Besviken, eller bara missförstånd?

Har varit på möte idag igen. Känslan efteråt var inte samma som förra gången. Nu var det mer negativt än positivt skulle jag nog säga..

På förra mötet bestämdes det att jag skulle träffa en av handledarna igen för att gå igenom lite mer om praktikplats/arbetsträning. Han skulle ta fram en del av mina utlåtanden bla de om alla mina kognitiva svårigheter. Jag förstod det som att han skulle läsa på och sätta sig in i min sits. Det för att sen kunna hjälpa mig att säga vilka arbetsplatser eller miljöer som kanske kunde passa utifrån mina förutsättningar. Även vilka platser som vi kanske kunde välja bort direkt. Att han konkret skulle kunna komma med förslag på inom vilka yrkesområden jag kanske skulle ha en bättre chans att testa på arbetslivet. Så förstod jag det. Så jag fylldes med hopp om att äntligen få hjälp av någon som kunde en del och hade erfarenhet av hur man kunde välja ut speciella arbetsplatser efter personens behov. Inte bara ställa frågan, Vad vill du jobba med? Var vill du vara?.


Jag kom till mötet idag med de förhoppningarna men möttes av motsatsen. Han hade mina papper men hade bara skumläst dem. Han trodde det skulle stå i dem vilka yrken jag kunde jobba med och vilka som inte skulle passa. Han frågade vad jag ville göra, hur jag hade tänkt mig. Han pratade om saker som inte hörde dit ens. Han trevade i mörkret kändes det som, verkade inte veta vad han skulle göra med mig. Han frågade än en gång om livet första åren efter olyckan (det är inget fel i det, men han verkade mer intresserad av mitt öde än hur vi skulle lägga upp min framtid..). Lindade in saker på så fina sätt att allt han skulle säga tog extra lång tid. Tyvärr är jag som person, i det läget, mer rak på sak.

Jag kände hur jag bara blev besviken. Att, jahapp... vad hade jag väntat mig? det var ju upp till mig i alla fall att komma på, klura ut, undersöka allt.. Så vad gjorde det där mötet för nytta då? Förutom att göra mig irriterad över hans sätt.

Kanske låter allt konstigt. Kanske förstår ni ingenting. Kanske låter det som att han gjorde precis det han skulle. Kanske gjorde han det också. Kanske är det bara jag som förstod allt fel på förra mötet? Ibland vet man inte vad som är ut och in men jag trodde jag skulle få ett starkare stöd i ryggen men det kändes som ett platt fall. Nu är det dock bara att ladda om och ställa tillbaka tankarna så som de alltid varit.

Just nu är jag jätte trött, skulle vila men det gick inte. Tankarna bara snurrar. På det här, på bröllopet och massor mer. Kanske är det för att jag är trött idag som känslorna dalar. Kanske beror det på något annat..

Det är bara att fortsätta tro och våga hoppas på att en dag. En dag, så kommer jag också ha en vardag med rutiner och jobb. Ha arbetskamrater att prata med, gå på firma fest och after work. Gnälla över någon jobbig chef och bli stressad över ogjorda arbetsuppgifter.. Men ibland, vissa dagar, vissa stunder så känns allt bara såå hopplöst. Så svårt. Som om det aldrig kommer att finnas en sådan vardag för mig oavsett hur mycket jag önskar och hoppas.

Fast än tänker jag inte ge mig. Än har hoppet inte lämnat mig, det dalar ibland men så är ju livet. Jag tänker tro, hoppas och innerligt be att jag en dag också finns där i arbetslivet! JAG VILL !

Insmord å glad!

Har nyss duschat, slängt in en hemma gjord fiskgratäng á la Sis och väntar nu med stark hunger på att den ska bli färdig! Min navel skakar hand med ryggradem just nu, såå hungrig är jag! Vet ni en konstig sak..? Jag får alltid mera ont i nacken när jag är vrål hungrig....... Hur knäppt är inte DET?!?! Måste vara nån del av kroppen som spänner sig eller nått..... Sant är det så jag, förutom att bli svimfärdig när jag är super hungrig så får jag även spräng huvudvärk och värken i nacken skenar i höjden. Snacka om mystiskt...... Så ja, när jag är hungrig, ge mig mat. Tack..


Som sagt har nyss duschat, har varit duktig idag igen. Igår var jag på gymmet för första gången på jätte länge. Det behövdes och min stackars jobbiga axel är totalt otränad och funkar inte normalt. Har träningsvärk idag.. men det är skönt! Idag var jag inte på gymmet men jag tog mig upp till spåret efter jag först gått morgon promenad med hunden. Väl i spåret tog jag fram stavarna och gick tre kilometer i rask takt med dem. Det är en pärs ska ni veta. Nacken protesterar och jag blir helt yr och ja värken efteråt, ja den behöver jag väl inte nämna. Känns överflödigt. Dock har jag bestämt mig, nu eller aldrig, eller ja.. nästan har jag bestämt mig...

Jag vet att det är grymt bra träning för mig att gå med dem. Så om jag bara härdar ut tänker jag att det borde bli bättre sen... eller hur? Svettig och yr blev jag men glad att jag rört på mig. Nu sitter jag som sagt här insmord med min mix av aloe vera linement och känner hur skönt det verkar!

