Jag brukar se mig själv som en positiv person. Gjorde det utan tvekan för några år sedan men den sista tiden är jag nog mer skeptisk till det. Jag försöker ständigt vara positiv för om du väljer att se det negativa och alla måsten du målar upp, ja då blir livet ett enda stort tvång. Väljer man att se det positiva i allt så kan du dansa genom livet så mycket lättare, även när det är svårt.
De senaste månaderna i mitt liv har varit så fasansfulla och påfrestande. Jag har haft många jobbiga perioder förr, med insikter som fallit på plats, många långa år av extremt jobbig värk och utan några som helst smärtlindrande faktorer. Allt det har jag gått igenom och blivit så mycket starkare av. De första åren efter olyckan när läkarna sa att jag inbillade mig, när jag bara fick alvedon som hjälp. Alla de hemska stunderna när värken varit så ofattbart påträngande. Ja alla de stunderna har jag tagit mig igenom och bara blivit starkare av. Det var svårt att se då men det vet jag och känner i hela min själ idag att jag blivit.
Men när man hamnar i en ny situation, när kroppen är inställd på ett annat reglage än då. Ja då blir det samma karusell igen fast ändå så annorlunda. Allt det här med att bli utförsäkrad, köpa ett hus och totalrenovera, ta hand om all markservice i hemmet ensam, jaga Försäkringskassan i ett halvår, rädslan när mormor fick en stroke, stressen över att inte orka med vardagen, ångesten över att inte vilja träffa sina vänner för att orken absolut inte finns och oron i kroppen för den dåliga, nästan obefintliga ekonomin. Det här är bara lite av det som snurrat runt i min värld sen strax innan årsskiftet. Det är inte en sak som ändrats eller uppkommit utan det är massor!
Jag skulle vilja skriva massor om FK igen... Har lite mer att tilläga historien om vad som hände när jag ringde handläggaren på FK i fredags. Kort sagt, jag ringde och ringde men fick inget svar. Lämnade meddelande på fredagen och på måndagen. På måndagseftermiddagen ringde hon upp. De hade inget beslut att ge mig då heller, jag var INTE förvånad. Hon sa att det uppkommit lite mera frågor och nu hängde det på att min läkare skulle svara på ett mail hon skickat till honom. Detta helst omgående, hon föreslog att jag skulle ringa och stöta på lite så att han skulle svara snabbare. Eftersom nu hängde hela min ansökan på det. Hur ironiskt är det inte? Ska JAG ringa i FK´s ärende och tjata på min läkare att svara på deras mail?? .. Nöden har ingen lag och i sånna här fall vet jag att jag inte kan göra så mycket annat än att ringa läkaren och tjata om det ska hända något denna månad. Jag höll på att kolapsa av all stress och ångest så jag bad min mamma att ringa. Jag har redan jagat min läkare för ett nytt sjukintyg och nya tabletter... Det är inge roligt att ringa och tjata på människor.
Idag var jag på öppenvårdsteamet och träffade min underbara arbetsterapueft. De senaste månaderna har hon lyckas hålla mig uppe. Det är hon som är den som får mig att andas ut och känna mig mindre korkad. Det är hon som får det ologiska att verka så logiskt! Jag får ny energi av att gå dit och spekulera i livets ting som hjärnskadad. Idag berättade jag fortsättningen på FK historien om min ansökan. Hon tappade hakan och undrade vad f-n det var frågan om! Skönt att höra att någon i någon myndighet i alla fall är vettigt inställd till detta. Hon hade läst mailet från FK och hon var väl måttligt road över de frågor som handläggaren där hade skrivit. Tillsammans hade min arbetsterapueft och min läkare knåpat ihop ett svar så nu återstår det bara att fundera ett par dagar på om jag ännu en gång ska ringa FK och fråga efter ett beslut eller om jag helt enkelt ska försöka tänka att FK kanske kan ringa själva när de väl tagit ett beslut. OM ETT SÅDANT ENS KOMMER...
Snart har väl alla de där dagarna gått, alla de dagar man var tvungen att vara utförsäkrad och med i arbetslivsintroduktionen, innan man kan bli sjukskriven igen. Fast det beror inte bara på vad min läkare säger då utan även på vad arbetsförmedlingens handläggare säger. Han som jag träffat två gånger...
För övrigt fick jag ett brev på posten idag från arbetsförmedlingen. Där stod det att jag var anvisad fördjupad kartläggning och vägledning och det började den 3 april och sträckte sig till den 1 juni. Har ingen aning om vad det handlar om men det var markerat med en blå penna längst ner att jag skulle skriva under. Inget mer än så. Bara ett brev på posten att skriva under och jag vet inte ens vad det innebär eller vem jag ska skicka det till. Hur omänskligt är inte det ? Jag antar att jag får skicka det till den där handläggaren.. Fast det konstigaste av allt är att jag fortfarande är på Iris nästa vecka och det nya datumet är ju på lördag.. Jag känner mig helt förvirrad.
Känner att detta inlägg som så många andra på sista tiden kanske inte är så roliga att läsa? Ganska negativa och nedstämda eller bara rent pessemistiska? (stavas det så?!) Jag får be om ursäkt för det men livet är inte en dans på rosor längre och jag har svårt att stänga ute det jobbiga och bara se allt det bra. När allt det jobbiga ständigt slängs i ansiktet och dunkas in i hjärtat på mig. Då är det svårt att skina som en sol men jag försöker och jag vet att molnen kommer att skingras en dag men just nu blåser det storm.
onsdag 31 mars 2010
torsdag 25 mars 2010
Jag är trött
Torsdag förmiddag, nyss inkommen från en promenad med hunden i tunga gummistövlar. Det var motigt att gå ut idag och jag skulle helst vilja krypa ner i sängen igen och titta på en film. Har dock inte ens en tv i sovrummet så det blir väldigt bökigt att ordna det.. (tillhör de som egentligen vägrar ha en tv i sovrummet!).
Ska vara på Iris klockan ett. Har ingen lust eller ork alls men vad gör man inte när någon annan bestämt att man ska vara där. Ibland känns livet bara så fel. Jag menar man har ju bara ett liv, som vi vet idag i alla fall.. och ska man då inte leva det så att man är nöjd att man lever?
Alla dom som drabbas av en dödlig sjukdom brukar ju inse ganska snabbt att man borde göra saker på ett annat sätt. Inte bara tänka att det gör jag sen. Nu är jag ju inte döende tack och lov men ibland funderar jag på hur livet egentligen ser ut. Alla de funderingarna handlar väl kanske egentligen om mina drömmar om äventyr. Dom där drömmarna som nu mera bara ger mig en stor sorg. Det är inga roliga drömmar längre för de känns så otroligt svårt att leva ut dem i verkligheten så som mitt liv ser ut idag.
Många säger att jag inte ska sluta drömma. Det gör jag väl inte heller helt men hur roligt är det att gå och drömma om något som är så otroligt svårt att få förverkligat? Drömmar är ju drömmar så det är sant att man ska gå och fantisera om dem. Många kan ju dock förverkliga sina drömmar om de bara ger sig tusan på det. Det kanske jag också kan, jag vet inte, men det är så många saker som gör det ännu svårare för mig.
Jag kan inte bara köra över min kropp och flänga runt som andra. Jag har inte möjligheten att jobba extra mycket en period för att spara ihop pengar till en långresa. Jag får inte alltid lämna Sverige när man är sjukskriven eller inskirven någonstans. Det finns så många praxis om sånt där och det är mycket man inte får. Jag kan givetvis i vissa fall "ansöka" om att få åka på semester. Det har jag gjort och fått åkt iväg någon vecka eller så men när det kanske skulle handla om månader är det inte lika lätt. Jag kan inte bara lämna all "rehabilitering" här hemma och dra iväg, om motförmodan allt annat skulle lösa sig, för vad händer då med mitt "ärende/liv/rehabilitering/ev. arbetsträning" när jag är borta så länge och sen kommer hem? Börja om på nytt igen antar jag.. Så många saker som känns kvävande när allt man vill är att leva livet.
Ibland önskar jag att jag var 63 år eller nått och hade mina unga år bakom mig. För det är nu jag vill leva som mest. Mitt egna liv precis så som jag känner för. Inte ständigt eftersträva att bli bättre och finna mig efter myndigheters olika steg att gå igenom. Visst vill jag bli bättre! Det är ingen tvekan om saken!! Det är bara tråkigt att känslan av att när jag väl kommer ha fått sådant flyt i livet i min nya kropp med nya förutsättningar kommer jag vara så mycket äldre att mina drömmar sedan länge tvingats suddas ut. Familj vill jag ju också ha och när man väl skaffar barn finns det inget utrymme för att åka utomlands och jobba ett år eller så.
Mmm.. ibland grubblar jag mig sömnlös över detta. Det går i perioder hur stark sorgen är. Ibland känns den nästan obefintlig men ibland väller den upp ur graven och drar ner mig dit med hårda kalla tag.
Egentligen ville jag bara skriva att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Att det är flera veckor sedan jag kunde tänka en enda klar tanke. Logiska saker är totalt ologiska. Det är extremt uttröttande att ha sådan sirap i hjärnan varje dag.
Nej nu måste jag göra mig iordning för dagen..
Ska vara på Iris klockan ett. Har ingen lust eller ork alls men vad gör man inte när någon annan bestämt att man ska vara där. Ibland känns livet bara så fel. Jag menar man har ju bara ett liv, som vi vet idag i alla fall.. och ska man då inte leva det så att man är nöjd att man lever?
Alla dom som drabbas av en dödlig sjukdom brukar ju inse ganska snabbt att man borde göra saker på ett annat sätt. Inte bara tänka att det gör jag sen. Nu är jag ju inte döende tack och lov men ibland funderar jag på hur livet egentligen ser ut. Alla de funderingarna handlar väl kanske egentligen om mina drömmar om äventyr. Dom där drömmarna som nu mera bara ger mig en stor sorg. Det är inga roliga drömmar längre för de känns så otroligt svårt att leva ut dem i verkligheten så som mitt liv ser ut idag.
