Tror jag lyckades med stavningen på den lilla ön vi ska till...
Imorgon 15.32 går planet från Arlanda till Thai-Land!!!
Jag som är en smula flygrädd eller full av flyg respekt känner hur kroppen gungar. Men jag längtar som en tok efter värme, sol och bad! Så håll tummar och tår att allt går bra och att solen skiner där nere. För nu ska jag krypa till kojs hos mammsen och pappsen och försöka sussa så sött!!
Imorgon reser jag över himmel och moln med Sis!
torsdag 30 december 2010
måndag 20 december 2010
GoD JuL & GoTT NyTT År!
Känner mig som en främling på min egen blogg. Tider sen jag skrev. Orken har inte funnits där alls. Frågan är om den gör det nu? Tror egentligen inte det.
Sen jag började min träning två gånger i veckan och arbetsträning på fredagarna har orken helt tagit slut. All min energi lägger jag på att prioritera mig själv och mina möten/träningspass m.m. vilket hårt resulterar i att jag inte orkar mycket mer i veckorna.
Det är tufft att inse hur lite ork man har! Jag visste det skulle bli tufft och kräva en hel del men ändå så är jag förvånad över hur trött jag är nu för tiden.
För ett par månader sen, eller veckor, sa jag till mig själv att det var dags att prioritera om. Jag bestämde mig helt enkelt för att välja mig själv i första hand och inte alltid alla andra. Förr kunde jag skippa träningen om jag visste att jag skulle bort på kvällen bara för att orka träffa människor. Redan då kände jag att det blev fel många många gånger i prioriteringen men ändå så ville jag lägga mina val så.
Idag gör jag hellre tvärt om. Även fast det svider i bröstet av skuldkänslor! Jag känner mig som en dålig vän när jag inte hör av mig så ofta. När jag avbokar eller säger att jag inte orkar vara med. Detta är dock mitt egna val och jag vet att ska man ha en chans att bli bra. Att återhämta sig så pass att man känner att man får det riktiga livet tillbaka. Ja då finns det inget annat val än att välja sig själv.
Så det är det jag har gjort. Därav har även bloggen fått sig en rejäl törn. Jag har bara inte orkat med den. Såå lite ork har jag!
Det måste vara oförklarligt svårt att förstå. Jag ser ju inte så trött ut. Ofta önskar jag att det stod i pannan på mig, en slags bensin mätare som ni kunde läsa av hur mycket som fanns kvar eller inte fanns kvar.
För ett par fina kläder, lite piffigt smink och en glad fasad kan lura de flesta. Även mig själv.
Det är när man landar hemma i soffan som man efter en stund känner hur man verkligen mår.
Nu kommer julen och jag går runt och myser! Bestämde mig att ta jul lov redan denna vecka. Så ingen träning eller möten. Bara det jag VILL göra. Allt för att vila upp sig inför juldagarna som kommer med all sin härlighet att göra mig väldigt trött.
På nyår åker jag och min kära syster på en två veckor lång resa till Thailand. Och JAG LÄNGTAR SÅ! Tack vare en liten oväntad slant kunde vi göra detta roliga och jag är så innerligt tacksam.
Att få komma bort till den enorma värmen kommer göra under för min kropp! Att få komma bort från hemmet och vardagen en stund kommer göra under för min själ! Vi ska bara slappa och njuta för det är vi värda båda två! Jag längtar...
Sen jag började min träning två gånger i veckan och arbetsträning på fredagarna har orken helt tagit slut. All min energi lägger jag på att prioritera mig själv och mina möten/träningspass m.m. vilket hårt resulterar i att jag inte orkar mycket mer i veckorna.
Det är tufft att inse hur lite ork man har! Jag visste det skulle bli tufft och kräva en hel del men ändå så är jag förvånad över hur trött jag är nu för tiden.
För ett par månader sen, eller veckor, sa jag till mig själv att det var dags att prioritera om. Jag bestämde mig helt enkelt för att välja mig själv i första hand och inte alltid alla andra. Förr kunde jag skippa träningen om jag visste att jag skulle bort på kvällen bara för att orka träffa människor. Redan då kände jag att det blev fel många många gånger i prioriteringen men ändå så ville jag lägga mina val så.
Idag gör jag hellre tvärt om. Även fast det svider i bröstet av skuldkänslor! Jag känner mig som en dålig vän när jag inte hör av mig så ofta. När jag avbokar eller säger att jag inte orkar vara med. Detta är dock mitt egna val och jag vet att ska man ha en chans att bli bra. Att återhämta sig så pass att man känner att man får det riktiga livet tillbaka. Ja då finns det inget annat val än att välja sig själv.
Så det är det jag har gjort. Därav har även bloggen fått sig en rejäl törn. Jag har bara inte orkat med den. Såå lite ork har jag!
Det måste vara oförklarligt svårt att förstå. Jag ser ju inte så trött ut. Ofta önskar jag att det stod i pannan på mig, en slags bensin mätare som ni kunde läsa av hur mycket som fanns kvar eller inte fanns kvar.
För ett par fina kläder, lite piffigt smink och en glad fasad kan lura de flesta. Även mig själv.
Det är när man landar hemma i soffan som man efter en stund känner hur man verkligen mår.
Nu kommer julen och jag går runt och myser! Bestämde mig att ta jul lov redan denna vecka. Så ingen träning eller möten. Bara det jag VILL göra. Allt för att vila upp sig inför juldagarna som kommer med all sin härlighet att göra mig väldigt trött.
På nyår åker jag och min kära syster på en två veckor lång resa till Thailand. Och JAG LÄNGTAR SÅ! Tack vare en liten oväntad slant kunde vi göra detta roliga och jag är så innerligt tacksam.
Att få komma bort till den enorma värmen kommer göra under för min kropp! Att få komma bort från hemmet och vardagen en stund kommer göra under för min själ! Vi ska bara slappa och njuta för det är vi värda båda två! Jag längtar...
måndag 22 november 2010
Nu var det jag igen!
Tack ni två söta medmänniskor som lämnade avtryck här på senaste inlägget! Jag trodde jag var ensammast i världen med min blogg nu när den legat på torken ett tag. Så tack för ni väckte mig till liv, jag fick lite ny lust att skriva.
Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!
Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!
Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.
Ibland blir det så. När jag är för tyrött.
Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!
PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.
Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!
Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!
Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.
Ibland blir det så. När jag är för tyrött.
Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!
PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.
torsdag 18 november 2010
En evighet sen sist.
Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.
Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.
Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.
Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!
Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!
Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!
Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.
Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!
Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.
Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.
Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.
Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!
Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!
Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!
Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.
Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!
fredag 29 oktober 2010
Har liksom gått lite i ide känner jag... I alla fall med den här bloggen. Har inte haft någon lust att skriva ALLS. Även om det händer saker som kan vara mycket väl värda att nämna.
Jag har bara ingen ork alls, inte den minsta.
Jag var och tränade för första gången sen efter årsskiftet. Jag tog det ur lungt och valde endast lätta saker men tjii alltså vad slut jag blev. Jag däckade totalt den dagen! Det berodde inte bara på träningen gissar jag men det var verkligen den som drog proppen ur en. All energi och ork bara forsade rakt ut genom fötterna och det droppar nog än om mig...
Så resten av veckan har jag mest släpat mig igenom men idag ska jag åka till Linköping över helgen. Vilket jag verkligen ser fram emot! Att få komma bort lite! Plus att jag sen får träffa en kär vän, som verkligen aldrig ger en skuldkänslor för att man är trött eller så. Ja det gör bara saken ännu bättre!
För att åka och hälsa på folk så här, det tar en del på krafterna. Det var svårare förr när hon bodde utanför Halmstad för då blev tågresan lite för lång för att orka med. Så jag tycker det är toppen att gon flyttat högre upp i landet!! :)
Nu ska jag gå och packa och byta om från morgonrocken. (Har just badat...)
Jag har bara ingen ork alls, inte den minsta.
Jag var och tränade för första gången sen efter årsskiftet. Jag tog det ur lungt och valde endast lätta saker men tjii alltså vad slut jag blev. Jag däckade totalt den dagen! Det berodde inte bara på träningen gissar jag men det var verkligen den som drog proppen ur en. All energi och ork bara forsade rakt ut genom fötterna och det droppar nog än om mig...
Så resten av veckan har jag mest släpat mig igenom men idag ska jag åka till Linköping över helgen. Vilket jag verkligen ser fram emot! Att få komma bort lite! Plus att jag sen får träffa en kär vän, som verkligen aldrig ger en skuldkänslor för att man är trött eller så. Ja det gör bara saken ännu bättre!
För att åka och hälsa på folk så här, det tar en del på krafterna. Det var svårare förr när hon bodde utanför Halmstad för då blev tågresan lite för lång för att orka med. Så jag tycker det är toppen att gon flyttat högre upp i landet!! :)
Nu ska jag gå och packa och byta om från morgonrocken. (Har just badat...)
tisdag 19 oktober 2010
En vecka senare
Så nu har en vecka gått sen jag var sur som en citron.. Känner mig aningens på bättre humör måste jag ju säga! Tack och lov.
Värken är dock densamma men idag ska jag äntligen på massage! Ska testa ännu ett nytt ställe i stan så nu får vi se hur det verkar. Jag längtar i alla fall som en tok! Speciellt min kropp!
Sen sist jag skrev så har det hänt en del, bland annat möte med läkaren och arbetsterapeuten. Det gick bra och nu väntar jag bara på att få hem mitt nya läkarintyg så jag kan ansöka om aktivitetsersättning igen. Jag har dock inte fått tag i handläggaren på FK sen jag sökte henne sist. Jag meddelade dem att min ansökan skulle komma in lite senare än vad de angivit för sista datum då min läkare inte hade tid att träffa mig tidigare. Jag har dock inte fått något svar så jag känner den där klumpen i magen av att jag måste söka henne igen tills jag får något svar. Man blir ju väldigt skeptisk när det krånglade så extremt förra gången.. Så bara jag orkar ska jag försöka ringa henne igen.
I fredags på arbetsträningen gick det bra men jag kände att jag inte hade huvudet med mig. Så jag bad om uppgifter som inte var så krävande tankemässigt. Jag vattnade blommor, plockade ur en diskmaskin och stämplade några fakturor. Alldeles lagom!
I helgen var det byggkaos här hemma igen och vi förflyttades snabbt tillbaka till de kaos artade månaderna när vi renoverade som mest här i huset. Vi eller rättare sagt min händige sambo, en inhyrd snickare (även bekant) och en rivnings nisse rev en del av källarväggen för att kunna flytta en ytterdörr och sedan mura igen hålet. Vi hade dagarna innan plastat in hela trappen med väääldigt mycket byggplats, tejp av olika slag och lite extra lakan för säkerhets skull. Allt för att slippa damm. Det enda vi slapp var att jubla över att plasten höll tätt, för det gjorde den INTE. Vilket resulterade i att hela huset blev täckt av ett mycket fint vitt damm.... Jag är mer än glad att den helgen är över. Fy vilken dimma...
På fredags kvällen kom två kära vänner förbi och så åt vi mat som vi köpt på Coco Thai. Såå gott och jag har nog aldrig ätit såå mycket vid en och samma middag. Sen att jag drack vin för att varva ner och i ett försök att dämpa värken, att det gjorde så att jag virrig i kolan sjönk ner i soffan och blev totalt osocial.. ja.. det brukar inte vara så. Men tack för en mysig kväll den tiden jag var mera vid medvetande!
I lördags var vi ute och åt på restaurang med en vän till mig och hennes man. Det är en tjej från Karlskoga som jag träffat genom öppenvårdsteamet. Vi brukar ses ibland och fika lite, hon och jag men nu hade vi bestämt oss för en middag med våra respektive. Det var jätte trevligt och det var som om man träffat hennes andre hälft flera gånger innan! TACK för en jätte mysig kväll och tack så hemskt mycket för maten!
Nu ska jag kila ner och kolla tvätten. Nästa inlägg kanske blir lite roligare.. Det här kändes mest som mumboo jumboo.. =)
Och ja! Imorgon ska jag träffa sjukgymnasten igen för att börja träna!
Värken är dock densamma men idag ska jag äntligen på massage! Ska testa ännu ett nytt ställe i stan så nu får vi se hur det verkar. Jag längtar i alla fall som en tok! Speciellt min kropp!
Sen sist jag skrev så har det hänt en del, bland annat möte med läkaren och arbetsterapeuten. Det gick bra och nu väntar jag bara på att få hem mitt nya läkarintyg så jag kan ansöka om aktivitetsersättning igen. Jag har dock inte fått tag i handläggaren på FK sen jag sökte henne sist. Jag meddelade dem att min ansökan skulle komma in lite senare än vad de angivit för sista datum då min läkare inte hade tid att träffa mig tidigare. Jag har dock inte fått något svar så jag känner den där klumpen i magen av att jag måste söka henne igen tills jag får något svar. Man blir ju väldigt skeptisk när det krånglade så extremt förra gången.. Så bara jag orkar ska jag försöka ringa henne igen.
I fredags på arbetsträningen gick det bra men jag kände att jag inte hade huvudet med mig. Så jag bad om uppgifter som inte var så krävande tankemässigt. Jag vattnade blommor, plockade ur en diskmaskin och stämplade några fakturor. Alldeles lagom!
I helgen var det byggkaos här hemma igen och vi förflyttades snabbt tillbaka till de kaos artade månaderna när vi renoverade som mest här i huset. Vi eller rättare sagt min händige sambo, en inhyrd snickare (även bekant) och en rivnings nisse rev en del av källarväggen för att kunna flytta en ytterdörr och sedan mura igen hålet. Vi hade dagarna innan plastat in hela trappen med väääldigt mycket byggplats, tejp av olika slag och lite extra lakan för säkerhets skull. Allt för att slippa damm. Det enda vi slapp var att jubla över att plasten höll tätt, för det gjorde den INTE. Vilket resulterade i att hela huset blev täckt av ett mycket fint vitt damm.... Jag är mer än glad att den helgen är över. Fy vilken dimma...
