Nu är det som sagt ca två år senare och här sitter jag än. Jag har tvingats inse att allt inte kan gå så fort, det tar tid att bli bättre. Om man ändå kunde vara den superkvinna jag så oändligt gärna önskar jag var. Det är en hemsk och ensam sorg att behöva leva vid sidan av alla andras liv. Ni kanske inte ser det så, ni kanske inte uppfattar min vardag som sådan. Men det är just precis så det är och känns. Jag står kvar i min egna kvarn och maler och maler men tycker inte jag kommer någonstans direkt. Jag är bara inlindad i vårdsnurren och kommer aldrig ut. Inlindad i gasbinda känns det som. Ni andra, ja visst nu glorifierar jag det lite men ändå.. Ni lever era liv och styr över dem själva. Inget bolag som pekar på er och ständigt påminner er om att ni lever i deras järnhänder. Deras lag är din verklighet och du kan inte göra ett skit för att ändra det till mera rättvist. Du lever där och ser på när dina vänner väljer utbildningar, ett stort kliv in i vuxen världen, de studerar och kämpar. Verkar absolut inte vara en lätt match att studera på universitetsnivå, men jag är ändå så otroligt avundsjuk. Ni studerar, ni planerar framtid. Ni söker jobb, Ni skaffar barn och familjer. Ni kan försöka uppfylla de krav ni har för att få en lyckad framtid. Antingen så förstår ni min sorg, känner empati för den eller så tror ni att ni förstår och känner kanske mer ett axelryck. Jag vet inte, men det här är sanningen. Den nakna enkla sanningen och det är just därför denna blogg finns.

Den finns som ett svar på frågan; Hur är det idag Petra? Så många gånger man får den frågan. Men vad ska man svara. Det är bara bra tack. Det är fint. Det är okej. Nej det är inte okej. Nej det kunde vara bättre, men det går. Så många olika svar men inte ett enda duger egentligen för en sådan formulerad fråga kan vara väldigt svår för oss skadade att svara på. Man vill inte klaga, folk har en tendens att fråga av ren artighet och då förväntar de sig inte ett långt och negativt svar. Finns många anledningar. Vill ni verkligen veta hur det är, fråga då när det inte är fullt med folk runtomkring, inte i förbifarten eller i ett hastigt telefonsamtal. Då får ni inget ärligt svar. Ni får bara ett svar. Fråga när ni har tid att lyssna, när ni orkar ställa följd frågor. För en sådan kort fråga som mår du bra, finns det inte en chans för mig att lyckas svara ärligt på.

Den starkaste stjärnan

En blogg som jag följer, som gripit mig med storm. Den handlar om Victor, en liten kille som inte fick uppleva livet. Han hann bara bli ca 1 1/2 år innan han dog i en svår cancer. Jag började följa den bloggen för några månader sen, samtidigt som hans öde visades på Tv 3 ´s "Sjukhuset". Ibland blir man bara så fängslad av något, så gripande och sant. Den här historien är så otroligt sorgsen men ändå fylld av så enormt mycket kärlek att jag inte finner ord när jag läser den.

Mamman till Victor och hennes ena syster har spelat in egna låtar som de spelade upp på begravningen. De finns som länkar på sidan. Aldrig någonsin har jag heller blivit så berörd av en sång. Man känner all sorg och smärta, all kärlek och hopp. "Hallelulja" är den finaste låten jag hört. Lite omarbetad från orginalet. Lyssna på den och "Another day" och säg inte att ni inte blir berörda.

Nu har de gått några månader sen han gick bort och det är mera "vardag" hos familjen igen, men jag följer bloggen än. Därför ville jag berätta om det och skicka vidare deras budskap.



Du hittar den på; www.denstarkastestjarnan.blogg.se

Semester eller arbete?