Många säger att jag inte ska sluta drömma. Det gör jag väl inte heller helt men hur roligt är det att gå och drömma om något som är så otroligt svårt att få förverkligat? Drömmar är ju drömmar så det är sant att man ska gå och fantisera om dem. Många kan ju dock förverkliga sina drömmar om de bara ger sig tusan på det. Det kanske jag också kan, jag vet inte, men det är så många saker som gör det ännu svårare för mig.
Jag kan inte bara köra över min kropp och flänga runt som andra. Jag har inte möjligheten att jobba extra mycket en period för att spara ihop pengar till en långresa. Jag får inte alltid lämna Sverige när man är sjukskriven eller inskirven någonstans. Det finns så många praxis om sånt där och det är mycket man inte får. Jag kan givetvis i vissa fall "ansöka" om att få åka på semester. Det har jag gjort och fått åkt iväg någon vecka eller så men när det kanske skulle handla om månader är det inte lika lätt. Jag kan inte bara lämna all "rehabilitering" här hemma och dra iväg, om motförmodan allt annat skulle lösa sig, för vad händer då med mitt "ärende/liv/rehabilitering/ev. arbetsträning" när jag är borta så länge och sen kommer hem? Börja om på nytt igen antar jag.. Så många saker som känns kvävande när allt man vill är att leva livet.
Ibland önskar jag att jag var 63 år eller nått och hade mina unga år bakom mig. För det är nu jag vill leva som mest. Mitt egna liv precis så som jag känner för. Inte ständigt eftersträva att bli bättre och finna mig efter myndigheters olika steg att gå igenom. Visst vill jag bli bättre! Det är ingen tvekan om saken!! Det är bara tråkigt att känslan av att när jag väl kommer ha fått sådant flyt i livet i min nya kropp med nya förutsättningar kommer jag vara så mycket äldre att mina drömmar sedan länge tvingats suddas ut. Familj vill jag ju också ha och när man väl skaffar barn finns det inget utrymme för att åka utomlands och jobba ett år eller så.
Mmm.. ibland grubblar jag mig sömnlös över detta. Det går i perioder hur stark sorgen är. Ibland känns den nästan obefintlig men ibland väller den upp ur graven och drar ner mig dit med hårda kalla tag.
Egentligen ville jag bara skriva att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Att det är flera veckor sedan jag kunde tänka en enda klar tanke. Logiska saker är totalt ologiska. Det är extremt uttröttande att ha sådan sirap i hjärnan varje dag.
Nej nu måste jag göra mig iordning för dagen..
tisdag 23 mars 2010
Tisdagar kan vara ganska illa de också..
Hur många gånger har jag inte skrivit arga och ledsna inlägg här?? Hur många gånger har jag inte börjat med Jag vet inte vad jag ska säga...? Idag är en sådan dag igen. Tyvärr eller tråkigt nog men det är väl just det bloggen handlar till stor del om också. Alla nergångar och problem man hamnar i.
Som vanligt vill jag kasta något i väggen eller ännu hellre åka till den ansvarige för allt detta jävla krångel och skrika rätt ut att han eller hon måste vara dum i huvudet! För inte är de smarta de som planerar alla lagar och regler, eller reformer och praxis. Dom lever i sin bubbla där allting är frid och fröjd men vi som brottas i helvetet varje dag vet att ingenting fungerar riktigt som det ska.
Ska det ta sex månader för att få en ansökan behandlad? Ska det verkligen vara så? Jag hade ju nästan hunnit få ett barn under tiden eller resa jorden runt. Jag hade hunnit ubilda mig till bartender på Mallis eller lärt mig spanska på en språkresa. Ett halvt liv kan man leva under de månaderna om man så vill. (För de som är friska och orkar dock..)
Den 28 september 2009 hade jag mitt möte med min läkare och arbetsteurapeft. Syftet var att läkaren skulle skriva ett intyg till min ansökan om aktivitetsersättning. Allt var frid och fröjd, inte anade jag då att jag skulle leva i ett evigt väntande tillstånd i sex månader framöver. Allt skulle ju vara klart runt nyår. Trodde JAG. Försäkringskassan lurade nere i graven av hemligheter och snigelfart.
För det första tog det cirka två månader att få det ynka intyget av läkaren. Först efter det kunde min ansökan skickas in. Då skulle den behandlas av FK det kunde ta upp till tre månader. Fine! Jag VET att saker tar tid och att man aldrig ska räkna med att få reda på något innan utsatt datum. Livet fortsatte och jag blev utförsäkrad runt nyår och inskriven på arbetsförmedlingen. Till det hör en massa krångel med blanketter, A-kassor jag inte kan vara med i men ändå skulle vara med i, telefonsamtal till och från olika myndigheter, flera felskrivna brev från Arbetsförmedlingen och min nya handläggare som verkade en smula förvirrad. Han ringde mig två gånger varje gång om olika saker han undrade över. Var det han eller jag som blivit utförsäkrad?
Efter det var det två ynka möten på AMS (arbetsförmedlingen) då handläggaren skulle kartlägga mig och mina "problem". Dvs sammanfatta mitt liv kort och gott. Enkelt för mig att beskriva på en timme vardera när man har de problem jag har.. Suck. But that´s life in this showbuisness Get used to it! Jag förklarade att 10h/vecka var alldeles för mycket för mig. Kanske en eller två dagar i veckan med någon aktivitet max två timmar åt gången. Det kanske skulle fungera! Jag skulle ju orka med allt annat jag hade sen tidigare också. Bassängträning, möte på USÖ, träning på gymmet och diverse annat.
En torsdag i februari var jag på möte på Iris Hadar. På måndagen skulle jag börja. Hoppsan nu gick det snabbt! Jag ringde FK för att höra om min ansökan (för femtieelfte gången..), inget besked då heller men det var på gång. De skulle ta beslut i veckan. Jag började på Iris på måndagen och var varje dag den veckan och nästa. Förutom något annat möte någon dag. En eftermiddag hemma när jag låg på sängen började jag räkna på mina fingrar hur mycket jag egentligen var på Iris. 10H/VECKAN !!?!?!?! Suck... hur kunde detta komma sig? Jag hade ju sagt att jag inte orkade det! Va f-n... Inte undra på att jag var helt urpumpad som människa!
Det här är bara liiite ur hela historen som utspelat sig sen den 28 september 2009. Nu är jag på Iris två dagar i veckan och en timme åt gången. Till och med det lilla är för mycket just nu då jag körde över mig själv de första veckorna. Jag orkar inte med livet som det är just nu men jag var visst för dum för att inte ha koll på det själv.. Jag trodde ju bara att jag skulle vara där två dagar då FK sa att de skulle ta beslut och jag skulle få reda på det per post samma vecka som jag började där.
Nu är det slutet på mars och jag vet fortfarande inte mycket. Jag har i flera dagar tänkt ringa FK och fråga vad de håller på med. Ni kanske minns det sista jag skrev om ansökan för ett tag sen? Att jag kanke inte ens kunde få godkänt för att jag nu tillhörde AMS.... Så idag, även fast jag helst ville lägga mig i sängen och sova ett par timmar efter en jobbig dag, så ringde jag. Klockan närmade sig halv fyra och jag hade inte hunnit ringa om jag vilat först. Så trots kaoset i hjärnan och värken så ringde jag. Fick svar av den faktiskt trevliga handläggaren jag nu pratat medd x antal gånger.
Jag frågade om hon kom ihåg mig eller om jag skulle dra hela valsen igen. Hon kom ihåg så det var skönt. Jag frågade artigt om hur det gick, som alla andra gånger. Det är sällan jag blivit arg på någon handläggare eller liknande. Det kan nog räknas på en halv hand.. Till svar fick jag det roande svaret att hon inte visste så mycket. Jag fick upptadera henne lite om vad vi sagt sist och då mindes hon det.
Nu hade hon i alla fall fått svar på att jag visst kunde få ansökan godkänd även om jag var inskiven på AMS. TACK GODE GUD FÖR DEN MÄNSKLIGA RÄTTIGHETEN! Sen kom ju då nästa smäll så klart.. Hon hade inget besked ännu och visste inte när det skulle tas. För några veckor sedan sa de att allting var klart och att ansökan låg på beslutsfattarens bord. Super! tänkte jag. Så nu när de fått reda på att jag visst kan få godkänt ändå så tyckte jag väl att det borde gå fort men inget hände ju! Varför? Joo för att hon, den här trevliga handläggren inte tryckt på så mycket att de ska ta mitt beslut. "Och nu är det ju så att din period på Iris snart är slut så då kan du ju bli sjukskriven igen.. Om du vill...". Jag blev eld och lågor och förklarade med gråten och skriken i halsen att jag inte gillar att bli arg och jag inte är sån som person som skriker ut mina ord för att få viljan igenom. Du tycker inte att det räcker med att jag har ringt dig ett antal gånger och frågat om hur det går med ansökan, plus att min mamma har ringt dig, att det borde räcka för att förstå att jag vill ha ett besked så fort som möjligt?. Mmm, jaa... det var ju hennes fel eftersom det inte var hon som legat på så det var ju på henne jag skulle skälla i så fall. Javisst vad trevligt sa jag. Jag föreslog att hon skulle leta reda på sin arbetskollega och ge denne eld i baken och att jag ringer tillbaka på fredag och då vill jag ha ett besked. END OF STORY!
Nu är jag ännu värre kaputt.. återkommer senare med andra intressanta iaktagelser.
Som vanligt vill jag kasta något i väggen eller ännu hellre åka till den ansvarige för allt detta jävla krångel och skrika rätt ut att han eller hon måste vara dum i huvudet! För inte är de smarta de som planerar alla lagar och regler, eller reformer och praxis. Dom lever i sin bubbla där allting är frid och fröjd men vi som brottas i helvetet varje dag vet att ingenting fungerar riktigt som det ska.
Ska det ta sex månader för att få en ansökan behandlad? Ska det verkligen vara så? Jag hade ju nästan hunnit få ett barn under tiden eller resa jorden runt. Jag hade hunnit ubilda mig till bartender på Mallis eller lärt mig spanska på en språkresa. Ett halvt liv kan man leva under de månaderna om man så vill. (För de som är friska och orkar dock..)