Nu blir det dags att kila ner och kolla in fiskgratängen! KURR KURR KUURRR!!!

Det är super roligt att ni har hittat hit igen mina söta små vänner!! Era kommentarer är så roliga att få! Bilder från den stora dagen lovas att komma!!

Att komma igång & den stora dagen

Mitt värsta problem med att vara hemma så mycket som jag är. Är att komma igång! Att få fart på dagen. Känna sig vaken och alert. När jag inte har något vettigt att göra i veckorna, bara gå hemma och träna ibland. Gå ut med hunden, fixa mat, tvätta osv ja då blir jag väldigt lätt fruktansvärt seg och omotiverad. Känns som att inget spelar roll, jag kan lika gärna inte göra nått. Fast jag vill göra massor men jag liksom kan bara inte ta mig för.

Jo vissa dagar är jag igång, är ute med hunden, tvättar massor och donar hemma. Fast oavsett hur mycket sånt pyssel jag ändå gör största delen av dagarna hemma. Så känns det ändå meningslöst, känner mig som i en ensam bubbla. För man är ju ändå ensam då. Hemma i tystnaden, om jag inte orkar ha radion på ett tag. Då blir det lite mera liv!


Härom dagen när jag var på möte med handledarna så pratade vi om vad vi ska hitta på i höst. Jag hade i våras och början av sommaren stora planer på att arbetsträna med Forever. Sen kom sommaren och saker och ting i livet ändrades ganska stort och jag känner att det inte längre är passande med det som arbetsträning. Inte just nu. Så vi hade ett möte om det, vad vi ska hitta på nu. Jag vill bara komma igång!!! Det vill de också så för en gångs skull så drar vi åt samma håll. Det känns skönt! Jag ska träffa en av handledarna igen i början av nästa vecka. Då ska vi gå igenom mina bekymmer lite mera så att han kan skaffa sig en ännu djupare och bredare bild av vad jag kanske kan klara av och inte.

För första gången så är det någon som vill och kan lägga ner tid på att hjälpa förvirrade mig att hitta en plats som vi tror skulle kunna passa. Eller åtminstone hitta en plats som vi kan berätta varför vi har valt. Innan har jag bara fått chansa mig fram själv. Alla har bara frågat, "Vad Vill du göra?" JAG VET INTE!

Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte längre vad jag KAN. Jag känner mig olärd och skör som ett fruset hårstrå. Jag vågar knappt röra mig i de banorna för jag vet varken ut eller in. Sist jag var där, inom arbetslivet så var det på helt andra villkor. Det var en helt annan Petra som var där då! Hon finns inte längre och jag har inte lärt känna den nya personen helt ännu. Vi är i start fasen av våran spännande vänskap!


För övrigt så har det ju hänt mycket stora saker! Varav en är att om lite mer än två veckor... den 10 september kommer kyrkklockorna ringa in för mig och M. Då ska bröllopsmarschen spelas och fest kläderna på för då ska jag bli Fru Å !!!!

Jag längtar med iver, jag längtar med lycka och glädje! Det är en stoooor dag och den mesta tiden just nu går åt till att planera in och fixa det sista inför den stora bröllops festen med alla härliga vänner och familjer!

Så bland annat måste jag nu gå ner och räkna ut ur mycket blommor vi ska beställa till dekorationerna till festen! Roligt, spännande men också lite svårt!

Att bli berörd

Mitt i all tystnad kommer ett inlägg !

Satt i bilen på väg hem från ett möte med några handledare för rehabsteget. ( Där jag gick innan sommaren på aktiviteter. ) Ibland blir man bara så rörd..

När personer sitter och går igenom mina kaos artade år, frågar mig om hur det var och vad som hände egentligen. Ja då blir man ibland lite rörd eller berörd.. Det känns som att de sitter där och vi tillsammans pratar om någon annan. Någon annan tjej som gått igenom allt det som jag faktiskt tagit mig igenom. Det känns inte som att det verkligen var så. Fast samtidigt så känner jag, någonstans djupt där inne.. Den där lilla ensamma tjejen som tyckte att livet började närma sig allt annat än ett liv. Allt det där jobbiga och smärtsamma, ja någonstans djupt där inne känner jag nått. Jag drar en suck och känner hur glädjen sprider sig. Tänk att jag inte längre är där! I det hemska.

När så handledare sitter och pratar om det. De vill veta min historia. Det förstår jag, har inget emot det. Berättar gärna men överdriver inte heller. När de sen sitter och säger hur jag, lilla jag, har påverkat dem alla så mycket. Hur lilla Jag spridit sådan energi hos dem! Hur lilla jag och mina ögon lyser, har någon glimt och livs glädje som bara berör dem så djupt. Att lilla Jag, en av alla som gått där hos dem, har påverkat dem så mycket. Blivit så omtyckt.

Det sprider sig ett leende över ansiktet och jag tackar. Säger att det är roligt att även jag kan ge något. Bidra med något. Även om de säger det till mig, mellan våra åtta ögon, känns det ändå overkligt.

Tänk vad härligt om det verkligen är sant! Tänk vilken lycka att lämna någon berörd. Att lämna någon så levande!


Det är stora planer på gång. Jag vill skriva mycket nu. Orkar inte. Jag hoppas orken kommer så ni får veta allt. Tills dess, ha det bra helt enkelt! =)