På fredags kvällen kom två kära vänner förbi och så åt vi mat som vi köpt på Coco Thai. Såå gott och jag har nog aldrig ätit såå mycket vid en och samma middag. Sen att jag drack vin för att varva ner och i ett försök att dämpa värken, att det gjorde så att jag virrig i kolan sjönk ner i soffan och blev totalt osocial.. ja.. det brukar inte vara så. Men tack för en mysig kväll den tiden jag var mera vid medvetande!
I lördags var vi ute och åt på restaurang med en vän till mig och hennes man. Det är en tjej från Karlskoga som jag träffat genom öppenvårdsteamet. Vi brukar ses ibland och fika lite, hon och jag men nu hade vi bestämt oss för en middag med våra respektive. Det var jätte trevligt och det var som om man träffat hennes andre hälft flera gånger innan! TACK för en jätte mysig kväll och tack så hemskt mycket för maten!
Nu ska jag kila ner och kolla tvätten. Nästa inlägg kanske blir lite roligare.. Det här kändes mest som mumboo jumboo.. =)
Och ja! Imorgon ska jag träffa sjukgymnasten igen för att börja träna!
tisdag 12 oktober 2010
Sur som en citron?
Eller besk som något annat... Jag vet inte vad det är med mig men jag är inte på det muntraste humöret direkt. Har känt mig väldigt lätt irriterad och tårögd de senaste dagarna. Jag vet inte om det hänger ihop med den ökade värken eller om jag är sur för något jag magiskt glömt bort?
Känner mig verkligen arg som ett bi! Blir visst många liknelser men bättre är väl det än att kasta ut en massa fula ord till ingens nytta. Tja, jag väljer i alla fall att uttrycka det så. Känns lite mera vuxet då än den barnrumpan jag just nu kan känna mig som.
Vet inte när värken blev så här. Minns inte alls, om det bara varit i två - tre dagar eller en vecka eller mer. När värken blir så här så blir jag så avtrubbad från verkligheten. Jag kryper in i mitt egna skal och väntar ut stormen. Så det kan hända att jag glömmer saker jag lovat att göra eller samtal jag skulle ha ringt. Jag hoppas ni kan ha hjärta att påminna mig igen i så fall.
Värken är så envist onedbrytbar och jag står med händerna vridna längs med kroppen. I ansiktet lyser frågetecknet tillsammans med utropstecknet. Alltsammans samtidigt.
Jag blir nog så här arg och irriterad, när jag vet att jag gör det jag kan för att hålla kroppen i shack. Och tillgensvar får jag ingenting. När det inte spelar någon roll om jag vilar extra mycket eller länge för när jag väl ändå går upp sen är värken precis i samma nivå som innan. Eller så har den degraderats en liten nivå men så fort jag satt mig upp i soffan och tex satt upp håret igen. Eller så fort jag bara plockat upp handväskan och tagit fram kalendern, ja så är den genast lika hög och påträngande igen.
Då känns det så lönlöst att vila och dosera. Skulle jag sluta helt med det skulle jag givetvis bli mycket sämre så även om det inte mildrar något så fortsätter jag göra så gott jag kan. Fast då i slutändan efter ett par dagar eller veckor blir jag nog så här sur...
Sur på sin egen kropp som bara bråkar. Varför kan den inte bara lyssna på mig?
Att vara fånge i sin egen kropp, så som vissa av oss är, ja.. det är allt bra trist ibland.
Imorgon klockan tio ska jag på möte med min läkare och arbetsterapeut. Mamma följer med som extra minne och öron. Vi ska träffas för att min läkare ska skriva ett nytt intyg för min nya aktivitetsersättningsansökan. Domedagen är på fredag redan, dvs då FK egentligen ska ha fått in mitt intyg och ansökan. Jag har dock bett dem att inte stämpla mig som frisk än även fast de kommer att få min ansökan senare än fredag. Så jag hoppas att de lyssnar! Och att jag sen kan ha lite mera tur och flyt med denna ansökan så jag slipper leva i limbo i x antal månader igen.
Min nuvarande aktivitetsersättningsperiod går ut vid nyår och det är alltså från och med januari nästa år jag nu ska ordna med en ansökan. FK är inga snabbt handlande myndigheter och därför måste de ha god tid på sig.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får nog räcka för dagen. Allt advokatpyssel ligger också och gror i citronens sura saft men jag bör nog inte bita i citronskivorna mer idag.
Känner mig verkligen arg som ett bi! Blir visst många liknelser men bättre är väl det än att kasta ut en massa fula ord till ingens nytta. Tja, jag väljer i alla fall att uttrycka det så. Känns lite mera vuxet då än den barnrumpan jag just nu kan känna mig som.
Vet inte när värken blev så här. Minns inte alls, om det bara varit i två - tre dagar eller en vecka eller mer. När värken blir så här så blir jag så avtrubbad från verkligheten. Jag kryper in i mitt egna skal och väntar ut stormen. Så det kan hända att jag glömmer saker jag lovat att göra eller samtal jag skulle ha ringt. Jag hoppas ni kan ha hjärta att påminna mig igen i så fall.
Värken är så envist onedbrytbar och jag står med händerna vridna längs med kroppen. I ansiktet lyser frågetecknet tillsammans med utropstecknet. Alltsammans samtidigt.
Jag blir nog så här arg och irriterad, när jag vet att jag gör det jag kan för att hålla kroppen i shack. Och tillgensvar får jag ingenting. När det inte spelar någon roll om jag vilar extra mycket eller länge för när jag väl ändå går upp sen är värken precis i samma nivå som innan. Eller så har den degraderats en liten nivå men så fort jag satt mig upp i soffan och tex satt upp håret igen. Eller så fort jag bara plockat upp handväskan och tagit fram kalendern, ja så är den genast lika hög och påträngande igen.
Då känns det så lönlöst att vila och dosera. Skulle jag sluta helt med det skulle jag givetvis bli mycket sämre så även om det inte mildrar något så fortsätter jag göra så gott jag kan. Fast då i slutändan efter ett par dagar eller veckor blir jag nog så här sur...
Sur på sin egen kropp som bara bråkar. Varför kan den inte bara lyssna på mig?
Att vara fånge i sin egen kropp, så som vissa av oss är, ja.. det är allt bra trist ibland.
Imorgon klockan tio ska jag på möte med min läkare och arbetsterapeut. Mamma följer med som extra minne och öron. Vi ska träffas för att min läkare ska skriva ett nytt intyg för min nya aktivitetsersättningsansökan. Domedagen är på fredag redan, dvs då FK egentligen ska ha fått in mitt intyg och ansökan. Jag har dock bett dem att inte stämpla mig som frisk än även fast de kommer att få min ansökan senare än fredag. Så jag hoppas att de lyssnar! Och att jag sen kan ha lite mera tur och flyt med denna ansökan så jag slipper leva i limbo i x antal månader igen.
Min nuvarande aktivitetsersättningsperiod går ut vid nyår och det är alltså från och med januari nästa år jag nu ska ordna med en ansökan. FK är inga snabbt handlande myndigheter och därför måste de ha god tid på sig.
Skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får nog räcka för dagen. Allt advokatpyssel ligger också och gror i citronens sura saft men jag bör nog inte bita i citronskivorna mer idag.
måndag 11 oktober 2010
Om en timme ska jag vara på Ortopedteknikens mottagning på USÖ. Jag ska dit och se om de kan hjälpa mig med mina ömma fötter! Hursch... jag tycker INTE alls om att sticka upp fötterna i ansiktet på folk, ännu mindre främlingar... Men för den förhoppningvis goda sakens skull kommer jag givetvis att göra det ändå.
Jag har länge haft ont i mina fötter från och till. Har fått sätta på mig gympa skorna inomhus för något år sen, innan jag fick mina innetofflor. I samband med flytten hit (måste bara ha varit en slump..) så fick jag extremt mycket ondare i fötterna. Jag ville inte ens gå på dem med tofflornas mjuka dämpning. Efter lite grinande från min sida, i form av besvärande ansiktsuttryck, ringde jag vårdcentralen och det är på den visan jag nu ska till Ortopedteknik.
Så önska mina fötter lycka till att de inte stinker eller skrämmer slag på någon!
PS. Funderar på att slå klackarna i taket och ringa sjukgymnasten också angående min värkande axel.. Sjukstugan nästa?
Jag har länge haft ont i mina fötter från och till. Har fått sätta på mig gympa skorna inomhus för något år sen, innan jag fick mina innetofflor. I samband med flytten hit (måste bara ha varit en slump..) så fick jag extremt mycket ondare i fötterna. Jag ville inte ens gå på dem med tofflornas mjuka dämpning. Efter lite grinande från min sida, i form av besvärande ansiktsuttryck, ringde jag vårdcentralen och det är på den visan jag nu ska till Ortopedteknik.
Så önska mina fötter lycka till att de inte stinker eller skrämmer slag på någon!
PS. Funderar på att slå klackarna i taket och ringa sjukgymnasten också angående min värkande axel.. Sjukstugan nästa?
lördag 9 oktober 2010
Musik
Hade tänkt blogga nu och berätta om alla grejer som måste fixas med försäkringskassan, läkarintyg, försäkringsbolag och advokat. MEN! Kände att jag inte ville lägga tankar och energi på det en härlig lördag! Men det är mycket på gång.
Även fast kroppen värker och mina armar strejkar ( blir så när jag duschat och tvättat håret.. ) så känner jag mig lycklig! Mycket för att jag orkar lyssna på musik just nu! Musik är ett stort lycko piller för mig men de senaste åren har jag inte alls kunnat lyssna så ofta som jag vill. Förr hade jag alltid på radion i bilen eller en cd men de senaste åren har radion i bilen ärligt sagt typ varit på två gånger.
Min hjärna klarar inte av att sålla bort intrycken som strömmar ut ur högtalarna. Det blir för mycket och jag kan inte koncentrera mig på det jag håller på med eller höra om folk pratar med mig. Det är detta som är på bättringsvägen och jag är så lycklig för det!!!
Jag kan fortfarande inte lyssna på musik om någon pratar med mig. I alla fall inte om de vill att jag ska vara närvarande. Det kan gå ett tag om jag är utvilad men endast ett tag. Jag kan dock ha på musik ett tag nu när jag är hemma själv. Det är så roligt!
Så nu ska jag poppa några favoriter och bara njuta och skråla med för fullan hals!! kanske lite ful dans också, det hör till.. Eller hur Sis?
Ha en härlig lördag för det tänkte jag! Njuta av allt smått!
Även fast kroppen värker och mina armar strejkar ( blir så när jag duschat och tvättat håret.. ) så känner jag mig lycklig! Mycket för att jag orkar lyssna på musik just nu! Musik är ett stort lycko piller för mig men de senaste åren har jag inte alls kunnat lyssna så ofta som jag vill. Förr hade jag alltid på radion i bilen eller en cd men de senaste åren har radion i bilen ärligt sagt typ varit på två gånger.
Min hjärna klarar inte av att sålla bort intrycken som strömmar ut ur högtalarna. Det blir för mycket och jag kan inte koncentrera mig på det jag håller på med eller höra om folk pratar med mig. Det är detta som är på bättringsvägen och jag är så lycklig för det!!!
Jag kan fortfarande inte lyssna på musik om någon pratar med mig. I alla fall inte om de vill att jag ska vara närvarande. Det kan gå ett tag om jag är utvilad men endast ett tag. Jag kan dock ha på musik ett tag nu när jag är hemma själv. Det är så roligt!
Så nu ska jag poppa några favoriter och bara njuta och skråla med för fullan hals!! kanske lite ful dans också, det hör till.. Eller hur Sis?
Ha en härlig lördag för det tänkte jag! Njuta av allt smått!
fredag 8 oktober 2010
Friiiiiiday!
Nu är det äntligen fredag och jag tar helg! Precis som alla andra!
Har haft en bra "dag" (två timmar..) på arbetspraktiken så jag känner mig så där lycklig igen. Smärtan är som den är, eländig och extremt lätt retad. Jag mååååååste gå på massage..
Nej nu ska jag ta och kila ner till min sambo. Är så kvavt här uppe vid datorn och jag vill inte öppna fönstret för grannen eldar så det luktar skit...... Tack och hej för mig!!
PS. Ikväll blir det Idol mys med mina Idoler. Swahnmärkt och Dahlström plus grodan!
Har haft en bra "dag" (två timmar..) på arbetspraktiken så jag känner mig så där lycklig igen. Smärtan är som den är, eländig och extremt lätt retad. Jag mååååååste gå på massage..
Nej nu ska jag ta och kila ner till min sambo. Är så kvavt här uppe vid datorn och jag vill inte öppna fönstret för grannen eldar så det luktar skit...... Tack och hej för mig!!
PS. Ikväll blir det Idol mys med mina Idoler. Swahnmärkt och Dahlström plus grodan!
torsdag 7 oktober 2010
Jag känner mig överkörd av en ångvält idag...
(försökte lägga in en fin liten bild här men jag lyckades visst inte så bra för bilden blev typ större än hela inlägget.... typiskt mig och datateknik...)
Flera nätter har jag vridit och vänt mig mer än vanligt i sängen. Har haft mera ont i nacken på sista tiden, det är väl höstens känningar men det blev inte bättre sen jag rammlade i trappen. Hm... vet egentligen inte vart jag ville komma med de orden? Finns risk att detta inlägg mest blir svammel..
Känner mig totalt urpumpad på alla de små krafter jag kan ha! Hela min kropp värker som om jag blivit överkörd av en ångvält efter jag sprunigt ett maraton lopp. Jag sov som en stock i natt även fast jag vaknade väldigt många gånger och fick byta ställning. Så är det varje natt men inatt var jag inte vid medvetande när jag rörde mig där i mörkret. Jag bara kände att min kropp gjorde det medans mina ögon var fastklistrade med super lim.