Den 28 september 2009 hade jag mitt möte med min läkare och arbetsteurapeft. Syftet var att läkaren skulle skriva ett intyg till min ansökan om aktivitetsersättning. Allt var frid och fröjd, inte anade jag då att jag skulle leva i ett evigt väntande tillstånd i sex månader framöver. Allt skulle ju vara klart runt nyår. Trodde JAG. Försäkringskassan lurade nere i graven av hemligheter och snigelfart.
För det första tog det cirka två månader att få det ynka intyget av läkaren. Först efter det kunde min ansökan skickas in. Då skulle den behandlas av FK det kunde ta upp till tre månader. Fine! Jag VET att saker tar tid och att man aldrig ska räkna med att få reda på något innan utsatt datum. Livet fortsatte och jag blev utförsäkrad runt nyår och inskriven på arbetsförmedlingen. Till det hör en massa krångel med blanketter, A-kassor jag inte kan vara med i men ändå skulle vara med i, telefonsamtal till och från olika myndigheter, flera felskrivna brev från Arbetsförmedlingen och min nya handläggare som verkade en smula förvirrad. Han ringde mig två gånger varje gång om olika saker han undrade över. Var det han eller jag som blivit utförsäkrad?
Efter det var det två ynka möten på AMS (arbetsförmedlingen) då handläggaren skulle kartlägga mig och mina "problem". Dvs sammanfatta mitt liv kort och gott. Enkelt för mig att beskriva på en timme vardera när man har de problem jag har.. Suck. But that´s life in this showbuisness Get used to it! Jag förklarade att 10h/vecka var alldeles för mycket för mig. Kanske en eller två dagar i veckan med någon aktivitet max två timmar åt gången. Det kanske skulle fungera! Jag skulle ju orka med allt annat jag hade sen tidigare också. Bassängträning, möte på USÖ, träning på gymmet och diverse annat.
En torsdag i februari var jag på möte på Iris Hadar. På måndagen skulle jag börja. Hoppsan nu gick det snabbt! Jag ringde FK för att höra om min ansökan (för femtieelfte gången..), inget besked då heller men det var på gång. De skulle ta beslut i veckan. Jag började på Iris på måndagen och var varje dag den veckan och nästa. Förutom något annat möte någon dag. En eftermiddag hemma när jag låg på sängen började jag räkna på mina fingrar hur mycket jag egentligen var på Iris. 10H/VECKAN !!?!?!?! Suck... hur kunde detta komma sig? Jag hade ju sagt att jag inte orkade det! Va f-n... Inte undra på att jag var helt urpumpad som människa!
Det här är bara liiite ur hela historen som utspelat sig sen den 28 september 2009. Nu är jag på Iris två dagar i veckan och en timme åt gången. Till och med det lilla är för mycket just nu då jag körde över mig själv de första veckorna. Jag orkar inte med livet som det är just nu men jag var visst för dum för att inte ha koll på det själv.. Jag trodde ju bara att jag skulle vara där två dagar då FK sa att de skulle ta beslut och jag skulle få reda på det per post samma vecka som jag började där.
Nu är det slutet på mars och jag vet fortfarande inte mycket. Jag har i flera dagar tänkt ringa FK och fråga vad de håller på med. Ni kanske minns det sista jag skrev om ansökan för ett tag sen? Att jag kanke inte ens kunde få godkänt för att jag nu tillhörde AMS.... Så idag, även fast jag helst ville lägga mig i sängen och sova ett par timmar efter en jobbig dag, så ringde jag. Klockan närmade sig halv fyra och jag hade inte hunnit ringa om jag vilat först. Så trots kaoset i hjärnan och värken så ringde jag. Fick svar av den faktiskt trevliga handläggaren jag nu pratat medd x antal gånger.
Jag frågade om hon kom ihåg mig eller om jag skulle dra hela valsen igen. Hon kom ihåg så det var skönt. Jag frågade artigt om hur det gick, som alla andra gånger. Det är sällan jag blivit arg på någon handläggare eller liknande. Det kan nog räknas på en halv hand.. Till svar fick jag det roande svaret att hon inte visste så mycket. Jag fick upptadera henne lite om vad vi sagt sist och då mindes hon det.
Nu hade hon i alla fall fått svar på att jag visst kunde få ansökan godkänd även om jag var inskiven på AMS. TACK GODE GUD FÖR DEN MÄNSKLIGA RÄTTIGHETEN! Sen kom ju då nästa smäll så klart.. Hon hade inget besked ännu och visste inte när det skulle tas. För några veckor sedan sa de att allting var klart och att ansökan låg på beslutsfattarens bord. Super! tänkte jag. Så nu när de fått reda på att jag visst kan få godkänt ändå så tyckte jag väl att det borde gå fort men inget hände ju! Varför? Joo för att hon, den här trevliga handläggren inte tryckt på så mycket att de ska ta mitt beslut. "Och nu är det ju så att din period på Iris snart är slut så då kan du ju bli sjukskriven igen.. Om du vill...". Jag blev eld och lågor och förklarade med gråten och skriken i halsen att jag inte gillar att bli arg och jag inte är sån som person som skriker ut mina ord för att få viljan igenom. Du tycker inte att det räcker med att jag har ringt dig ett antal gånger och frågat om hur det går med ansökan, plus att min mamma har ringt dig, att det borde räcka för att förstå att jag vill ha ett besked så fort som möjligt?. Mmm, jaa... det var ju hennes fel eftersom det inte var hon som legat på så det var ju på henne jag skulle skälla i så fall. Javisst vad trevligt sa jag. Jag föreslog att hon skulle leta reda på sin arbetskollega och ge denne eld i baken och att jag ringer tillbaka på fredag och då vill jag ha ett besked. END OF STORY!
Nu är jag ännu värre kaputt.. återkommer senare med andra intressanta iaktagelser.
måndag 22 mars 2010
Måndagar är alltid värst
Så var det måndag igen. Denna dag började inget vidare och kommer nog inte att avslutas så bra heller. Jag skulle för en gångs skull åka på vattengympan idag och syster skulle ta en promenad med Zimba så länge. Innan bassängträningen skulle jag fixa några små saker på stan. När jag klev utanför dörren för att packa in hund och väska i bilen så kom svärmor gåendes till sin bil. Innan jag visste ordet av hade hon berättat att idag skulle Gustav tas bort..
Gustav är gårds herren här ute på landet. Han är den gamle missen som sakta smyger omkring på ägorna här. Han är bra många år mer än gammal och hans sista tid har han bara varit en skugga av sitt forna jag. Skulle jag tro i alla fall. Han var redan gammal när jag flyttade ut hit för lite mer än två år sen. Hur som helst så fångade han mig med storm faktiskt mina första dagar här ute. Kommer ihåg att när jag var ensam här i det som då var M´s hus så var Gustav här inne med mig. Han smög efter mig i huset och så fort han kom nära min fötter försökte han bita mig i tårna! Jag hoppade undan men han följde hela tiden efter. Så tillslut ringde jag M och frågade vad deras katt höll på med. M svarade att han brukade göra så där, han ville bara snutta lite på tårna. Okeeej... skum katt tänkte jag men så stod jag kvar nästa gång han kom. AJ! han bet mig! Inte hårt men ändå ett litet nagg i tån.
Sen den dagen så fastnade jag för den oranga stora missen. Han är bara frän helt enkelt! Vildkatternas vildkatt fast som blivit tam. Idag så ska han alltså få somna in.. Jag har aldrig varit med om något sådant och jag tycker det är hemskt. Tårarna kom direkt. Lilla missen, han har ju inget val. Det är andra som bestämmer när hans liv är slut. Det är DET som gör mest ont. Även fast jag vet att i vissa fall, som så kanske detta, så mår djuret bäst av det. Jag vill göra en kista. Han ska få vila som en kung!
Idag har jag gett honom möjlk, som så många andra dagar nu den senaste månaden. Det här är för några veckor sedan..
För att hoppa över till något annat så.. nej.. har ingen lust att skriva om något annat just nu. Kanske ikväll, eller bara lite senare. Just nu känns det fel att börja skriva om något annat. Kanske ska försöka baka de där muffinsarna jag så länge tänkt på..?
Gustav är gårds herren här ute på landet. Han är den gamle missen som sakta smyger omkring på ägorna här. Han är bra många år mer än gammal och hans sista tid har han bara varit en skugga av sitt forna jag. Skulle jag tro i alla fall. Han var redan gammal när jag flyttade ut hit för lite mer än två år sen. Hur som helst så fångade han mig med storm faktiskt mina första dagar här ute. Kommer ihåg att när jag var ensam här i det som då var M´s hus så var Gustav här inne med mig. Han smög efter mig i huset och så fort han kom nära min fötter försökte han bita mig i tårna! Jag hoppade undan men han följde hela tiden efter. Så tillslut ringde jag M och frågade vad deras katt höll på med. M svarade att han brukade göra så där, han ville bara snutta lite på tårna. Okeeej... skum katt tänkte jag men så stod jag kvar nästa gång han kom. AJ! han bet mig! Inte hårt men ändå ett litet nagg i tån.
Sen den dagen så fastnade jag för den oranga stora missen. Han är bara frän helt enkelt! Vildkatternas vildkatt fast som blivit tam. Idag så ska han alltså få somna in.. Jag har aldrig varit med om något sådant och jag tycker det är hemskt. Tårarna kom direkt. Lilla missen, han har ju inget val. Det är andra som bestämmer när hans liv är slut. Det är DET som gör mest ont. Även fast jag vet att i vissa fall, som så kanske detta, så mår djuret bäst av det. Jag vill göra en kista. Han ska få vila som en kung!
Idag har jag gett honom möjlk, som så många andra dagar nu den senaste månaden. Det här är för några veckor sedan..
För att hoppa över till något annat så.. nej.. har ingen lust att skriva om något annat just nu. Kanske ikväll, eller bara lite senare. Just nu känns det fel att börja skriva om något annat. Kanske ska försöka baka de där muffinsarna jag så länge tänkt på..?
fredag 19 mars 2010
Ett glas vitt och en pralin!
