Tack ni två söta medmänniskor som lämnade avtryck här på senaste inlägget! Jag trodde jag var ensammast i världen med min blogg nu när den legat på torken ett tag. Så tack för ni väckte mig till liv, jag fick lite ny lust att skriva.
Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!
Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!
Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.
Ibland blir det så. När jag är för tyrött.
Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!
PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.
måndag 22 november 2010
torsdag 18 november 2010
En evighet sen sist.
Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.
Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.
Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.
Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!
Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!
Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!
Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.
Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!
Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.
Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.
Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.
Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!
Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!
Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!
Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.
Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)