Igår kväll var jag, M och svärmor på Ikea och skulle beställa en bänkskiva till den stundande köksön vi ska bygga i vinter. Jag hade hyffsat med energi när vi åkte dit men efter att ha väntat i över en och en halvtimma på hjälp, ja då hade min kropp sen länge lagt av. Den tvärslocknade och jag mådde bara mer och mer illa. Värken började bli kvävande och jag kunde inte riktigt fokusera på verkligheten. Så väl hemma hade jag svårt att slappna av men efter en si så där fyrtio minuter började jag väl landa i soffan.
Jag tror verkligen det var som att dra proppen ur badkaret igår, där på Ikea. För idag är jag så slut. Ibland är det svårt att inse vad dessa fallgropar beror på. (fast.... i skrivande stund inser jag ett och annat som påverkat... födelsedags firande hos min mommo och moffe på dagen... dock snoozade jag närmare en timme när jag kommit hem... tydligen så räckte inte det. då har jag dock lärt mig något nytt..).
Så idag hade jag egentligen planerat att ordna lite saker på stan men jag får inse min kropps begränsningar och ENDAST vara hemma hela dagen. I soffan föreslagsvis eller här. Ikväll är det stick mys hos vännen och även grannen. Jag ska slappa mitt bästa nu på dagen så jag kanske orkar det ikväll!
(försökte lägga in en fin liten bild här men jag lyckades visst inte så bra för bilden blev typ större än hela inlägget.... typiskt mig och datateknik...)
Flera nätter har jag vridit och vänt mig mer än vanligt i sängen. Har haft mera ont i nacken på sista tiden, det är väl höstens känningar men det blev inte bättre sen jag rammlade i trappen. Hm... vet egentligen inte vart jag ville komma med de orden? Finns risk att detta inlägg mest blir svammel..
Känner mig totalt urpumpad på alla de små krafter jag kan ha! Hela min kropp värker som om jag blivit överkörd av en ångvält efter jag sprunigt ett maraton lopp. Jag sov som en stock i natt även fast jag vaknade väldigt många gånger och fick byta ställning. Så är det varje natt men inatt var jag inte vid medvetande när jag rörde mig där i mörkret. Jag bara kände att min kropp gjorde det medans mina ögon var fastklistrade med super lim.
Igår kväll var jag, M och svärmor på Ikea och skulle beställa en bänkskiva till den stundande köksön vi ska bygga i vinter. Jag hade hyffsat med energi när vi åkte dit men efter att ha väntat i över en och en halvtimma på hjälp, ja då hade min kropp sen länge lagt av. Den tvärslocknade och jag mådde bara mer och mer illa. Värken började bli kvävande och jag kunde inte riktigt fokusera på verkligheten. Så väl hemma hade jag svårt att slappna av men efter en si så där fyrtio minuter började jag väl landa i soffan.
Jag tror verkligen det var som att dra proppen ur badkaret igår, där på Ikea. För idag är jag så slut. Ibland är det svårt att inse vad dessa fallgropar beror på. (fast.... i skrivande stund inser jag ett och annat som påverkat... födelsedags firande hos min mommo och moffe på dagen... dock snoozade jag närmare en timme när jag kommit hem... tydligen så räckte inte det. då har jag dock lärt mig något nytt..).
Så idag hade jag egentligen planerat att ordna lite saker på stan men jag får inse min kropps begränsningar och ENDAST vara hemma hela dagen. I soffan föreslagsvis eller här. Ikväll är det stick mys hos vännen och även grannen. Jag ska slappa mitt bästa nu på dagen så jag kanske orkar det ikväll!
måndag 4 oktober 2010
Svensson liv och en axel på fel plats
Måndags kvällen är nu här och middagen är avklarad, undandiskad och matlådor fixade. Diskmaskinen är igång och likaså tvättmaskinen med dagens andra skörd. Vanlig vardags måndag alltså.
På förmiddagen tog jag en promenad med hunden, en god vän och hennes lilla dotter. Jag fick köra vagnen medans T fick hålla i Zimba då han har en stark tendens att dra i kopplet när man är ute och går. Speciellt när man går med någon annan än de som tillhör familjen. Vilket jag blir fruktansvärt dålig av fysiskt. Tack för att du gjorde det möjligt för mig att gå ut tillsammans med er!
Jag har nu kommit ett snäpp närmare att boka privat lektioner med hundinstruktör igen. Telefonnumret ligger på skrivbordet här nu.
Helgen har varit bra men i arbetets tecken. I alla fall för min sambo. Han har fixat en massa el i ett stall som håller på att växa fram ute på landet hos svärföräldrarna. Jag själv spatserade runt på deras ägor och njöt av hösten. Plockade lite svamp också!
I fredags förmiddag gjorde jag en störtdykning i trappen här hemma. Min reaktionsförmåga var ändå rätt bra för jag slängde upp armarna framför kroppen för att undvika att smälla i hela ansiktet i trappen (var på väg upp). Typiskt nog var jag inte tillräckligt snabb så armarna hann inte hamna riktigt så som jag tänkt.. Vilket resulterade i att vänster axel knuffades ur led varvid jag kippade efter andan och miste synen för ett ögonblick. Dock hävde jag fallet! Tur som var hoppade axeln rätt igen när jag reste mig till stående och tyngden av armen gjorde att den föll på plats. Paff och i skuggan av enorm smärta pallrade jag mig upp för trappan och sjönk ihop i en stol. Puh! vilken pärs...
Så nu sitter jag här med en axel som ännu värker och hela armen är försvagad. Jag kan dock använda armen men det är klart det känns. Jag funderar bara om man bör göra något åt det hela eller om det får lösa sig med tiden liksom..
Nu ska jag ta och ringa min kära syster yster och sedan slumra i soffan till Ullared och Svenska New York fruar! Imorgon börjar tidens bästa serie! Desperaté Housewifes!! Och dagen efter det Grey´s! Yeejj!!
På förmiddagen tog jag en promenad med hunden, en god vän och hennes lilla dotter. Jag fick köra vagnen medans T fick hålla i Zimba då han har en stark tendens att dra i kopplet när man är ute och går. Speciellt när man går med någon annan än de som tillhör familjen. Vilket jag blir fruktansvärt dålig av fysiskt. Tack för att du gjorde det möjligt för mig att gå ut tillsammans med er!
Jag har nu kommit ett snäpp närmare att boka privat lektioner med hundinstruktör igen. Telefonnumret ligger på skrivbordet här nu.
Helgen har varit bra men i arbetets tecken. I alla fall för min sambo. Han har fixat en massa el i ett stall som håller på att växa fram ute på landet hos svärföräldrarna. Jag själv spatserade runt på deras ägor och njöt av hösten. Plockade lite svamp också!
I fredags förmiddag gjorde jag en störtdykning i trappen här hemma. Min reaktionsförmåga var ändå rätt bra för jag slängde upp armarna framför kroppen för att undvika att smälla i hela ansiktet i trappen (var på väg upp). Typiskt nog var jag inte tillräckligt snabb så armarna hann inte hamna riktigt så som jag tänkt.. Vilket resulterade i att vänster axel knuffades ur led varvid jag kippade efter andan och miste synen för ett ögonblick. Dock hävde jag fallet! Tur som var hoppade axeln rätt igen när jag reste mig till stående och tyngden av armen gjorde att den föll på plats. Paff och i skuggan av enorm smärta pallrade jag mig upp för trappan och sjönk ihop i en stol. Puh! vilken pärs...
Så nu sitter jag här med en axel som ännu värker och hela armen är försvagad. Jag kan dock använda armen men det är klart det känns. Jag funderar bara om man bör göra något åt det hela eller om det får lösa sig med tiden liksom..
Nu ska jag ta och ringa min kära syster yster och sedan slumra i soffan till Ullared och Svenska New York fruar! Imorgon börjar tidens bästa serie! Desperaté Housewifes!! Och dagen efter det Grey´s! Yeejj!!
fredag 1 oktober 2010
Arbetsträning
Idag har jag varit på arbetstränings platsen för andra gången. Det var roligt att komma tillbaka idag även om jag däckade i soffan efter förra fredagen. Jag var där idag från strax innan tio till kvart i tolv ungefär.
Det är så roligt att få se lite människor! Att få vara med! Att någon säger "Hej! Hur är det med dig idag?". Det är så roligt! Jag ler. Jag skrattar och jag finns.
Jag sorterade papper idag med, samma hög som sist. Den har sin lilla plats där den ligger och väntar på mig. Ingen press eller stress att prestera. Det är väldigt bra att pyssla med sådant som inte har någon tidsgräns. Jag är inte den snabbaste men det jag gör blir bra. Jag gör färdigt det jag håller på med och jag är extremt noggrann. Så jag har kvalitet med inte kvantitet eller effektivitet. Som jag kanske hade mer av förr men det börjar kännas mer och mer okej. Eller så är det bara känslan av att få göra något som uppfyller en just nu. Ibland tänker jag fortfarande att jag bara vill prestera en massa. Arbeta snabbt och effektivt. Avverka massor med högar av papper för att få känna sig duktig och välbehövd.
Tankarna kommer nog att susa fram och tillbaka under denna start av arbetsträningen. Må så vara då. En del tankar kommer ut i ord här och en del andra stannar inne hos mig.
Jag var slut när jag kom hem idag med. Fast det tar ett tag att varva ner och inse det. Jag är så koncentrerad och spänd när jag är iväg och gör saker så jag har svårt att känna hur jag mår. Det är först när jag landat hemma som jag verkligen kan svara på hur jag mår.
Så jag åt min matlåda och varvade ner innan jag däckade i soffan i närmare en timma. Nu känner jag mig hyffsat fräsch men energin och uppmärksamheten är nog avverkad för resten av dagen ändå. Sakta men säkert tror jag att jag kommer att kunna bygga upp mer av det förrådet. Eller att jag i alla fall ska kunna fylla på det igen med lite sömn efter aktivitet.
I samma veva som jag börjat arbetsträna har jag också gått på min sista akupunktur. Jag var där igår, torsdag, för sjunde gången och jag har tyvärr inte märkt någon skillnad alls. Jag gav det verkligen ett ärligt försök men efter att vi disskuterat mitt fall och hur jag verkligen inte kännt något alls så beslutade vi att det var slut för mig. Det känns väl en smula tråkigt att det inte fungerade positivt på mig men det känns skönt att slippa gå dit och bara bli "plågad". För även om jag verkligen reagerade på nålarna som hon stack så hände inget mer sen. Hade varit skönt om huvudvärken kunde släppa lite men jag kanske finner något annat knep senare i livet!
Samtalen på St. Lukas har också i denna veva minskat drastiskt. Från en gång i veckan till cirka en gång i månaden ska det bli nu. Det är väl egentligen samma historia där. Det ger mig inget. Visst kan det vara skönt att prata om vissa saker men det är verkligen inte på den nivån att jag behöver ett samtalsstöd för det. Jag trodde att jag behövde det än med tanke på hur extremt dåligt jag mått psykiskt för några år sedan. Som man säger så läker tiden sår och det är så med mig med har det visat sig nu. Det är väldigt skönt!
Jag hade mycket tunga bördor i själen för något, några år sedan men eftersom jag inte fick någon hjälp då var jag tvungen att gå igenom det själv. Vissa saker läkte tiden ut och andra fick kanske min älskade sambo ta del av. Jag är glad att jag mår så mycket bättre nu och det var verkligen som ett bevis på det nu när vi bestämde att trappa ner på samtalen eller eventuellt sluta helt.
Så det är som ett avslut för mig nu. Ett stort och betydande avslut. Tacka för mig och stänga igen dörren till allt det där mörka och hemska. Inte låsa dörren helt för ibland kanske jag vill titta in där igen och minnas. Samtidigt håller jag på att sätta upp karmen till min nya dörr. Den dörren som jag så länge har legat och försökt se i framtiden men aldrig ens sett en flisa av. Så obeskrivligt långt borta var den och nu plötsligt är den här!
Tänk vad stort en liten praktikplats kan vara för någon.....
Det är så roligt att få se lite människor! Att få vara med! Att någon säger "Hej! Hur är det med dig idag?". Det är så roligt! Jag ler. Jag skrattar och jag finns.
Jag sorterade papper idag med, samma hög som sist. Den har sin lilla plats där den ligger och väntar på mig. Ingen press eller stress att prestera. Det är väldigt bra att pyssla med sådant som inte har någon tidsgräns. Jag är inte den snabbaste men det jag gör blir bra. Jag gör färdigt det jag håller på med och jag är extremt noggrann. Så jag har kvalitet med inte kvantitet eller effektivitet. Som jag kanske hade mer av förr men det börjar kännas mer och mer okej. Eller så är det bara känslan av att få göra något som uppfyller en just nu. Ibland tänker jag fortfarande att jag bara vill prestera en massa. Arbeta snabbt och effektivt. Avverka massor med högar av papper för att få känna sig duktig och välbehövd.
Tankarna kommer nog att susa fram och tillbaka under denna start av arbetsträningen. Må så vara då. En del tankar kommer ut i ord här och en del andra stannar inne hos mig.
Jag var slut när jag kom hem idag med. Fast det tar ett tag att varva ner och inse det. Jag är så koncentrerad och spänd när jag är iväg och gör saker så jag har svårt att känna hur jag mår. Det är först när jag landat hemma som jag verkligen kan svara på hur jag mår.
Så jag åt min matlåda och varvade ner innan jag däckade i soffan i närmare en timma. Nu känner jag mig hyffsat fräsch men energin och uppmärksamheten är nog avverkad för resten av dagen ändå. Sakta men säkert tror jag att jag kommer att kunna bygga upp mer av det förrådet. Eller att jag i alla fall ska kunna fylla på det igen med lite sömn efter aktivitet.