Nu börjar min fredags kväll verkligen arta sig! Sitter här med ett glas vin och en liten Lindt Lindor chockladpralin. Det är verkligen inte jag att äta praliner men fick det av en kär vän och har minsann börjat gilla de små bollarna. I alla fall denna!
Ikväll hade jag och M tänkt sjunka ner i soffan med varit glas vin och bara vara. Äta lite mat och kolla på Let´s Dance. ( När ska Willy åka ut??! Han må vara rolig men har är ju inte lika duktig på att dansa som de andra..) . Hur som haver ringde paret E.U och frågade vad vi hade för kvällsplaner. Jag berättade våran ljuva planering och nu så kommer de sötnosarna hit ikväll.
Även om jag må vara väldigt trött och sliten så är det trevligt att umgås med nära vänner. I deras sällskap behöver man inte bry sig om hur man ser ut eller om man är ovanligt tyst en kväll. Jag kan ligga i soffan och be dem skicka vin glaset om så behövs. Visst tar det ändå på krafterna mer än att vara ensam med M bara. I vissa fall får man ändå tänka på ett annat sätt för det som en kväll med ens vänner ger, kan öka så mycket annat. Ibland är saker mindre bra för kroppen men så underbara för själen!
Nu ska jag gå och hjälpa M att bädda rent i sängen! För vi (läs HAN!) har städat idag! Äntligen, hallelulja nu har vi ett rent hem!! Jag har världens bästa sambo!
PS. Therese - Jag klippte mig på Lillå Frisören! Vem av Theresarna det nu var som frågade.. Hihi..
Ikväll hade jag och M tänkt sjunka ner i soffan med varit glas vin och bara vara. Äta lite mat och kolla på Let´s Dance. ( När ska Willy åka ut??! Han må vara rolig men har är ju inte lika duktig på att dansa som de andra..) . Hur som haver ringde paret E.U och frågade vad vi hade för kvällsplaner. Jag berättade våran ljuva planering och nu så kommer de sötnosarna hit ikväll.
Även om jag må vara väldigt trött och sliten så är det trevligt att umgås med nära vänner. I deras sällskap behöver man inte bry sig om hur man ser ut eller om man är ovanligt tyst en kväll. Jag kan ligga i soffan och be dem skicka vin glaset om så behövs. Visst tar det ändå på krafterna mer än att vara ensam med M bara. I vissa fall får man ändå tänka på ett annat sätt för det som en kväll med ens vänner ger, kan öka så mycket annat. Ibland är saker mindre bra för kroppen men så underbara för själen!
Nu ska jag gå och hjälpa M att bädda rent i sängen! För vi (läs HAN!) har städat idag! Äntligen, hallelulja nu har vi ett rent hem!! Jag har världens bästa sambo!
PS. Therese - Jag klippte mig på Lillå Frisören! Vem av Theresarna det nu var som frågade.. Hihi..
torsdag 18 mars 2010
Oo.. kom på!
Nyss skrivit inlägget nedanför men kom på.... Två saker tror jag!
Ett Håret blev bra och jag känner mig nöjd!! Kommer med stor sannorlikhet att gå tillbaka då det nästan är halva priset om man jämför med staden där jag gick förut! Visst var det kämpigt för nacken men det gick väldigt bra ändå. Tanja - Det var smart med nackkragen! Det har jag inte ens tänkt på! Hehe..
Två Ett exempel på när jag blivit för trött för att fatta det själv; För några dagar sen, tror det var i helgen så var vi alla ( mor, far, M, svärfar mfl. ) i huset och grejade. Jag hade kört dit i Volvon och M hade tagit BMWn. Alla grejade för fullt och jag kände att jag var helt färdig. Minns inte hur länge jag hade varit där eller om jag hjälpt till med något. Jag minns att jag gick runt och tyckte att allt var jätte jobbigt för jag var så slut. Jag gick och försökte tänka ut hur jag skulle komma hem. Hur länge skulle de jobba? Skulle de jobba mera alls? Massor av funderingar på hur jag skulle lösa det och hur det låg till med planeringen. Jag frågade inte någon om något för jag förstod inte något själv. Det var bara snurrigt. Sen kom mamma fram till mig och frågade varför jag inte åkte hem. Jag vet inte fick hon till svar. Jag visste verkligen inte heller. Då sa hon åt mig att ta bilen och åka hem. Då åkte jag hem. På vägen gick ett ljus upp för mig. Jag hade haft sådana problem med att tänka ut hur jag skulle komma hem för jag förstod inte att jag kunde ta Volvon hem själv. Vet inte om jag inte kom ihåg om den stod där eller om jag trodde att det var någon annans, eller om jag bara trodde att vi hade en bil. Något var det i alla fall och när mamma sa åt mig att åka hem så blev det så enkelt bara. Något som innan varit svårare att lösa än klimatfrågan!
Ett Håret blev bra och jag känner mig nöjd!! Kommer med stor sannorlikhet att gå tillbaka då det nästan är halva priset om man jämför med staden där jag gick förut! Visst var det kämpigt för nacken men det gick väldigt bra ändå. Tanja - Det var smart med nackkragen! Det har jag inte ens tänkt på! Hehe..
Två Ett exempel på när jag blivit för trött för att fatta det själv; För några dagar sen, tror det var i helgen så var vi alla ( mor, far, M, svärfar mfl. ) i huset och grejade. Jag hade kört dit i Volvon och M hade tagit BMWn. Alla grejade för fullt och jag kände att jag var helt färdig. Minns inte hur länge jag hade varit där eller om jag hjälpt till med något. Jag minns att jag gick runt och tyckte att allt var jätte jobbigt för jag var så slut. Jag gick och försökte tänka ut hur jag skulle komma hem. Hur länge skulle de jobba? Skulle de jobba mera alls? Massor av funderingar på hur jag skulle lösa det och hur det låg till med planeringen. Jag frågade inte någon om något för jag förstod inte något själv. Det var bara snurrigt. Sen kom mamma fram till mig och frågade varför jag inte åkte hem. Jag vet inte fick hon till svar. Jag visste verkligen inte heller. Då sa hon åt mig att ta bilen och åka hem. Då åkte jag hem. På vägen gick ett ljus upp för mig. Jag hade haft sådana problem med att tänka ut hur jag skulle komma hem för jag förstod inte att jag kunde ta Volvon hem själv. Vet inte om jag inte kom ihåg om den stod där eller om jag trodde att det var någon annans, eller om jag bara trodde att vi hade en bil. Något var det i alla fall och när mamma sa åt mig att åka hem så blev det så enkelt bara. Något som innan varit svårare att lösa än klimatfrågan!
Ett andetag, två andetag..
Nyss hemkommen efter en fullspäckad dag. Hur blev det så här? Jag vet hur det blev så här men ändå så vet jag inte. Den största saken som sätter käppar i hjulet för mig just nu med det kognitiva är den enda saken jag inte kan reparera. När man har kognitiva svårigheter av olika grad eller av olika skäl så finns det en sak som alltid stjälper oss berörda. Det är att våra hjärnor blir för trötta för att tänka en tanke.
När jag har bensin kvar i tanken så kan bilen köras. När bensinen tar slut kan man åka och tanka. Varningslampan tänds ju när du har några mil kvar. Ibland kan du även köra en bit på ångorna när det krisar! När du tankat upp dig igen kan du köra hur långt som helst.
I mitt fall saknar min bil en varningslampa. Det finns inte ens en provsticka att doppa i bensintanken för att se efter. Så när bensinen tar slut så är den tom och bilen blir ståendes helt slutkörd. Finito liksom!
I det läget är du för trött för att inse det själv. Eftersom du inte får någon blinkande varningslampa är det svårt att veta när man ska börja närma sig en mack. Så att det blir i lagom tid. Man vill ju inte köra av för tidigt och gå miste om det roliga på vägen! Men om du råkar köra bara en liten liten mil för långt så blir du direkt ståendes vid vägkanten utan att förstå vad som hände.
Det finns ett fint ord för detta i sjukvårdens kretsar men jag minns det inte nu.. Detta är i alla fall det som jag har så himla svårt att komma ihåg, ta in och lära mig. Det blir ju svårt bara för att jag så himla snabbt blir så utmattad i hjärnan att jag inte längre orkar tänka en tanke.
Det kanske inte låter så svårt eller jobbigt att inte orka tänka. Så kan ju alla känna! Att man är så slut och trött att man bara vill kasta sig i soffan och bli lämnad ifred. Eller hur? Men för mig blir det så farligt då jag gång på gång vållar min egen olycka. Jag blir utan förvarning för trött och orkar då inte längre tänka en tanke och när jag inte längre orkar tänka en tanke så kan jag inte upptäcka själv när jag ska sluta med saker och ting. Då går kroppen in på autopilot och kör på autoban i flera mil innan jag tillslut kraschar då bilen blivit helt överhettad och motorn skurit. Reparationen på den olyckan blir så mycket längre än de mil jag kört!
Jag kan inte heller som ni, köra på ångorna när det skulle behövas. Det vill säga att när man är trött men håller på och jobbar med något kan de flesta alltid "rycka upp sig" en smula för att orka slutföra den saken man håller på med. Det kan inte jag. Tar jag slut så tar jag slut! Också något som är svårt att inse och lära sig leva med.
Det finns ju vissa varningsignaler för mig med. Det är dem jag håller på och försöker lära mig. Att få in dem som en rutin i vardagen utan att jag ska behöva tänka på hur och vad jag gör. Nya vanor helt enkelt. I det här fallet är det många olyckor eller sladdningar kvar innan jag har lärt mig att köra min nya bil. När den stora insikten föll ner om hur jag egentligen borde leva i förhållande till min nacke så föll otroligt många bitar på plats i manualen till mitt nya jag och liv. Fast när det kommer till det kognitiva så är alla de sidorna i manualen ännu blanka. Så jag kommer att göra många dumma saker än men det är också av dem jag lär mig!