För de flesta är semester något avslappnande och njutbart. En tid då de får pusta ut från arbete och stress. När de kan umgås med familj och vänner, resa bort eller måla om hus. Ja det finns mycket man kan associera med ordet semester. För mig blir det annorlunda. Jag ser varje år fram emot när M får semester. Då kan vi åka iväg någonstans tillsammans, slippa tristessen av att alltid vara hemma. Vi kan ta tag i allt som man inte hunnit med i veckorna innan. Det där med att man ska vila på sin semester är inte alltid så lätt. De flesta hinner ju med att vila eller åtminstone slappna av i jämförelse med hur mycket de haft att göra när de jobbat heltid. När jag går på "semester" så blir det helt omvänt. Jag tar då "semester" från att vara sjukskriven, vilket faktiskt är mitt heltidsjobb. I mitt jobb ingår det att vila helst två gånger om dagen i cirka en timma per gång. Om allt vore perfekt. Det ingår också att absolut inte stressa. Att försöka hitta en harmoni i vardagen som jag fyller med saker jag tycker om, som gör mig glad. Saker som får mitt välbefinnande att öka. När det är semester tider så ändas det ganska drastiskt för då är min sambo hemma och även grannarna på gården. Det fylls av liv och rörelse och det är svårt att gå undan för att vila eller för att helt enkelt inte vara med och röja upp i logen. Ja man känner sig väldigt lätt utanför när man inte hjälper till eller är med. Ingen har några krav på att jag måste vara med, men känslan som infinner sig i min kropp när jag inte är med är inte positiv.



Husvagns semestern till Åland, som vi kom hem från igår, var mysig. Jag visste redan innan vi åkte att det troligtvis skulle bli mycket värre att åka med bilen nu när husvagnen var påkopplad. Bil är jobbigt oavsett släp eller ej! Det är jobbigt att köra och det är jobbigt att åka med. När vi hade åkt några kilometer, ungefär härifrån till Rejmes korset, så mådde jag så illa och min nacke är knappt värd att nämna. Jag önskar att jag kunde plockat av mitt huvud då och spänt fast det där bak i bilen. Det var inte skonsamt att åka bil med husvagn efter. Vilket var en väldigt tråkig upptäckt. Nog för jag anade det innan, men som vanligt är jag lite för positiv och tänker att det är klart det går! Fick ta medicin och hoppas att det inte kunde bli värre. Det blev värre och det kändes som om jag var ombord på en båt som var ute i full storm, men det var bara mitt huvud som gungade runt. I sånna här fall skulle man ha en ekorre hjärna för jag har hört att deras hjärna sitter "löst" eller "upphängd" inne i deras kranie. Avundsjuk.



Som vanligt när vi är på Åland, vilket nu var tredje sommaren i rad. Första med egen husvagn. Blir det en del snack om whiplash, försäkringsbolag, livet och mer där till. Det är intressant och gripande men det kan också vara lite jobbigt ibland. Det beror ju givetvis helt på vilket humör man är på. Ibland stänger jag bara av allt som har med whiplash att göra. Jag orkar bara inte med skiten helt enkelt. Andra gånger får jag inte nog av allt mina gudföräldrar berättar. De är passande att de är just mina gudföräldrar för de är själva skadade sen mer än 10 år tillbaka och de har en erfarenhet jag är imponerad av. De vet hur det funkar. Jag börjar närma mig själv också men känner att jag har en ganska bra bit kvar. Men jag är inte längre fast i det desperata och skrämmande hålet som ofta fylldes av panik. Paniken över att vara fånge i sin egen kropp, paniken som kom de dagar man hade så fruktansvärt ont att man faktiskt, ärligt, inte ville leva mera. När allt kändes så stort och skrämmande, du själv kände dig som en liten ynklig myra som när som helst skulle bli ihjäl trampad av någon annan stor jätte. Jag läste om din dag T, på din blogg, En oskriven framtid, du kände precis som jag ofta gjorde förr. Du kommer att komma vidare, precis som Jag.



Som vanligt disskuterades det om försäkringsbolag under Ålands vistelsen. Lika förbannad som vanligt blir man. Ordet förbannad räcker inte ens till. Här går man och lever sitt liv i det fina Sverige, betalar skatt och är duktig. Men när det krisar , ja då tror man f-n att man lever i något land som inte ens är döpt och utskrivet på världskartan. Mer om det en annan dag!



Ikväll ska vi på sommar fest hos grannen som byggt en pool. M har jobbat där en del och därav våran inbjudan. Det är en blandning av grannar, vänner och "hantverkare" som kommer. Ska bli roligt! Smärtan och orkeslösheten sitter där som en fotboja kring ankeln men det ska bli roligt ändå.





Till Lena, T´s mamma; Tack! Det var roligt att träffa er! Och jag hoppas vi ses något mer. Hoppas ni hade det bra i "min" stad. Kram