I samma veva som jag börjat arbetsträna har jag också gått på min sista akupunktur. Jag var där igår, torsdag, för sjunde gången och jag har tyvärr inte märkt någon skillnad alls. Jag gav det verkligen ett ärligt försök men efter att vi disskuterat mitt fall och hur jag verkligen inte kännt något alls så beslutade vi att det var slut för mig. Det känns väl en smula tråkigt att det inte fungerade positivt på mig men det känns skönt att slippa gå dit och bara bli "plågad". För även om jag verkligen reagerade på nålarna som hon stack så hände inget mer sen. Hade varit skönt om huvudvärken kunde släppa lite men jag kanske finner något annat knep senare i livet!
Samtalen på St. Lukas har också i denna veva minskat drastiskt. Från en gång i veckan till cirka en gång i månaden ska det bli nu. Det är väl egentligen samma historia där. Det ger mig inget. Visst kan det vara skönt att prata om vissa saker men det är verkligen inte på den nivån att jag behöver ett samtalsstöd för det. Jag trodde att jag behövde det än med tanke på hur extremt dåligt jag mått psykiskt för några år sedan. Som man säger så läker tiden sår och det är så med mig med har det visat sig nu. Det är väldigt skönt!
Jag hade mycket tunga bördor i själen för något, några år sedan men eftersom jag inte fick någon hjälp då var jag tvungen att gå igenom det själv. Vissa saker läkte tiden ut och andra fick kanske min älskade sambo ta del av. Jag är glad att jag mår så mycket bättre nu och det var verkligen som ett bevis på det nu när vi bestämde att trappa ner på samtalen eller eventuellt sluta helt.
Så det är som ett avslut för mig nu. Ett stort och betydande avslut. Tacka för mig och stänga igen dörren till allt det där mörka och hemska. Inte låsa dörren helt för ibland kanske jag vill titta in där igen och minnas. Samtidigt håller jag på att sätta upp karmen till min nya dörr. Den dörren som jag så länge har legat och försökt se i framtiden men aldrig ens sett en flisa av. Så obeskrivligt långt borta var den och nu plötsligt är den här!
Tänk vad stort en liten praktikplats kan vara för någon.....
tisdag 28 september 2010
Redan tisdag!
Hade tänkt blogga igår och berätta om arbetsträningen och helgen men ack så trött jag var.
Igår hade jag en helt ledig dag och det var hur skönt som helst. Välbehövligt skulle jag också säga! Jag passade på att sova lite längre, äta frukost i den takt jag kände för. Sega mig ut på en lagom morgon promenad och sedan flöt dagen på i samma tempo. Jag hade lite mys stund för mig själv när jag pysslade ihop en liten höst dekoration till ytterdörren. Så här blev den..
Det är ganska påfrestande att göra sånna här saker men jag tycker det är så roligt! Så för själen och sinnet är det bara bra. Jag passade dock på att sprida ut mitt pyssel på över hela dagen så det gick rätt bra.
Effektiv som man måste vara så mailade jag lite där emellan. Bland annat fram och tillbaka med advokaten och försäkringskassan m.m.
Arbetsträningen eller praktiken i fredags gick bra! Jag lyckades intala min kropp att det bara var roligt att gå dit så jag var inte speciellt nervös. Vilket var super skönt! Sen att alla var så himla trevliga gjorde ju saken ännu bättre. Jag var där i två timmar, mellan tio och tolv. Effektiv tid vet jag inte för jag tog rätt många pauser och satt och viftade på fötterna och spanade runt.
Jag skulle sortera en del papper och första momentet gick bra. Det var enkelt men sen.. när jag skulle sortera in en del av alla dessa papper i pärmar. Ja då blev det genast svårare. För jag skulle sortera in dem efter siffror. Tex 18217982, och 18823742.... Ja just.
Det är svårt att växla uppmärksamheten mellan två saker så snabbt och mycket. Jag var dels tvungen att ha koll på papprena som satt i pärmen och dels de jag redan hade sorterat ut på bordet. Livrädd som jag är för att göra fel, i alla fall när det gäller att sortera in papper i fel pärm.. , så var jag över noggrann vilket resulterade i en skyffel rejäl huvudvärk. Nackvärken stegrade också under timmarna där. Jag satt mest och tittade neråt vilket inte är en höjdare. Jag tänker dock att detta var första gången jag var där och en hel del av mina känningar kan nog bero på nervositet och annat sådant. Hur som helst så var det en glad person som cyklade därifrån runt tjugo i tolv en fredags förmiddag. Jag log.
Att jag sen det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan och sova en stund. Ja, det känns liksom helt okej! Ni ska dock veta att det var en rätt slut Petra som däckade där. Jag längtar dock till fredag igen..
Nu måste jag ta och göra mig färdig för mitt samtal på St.Lukas.
Efter det ska pappa och jag åka och köpa det sista som saknas för att få vårat staket runt gården färdigt!! Jiiiippiiieee!!! Jag är SÅ glad att vi snart kan ha Zimbis lös i trädgården!
Och.. PS. Allt med f.bolag och advokaten är kvävande och jag orkar inte skriva om det nu. Det kommer nämnas så småningom. När jag har ork till att ta in det själv. Just nu förnekar jag det mest... I brist på ork och i överflöd av ledsamhet.
Igår hade jag en helt ledig dag och det var hur skönt som helst. Välbehövligt skulle jag också säga! Jag passade på att sova lite längre, äta frukost i den takt jag kände för. Sega mig ut på en lagom morgon promenad och sedan flöt dagen på i samma tempo. Jag hade lite mys stund för mig själv när jag pysslade ihop en liten höst dekoration till ytterdörren. Så här blev den..
Det är ganska påfrestande att göra sånna här saker men jag tycker det är så roligt! Så för själen och sinnet är det bara bra. Jag passade dock på att sprida ut mitt pyssel på över hela dagen så det gick rätt bra.
Effektiv som man måste vara så mailade jag lite där emellan. Bland annat fram och tillbaka med advokaten och försäkringskassan m.m.
Arbetsträningen eller praktiken i fredags gick bra! Jag lyckades intala min kropp att det bara var roligt att gå dit så jag var inte speciellt nervös. Vilket var super skönt! Sen att alla var så himla trevliga gjorde ju saken ännu bättre. Jag var där i två timmar, mellan tio och tolv. Effektiv tid vet jag inte för jag tog rätt många pauser och satt och viftade på fötterna och spanade runt.
Jag skulle sortera en del papper och första momentet gick bra. Det var enkelt men sen.. när jag skulle sortera in en del av alla dessa papper i pärmar. Ja då blev det genast svårare. För jag skulle sortera in dem efter siffror. Tex 18217982, och 18823742.... Ja just.
Det är svårt att växla uppmärksamheten mellan två saker så snabbt och mycket. Jag var dels tvungen att ha koll på papprena som satt i pärmen och dels de jag redan hade sorterat ut på bordet. Livrädd som jag är för att göra fel, i alla fall när det gäller att sortera in papper i fel pärm.. , så var jag över noggrann vilket resulterade i en skyffel rejäl huvudvärk. Nackvärken stegrade också under timmarna där. Jag satt mest och tittade neråt vilket inte är en höjdare. Jag tänker dock att detta var första gången jag var där och en hel del av mina känningar kan nog bero på nervositet och annat sådant. Hur som helst så var det en glad person som cyklade därifrån runt tjugo i tolv en fredags förmiddag. Jag log.
Att jag sen det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan och sova en stund. Ja, det känns liksom helt okej! Ni ska dock veta att det var en rätt slut Petra som däckade där. Jag längtar dock till fredag igen..
Nu måste jag ta och göra mig färdig för mitt samtal på St.Lukas.
Efter det ska pappa och jag åka och köpa det sista som saknas för att få vårat staket runt gården färdigt!! Jiiiippiiieee!!! Jag är SÅ glad att vi snart kan ha Zimbis lös i trädgården!
Och.. PS. Allt med f.bolag och advokaten är kvävande och jag orkar inte skriva om det nu. Det kommer nämnas så småningom. När jag har ork till att ta in det själv. Just nu förnekar jag det mest... I brist på ork och i överflöd av ledsamhet.
lördag 25 september 2010
I medicinernas värld
Just nu sitter jag och känner mig rätt groggy. Värken är elak nu när hösten stormar fram. Jag glömmer varje år hur mycket det påverkar mig. Även fast jag helst vill leva utan att ta piller så tackar jag Gud för att dom finns ibland.
Jag hade tänkt berätta igår om mina två timmar på arbetsträningen men det hann jag visst inte med. Nu känner jag mig tyvärr för snurrig i kolan för att ge det en värdig chans. Så det får bli en annan dag. Dock snart för jag vill gärna berätta!
Igår kväll var det familjemys på Manillagatan med en riktig skaldjursafton! Jag älskar att äta skaldjur med min familj för vi är alla fyra lika förtjusta i det! Så tusen tusen tack mor och far för en riktigt urmysig kväll! Jag hade längtat efter det.
Tidigare idag var det dop för Dahlström och Swanhmärkts lilla dotter. Min lilla groda! Hon är så söt så förstå mig rätt, det är Absolut Inte någon ful groda jag liknar henne vid. Utan den sötaste charmigaste lilla grodan jag vet! Hoppas på många år tillammans med Dig och dina föräldrar.
Nu ska jag snart ta och kila över till grannarna (ena duon av mina vänner bor endast tre minuter bort, bakom min grannes hus... så jag räknar dem som grannar också..). Där blir det middags mys och filmkväll. Alldeles lagom, eller ja, det känns en aning tufft men äta bör man och det är roligare med sällskap. M ska ut på stadens gator och äta med ett gäng gamla klasskompisar.
Nix nu är det bra för idag! Vettigare än så här blir det inte. Inte roligare heller. Hoppas ni överlever några sådana här tradiga inlägg emellanåt. Livet är ju inte alltid en fest!
Jag hade tänkt berätta igår om mina två timmar på arbetsträningen men det hann jag visst inte med. Nu känner jag mig tyvärr för snurrig i kolan för att ge det en värdig chans. Så det får bli en annan dag. Dock snart för jag vill gärna berätta!
Igår kväll var det familjemys på Manillagatan med en riktig skaldjursafton! Jag älskar att äta skaldjur med min familj för vi är alla fyra lika förtjusta i det! Så tusen tusen tack mor och far för en riktigt urmysig kväll! Jag hade längtat efter det.
Tidigare idag var det dop för Dahlström och Swanhmärkts lilla dotter. Min lilla groda! Hon är så söt så förstå mig rätt, det är Absolut Inte någon ful groda jag liknar henne vid. Utan den sötaste charmigaste lilla grodan jag vet! Hoppas på många år tillammans med Dig och dina föräldrar.
Nu ska jag snart ta och kila över till grannarna (ena duon av mina vänner bor endast tre minuter bort, bakom min grannes hus... så jag räknar dem som grannar också..). Där blir det middags mys och filmkväll. Alldeles lagom, eller ja, det känns en aning tufft men äta bör man och det är roligare med sällskap. M ska ut på stadens gator och äta med ett gäng gamla klasskompisar.
Nix nu är det bra för idag! Vettigare än så här blir det inte. Inte roligare heller. Hoppas ni överlever några sådana här tradiga inlägg emellanåt. Livet är ju inte alltid en fest!
torsdag 23 september 2010
Jag överlevde!
Tjohoo! Tag fram champangen!! Här ska firas!!
Hjärnan lyckades övertala magen att det inte är farligt att ta ett steg fram i främmande miljö. Jag kan ju faktiskt lyckas den här gången!!?! Att kanske för första gången på många år lyckas med något.
Det här är stort för mig. Kanske gör jag det större än vad det är genom att sitta här och lyssna på låtar som gör att drömmarna svävar iväg? Men vad härligt det är att drömma igen. Så länge sen sist. Fast det är en väldigt kort dröm. Den handlar bara om fredag förmiddag än så länge.. *skratt*
Imorgon mellan tio och tolv ska jag vara på NBA (Peab) kontoret och arbetsträna/praktisera. Det är ett byggföretag för er som inte vet och min svärfar jobbar där, liksom min svåger. Jag ska vara hos damerna i receptionen. Ska bli så spännande! Men jag är livrädd för hur det ska gå.. ursch, nu knöt sig magen igen. Känslorna är starkare än tankarna ibland.
Nu måste jag jaga vidare på handläggare på FK, arbetsförmedlingen och arbetsterapueften. Mycket pappers fix som vanligt.... Längtar till den delen av livet när jag slipper allt sådant! Gud vad skönt det ska bli.
Fast först måste jag göra något som jag skjutit upp sen jag loggade in på mailen idag. Läsa ett brev från advokaten. Han har visst fått något svar från försäkringsbolaget... Klumpen i magen blev genast större och ögonen tårades. Är det dags igen? snälla.. jag vill inte...
Hjärnan lyckades övertala magen att det inte är farligt att ta ett steg fram i främmande miljö. Jag kan ju faktiskt lyckas den här gången!!?! Att kanske för första gången på många år lyckas med något.
Det här är stort för mig. Kanske gör jag det större än vad det är genom att sitta här och lyssna på låtar som gör att drömmarna svävar iväg? Men vad härligt det är att drömma igen. Så länge sen sist. Fast det är en väldigt kort dröm. Den handlar bara om fredag förmiddag än så länge.. *skratt*
Imorgon mellan tio och tolv ska jag vara på NBA (Peab) kontoret och arbetsträna/praktisera. Det är ett byggföretag för er som inte vet och min svärfar jobbar där, liksom min svåger. Jag ska vara hos damerna i receptionen. Ska bli så spännande! Men jag är livrädd för hur det ska gå.. ursch, nu knöt sig magen igen. Känslorna är starkare än tankarna ibland.
Nu måste jag jaga vidare på handläggare på FK, arbetsförmedlingen och arbetsterapueften. Mycket pappers fix som vanligt.... Längtar till den delen av livet när jag slipper allt sådant! Gud vad skönt det ska bli.
Fast först måste jag göra något som jag skjutit upp sen jag loggade in på mailen idag. Läsa ett brev från advokaten. Han har visst fått något svar från försäkringsbolaget... Klumpen i magen blev genast större och ögonen tårades. Är det dags igen? snälla.. jag vill inte...
onsdag 22 september 2010
Två olika språk
Jag har kommit fram till att min kropp talar två olika språk flytande.