Så något som för er verkar uppenbart att jag inte borde göra kanske inte är uppenbart för mig. Än. Ibland kan det vara bra att fråga mig om jag verkligen borde göra ditten eller datten, men ni ska aldrig klaga på mig. Aldrig säga som en uppmaning vad jag borde eller inte borde göra för jag är inte helt tappad bakom flötet. Jag simmar bara runt med det ibland.. Säg hellre när jag gör någonting bra. Eller hjälp mig på traven genom att fråga om vi ska ta en liten paus. Ta en kopp kaffe eller saft. Om vi ska halv sova en stund i soffan. Eller om vi ska leka tysta leken!
Nu sitter jag här och känner hur tabletten börjar få värken att dala lite grann. Det är skönt när det hjälper! Men att komma hem till ett mörkt och smutsigt hem är inge roligt alls. Jag känner mig stressad för jag har svårt att koppla av då jag känner allt jag skulle vilja orka göra. Ända sedan jag började på Iris Hadar har mitt liv kommit på sned och jag hinner inte alls med det jag vill göra! Det är enormt frustrerande!! Jag skulle kanske hinna men då skulle jag må pyton klent sagt.
Jag skulle vilja dammsuga, torka äckliga golv som är fulla med smuts efter blöta tassar och dropp. Jag skulle vilja torka köksskåpen för de är numera fläckigt vita.. Jag skulle vilja städa ur kylskåpet för lukten där inne är inte den man önskar i sitt kylskåp. Jag skulle vilja städa badrummet så att man känner sig ren även efter duschen.. Jag skulle vilja bädda rent i sängen så att du inte känner dig smutsig av att krypa ner i den.. Jag skulle allmänt vilja plocka i ordning på våra saker som verkar ligga överallt. Men det finns ingen ork eller ingen tid.
Och så skulle jag vilja åka till en affär och köpa mig ett par smidiga, låga gummi"stövlar" ! För nu rinner helvetet loss och det blir stora sjöar att ta sig fram i och med en hund som vill gå där han vill gå blir det lätt blött!
Någon som har någon snille blixt på hur jag ska lösa allt detta? Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla på ett inspelat avsnitt av Grey´s! Ska bita mig i tummarna för att inte bli en galning och dra fram med dammsugarn i hela huset och putsa och feja tills blodet sprutar..
När jag har bensin kvar i tanken så kan bilen köras. När bensinen tar slut kan man åka och tanka. Varningslampan tänds ju när du har några mil kvar. Ibland kan du även köra en bit på ångorna när det krisar! När du tankat upp dig igen kan du köra hur långt som helst.
I mitt fall saknar min bil en varningslampa. Det finns inte ens en provsticka att doppa i bensintanken för att se efter. Så när bensinen tar slut så är den tom och bilen blir ståendes helt slutkörd. Finito liksom!
I det läget är du för trött för att inse det själv. Eftersom du inte får någon blinkande varningslampa är det svårt att veta när man ska börja närma sig en mack. Så att det blir i lagom tid. Man vill ju inte köra av för tidigt och gå miste om det roliga på vägen! Men om du råkar köra bara en liten liten mil för långt så blir du direkt ståendes vid vägkanten utan att förstå vad som hände.
Det finns ett fint ord för detta i sjukvårdens kretsar men jag minns det inte nu.. Detta är i alla fall det som jag har så himla svårt att komma ihåg, ta in och lära mig. Det blir ju svårt bara för att jag så himla snabbt blir så utmattad i hjärnan att jag inte längre orkar tänka en tanke.
Det kanske inte låter så svårt eller jobbigt att inte orka tänka. Så kan ju alla känna! Att man är så slut och trött att man bara vill kasta sig i soffan och bli lämnad ifred. Eller hur? Men för mig blir det så farligt då jag gång på gång vållar min egen olycka. Jag blir utan förvarning för trött och orkar då inte längre tänka en tanke och när jag inte längre orkar tänka en tanke så kan jag inte upptäcka själv när jag ska sluta med saker och ting. Då går kroppen in på autopilot och kör på autoban i flera mil innan jag tillslut kraschar då bilen blivit helt överhettad och motorn skurit. Reparationen på den olyckan blir så mycket längre än de mil jag kört!
Jag kan inte heller som ni, köra på ångorna när det skulle behövas. Det vill säga att när man är trött men håller på och jobbar med något kan de flesta alltid "rycka upp sig" en smula för att orka slutföra den saken man håller på med. Det kan inte jag. Tar jag slut så tar jag slut! Också något som är svårt att inse och lära sig leva med.
Det finns ju vissa varningsignaler för mig med. Det är dem jag håller på och försöker lära mig. Att få in dem som en rutin i vardagen utan att jag ska behöva tänka på hur och vad jag gör. Nya vanor helt enkelt. I det här fallet är det många olyckor eller sladdningar kvar innan jag har lärt mig att köra min nya bil. När den stora insikten föll ner om hur jag egentligen borde leva i förhållande till min nacke så föll otroligt många bitar på plats i manualen till mitt nya jag och liv. Fast när det kommer till det kognitiva så är alla de sidorna i manualen ännu blanka. Så jag kommer att göra många dumma saker än men det är också av dem jag lär mig!
Så något som för er verkar uppenbart att jag inte borde göra kanske inte är uppenbart för mig. Än. Ibland kan det vara bra att fråga mig om jag verkligen borde göra ditten eller datten, men ni ska aldrig klaga på mig. Aldrig säga som en uppmaning vad jag borde eller inte borde göra för jag är inte helt tappad bakom flötet. Jag simmar bara runt med det ibland.. Säg hellre när jag gör någonting bra. Eller hjälp mig på traven genom att fråga om vi ska ta en liten paus. Ta en kopp kaffe eller saft. Om vi ska halv sova en stund i soffan. Eller om vi ska leka tysta leken!
Nu sitter jag här och känner hur tabletten börjar få värken att dala lite grann. Det är skönt när det hjälper! Men att komma hem till ett mörkt och smutsigt hem är inge roligt alls. Jag känner mig stressad för jag har svårt att koppla av då jag känner allt jag skulle vilja orka göra. Ända sedan jag började på Iris Hadar har mitt liv kommit på sned och jag hinner inte alls med det jag vill göra! Det är enormt frustrerande!! Jag skulle kanske hinna men då skulle jag må pyton klent sagt.
Jag skulle vilja dammsuga, torka äckliga golv som är fulla med smuts efter blöta tassar och dropp. Jag skulle vilja torka köksskåpen för de är numera fläckigt vita.. Jag skulle vilja städa ur kylskåpet för lukten där inne är inte den man önskar i sitt kylskåp. Jag skulle vilja städa badrummet så att man känner sig ren även efter duschen.. Jag skulle vilja bädda rent i sängen så att du inte känner dig smutsig av att krypa ner i den.. Jag skulle allmänt vilja plocka i ordning på våra saker som verkar ligga överallt. Men det finns ingen ork eller ingen tid.
Och så skulle jag vilja åka till en affär och köpa mig ett par smidiga, låga gummi"stövlar" ! För nu rinner helvetet loss och det blir stora sjöar att ta sig fram i och med en hund som vill gå där han vill gå blir det lätt blött!
Någon som har någon snille blixt på hur jag ska lösa allt detta? Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla på ett inspelat avsnitt av Grey´s! Ska bita mig i tummarna för att inte bli en galning och dra fram med dammsugarn i hela huset och putsa och feja tills blodet sprutar..
onsdag 17 mars 2010
Lunch på Manillagatan
Nu har jag just kommit från USÖ och ska äta lunch hos mamma med syster min. De har ju skaffat en dator och internet mina päron så jag blev lite sugen att testa.. Hihi! Visste att jag hade fått några kommentarer här så ville ju läsa dem bums! Tack vännen för din omtanke! Blev glad att höra från dig min lilla Anns!
Efter lunchen här ska jag snooza en stund för att sen orka med frisören. Ska klippa och slinga håret så det kommer att ta en stund. Frisör besök är roliga men samtidigt väldigt jobbiga för nacken. Bara att hoppas att det blir ett fint resultat! Ska testa en ny frisör idag så då är jag alltid lite nervös. Det är ju ändå huvudsaken det gäller!
Tjo och tjim Simsalabim!
Efter lunchen här ska jag snooza en stund för att sen orka med frisören. Ska klippa och slinga håret så det kommer att ta en stund. Frisör besök är roliga men samtidigt väldigt jobbiga för nacken. Bara att hoppas att det blir ett fint resultat! Ska testa en ny frisör idag så då är jag alltid lite nervös. Det är ju ändå huvudsaken det gäller!
Tjo och tjim Simsalabim!
tisdag 16 mars 2010
Kvällsuppdatering
Idag var jag då en timme på Iris och jag måste säga att det var väldigt stor skillnad på mitt mående när jag gick hem idag jämfört med när jag gick hem sista dagen förra veckan. Jag kommer ihåg att jag inte släpade mig ner för trapporna i ett enda töcken idag på väg mot bilen! Det är sån stor skillnad så det är svårt att tro. Ni kan ju gissa om det var en lättnad för mig?
Att inte rumla ner för trapporna, ut på parkeringen så illamåendes och med tryckande huvudvärk och dalande smärtor i nacken att jag faktiskt idag såg det som var omkring mig. Jag var inte i den där kvävande bubblan som varit fylld med stress, ångest och lätt panik. Livet är underbart när man mår bra!
Vi hade även lite personliga samtal om hur vi tyckte att det gick på kursen. Nu har jag ju varit där i fyra veckor. Jag som trodde det skulle bli typ två dagar... Risken är nog stor att jag blir där i de hela åtta veckorna som var/är planerat. Försäkringskassan verkar ju ha tagit semester och eldat upp mina papper. Haha.. eller not.
Jag började timmen idag med att fortsätta fylla i ett material med en massa frågor om oss själva som vi har fått. Det heter Fokusera och är frågor som i slutändan ska hjälpa oss att veta mer om oss själva. Bra saker att ha koll på om man tex ska skriva ett CV eller liknande. Jag skrev även i vår "dagbok" som alla har. Jag skrev då om hur jag tyckte att det var idag och lite om förra veckan. Efter 20 minuter av det kände jag att jag började ta slut. Känslan av att inte förstå vad som står i häftet mitt framför dig började växa sig större. Det kan stå så enkla saker men jag får läsa dem om och om igen och ändå förstår jag inte. Sen börjar huvudvärken öka också, nacken kommer tätt efter. Om jag fortsätter att arbeta då faller det snabbt utför och då är det svårt att stoppa det. Jag tog en paus och gick ut och spatserade i korridoren lite. Hjälpte väl föga men gjorde ett nytt försök med materialet sen. Hann väl kryssa i några frågor till men det var i ett virrigt tillstånd. Kände hur illamåendet började tillta, huvudvärken började knacka på och ångesten var på väg.