Vi har det magiska och det hjärniska.
Magiskan säger; Hjälp! Ursch.. OoooOooooOOooh vad läskigt det här är! Att presentera sig på en praktikplats för någon.. doooh.. jag tror jag snubblar dubbelvikt ihop av nervositet.. kan ingen annan gå dit? måste jag..? tänk om jag glömmer vad jag heter..? eller om jag inte förstår vad de säger? Ooh.. jag kanske svammlar fram en massa konstigt nonsens och de tror att jag verkligen är dum i huvudet.. huu!
Hjärniskan säger; Men haaallååå!?! Är du knäpp eller är du knäppast? Vad fånig du är! Sluta upp med allt trams, det där är bara löjligt. Vet du inte hur bra du är? Vet du inte att du Alltid presterar bra när du väl gör något seriöst? Att ingen någonsin har märkt något extra skumt med dig?! Det är ju bara sååå onödigt att gå och oroa sig för sådant som egentligen är hur lätt som helst! Typ bara att spatsera in där och säga "Hej! Det är jag som är Petra!". Resten kommer lika lätt som du andas! Capice?!
Som sagt. Min kropp talar två olika språk och jag försöker få dem att förstå varandra. Magen och Hjärnan. Önska mig lycka till! Idag ska jag gå till praktikplatsen och säga hej.. för er som missat det.
Vi har det magiska och det hjärniska.
Magiskan säger; Hjälp! Ursch.. OoooOooooOOooh vad läskigt det här är! Att presentera sig på en praktikplats för någon.. doooh.. jag tror jag snubblar dubbelvikt ihop av nervositet.. kan ingen annan gå dit? måste jag..? tänk om jag glömmer vad jag heter..? eller om jag inte förstår vad de säger? Ooh.. jag kanske svammlar fram en massa konstigt nonsens och de tror att jag verkligen är dum i huvudet.. huu!
Hjärniskan säger; Men haaallååå!?! Är du knäpp eller är du knäppast? Vad fånig du är! Sluta upp med allt trams, det där är bara löjligt. Vet du inte hur bra du är? Vet du inte att du Alltid presterar bra när du väl gör något seriöst? Att ingen någonsin har märkt något extra skumt med dig?! Det är ju bara sååå onödigt att gå och oroa sig för sådant som egentligen är hur lätt som helst! Typ bara att spatsera in där och säga "Hej! Det är jag som är Petra!". Resten kommer lika lätt som du andas! Capice?!
Som sagt. Min kropp talar två olika språk och jag försöker få dem att förstå varandra. Magen och Hjärnan. Önska mig lycka till! Idag ska jag gå till praktikplatsen och säga hej.. för er som missat det.
tisdag 21 september 2010
Höstkänningar i nacken
Så var det höst igen och det med stormsteg. Iförmiddags höll jag på att blåsa ur led när jag var ute och gick med Zimbis i regn rusket. Det är mysigt med höst för då kan man krypa in i filten i soffan och tända en massa ljus. Det är mera okej att lägga sig i soffan runt halv åtta snåret när det är mörkt ute. Men...
Det stora bekymmret för mig varje höst är att värken alltid ökar. Det spelar ingen roll hur jag klär mig för den råa kylan letar sig ändå alltid in i nacken och lederna där. Dagar då det blåser ute är värre än andra även om det lugna dagar ändå kan vara besvärligt.
Man brukar ju säga att det inte finns några dåliga väder bara dåliga kläder. Tyvärr har jag inte hittat något optimalt klädesplagg eller sätt för höstens och vinterns väderomslag. Jag har testat med nackkragar i olika former och varianter, vindtäta jackor, halsdukar och polotröjor. Kruxet är att man inte kan ha på sig för mycket för då blir jag bara stel vilket också gör saken värre med värken.
Så är det någon som har ett tips så kan ni ju slänga med det i en kommentar!
För övrigt har jag varit på St. Lukas idag och lite senare ska jag gå och klippa luggen och få ögonbrynen plockade. Har svårt att göra det själv för att jag orkar inte hålla upp armarna så länge och det är ingen snäll position för min nacke.
Annars börjar det närma sig en praktikplats tror jag minsann... Ska berätta mera om det snart. Måste bara komma över vissa, för mig, stora steg först så jag känner mig lugnare och tryggare i hur det kommer att bli. Just nu är jag mest väldigt nervös i mag gropen över allt detta... Det var så länge sen sist..!!!
Det stora bekymmret för mig varje höst är att värken alltid ökar. Det spelar ingen roll hur jag klär mig för den råa kylan letar sig ändå alltid in i nacken och lederna där. Dagar då det blåser ute är värre än andra även om det lugna dagar ändå kan vara besvärligt.
Man brukar ju säga att det inte finns några dåliga väder bara dåliga kläder. Tyvärr har jag inte hittat något optimalt klädesplagg eller sätt för höstens och vinterns väderomslag. Jag har testat med nackkragar i olika former och varianter, vindtäta jackor, halsdukar och polotröjor. Kruxet är att man inte kan ha på sig för mycket för då blir jag bara stel vilket också gör saken värre med värken.
Så är det någon som har ett tips så kan ni ju slänga med det i en kommentar!
För övrigt har jag varit på St. Lukas idag och lite senare ska jag gå och klippa luggen och få ögonbrynen plockade. Har svårt att göra det själv för att jag orkar inte hålla upp armarna så länge och det är ingen snäll position för min nacke.
Annars börjar det närma sig en praktikplats tror jag minsann... Ska berätta mera om det snart. Måste bara komma över vissa, för mig, stora steg först så jag känner mig lugnare och tryggare i hur det kommer att bli. Just nu är jag mest väldigt nervös i mag gropen över allt detta... Det var så länge sen sist..!!!
måndag 20 september 2010
Efter ännu en helg är det ännu en måndag. Jag är så glad att denna vecka inte alls är lika fullbokad som de alla andra har varit på sista tiden. Det som är skillnad denna vecka är att jag inte har någon akupuntur alls, hon är på kurs. Så jag jublar faktiskt för jag har kännt att det varit för mycket att ha saker inbokade varje dag i veckan och helgen.
Så denna vecka har endast två saker inbokade och det är;
Måndag - Öppenvårdsteamet med arbetsterapueften.
Tisdag - St. Lukas
Resten av veckan är tom än så länge men det finns att göra ändå. På lördag är det dop och innan dess ska jag ha köpt en liten present. Sen bör jag försöka rädda några av mina växter eller helt enkelt slänga ut dem och köpa några nya...
Nu ska jag gå ner och värma lite lunch sen blir det en snooze på soffan innan jag ska cykla till USÖ på mitt möte/samtal.
Bättre uppdatering kommer när jag kvicknat till lite mera.
Så denna vecka har endast två saker inbokade och det är;
Måndag - Öppenvårdsteamet med arbetsterapueften.
Tisdag - St. Lukas
Resten av veckan är tom än så länge men det finns att göra ändå. På lördag är det dop och innan dess ska jag ha köpt en liten present. Sen bör jag försöka rädda några av mina växter eller helt enkelt slänga ut dem och köpa några nya...
Nu ska jag gå ner och värma lite lunch sen blir det en snooze på soffan innan jag ska cykla till USÖ på mitt möte/samtal.
Bättre uppdatering kommer när jag kvicknat till lite mera.
fredag 17 september 2010
Äntligen fredag
Puh! Gud så skönt att det äntligen är fredag! Jag har ända sedan i onsdags trott att det är fredag. I onsdags var jag verkligen bombsäker på det och la därför upp mina planer efter fredags måttet så i vissa fall kan det ha blivit lite tokigt.
Så idag är det verkligen fredag! Det har jag fått konstaterat så nu är jag hundra procent säker och min kropp jublar! Det ska bli så skönt att min älskade sambo är hemma om dagarna och att vi plötsligt blir två som kan ta hand om vårat vilddjur. (Plus allt annat..).
Jag känner mig fortfarande sönder krossad av en ångvält. Nacken är inte snäll och huvudvärken trycker som en gammal tekokare innan den tjuter i höganskri.
Syster ville gå på stan idag och det hade varit såå mysigt! Jag har grubblat fram och tillbaka här hemma men eftersom jag inte alls kan komma på vad som är bäst för mig och vad jag vill. Har jag helt enkelt fått inse att jag måste stanna hemma. Det är super trist men ibland måste man säga Nej. Vilket jag verkligen är urdålig på! Så nu känner jag mig duktig fast.. dagen är inte slut än så jag är lite nervös för mig själv att jag ska lyckas dra igång med något för stort i alla fall.
Ibland blir det lätt så när man i utgångsläget redan är för slut. För då fungerar inte min hjärna och all logik är borta. Hoppsan! Kan det blir då när jag två timmar senare undrar varför jag ens började med att rensa garderoben tex... Lurigt värre!
Men nu ska jag gå ner och lägga mig i soffan och zappa tills jag hittar något hyffsat spännande. Brukar mest vara tragiska serier på dagarna på tv så det är motvilligt jag sätter på boxen och lägger mig i soffhörnet. Men ibland har man inget val. Som idag.
Ikväll är det middag hos M´s mormor och morfar så jag behöver ladda alla batterier jag kan. Dock är det hål i alla så det är svårt. Silvertejp någon?
Så idag är det verkligen fredag! Det har jag fått konstaterat så nu är jag hundra procent säker och min kropp jublar! Det ska bli så skönt att min älskade sambo är hemma om dagarna och att vi plötsligt blir två som kan ta hand om vårat vilddjur. (Plus allt annat..).
Jag känner mig fortfarande sönder krossad av en ångvält. Nacken är inte snäll och huvudvärken trycker som en gammal tekokare innan den tjuter i höganskri.
Syster ville gå på stan idag och det hade varit såå mysigt! Jag har grubblat fram och tillbaka här hemma men eftersom jag inte alls kan komma på vad som är bäst för mig och vad jag vill. Har jag helt enkelt fått inse att jag måste stanna hemma. Det är super trist men ibland måste man säga Nej. Vilket jag verkligen är urdålig på! Så nu känner jag mig duktig fast.. dagen är inte slut än så jag är lite nervös för mig själv att jag ska lyckas dra igång med något för stort i alla fall.
Ibland blir det lätt så när man i utgångsläget redan är för slut. För då fungerar inte min hjärna och all logik är borta. Hoppsan! Kan det blir då när jag två timmar senare undrar varför jag ens började med att rensa garderoben tex... Lurigt värre!
Men nu ska jag gå ner och lägga mig i soffan och zappa tills jag hittar något hyffsat spännande. Brukar mest vara tragiska serier på dagarna på tv så det är motvilligt jag sätter på boxen och lägger mig i soffhörnet. Men ibland har man inget val. Som idag.
Ikväll är det middag hos M´s mormor och morfar så jag behöver ladda alla batterier jag kan. Dock är det hål i alla så det är svårt. Silvertejp någon?
torsdag 16 september 2010
En smula lättare. Lika många smulor trött. Obestämbart många smulor trötthet, huvudvärk och nackvärk.
En del saker börja falla på plats eller åtminstone luta åt det håll jag önskar. Så jag håller andan ett litet tag till och hoppas att jag nästa vecka kanske kan andas ut lite mer.
Kanske låter som mumboo jumboo allt för er men ibland finns det inga klokare ord att beskriva tillvaron med. Speciellt inte när jag inte alls har koll på det själv.
Tack underbara Mamma för att du alltid orkar. ALLTID ställer upp och undersöker och ordnar.
Nu tillbaka till soffan där jag spenderat största delen av dagen idag. En kopp kaffe på kvällen och lite smärtlindring på dagen gör att jag i alla fall inte mår lika hemskt som igår eller tidigare idag.
(Jag ska gå och drömma om en vecka på Loka Brunn med massage, fotbehandlingar och ansiktsmasker med gurka. Om varma bassänger och bastu bad som letar sig ända in i själen. Om harmoni med gula höstlöv och stillhet som lugnet där kan ge... Ja, drömma ska jag göra..!)
En del saker börja falla på plats eller åtminstone luta åt det håll jag önskar. Så jag håller andan ett litet tag till och hoppas att jag nästa vecka kanske kan andas ut lite mer.
Kanske låter som mumboo jumboo allt för er men ibland finns det inga klokare ord att beskriva tillvaron med. Speciellt inte när jag inte alls har koll på det själv.
Tack underbara Mamma för att du alltid orkar. ALLTID ställer upp och undersöker och ordnar.
Nu tillbaka till soffan där jag spenderat största delen av dagen idag. En kopp kaffe på kvällen och lite smärtlindring på dagen gör att jag i alla fall inte mår lika hemskt som igår eller tidigare idag.
(Jag ska gå och drömma om en vecka på Loka Brunn med massage, fotbehandlingar och ansiktsmasker med gurka. Om varma bassänger och bastu bad som letar sig ända in i själen. Om harmoni med gula höstlöv och stillhet som lugnet där kan ge... Ja, drömma ska jag göra..!)
onsdag 15 september 2010
Kväll
Andas in, andas ut. Det tar stopp. Ett varmt bad. Andas in, andas ut. Det tar stopp.
Jag är så ofantligt trött men jag kan inte slappna av. Kroppen är i virr varr och tankar flyger och far. Klumpen i magen är stor och det är svårt att andas. Väntar på att ett piller ska hjälpa kroppens muskler att varva ner. Paniken är nära men utåt är jag bara lugn.
Skulle vara roligt och säkert väldigt frigörande att kasta en hel hög med tallrikar i väggen. Fast jag finner ingen logik med att testa det så jag låter de vita porslins tallrikarna vara kvar i skåpet.