Så på mitt lilla samtal sa jag som det var och vi kom fram till att jag skulle blanda praktik med teori. Alltså kanske de första 20 minuterna jag är där får jag jobba med materialet eller lyssna på föreläsningarna som är ibland. Sen ska jag ta en liten paus och efter det ska jag gå och göra något praktiskt med kroppen så att jag inte behöver koncentrera mig lika mycket. Det blir till att testa det nästa dag jag ska dit.
Här kommer ett försenat vecko schema;
MÅNDAG Vattengympa. Hemma igen för kroppen protesterar.
TISDAG Iris Hadar 13-14.
ONSDAG 11.00 Öppenvårdsteamet USÖ. 14.00 Frisören!
TORSDAG 11.00 St.Lukas. Andra mötet.
FREDAG Ev. Iris Hadar 13-14
LÖRDAG Oplanerat än så länge!
SÖNDAG Oplanerat än så länge!
Att inte rumla ner för trapporna, ut på parkeringen så illamåendes och med tryckande huvudvärk och dalande smärtor i nacken att jag faktiskt idag såg det som var omkring mig. Jag var inte i den där kvävande bubblan som varit fylld med stress, ångest och lätt panik. Livet är underbart när man mår bra!
Vi hade även lite personliga samtal om hur vi tyckte att det gick på kursen. Nu har jag ju varit där i fyra veckor. Jag som trodde det skulle bli typ två dagar... Risken är nog stor att jag blir där i de hela åtta veckorna som var/är planerat. Försäkringskassan verkar ju ha tagit semester och eldat upp mina papper. Haha.. eller not.
Jag började timmen idag med att fortsätta fylla i ett material med en massa frågor om oss själva som vi har fått. Det heter Fokusera och är frågor som i slutändan ska hjälpa oss att veta mer om oss själva. Bra saker att ha koll på om man tex ska skriva ett CV eller liknande. Jag skrev även i vår "dagbok" som alla har. Jag skrev då om hur jag tyckte att det var idag och lite om förra veckan. Efter 20 minuter av det kände jag att jag började ta slut. Känslan av att inte förstå vad som står i häftet mitt framför dig började växa sig större. Det kan stå så enkla saker men jag får läsa dem om och om igen och ändå förstår jag inte. Sen börjar huvudvärken öka också, nacken kommer tätt efter. Om jag fortsätter att arbeta då faller det snabbt utför och då är det svårt att stoppa det. Jag tog en paus och gick ut och spatserade i korridoren lite. Hjälpte väl föga men gjorde ett nytt försök med materialet sen. Hann väl kryssa i några frågor till men det var i ett virrigt tillstånd. Kände hur illamåendet började tillta, huvudvärken började knacka på och ångesten var på väg.
Så på mitt lilla samtal sa jag som det var och vi kom fram till att jag skulle blanda praktik med teori. Alltså kanske de första 20 minuterna jag är där får jag jobba med materialet eller lyssna på föreläsningarna som är ibland. Sen ska jag ta en liten paus och efter det ska jag gå och göra något praktiskt med kroppen så att jag inte behöver koncentrera mig lika mycket. Det blir till att testa det nästa dag jag ska dit.
Här kommer ett försenat vecko schema;
MÅNDAG Vattengympa. Hemma igen för kroppen protesterar.
TISDAG Iris Hadar 13-14.
ONSDAG 11.00 Öppenvårdsteamet USÖ. 14.00 Frisören!
TORSDAG 11.00 St.Lukas. Andra mötet.
FREDAG Ev. Iris Hadar 13-14
LÖRDAG Oplanerat än så länge!
SÖNDAG Oplanerat än så länge!
Jag öppnade munnen och sa STOPP.
Sitter nu här vid datorn och försöker återhämta mig efter duschen. Att det ska vara så jobbigt att tvätta sitt eget hår! Fast nu är det extremt då hela min kropp värker av trötthet. Jag är så utmattad i hela kroppen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag försöker vila på dagarna och jag doserar mina aktiviteter. Jag har faktiskt blivit duktig på att sätta stopp för mig själv! Nu ska ni dock inte gå med pekpinnen varje gång jag gör fel, för fel kommer det fortfarande att bli. Ingen blir perfekt över en natt!
Jag mailade vårdcentralen igår om alla mina underliga symptom. Så nu väntar vi på att de ska ringa upp mig någon dag. För något år sedan hade jag väldigt lågt järn värde i kroppen, folsyran var också låg, så då fick jag äta tabletter varje dag i ett halvår. Det blev ingen ny koll efter det så jag vet inte om värdet steg. Nu undrar jag dock om det kan vara det som spökar igen. Jag är ju så himla trött!! Utmattad helt enkelt. Fast till saken hör ju många andra faktorer som har spelat sin roll de senaste månaderna, men jag känner mig inte kry. Det var mellan 2-3 månader sen. Jag är utmattad, mer snuvig än vanligt (är alltid lite täppt i näsan..), hemsk huvudvärk i princip varje dag, trycker i ögonen/näsan, feber känsla till och från, nästan allt vatten jag dricker smakar konstigt och väldigt ofta blodsmak i munnen. Ja det är bara lite av alla luddiga symptom. Något är det som inte stämmer men jag vet inte vad.
Det blir svårt när man har en skada i grunden för jag vet att min nacke påverkar massor! Men jag kan ju aldrig ta för givet att det är den som påverkar ALLT. Så man drar sig ofta för att ringa vårdcentralen för om man säger att man har mer huvudvärk än vanligt tex, så säger de oftast att det beror på min skada. Och ja, de har ofta rätt för så är det för det mesta men i vissa fall när det rör sig om andra saker eller en "ny" typ av huvudvärk då blir det ju inte alltid rätt att skylla allt på nacken.
I fredags tog jag beslutet att säga till personalen på Iris Hadar att jag inte klarar av att vara där alla dagar i veckan. Det är på tok för mycket!! Jag kände mig lite lurad av min handläggare på arbetsförmedlingen.. För när vi hade våra möten innan allt detta drog igång så sa jag klart och tydligt att 10h/vecka är alldeles för mycket för mig. Det var ju det F.kassan hade erbjudit och jag klarade inte det. Därför var jag ju fortfarande hemma. Han nickade och antecknade men efter första eller andra veckan på Iris så låg jag hemma i min säng och filosoferade. När jag låg där och räknade på mina fingrar så gick det ju upp för mig att aktiviteterna på Iris var ju 10h i veckan!! Va f-n! tänkte jag. Inte konstigt att jag varit så jävulusiskt slutkörd den/de veckorna!! Jag var så förstörd att jag inte ens förstod det själv hur många timmar jag var där. Jag hade bara tagit en dag i taget för det var så mycket jag klarade av. Jag avvaktade redan från början med att säga vad jag klarar och inte klarar för jag trodde ju inte jag skulle vara där så länge. I och med beslutet jag väntade på och fortfarande väntar på! Men..! Så i fredags när vi hade personliga samtal med psykologen och sjuksköterskan sa jag som det var.
Vi hade även gjort en stress kontroll bla och mina värden var skyhöga. Typ det högsta som gick... mm.. de två veckorna var de värsta på länge! De var nästan värre än när jag mådde som sämst psykiskt. Herregud M, sambon, fick ju knappt röra mig de veckorna. Jag ville bara stänga in mig i världens hörn och stanna där. Ensam. Känner fortfarande lite så. Hur som helst jag sa att jag absolut inte klarade av att vara där alla dagar och timmar. Inte om jag skulle klara av mitt egna liv utanför Iris. Psykologen och sjuksköterskan var snälla och förstående, det visste jag att de skulle vara så det var inga problem. Stora stenar lossnade från mina axlar och jag kände hur jag slappnade av en smula.
Vi bestämde, eller jag bestämde rättare sagt att jag skulle vara där tisdagar och torsdagar. Endast en timme per dag! Inte två. Så idag känner jag mig lugnare och tryggare i att gå dit. Ingen stress och press på att försöka hålla sig sansad i två timmar. GUD VAD SKÖNT!!! Jag klarar att koncentrera mig cirka 20 min, helt beroende på dagsformen också men att då sitta i två timmar. Dock med fika paus emellan. Har varit så krävande att jag varit totalt däckad efteråt. Jag har i och för sig varit helt väck den sista timmen på Iris varje dag men idag kanske jag hänger med hela tiden jag är där! Det skulle vara skönt. Att känna att man lyckas också!
Nu ska jag gå och byta morgonrocken mot kläder och vira ut håret ur handduken!
Kom ihåg att njuta av de små stunderna i livet för det är då vi lever!
Jag mailade vårdcentralen igår om alla mina underliga symptom. Så nu väntar vi på att de ska ringa upp mig någon dag. För något år sedan hade jag väldigt lågt järn värde i kroppen, folsyran var också låg, så då fick jag äta tabletter varje dag i ett halvår. Det blev ingen ny koll efter det så jag vet inte om värdet steg. Nu undrar jag dock om det kan vara det som spökar igen. Jag är ju så himla trött!! Utmattad helt enkelt. Fast till saken hör ju många andra faktorer som har spelat sin roll de senaste månaderna, men jag känner mig inte kry. Det var mellan 2-3 månader sen. Jag är utmattad, mer snuvig än vanligt (är alltid lite täppt i näsan..), hemsk huvudvärk i princip varje dag, trycker i ögonen/näsan, feber känsla till och från, nästan allt vatten jag dricker smakar konstigt och väldigt ofta blodsmak i munnen. Ja det är bara lite av alla luddiga symptom. Något är det som inte stämmer men jag vet inte vad.