Min handläggare på FK är den segaste jag mött. Har haft väldigt bra handläggare där ända fram till att jag fick aktivitetsersättning. Då fick jag den segaste och tröttaste handläggaren av dem alla. En dam med vitt hår, glasögon och ett leende som är segare än en snigel att korsa en väg. Efter en lång väntan och ett påtryckande telefonsamtal från min mor idag fick jag så äntligen svar på i alla fall en del av de frågor jag ställt. (Andra hade hon trots sin långa svars tid inte kommit till sans med att ta reda på.. det skulle hon återkomma med.. när då undrar jag..)
En av mina frågor löd så här; Jag undrar om det finns någon chans att få en ny aktivitetsersättnings period godkänd eller om det blivit
svårare i och med alla nya regler? Eller är det fortfarande som du sa att det är lättare att få det godkänt
när man redan är "inne i systemet" ?
och till svar fick jag; Chans finns det alltid men det har blivit mycket svårare beroende på de nya reglerna. Det har tidigare varit lättare att få det godkänt om man haft ersättning tidigare. Så är det inte numera. Klarar man ett anpassat arbete eller arbete på Samhall har man inte rätt att få fortsättning. Grunden är att funktionsnedsättningen skall nedsätta arbetsförmågan och bero på sjukdom och inte bero på andra besvär som sociala eller kognitiva bekymmer.
Då undrar man ju hur man ska tolka det exakt. Om arbetsförmågan är nedsatt pga en skada då? Eller om en skada har gett bestående kognitiva skador, ska inte de räknas som en fuktionsnedsättning då? Är det bara en sjukdom (eller EVENTUELL skada) som kan göra att arbetsförmågan hos en individ är nedsatt?
Nu ska jag surfa runt på lite andra bloggar och försöka drömma mig in i en annan värld ett tag. Där jag är kry som en citron!
PS. Det var som väntat väldigt trevligt att ha smärtisarna här. En del glada nyheter värmde stort och en del hemska historier väckte rysningarna till liv. Jag hade dock en hund som var odresserad och allmänt inte lik sig själv. Vilket inte bättrade på matte och vovves relation, då matte är och har varit ett bra tag, väldigt utmattad över att vara hundägare.. Detta är inte hundens fel utan det är bristen på ork hos matte som tyvärr visar sig i en olydig hund. Vilket gör det hela 100 gånger värre att vara hundägare..
Jag är så ofantligt trött men jag kan inte slappna av. Kroppen är i virr varr och tankar flyger och far. Klumpen i magen är stor och det är svårt att andas. Väntar på att ett piller ska hjälpa kroppens muskler att varva ner. Paniken är nära men utåt är jag bara lugn.
Skulle vara roligt och säkert väldigt frigörande att kasta en hel hög med tallrikar i väggen. Fast jag finner ingen logik med att testa det så jag låter de vita porslins tallrikarna vara kvar i skåpet.
Min handläggare på FK är den segaste jag mött. Har haft väldigt bra handläggare där ända fram till att jag fick aktivitetsersättning. Då fick jag den segaste och tröttaste handläggaren av dem alla. En dam med vitt hår, glasögon och ett leende som är segare än en snigel att korsa en väg. Efter en lång väntan och ett påtryckande telefonsamtal från min mor idag fick jag så äntligen svar på i alla fall en del av de frågor jag ställt. (Andra hade hon trots sin långa svars tid inte kommit till sans med att ta reda på.. det skulle hon återkomma med.. när då undrar jag..)
En av mina frågor löd så här; Jag undrar om det finns någon chans att få en ny aktivitetsersättnings period godkänd eller om det blivit
svårare i och med alla nya regler? Eller är det fortfarande som du sa att det är lättare att få det godkänt
när man redan är "inne i systemet" ?
och till svar fick jag; Chans finns det alltid men det har blivit mycket svårare beroende på de nya reglerna. Det har tidigare varit lättare att få det godkänt om man haft ersättning tidigare. Så är det inte numera. Klarar man ett anpassat arbete eller arbete på Samhall har man inte rätt att få fortsättning. Grunden är att funktionsnedsättningen skall nedsätta arbetsförmågan och bero på sjukdom och inte bero på andra besvär som sociala eller kognitiva bekymmer.
Då undrar man ju hur man ska tolka det exakt. Om arbetsförmågan är nedsatt pga en skada då? Eller om en skada har gett bestående kognitiva skador, ska inte de räknas som en fuktionsnedsättning då? Är det bara en sjukdom (eller EVENTUELL skada) som kan göra att arbetsförmågan hos en individ är nedsatt?
Nu ska jag surfa runt på lite andra bloggar och försöka drömma mig in i en annan värld ett tag. Där jag är kry som en citron!
PS. Det var som väntat väldigt trevligt att ha smärtisarna här. En del glada nyheter värmde stort och en del hemska historier väckte rysningarna till liv. Jag hade dock en hund som var odresserad och allmänt inte lik sig själv. Vilket inte bättrade på matte och vovves relation, då matte är och har varit ett bra tag, väldigt utmattad över att vara hundägare.. Detta är inte hundens fel utan det är bristen på ork hos matte som tyvärr visar sig i en olydig hund. Vilket gör det hela 100 gånger värre att vara hundägare..
Varför kan inte de som bestämmer alla sjukregler, bestämma en sak som jag vet att så många önskar..
Varför kan det inte få finnas en myndighet eller instans som är till för endast handläggning av oss sjuka eller skadade?
En plats dit man kommer som skadad/sjuk med sitt läkarintyg i handen och ber om hjälp. Där du får en personlig handläggare som sedan tillsammans med Dig reder ut ditt fall. Vem du ska vända dig till om du har ett diskbråck som behöver behandlas. Vem som är ansvarig för att ge dig ersättning. Vem som kan hjälpa dig med personliga hjälpmedel osv.
Ett ställe där du får en kontakt som sedan kommer att följa dig genom hela din sjukdomstid. Från start till målet som så pass återställd som det går! En handläggare som kan sköta ALL kontakt med försäkringskassans handläggare, arbetsförmedlingen, praktikplatser, sjukgymnaster, arbetsterapuefter, försäkringsbolag och arbetsgivare med flera. Någon som kan dra det tunga strået till stacken med allt papper jobb och alla undersökningar om rätt till ditten och datten. Så att DU som skadad kan lägga all den fjuttiga energin och kraften DU har på att bli FRISK. INGET annat!
Varför kan det inte vara så??
(Mamma är säkert inte förvånad att jag skriver ett sådant inlägg nu.. men..)
Det är så mycket saker som tar upp min lilla kraft att jag helt glömmer bort mig själv. Det finns ingen som helst energi till att tänka på mig själv kvar. För allt går åt till stressen över tillvaron och frågorna om hösten och nästa år. Det snurrar bara runt runt runt och jag har svårt att andas igen. Det är så där kvävande och jag blir helt yr.
Om jag ändå hade haft en personlig handläggare som visste allt, och hade koll på alla dessa regler och ändringar så skulle man kunna andas ut lite. Tror jag i alla fall.
Samtidigt som denna storm rasar så känns det som att regnet lyckas piska sig in på andra ställen också. Eller så är det bara jag som hamnat i en negativ syn och bara ser de saker jag vill se.. Jag vet inte.. men de flesta av mina växter här hemma har börjat vissna ihop. Misstänker att det kan bero på en säck dålig jord jag hade fått... Mitt hår är inte så som jag ville att det skulle vara efter ett besök hos frisören... Min hy har hamnat i en tonårsperiod och gör egna uppror... Bilen måste in på service... Datorn och modemet lyckas alltid krångla när jag väl sitter här, inte när M sitter här... Jaa, vad är det mer..?
Ett dussin till med saker som har falerat eller så men visst är det så att olyckor sällan kommer ensamma? Så jag räknar kallt med att efter denna pärs så ska jag ha haft mitt för en stund.
Så jag vet att jag gnäller och klagar och måtte låta som en riktigt sur kärring men just nu är jag tyvärr en smula sur. Så vi får hoppas att eftermiddagen skiner upp då smärtisarna kommer! Dom kan nog ha en eller flera historier på lager som knäcker mina. Tillsammans kan vi skratta åt det och le men det är endast med dem jag kan göra det. Med någon annan blir det fel, någon som inte varit i våran sits.
Varför kan det inte få finnas en myndighet eller instans som är till för endast handläggning av oss sjuka eller skadade?
En plats dit man kommer som skadad/sjuk med sitt läkarintyg i handen och ber om hjälp. Där du får en personlig handläggare som sedan tillsammans med Dig reder ut ditt fall. Vem du ska vända dig till om du har ett diskbråck som behöver behandlas. Vem som är ansvarig för att ge dig ersättning. Vem som kan hjälpa dig med personliga hjälpmedel osv.
Ett ställe där du får en kontakt som sedan kommer att följa dig genom hela din sjukdomstid. Från start till målet som så pass återställd som det går! En handläggare som kan sköta ALL kontakt med försäkringskassans handläggare, arbetsförmedlingen, praktikplatser, sjukgymnaster, arbetsterapuefter, försäkringsbolag och arbetsgivare med flera. Någon som kan dra det tunga strået till stacken med allt papper jobb och alla undersökningar om rätt till ditten och datten. Så att DU som skadad kan lägga all den fjuttiga energin och kraften DU har på att bli FRISK. INGET annat!
Varför kan det inte vara så??
(Mamma är säkert inte förvånad att jag skriver ett sådant inlägg nu.. men..)
Det är så mycket saker som tar upp min lilla kraft att jag helt glömmer bort mig själv. Det finns ingen som helst energi till att tänka på mig själv kvar. För allt går åt till stressen över tillvaron och frågorna om hösten och nästa år. Det snurrar bara runt runt runt och jag har svårt att andas igen. Det är så där kvävande och jag blir helt yr.
Om jag ändå hade haft en personlig handläggare som visste allt, och hade koll på alla dessa regler och ändringar så skulle man kunna andas ut lite. Tror jag i alla fall.
Samtidigt som denna storm rasar så känns det som att regnet lyckas piska sig in på andra ställen också. Eller så är det bara jag som hamnat i en negativ syn och bara ser de saker jag vill se.. Jag vet inte.. men de flesta av mina växter här hemma har börjat vissna ihop. Misstänker att det kan bero på en säck dålig jord jag hade fått... Mitt hår är inte så som jag ville att det skulle vara efter ett besök hos frisören... Min hy har hamnat i en tonårsperiod och gör egna uppror... Bilen måste in på service... Datorn och modemet lyckas alltid krångla när jag väl sitter här, inte när M sitter här... Jaa, vad är det mer..?
Ett dussin till med saker som har falerat eller så men visst är det så att olyckor sällan kommer ensamma? Så jag räknar kallt med att efter denna pärs så ska jag ha haft mitt för en stund.
Så jag vet att jag gnäller och klagar och måtte låta som en riktigt sur kärring men just nu är jag tyvärr en smula sur. Så vi får hoppas att eftermiddagen skiner upp då smärtisarna kommer! Dom kan nog ha en eller flera historier på lager som knäcker mina. Tillsammans kan vi skratta åt det och le men det är endast med dem jag kan göra det. Med någon annan blir det fel, någon som inte varit i våran sits.
tisdag 14 september 2010
100 % Heltid
Full fart non stop. Jahapp.. vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig lite ur form, huvudvärken trycker och ögonen värker. Gud vad skönt det är att det regnar idag!
Ibland tycker jag faktiskt det, när man inte måste vara ute och ränna omkring. Utan man kan mysa inne med välbehag när regnet smattrar mot rutorna. Fast jag har varit iväg två gånger redan idag..
Veckan började med äppel och plommon plock tillsammans med mor. Jag har haft och har sån ångest över att vi har så mycket frukt i våran trädgård att jag måste plocka allt... Känner mig som en riktig Slösa om plommen bara ska ramla ner och ligga och ruttna på marken.. Ibland har man väl lite väl höga krav?
På måndagen hann jag även med akupunktur. Det var femte gången och än känner jag ingenting alls men det är först runt just femte till sjätte gången de kan börja hända saker så vi får vänta och se. Jisses vad ont det gjorde dock när hon stack mig i armarna!! Fy.. jag kände mig förlamad varje gång hon petade på nålarna i armarna. Konstigt det där!
Idag har jag varit på St. Lukas och vi fortsatte prata om olyckan. Filosoferade och grubblade, vred och vände. Frågade och lyssnade, tänkte och kände. Det är spännande att gå igenom olyckan i detalj, minns aldrig att jag gjort det. Förutom dagen efter då vi alla vänner samlades hemma hos en av oss. Åt varma mackor och disskuterade vårat äventyr kvällen innan. Fast inte ens då minns jag att vi gick igenom olyckstillfället så noga som nu.
Jag minns väldigt mycket av själva olyckan, små och stora detaljer, men från ett ögonblick till ett annat blev det becksvart och dödstyst och jag minns ingenting ALLS. Inga syner eller känslor eller ljud alls, går att framkalla från stunden vi gled ner i diket och voltade runt. Det är som om jag inte ens excisterade i den stunden så ofattbart är det! Hela olyckan är fortfarande som i en bubbla bevarad inom mig. Jag kan utan problem prata om den och tänka på den, i början var det tufft men nu är det inget som direkt berör mig så pass att jag börjar gråta eller får ont i magen.
Men min kropp har vissa fysiska minnen som kastar sig över mig ibland. Utan att jag ens förstår dem själv. Som att sitta bak i en bil utan fyra dörrar. Att åka där bak får mig alltid att må dåligt, jag känner mig instängd och kvävd. Får lätt panik känslor och blir yr. Som att tumla runt i mörker.. Hur logiskt det än är har jag inte riktigt på fullt allvar fattat att det kan bero på att jag just kastades runt i ett mörker när vi voltade. Det minns dock min kropp, så eftersom min hjärna inte minns det måste min kropp påminna mig om att en fara kan vara på väg. Därav min reaktion. Samma om jag åker med någon och denne kör för nära dikeskanten. Då, kan jag, eller min kropp, utan förvarning ge i från sig ett litet skrik och varenda muskel i mig blir stel som stål.