Det blir svårt när man har en skada i grunden för jag vet att min nacke påverkar massor! Men jag kan ju aldrig ta för givet att det är den som påverkar ALLT. Så man drar sig ofta för att ringa vårdcentralen för om man säger att man har mer huvudvärk än vanligt tex, så säger de oftast att det beror på min skada. Och ja, de har ofta rätt för så är det för det mesta men i vissa fall när det rör sig om andra saker eller en "ny" typ av huvudvärk då blir det ju inte alltid rätt att skylla allt på nacken.
I fredags tog jag beslutet att säga till personalen på Iris Hadar att jag inte klarar av att vara där alla dagar i veckan. Det är på tok för mycket!! Jag kände mig lite lurad av min handläggare på arbetsförmedlingen.. För när vi hade våra möten innan allt detta drog igång så sa jag klart och tydligt att 10h/vecka är alldeles för mycket för mig. Det var ju det F.kassan hade erbjudit och jag klarade inte det. Därför var jag ju fortfarande hemma. Han nickade och antecknade men efter första eller andra veckan på Iris så låg jag hemma i min säng och filosoferade. När jag låg där och räknade på mina fingrar så gick det ju upp för mig att aktiviteterna på Iris var ju 10h i veckan!! Va f-n! tänkte jag. Inte konstigt att jag varit så jävulusiskt slutkörd den/de veckorna!! Jag var så förstörd att jag inte ens förstod det själv hur många timmar jag var där. Jag hade bara tagit en dag i taget för det var så mycket jag klarade av. Jag avvaktade redan från början med att säga vad jag klarar och inte klarar för jag trodde ju inte jag skulle vara där så länge. I och med beslutet jag väntade på och fortfarande väntar på! Men..! Så i fredags när vi hade personliga samtal med psykologen och sjuksköterskan sa jag som det var.
Vi hade även gjort en stress kontroll bla och mina värden var skyhöga. Typ det högsta som gick... mm.. de två veckorna var de värsta på länge! De var nästan värre än när jag mådde som sämst psykiskt. Herregud M, sambon, fick ju knappt röra mig de veckorna. Jag ville bara stänga in mig i världens hörn och stanna där. Ensam. Känner fortfarande lite så. Hur som helst jag sa att jag absolut inte klarade av att vara där alla dagar och timmar. Inte om jag skulle klara av mitt egna liv utanför Iris. Psykologen och sjuksköterskan var snälla och förstående, det visste jag att de skulle vara så det var inga problem. Stora stenar lossnade från mina axlar och jag kände hur jag slappnade av en smula.
Vi bestämde, eller jag bestämde rättare sagt att jag skulle vara där tisdagar och torsdagar. Endast en timme per dag! Inte två. Så idag känner jag mig lugnare och tryggare i att gå dit. Ingen stress och press på att försöka hålla sig sansad i två timmar. GUD VAD SKÖNT!!! Jag klarar att koncentrera mig cirka 20 min, helt beroende på dagsformen också men att då sitta i två timmar. Dock med fika paus emellan. Har varit så krävande att jag varit totalt däckad efteråt. Jag har i och för sig varit helt väck den sista timmen på Iris varje dag men idag kanske jag hänger med hela tiden jag är där! Det skulle vara skönt. Att känna att man lyckas också!
Nu ska jag gå och byta morgonrocken mot kläder och vira ut håret ur handduken!
Kom ihåg att njuta av de små stunderna i livet för det är då vi lever!
söndag 14 mars 2010
Trött
Trött... trött.. trött... Jag behöver vila men kan inte. Jag är bara såå trött. Solen skiner och jag vill gå ut! Sova i en snö hög kanske?
onsdag 10 mars 2010
Har haft en ledig dag idag och det har varit såå skönt!! Sovmorgon (dvs ingen tid att passa) och en dag som man tar för stunden. Det är precis sådana dagar jag behöver få emellanåt. När ingenting är planerat sen innan utan jag kan vakna och göra precis det jag känner för. Eller inte göra något alls!
Har i flera veckor kännt mig så hängig emellanåt. Febrig, snuvig och allmänt sjuk känsla i kroppen. Nu känner jag mig så igen ikväll, som att jag ska vakna imorgon dunder förkyld. Det visar sig dock, kroppen har ju haft fel många gånger förr..
I huset händer det minsann grejer! Här kommer lite smakprov..
Köksgolvet läggs in.
Jag skruvar Ikea köksskåp!
Och i källaren är det en enda stor sandlåda....
Vi (grovisarna dvs..) gräver ur golvet i en del av källaren där det kommer bli en entré. Vi ska ha golvvärme där och måste då isolera lite.. Kaos!!
Har i flera veckor kännt mig så hängig emellanåt. Febrig, snuvig och allmänt sjuk känsla i kroppen. Nu känner jag mig så igen ikväll, som att jag ska vakna imorgon dunder förkyld. Det visar sig dock, kroppen har ju haft fel många gånger förr..
I huset händer det minsann grejer! Här kommer lite smakprov..
Köksgolvet läggs in.
Jag skruvar Ikea köksskåp!
Och i källaren är det en enda stor sandlåda....
Vi (grovisarna dvs..) gräver ur golvet i en del av källaren där det kommer bli en entré. Vi ska ha golvvärme där och måste då isolera lite.. Kaos!!
tisdag 9 mars 2010
Vill orka berätta om hela helgen. Vad som hände i fredags eftermiddag, vad personen på Försäkringskassan sa. Jag skulle vilja berätta om när jag och M var på Andra Chansen på lördagskvällen. Om hur söndagen var med tjejmys bland annat. Jag skulle vilja berätta om så mycket mer. Jag har försökt skriva i helgen men har inte orkat.
Det är extremt tufft att ha så mycket aktiviteter nu och sen ytterligare vara ensam hemma nästan varje dag och kväll. All markservice ligger på mig och jag känner hur hårt det tar. M jobbar på för full fart i huset tillsammans med sin pappa och min. Det händer verkligen saker där och nu äntligen börjar det bli målning och golvläggning på schemat. Något jag längtat efter!
Då han är där ikväll och har varit där varenda kväll i cirka två veckor betyder ju det att jag är själv hemma. Jag är stolt över hur mycket han orkar men undrar fortfarande om han verkligen alltid orkar. Idag har han i alla fall varit på massage! Hur som helst.. Jag är själv med allt som hör ett hem till. Jag vet av bitter erfarenhet att det är för tungt att bo ensam för mig. Jag orkar inte med alla sysslor själv så jag har sedan länge släppt på värderingarna om hur jag vill ha det, men när man inte ens orkar laga mat till sig själv. Oavsett hur högt din mage knorrar, då känns det lite tungt.. Idag blev det Willys snabbnudlar och nyponsoppa till lunch..
Jag väntar fortfarande på besked om min ansökan. Om jag visste när jag sökte i höstas att det skulle krångla så här mycket hade jag nog aldrig ens sökt! För att gå omkring i denna ovisshet och kaos tär hårt på en. Det dom sa i fredags, väldigt kortfattat, var att jag kanske inte ens kunde få ansökan godkänd nu när jag blivit utförsäkrad. Då jag nu tillhör arbetsförmedlingen. Jag vet inte om ni förstår vad det innebär eller hur förbannat sjukt det är? Jag är så arg! Så ledsen! Så uppgiven! Alla system som finns för att man ska återhämta sig när man blivit skadad eller sjuk är så otroligt fel. De måste vara skapade av människor som ALDRIG någonsin varit i den skadades sits! Aldrig aldrig aldrig kan de ha varit det! Som systemen fungerar är det inte konstigt att människor klappar ihop totalt. Du blir ju bara sjukare av att vara sjuk i Sverige.
Det spelar ingen roll vad eller hur jag gör nu för jag kan inte påverka mitt ärende. Trots att det handlar om mig. Det här har endast uppstått pga den nya regeringens alltför snabba beslut. Ingenting har stadiga grunder att stå på och det är i sånna här fall det bara slår hårdare på oss som verkligen bara vill komma vidare i livet. Men i grund och botten så hindrar regeringen oss till det. Fast de har ändrat lagarna så att det ska bli bättre för oss.. Som natt och dag. Jag befinner mig någonstans i solförmörknelsen.
Det är extremt tufft att ha så mycket aktiviteter nu och sen ytterligare vara ensam hemma nästan varje dag och kväll. All markservice ligger på mig och jag känner hur hårt det tar. M jobbar på för full fart i huset tillsammans med sin pappa och min. Det händer verkligen saker där och nu äntligen börjar det bli målning och golvläggning på schemat. Något jag längtat efter!
Då han är där ikväll och har varit där varenda kväll i cirka två veckor betyder ju det att jag är själv hemma. Jag är stolt över hur mycket han orkar men undrar fortfarande om han verkligen alltid orkar. Idag har han i alla fall varit på massage! Hur som helst.. Jag är själv med allt som hör ett hem till. Jag vet av bitter erfarenhet att det är för tungt att bo ensam för mig. Jag orkar inte med alla sysslor själv så jag har sedan länge släppt på värderingarna om hur jag vill ha det, men när man inte ens orkar laga mat till sig själv. Oavsett hur högt din mage knorrar, då känns det lite tungt.. Idag blev det Willys snabbnudlar och nyponsoppa till lunch..
Jag väntar fortfarande på besked om min ansökan. Om jag visste när jag sökte i höstas att det skulle krångla så här mycket hade jag nog aldrig ens sökt! För att gå omkring i denna ovisshet och kaos tär hårt på en. Det dom sa i fredags, väldigt kortfattat, var att jag kanske inte ens kunde få ansökan godkänd nu när jag blivit utförsäkrad. Då jag nu tillhör arbetsförmedlingen. Jag vet inte om ni förstår vad det innebär eller hur förbannat sjukt det är? Jag är så arg! Så ledsen! Så uppgiven! Alla system som finns för att man ska återhämta sig när man blivit skadad eller sjuk är så otroligt fel. De måste vara skapade av människor som ALDRIG någonsin varit i den skadades sits! Aldrig aldrig aldrig kan de ha varit det! Som systemen fungerar är det inte konstigt att människor klappar ihop totalt. Du blir ju bara sjukare av att vara sjuk i Sverige.