Snacka om att kroppen är bra på sitt försvar. För den försvarar en även fast man inte alltid vet om det själv. Spännande!
Ikväll ska vi till ett annat Lillån par, eller rättare sagt familjen! i Lillån! Jag och M står för vardagsmaten ikväll och jag tänkte bjuda dem på en fisk och räksoppa i deras egna hem. Blir härligt att ses för det var ett tag sen nu och vi alla har en hel del att lätta våra liv och tankar med!
Imorgon, onsdag, kommer smärtisarna hit! ÄNTLIGEN SKA VI SES!!! Smärtisarna är alltså den bunt med härliga damer jag gick min smärthanteringskurs ihop med på USÖ för hm... två? år sen. De är ett gäng på tre damer som jag bara håller såå varmt om hjärtat mitt. Vi vet hur det är, man förstår hur det är, man känner hur det är.. Livet är inte alltid lätt men vi vet att man kan leva ändå! Längtar tills imorgon!!
Torsdag kommer att spenderas med akupunktur kl. 10.00 på förmiddagen och sedan tar vi dagen som den kommer. I alla fall än så länge. Kalendern har alltid en tendens att fylla på sig själv under veckan som går. Måndagen - rätt så okej kalender, lagom att göra. Tisdag - Alltid lite mer som tillkommit.. Onsdag- Hjälp?!
På fredag är det middag hos M´s mormor och morfar. Gissar att hela släkten kommer. Dom är härliga och glada och jag blir jämt så trött.. =) På lördag är det 25 års galej för min bästaste miss U. Även i lördags var det 25års galej för en annan kär vän!
Så ja... kalasen går hand i hand och veckorna bara fylls på av möten, träffar och vardags liv. Jag lever i ett 100 % Heltids liv.
Ibland tycker jag faktiskt det, när man inte måste vara ute och ränna omkring. Utan man kan mysa inne med välbehag när regnet smattrar mot rutorna. Fast jag har varit iväg två gånger redan idag..
Veckan började med äppel och plommon plock tillsammans med mor. Jag har haft och har sån ångest över att vi har så mycket frukt i våran trädgård att jag måste plocka allt... Känner mig som en riktig Slösa om plommen bara ska ramla ner och ligga och ruttna på marken.. Ibland har man väl lite väl höga krav?
På måndagen hann jag även med akupunktur. Det var femte gången och än känner jag ingenting alls men det är först runt just femte till sjätte gången de kan börja hända saker så vi får vänta och se. Jisses vad ont det gjorde dock när hon stack mig i armarna!! Fy.. jag kände mig förlamad varje gång hon petade på nålarna i armarna. Konstigt det där!
Idag har jag varit på St. Lukas och vi fortsatte prata om olyckan. Filosoferade och grubblade, vred och vände. Frågade och lyssnade, tänkte och kände. Det är spännande att gå igenom olyckan i detalj, minns aldrig att jag gjort det. Förutom dagen efter då vi alla vänner samlades hemma hos en av oss. Åt varma mackor och disskuterade vårat äventyr kvällen innan. Fast inte ens då minns jag att vi gick igenom olyckstillfället så noga som nu.
Jag minns väldigt mycket av själva olyckan, små och stora detaljer, men från ett ögonblick till ett annat blev det becksvart och dödstyst och jag minns ingenting ALLS. Inga syner eller känslor eller ljud alls, går att framkalla från stunden vi gled ner i diket och voltade runt. Det är som om jag inte ens excisterade i den stunden så ofattbart är det! Hela olyckan är fortfarande som i en bubbla bevarad inom mig. Jag kan utan problem prata om den och tänka på den, i början var det tufft men nu är det inget som direkt berör mig så pass att jag börjar gråta eller får ont i magen.
Men min kropp har vissa fysiska minnen som kastar sig över mig ibland. Utan att jag ens förstår dem själv. Som att sitta bak i en bil utan fyra dörrar. Att åka där bak får mig alltid att må dåligt, jag känner mig instängd och kvävd. Får lätt panik känslor och blir yr. Som att tumla runt i mörker.. Hur logiskt det än är har jag inte riktigt på fullt allvar fattat att det kan bero på att jag just kastades runt i ett mörker när vi voltade. Det minns dock min kropp, så eftersom min hjärna inte minns det måste min kropp påminna mig om att en fara kan vara på väg. Därav min reaktion. Samma om jag åker med någon och denne kör för nära dikeskanten. Då, kan jag, eller min kropp, utan förvarning ge i från sig ett litet skrik och varenda muskel i mig blir stel som stål.
Snacka om att kroppen är bra på sitt försvar. För den försvarar en även fast man inte alltid vet om det själv. Spännande!
Ikväll ska vi till ett annat Lillån par, eller rättare sagt familjen! i Lillån! Jag och M står för vardagsmaten ikväll och jag tänkte bjuda dem på en fisk och räksoppa i deras egna hem. Blir härligt att ses för det var ett tag sen nu och vi alla har en hel del att lätta våra liv och tankar med!
Imorgon, onsdag, kommer smärtisarna hit! ÄNTLIGEN SKA VI SES!!! Smärtisarna är alltså den bunt med härliga damer jag gick min smärthanteringskurs ihop med på USÖ för hm... två? år sen. De är ett gäng på tre damer som jag bara håller såå varmt om hjärtat mitt. Vi vet hur det är, man förstår hur det är, man känner hur det är.. Livet är inte alltid lätt men vi vet att man kan leva ändå! Längtar tills imorgon!!
Torsdag kommer att spenderas med akupunktur kl. 10.00 på förmiddagen och sedan tar vi dagen som den kommer. I alla fall än så länge. Kalendern har alltid en tendens att fylla på sig själv under veckan som går. Måndagen - rätt så okej kalender, lagom att göra. Tisdag - Alltid lite mer som tillkommit.. Onsdag- Hjälp?!
På fredag är det middag hos M´s mormor och morfar. Gissar att hela släkten kommer. Dom är härliga och glada och jag blir jämt så trött.. =) På lördag är det 25 års galej för min bästaste miss U. Även i lördags var det 25års galej för en annan kär vän!
Så ja... kalasen går hand i hand och veckorna bara fylls på av möten, träffar och vardags liv. Jag lever i ett 100 % Heltids liv.
onsdag 8 september 2010
Och så var det igång igen..
Då var allt som vanligt igen. Hösten är här och med den alla måsten. Allt har verkligen en förmåga att rasa över en samtidigt. Jag förstår inte hur? Antar att ni känner igen er..
Allt liksom lyckas komma på en gång. Allt sånt där man bara måste göra fast som inte är något roligt eller lätt. Krångel och undersökningar och fix och trix i mängder.
Mmm, nu är det tungt igen. Kanske för att jag känner hur hela min framtid står och hänger på mina axlar. Hoppandes och skuttandes av iver och en så innerlig önskan men ändå så fega och blyga att de kan blåsa omkull med vinden. Jag saknar modet, tapperheten och en rejäl skopa självförtroende.
Idag träffade jag äntligen arbetsterapueften efter sommaren och det kändes bra till en början. Jag har längtat efter vårat möte för jag har haft så mycket tankar men när jag satt där kände jag bara hur magen knöt sig mer och mer, hur tårarna började trycka på och hur svårt det blev att andas emellanåt. F-n också..! Då var all stress, press och ångest tillbaka...
Det känns som att jag måste springa in i ett rum fast jag vet att det rasar den vildaste av eldar där inne. Som att myndigheter står och knuffar en i ryggen och viskar; Gå in du.. det är ingen fara.. Fast dom inte har en aning om hur ont det kommer att göra för de har aldrig ens lekt med elden.
Jag måste undersöka vad jag ska söka för ersättning (ny aktivitetsersättning eller sjukskriven), om jag har rätt till någon ny efter att min aktivitetsersättning går ut vid nyår och vilken. Måste söka senast den 15 oktober, i alla fall om jag söker aktivitetsersättning. Innan dess ska jag ha hittat en praktikplats, fixat papper om det, helst säkert vara igång. Kollat upp om min "gamla" läkare på smärtrehab fortfarande räknas som min läkare även om jag inte är sjukskriven längre (är skilland på att vara sjukskriven och ha ak.ersättning, fick inte vara sjukskriven mer i och med de nya reglerna). Höra om han kan skriva ett nytt intyg åt mig, till vilken part det än nu kan tänkas bli. Be att han ställer mig först i kön och skriver det snarast om jag ska söka ak.ersättning eftersom det förra gången tog flera veckor, om jag inte minns det fel var det månader..
Samtidigt ligger allt med försäkringsbolag och trafikskadenämnden och sprider oro längst där inne i själen. Väntar på den dagen de svarar på min advokats brev och begäran. Vad ska de svara nu? Vad kommer de att förvränga nu? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer det bli heta förhandlingar i höst, är det döläge i flera månader till? Kommer jag äntligen få någon ersättning..? Kommer de blå neka och vara omänskliga igen..?
Så mycket tankar och känslor.
Mitt personliga projekt och min innerliga dröm känns också stressande. Jag vill ju!! Varför orkar jag bara inte? Eller varför vågar jag inte? Jag vet inte riktigt vilket det är men det är nog en blandning av båda. Önskar att jag var en driven entreprenör! Med huvudet på spiken jämt!
Samtalet på St. Lukas i tisdags gick bra men vi hann inte färdigt så jag får återkomma till det efter nästa terapi tillfälle som är nästa tisdag igen.
Allt liksom lyckas komma på en gång. Allt sånt där man bara måste göra fast som inte är något roligt eller lätt. Krångel och undersökningar och fix och trix i mängder.
Mmm, nu är det tungt igen. Kanske för att jag känner hur hela min framtid står och hänger på mina axlar. Hoppandes och skuttandes av iver och en så innerlig önskan men ändå så fega och blyga att de kan blåsa omkull med vinden. Jag saknar modet, tapperheten och en rejäl skopa självförtroende.
Idag träffade jag äntligen arbetsterapueften efter sommaren och det kändes bra till en början. Jag har längtat efter vårat möte för jag har haft så mycket tankar men när jag satt där kände jag bara hur magen knöt sig mer och mer, hur tårarna började trycka på och hur svårt det blev att andas emellanåt. F-n också..! Då var all stress, press och ångest tillbaka...
Det känns som att jag måste springa in i ett rum fast jag vet att det rasar den vildaste av eldar där inne. Som att myndigheter står och knuffar en i ryggen och viskar; Gå in du.. det är ingen fara.. Fast dom inte har en aning om hur ont det kommer att göra för de har aldrig ens lekt med elden.
Jag måste undersöka vad jag ska söka för ersättning (ny aktivitetsersättning eller sjukskriven), om jag har rätt till någon ny efter att min aktivitetsersättning går ut vid nyår och vilken. Måste söka senast den 15 oktober, i alla fall om jag söker aktivitetsersättning. Innan dess ska jag ha hittat en praktikplats, fixat papper om det, helst säkert vara igång. Kollat upp om min "gamla" läkare på smärtrehab fortfarande räknas som min läkare även om jag inte är sjukskriven längre (är skilland på att vara sjukskriven och ha ak.ersättning, fick inte vara sjukskriven mer i och med de nya reglerna). Höra om han kan skriva ett nytt intyg åt mig, till vilken part det än nu kan tänkas bli. Be att han ställer mig först i kön och skriver det snarast om jag ska söka ak.ersättning eftersom det förra gången tog flera veckor, om jag inte minns det fel var det månader..
Samtidigt ligger allt med försäkringsbolag och trafikskadenämnden och sprider oro längst där inne i själen. Väntar på den dagen de svarar på min advokats brev och begäran. Vad ska de svara nu? Vad kommer de att förvränga nu? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer det bli heta förhandlingar i höst, är det döläge i flera månader till? Kommer jag äntligen få någon ersättning..? Kommer de blå neka och vara omänskliga igen..?
Så mycket tankar och känslor.
Mitt personliga projekt och min innerliga dröm känns också stressande. Jag vill ju!! Varför orkar jag bara inte? Eller varför vågar jag inte? Jag vet inte riktigt vilket det är men det är nog en blandning av båda. Önskar att jag var en driven entreprenör! Med huvudet på spiken jämt!
Samtalet på St. Lukas i tisdags gick bra men vi hann inte färdigt så jag får återkomma till det efter nästa terapi tillfälle som är nästa tisdag igen.
tisdag 7 september 2010
En bra start på dagen!
Vaknade innan väckarklockan ringde ( det gör jag alltid men idag vaknade jag extra tidigt..) drog upp rullgardinen och kröp tillbaka ner i sängen. Tung som bly är jag då och det är det bästa som finns att krypa ner i sängen igen och låta sol ljuset väcka mina små trötta ögon. Sen masar man sig upp, sticker ner fötterna i den mjuka och lena heltäckningsmattan. På med morgonrocken och mys tofflorna. Ut i hallen där Zimba segt sträcker ut sig i full längd och gäspar medan han ålar ner sig för soffan. Han lunkar alltid fram och ramlar ihop i en hög på mina fötter och vill bli morgon gosad. Så där, precis ett steg utanför sovrumsdörren, hälsar vi alltid varandra god morgon, jag och han. Sen går vi ner tillsammans och jag äter frukost medans han ligger och halvsover på någon matta någonstans. Sen är det hans frukost stund och efter det borstar jag tänderna medan han tittar på och väntar på den magiska signalen.
Signalen som betyder att "Nu ska vi gå ut!", den prasslar igång när jag tar fram mina bruna, nu mera lite vitfläckiga av målarfärg, byxor. Då vet han att det är dags!
Så var det även idag och solen sken så våran morgon promenad värmde gott! För både honom och mig. Nu ska jag ta och byta om från mina slitna promenad byxor till något lite mera stilrent för att sedan såsmåningom åka in mot staden.