Det spelar ingen roll vad eller hur jag gör nu för jag kan inte påverka mitt ärende. Trots att det handlar om mig. Det här har endast uppstått pga den nya regeringens alltför snabba beslut. Ingenting har stadiga grunder att stå på och det är i sånna här fall det bara slår hårdare på oss som verkligen bara vill komma vidare i livet. Men i grund och botten så hindrar regeringen oss till det. Fast de har ändrat lagarna så att det ska bli bättre för oss.. Som natt och dag. Jag befinner mig någonstans i solförmörknelsen.
fredag 5 mars 2010
Skrika ut lite innan ett försök till vila
Jag vet inte vad jag ska säga. Tårarna rinner och kroppen sjunker ihop till en smält snö hög.. Huvudvärken dunkar och trycker som alla andra dagar i veckan. Nacken utstrålar sådan smärta och eländig värk att jag inte hör mina egna försök till tankar. Bakhuvudet väger mer än hela min kropp sammanlagt. Försök att balansera en boll på en pinne samtidigt som någon står och skakar dig. Så känns det att hålla huvudet uppe. Det gungar hit och dit utan någon större koll. I bilen på vägen hem spänner jag käkarna såå hårt för att inte få panik. All hackiga och skumpiga vintervägar med isbulor och gropar överallt är bland det hemskaste jag upplevt på länge och det finns ingenstans att fly för vägen är lika dan hela vägen fram.
Sen att gå och vänta i två veckor på ett besked som betyder så mycket! att hela tiden bli lovad något men att hela tiden också bli blåst på de orden. Hur mycket ska man orka? vad gör man när man inte orkar mera? Ska försöka samla mig nu med lite dryck, tystnaden på landet och min säng. En och en annan tablett mot värken blir det också. Hörs kanske senare.. Vilken fredag..
Sen att gå och vänta i två veckor på ett besked som betyder så mycket! att hela tiden bli lovad något men att hela tiden också bli blåst på de orden. Hur mycket ska man orka? vad gör man när man inte orkar mera? Ska försöka samla mig nu med lite dryck, tystnaden på landet och min säng. En och en annan tablett mot värken blir det också. Hörs kanske senare.. Vilken fredag..
onsdag 3 mars 2010
Äntligen kväller
Är helt slutkörd efter en dag med först möte på USÖ, sen lunch med familjen hos mor och far. Efter det hem och vila en stund sen kom M, hennes lilla dotter och familjens hund. En riktigt mysig eftermiddag! Och en givande förmiddag. Allt som allt en väldigt bra dag då jag kände att jag hade balans mellan allting.
Nu på kvällen fick jag ett ryck och sorterade upp lite grovt bland alla våra miljoner olika kataloger och hus papper! Det har verkligen legat olika kataloger i hela huset! Det har varit om kök, badrum, golv, vitvaror, bank grejer m.m. Gud så skönt med liite ordning nu i alla fall. Ska krypa ner i soffan nu och gosa med lite te och titta på säsongstarten av Grey´s Anatomy. Om inte älsklingen vill se på Fuskbyggarna som också börjar ikväll. Men då kan jag ju spela in greys! Prima prima! Man får passa på att umgås lite med sambon när han väl är hemma nu, all hans tid går till huset så vi ses inte så mycket.
För övrigt var en kär vän här igår kväll. Det tog emot först att veta att jag skulle få besök men så roligt det var sen! Kände mig helt febrig och yr innan hon kom men när hon åkte hade hon fyllt på mitt endorfin förråd så pass mycket att det inte gjorde något!
Sen fick jag väl tyvärr sota för det lite också då jag var alldeles för trött för att kunna sova något inatt.. Men nu blir det soff mys!
Nu på kvällen fick jag ett ryck och sorterade upp lite grovt bland alla våra miljoner olika kataloger och hus papper! Det har verkligen legat olika kataloger i hela huset! Det har varit om kök, badrum, golv, vitvaror, bank grejer m.m. Gud så skönt med liite ordning nu i alla fall. Ska krypa ner i soffan nu och gosa med lite te och titta på säsongstarten av Grey´s Anatomy. Om inte älsklingen vill se på Fuskbyggarna som också börjar ikväll. Men då kan jag ju spela in greys! Prima prima! Man får passa på att umgås lite med sambon när han väl är hemma nu, all hans tid går till huset så vi ses inte så mycket.
För övrigt var en kär vän här igår kväll. Det tog emot först att veta att jag skulle få besök men så roligt det var sen! Kände mig helt febrig och yr innan hon kom men när hon åkte hade hon fyllt på mitt endorfin förråd så pass mycket att det inte gjorde något!
Sen fick jag väl tyvärr sota för det lite också då jag var alldeles för trött för att kunna sova något inatt.. Men nu blir det soff mys!
måndag 1 mars 2010
I brist på annat
.. så bloggar jag igen.. Dagen har snart passerat, den har helt klart i alla fall övergått till kväll. Jag är uttråkad till max men orkar inte heller göra något. Värken sitter fortfarande intryckt i bakhuvudet och nacken. Huvudvärken gör det jobbigt att läsa, titta på tv eller sitta här. Så det blir lite små trampande fram och tillbaka hemma mellan dessa olika saker för något annat orkar jag inte göra.
Sambon har varit inne och slängt i sig lite pytt i panna och sedan ut igen. All hans tid går till huset. Jag beundrar honom för att han orkar, men jag undrar om han egentligen orkar? Skuldkänslorna börjar växa för att han spenderar så mycket tid på renoveringen och jag nästan ingen längre. Skillnaden är som natt och dag. Jag vet att jag inte ska tänka så men ändå så kommer de tankarna fram ibland. Jag vill hjälpa till och avlasta honom när det alltid är han som avlastar mig. Idag har jag bokat massage åt honom till nästa vecka! Och till mig med. Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla färdigt på ett avsnitt av Sex and the City. Klockan åtta blir det Familjen Annorlunda!
Denna vecka ser ut så här;
Måndag
Kroppen protesterar, hemma hela dagen.
Tisdag
13.00 - 15.00 Iris Hadar. 16.00 Massage 45 min.
Onsdag
11.00 Öppenvårdsteamet USÖ (+ ev. Iris Hadar)
Torsdag
11.00 St.Lukas, första mötet med terapi kontakt. (+ev. Iris Hadar)
Fredag
13.00 - 15.00 Iris Hadar
Lördag
Melodifestivalen, Andra Chansen med sambo! (min 25 års present!)
Söndag
Sambon har varit inne och slängt i sig lite pytt i panna och sedan ut igen. All hans tid går till huset. Jag beundrar honom för att han orkar, men jag undrar om han egentligen orkar? Skuldkänslorna börjar växa för att han spenderar så mycket tid på renoveringen och jag nästan ingen längre. Skillnaden är som natt och dag. Jag vet att jag inte ska tänka så men ändå så kommer de tankarna fram ibland. Jag vill hjälpa till och avlasta honom när det alltid är han som avlastar mig. Idag har jag bokat massage åt honom till nästa vecka! Och till mig med. Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla färdigt på ett avsnitt av Sex and the City. Klockan åtta blir det Familjen Annorlunda!
Denna vecka ser ut så här;
Måndag
Kroppen protesterar, hemma hela dagen.
Tisdag
13.00 - 15.00 Iris Hadar. 16.00 Massage 45 min.
Onsdag
11.00 Öppenvårdsteamet USÖ (+ ev. Iris Hadar)
Torsdag
11.00 St.Lukas, första mötet med terapi kontakt. (+ev. Iris Hadar)
Fredag
13.00 - 15.00 Iris Hadar
Lördag
Melodifestivalen, Andra Chansen med sambo! (min 25 års present!)
Söndag
En tablett till frukost
Efter en natt utan vad man kallar sömn vaknade jag vid sju och mådde inget vidare. Bäddade om i sängen och pallade upp med kuddar här och där för att försöka få kroppen i ett läge som gjorde mindre ont. Halv sov till nio snåret när det helt enkelt fick bli en banan och tablett till frukost i sängen. Sen satt jag ihop krupen i sängen och tittade på rådjuren utanför medans tabletten började göra sin plikt. Nu sitter jag här ny duschad och medtagen. Vattengympan idag fick bli inställd och tur i oturen får jag väl säga men jag tror inte ens jag får ut bilen ur garaget pga all snö yra!
Hittade en artikel på aftonbladet idag. Om de nya sjukreformerna och sådant. Läs om ni vill.. Jag tycker det var intressant och det stämmer enligt min mening i punkt och pricka. Eftersom jag inte vet hur man lägger till länkar här så blir det en sån här fin kopiering bara.... ; http://www.dn.se/opinion/debatt/regeringen-har-felbedomt-de-utforsakrades-vardbehov-1.1053647
Den här veckan ska jag få besked om aktivitetsersättnings ansökan. Vet inte vilken dag så jag väntar med spänning på brevbäraren varje förmiddag! Jag hoppas nu faktiskt innerligt att jag får den godkänd. Efter att ha provat på Iris i en vecka är jag helt sönderkörd och jag längtar tillbaka till en vardag jag kunde hantera och återhämta mig i. Inte en vardag som varje dag är en hemsk kamp för att hålla sig levande.
Nu måste jag lägga mig i soffan och vila.
Hittade en artikel på aftonbladet idag. Om de nya sjukreformerna och sådant. Läs om ni vill.. Jag tycker det var intressant och det stämmer enligt min mening i punkt och pricka. Eftersom jag inte vet hur man lägger till länkar här så blir det en sån här fin kopiering bara.... ; http://www.dn.se/opinion/debatt/regeringen-har-felbedomt-de-utforsakrades-vardbehov-1.1053647
Den här veckan ska jag få besked om aktivitetsersättnings ansökan. Vet inte vilken dag så jag väntar med spänning på brevbäraren varje förmiddag! Jag hoppas nu faktiskt innerligt att jag får den godkänd. Efter att ha provat på Iris i en vecka är jag helt sönderkörd och jag längtar tillbaka till en vardag jag kunde hantera och återhämta mig i. Inte en vardag som varje dag är en hemsk kamp för att hålla sig levande.
Nu måste jag lägga mig i soffan och vila.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)