Vaknade innan väckarklockan ringde ( det gör jag alltid men idag vaknade jag extra tidigt..) drog upp rullgardinen och kröp tillbaka ner i sängen. Tung som bly är jag då och det är det bästa som finns att krypa ner i sängen igen och låta sol ljuset väcka mina små trötta ögon. Sen masar man sig upp, sticker ner fötterna i den mjuka och lena heltäckningsmattan. På med morgonrocken och mys tofflorna. Ut i hallen där Zimba segt sträcker ut sig i full längd och gäspar medan han ålar ner sig för soffan. Han lunkar alltid fram och ramlar ihop i en hög på mina fötter och vill bli morgon gosad. Så där, precis ett steg utanför sovrumsdörren, hälsar vi alltid varandra god morgon, jag och han. Sen går vi ner tillsammans och jag äter frukost medans han ligger och halvsover på någon matta någonstans. Sen är det hans frukost stund och efter det borstar jag tänderna medan han tittar på och väntar på den magiska signalen.
Signalen som betyder att "Nu ska vi gå ut!", den prasslar igång när jag tar fram mina bruna, nu mera lite vitfläckiga av målarfärg, byxor. Då vet han att det är dags!
Så var det även idag och solen sken så våran morgon promenad värmde gott! För både honom och mig. Nu ska jag ta och byta om från mina slitna promenad byxor till något lite mera stilrent för att sedan såsmåningom åka in mot staden.
måndag 6 september 2010
Så mycket roligt...
Det händer så mycket roligt nu för tiden som man så gärna vill vara med på! Det är så himla svårt att tacka nej eller avstå för att jag borde vara hemma och vila. Eller bara vara hemma och helt enkelt göra något annat som inte tar lika mycket kraft och energi som att ja.. gå på kräftskiva, ha tjejkvällar eller hänga med på släktmiddagar ( ja det har varit lite av varje på sistone..).
Man vill ju så gärna vara med och när jag väl har järnet i elden är det svårt att få det att svalna. Jag ångar bara på tills elden helt enkelt har slocknat helt. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att avstå från saker även fast jag känner hur trött jag är. Fast... *funderar* det är kanske detta som är livet ändå?
Jag har lärt mig så oehört mycket på denna resa, resan som nog aldrig tar slut. Kanske kommer jag alltid att känna så här? Så kanske är lika bra att sluta fundera på det och acceptera det som det är. Att det är så här det kommer att kännas. Att jag vid varje förfrågan om något evenemang tänker tanken "jag borde nog inte men...".
Kanske är det så det är och kommer nu att vara. Då må det vara så men det är onekeligen väldigt svårt att veta om det är rätt eller fel.
Veckorna bara flyger förbi och jag blir så stressad av det!! Det har varit fullt upp varenda helg nu ett tag och de kommande är också bokade redan. Förra veckan var too much och min kropp sa som bekant direkt ifrån genom att bli krasslig. Så därför avbokade jag akupunkturen men eftersom stressen redan hade infunnit sig på söndags eftermiddagen, över den nalkande veckans alla möten, spelade det ingen roll att jag avbokade möten sen. Skadan var redan skedd. Nått jag lärt mig igen!
Så nu kanske jag har brännt mig tillräckligt många gånger för att vid nästa gång veta att jag INTE kan, bör eller ska boka in en full vecka. Det GÅR bara inte för min kropp. Kanske därför jag är hemma? (Ibland glömmer man hur lite man klarar... och det svider lika hårt varje gång jag blir påminnd om det.. när kroppen strejkar..).
Nu ska jag försöka varva ner efter en kväll med taco mys med gamla högstadie vänner!
Imorgon är en ny dag med två möten inbokade. Tyvärr lite för tajt men ibland kan man inte styra över andras scheman.
11.15 St. Lukas - Jag ska för första gången gå igenom själva olyckan i den noggrannaste minnesbild jag kan frammana. Försöka se och minnas detaljer jag inte visste om att min hjärna och framför allt kropp lagrat. Jag har en del katastrof tankar som bråkar med mig och vad det är får jag berätta om i nästa inlägg..
12.30 Akupunktur
Nu blir det nervarvning med släckta lampor, mys tofflor och eventuellt en kopp kvällsro Te.
Man vill ju så gärna vara med och när jag väl har järnet i elden är det svårt att få det att svalna. Jag ångar bara på tills elden helt enkelt har slocknat helt. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att avstå från saker även fast jag känner hur trött jag är. Fast... *funderar* det är kanske detta som är livet ändå?
Jag har lärt mig så oehört mycket på denna resa, resan som nog aldrig tar slut. Kanske kommer jag alltid att känna så här? Så kanske är lika bra att sluta fundera på det och acceptera det som det är. Att det är så här det kommer att kännas. Att jag vid varje förfrågan om något evenemang tänker tanken "jag borde nog inte men...".
Kanske är det så det är och kommer nu att vara. Då må det vara så men det är onekeligen väldigt svårt att veta om det är rätt eller fel.
Veckorna bara flyger förbi och jag blir så stressad av det!! Det har varit fullt upp varenda helg nu ett tag och de kommande är också bokade redan. Förra veckan var too much och min kropp sa som bekant direkt ifrån genom att bli krasslig. Så därför avbokade jag akupunkturen men eftersom stressen redan hade infunnit sig på söndags eftermiddagen, över den nalkande veckans alla möten, spelade det ingen roll att jag avbokade möten sen. Skadan var redan skedd. Nått jag lärt mig igen!
Så nu kanske jag har brännt mig tillräckligt många gånger för att vid nästa gång veta att jag INTE kan, bör eller ska boka in en full vecka. Det GÅR bara inte för min kropp. Kanske därför jag är hemma? (Ibland glömmer man hur lite man klarar... och det svider lika hårt varje gång jag blir påminnd om det.. när kroppen strejkar..).
Nu ska jag försöka varva ner efter en kväll med taco mys med gamla högstadie vänner!
Imorgon är en ny dag med två möten inbokade. Tyvärr lite för tajt men ibland kan man inte styra över andras scheman.
11.15 St. Lukas - Jag ska för första gången gå igenom själva olyckan i den noggrannaste minnesbild jag kan frammana. Försöka se och minnas detaljer jag inte visste om att min hjärna och framför allt kropp lagrat. Jag har en del katastrof tankar som bråkar med mig och vad det är får jag berätta om i nästa inlägg..
12.30 Akupunktur
Nu blir det nervarvning med släckta lampor, mys tofflor och eventuellt en kopp kvällsro Te.
onsdag 1 september 2010
onsdag
Igår fick jag avboka akupunkturen för min kropp har fått någon mystisk åkomma. Känner mig nästan lite sjuk men mest extra seg (hur man nu kan bli det..) och en hals som bara blir värre och värre. Började med lite halsbränna och nu gör det ont och det är tungt att andas. Sen kommer sånna där mes hostar ibland också, ni vet när man bara måste hosta för det kliar så förbannat men det händer inget mer än att du hostar lite fånigt..
Idag cyklade jag och Zimba till veterinären. Vi tog det väldigt lugnt och det var skönt för både matte och hund. Efter ett litet blodprov fick vi cykla hem igen och nu ska vi vänta på svar och se om vissa antikroppar har bildats så att Zimba har ett bättre skydd mot rabies och därmed får ut ett pass.
Jag fick för någon dag sedan en kallelse till arbetsterapueften, nästa vecka var det. Så det känns väldigt skönt att äntligen få komma dit igen. Det är liksom där vi tillsammans kan bygga upp mig efter den nya livsstilen. Har så mycket frågor och tankar nu efter sommaren och med allt som ska hända i höst så längtar dit!
Känns som att mycket kan vara i startgroparna och jag känner mig stressad att komma igång med en del av det.
Nu ska jag kila ner och göra lite mat strax. Så att det finns färdigt när M kommer hem. Sen ska vi fara iväg och fixa lite saker till huset, en takstege ska inskaffas och vi ska välja kamin eller i alla fall undersöka lite närmare på de vi har sett.
För övrigt kan jag rekommendera Icas Billiga veckan! Super bra grej! Gå in på hemsidan och kika! Idag serveras Korvstubbar med svamp på Halmvägen.
Idag cyklade jag och Zimba till veterinären. Vi tog det väldigt lugnt och det var skönt för både matte och hund. Efter ett litet blodprov fick vi cykla hem igen och nu ska vi vänta på svar och se om vissa antikroppar har bildats så att Zimba har ett bättre skydd mot rabies och därmed får ut ett pass.
Jag fick för någon dag sedan en kallelse till arbetsterapueften, nästa vecka var det. Så det känns väldigt skönt att äntligen få komma dit igen. Det är liksom där vi tillsammans kan bygga upp mig efter den nya livsstilen. Har så mycket frågor och tankar nu efter sommaren och med allt som ska hända i höst så längtar dit!
Känns som att mycket kan vara i startgroparna och jag känner mig stressad att komma igång med en del av det.
Nu ska jag kila ner och göra lite mat strax. Så att det finns färdigt när M kommer hem. Sen ska vi fara iväg och fixa lite saker till huset, en takstege ska inskaffas och vi ska välja kamin eller i alla fall undersöka lite närmare på de vi har sett.
För övrigt kan jag rekommendera Icas Billiga veckan! Super bra grej! Gå in på hemsidan och kika! Idag serveras Korvstubbar med svamp på Halmvägen.
måndag 30 augusti 2010
Veckan som kommer
Jag är helt slut efter helgen (känns som om de orden börjar tappa sin styrka..) men så roligt jag har haft! Måste dock gå och vila nu, ska på ett väldigt spännande möte i eftermiddag och jag behöver ALL energi jag kan få! Men först ska jag bara skriva in veckans happenings...
Måndag - 13.30 Möte på ALMI.
(vågar knappt säga vad det handlar om men en liten idé jag har bara...... Önska mig lycka till!!)
Tisdag - 10.30 Akupunktur
Onsdag - 10.30 Veterinär
Torsdag - 11.30 Akupunktur. Lunch. 13.00 St. Lukas
Fredag - 13.00 Frisör. Operation "rädda Petras hår" börjar! (håll tummarna!)
Lördag - Tömma Farmors lägenhet i Dalarna. ( E.U har kräftskiva på kvällen).
Söndag - VILA, SOVA, VILA, SOVA
I samma veva har advokaten vaknat till liv och skickat nya papper och fodringar till försäkringsbolaget. Min arbetsterapueft är inte i tjänst på obestämd tid då hennes far avlidigt. Jag måste få tag i en läkare och få ett nytt intyg skrivet om min tillvaro och hälsa inför kampen mot FK som tas upp senast den 15 oktober. Ge mig styrka! Mitt i allt detta ska vi flytta källardörren, gjuta ny ingång, sätta in en kamin i vardagsrummet... Nu blir det soffan!
PS. TACK kära underbara älskade vänner för en härlig och rolig fredagskväll!
Måndag - 13.30 Möte på ALMI.
(vågar knappt säga vad det handlar om men en liten idé jag har bara...... Önska mig lycka till!!)
Tisdag - 10.30 Akupunktur
Onsdag - 10.30 Veterinär
Torsdag - 11.30 Akupunktur. Lunch. 13.00 St. Lukas
Fredag - 13.00 Frisör. Operation "rädda Petras hår" börjar! (håll tummarna!)
Lördag - Tömma Farmors lägenhet i Dalarna. ( E.U har kräftskiva på kvällen).
Söndag - VILA, SOVA, VILA, SOVA
I samma veva har advokaten vaknat till liv och skickat nya papper och fodringar till försäkringsbolaget. Min arbetsterapueft är inte i tjänst på obestämd tid då hennes far avlidigt. Jag måste få tag i en läkare och få ett nytt intyg skrivet om min tillvaro och hälsa inför kampen mot FK som tas upp senast den 15 oktober. Ge mig styrka! Mitt i allt detta ska vi flytta källardörren, gjuta ny ingång, sätta in en kamin i vardagsrummet... Nu blir det soffan!
PS. TACK kära underbara älskade vänner för en härlig och rolig fredagskväll!
fredag 27 augusti 2010
Typiskt typiskt typiskt...!
Ikväll är det inflyttningsfest här hemma och det ska bli så kul!! Det som bara är så himla typiskt är att man går till frisören idag för att vara fin i håret till kvällen.. men så talar tydligen frisören ett annat språk än jag och ger mig trots mina order platinablonda slingor i massor.... *suck* Jag måste tydligen lära mig ett annat språk som den nya frisören visst talade...
Men hur som haver gör de om det om jag inte är nöjd så får väl ringa i nästa vecka. Ikväll är det i alla fall fest om det så får bli med hatt!
Nu ska jag kila och plocka iordning lite innan vi ska åka ut till landet och lämna våran vovve hos hans farmor och farfar!
Men hur som haver gör de om det om jag inte är nöjd så får väl ringa i nästa vecka. Ikväll är det i alla fall fest om det så får bli med hatt!
Nu ska jag kila och plocka iordning lite innan vi ska åka ut till landet och lämna våran vovve hos hans farmor och farfar!
torsdag 26 augusti 2010
Akupunktur nr 3
Idag var jag där för tredje gången och jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker än. Är ju för tidigt att säga om det funkar eller inte men hon som sticker mig jublar i alla fall för min kropp reagerar så bra. Så det är ju bara hoppas på att jag själv också märker något positivt framöver!
Resten av denna dag ska jag bara vara hemma och mysa omkring. Eller ja, jag har en hel del att fixa men jag ska smyga runt i mina tofflor och tjocktröja så man har den känslan i alla fall. Känns välbehövligt!
Men jag har en del att fixa med, sånt där krångligt och jobbigt pappersgrejs. Det närmar sig den 15 oktober och innan dess måste jag ha skickat in min nya ansökan till FK om aktivitetsersättning för nästa år. Jag måste innan dess då ha haft kontakt med min läkare och fått ett nytt intyg som tar tid att skriva. Jag måste ha lagt upp en bra plan som de kan godkänna för annars får jag bara nej. Nej ursch nu fick jag huvudvärk, detta ville jag inte tänka på nu. Det orkar jag inte med.
Hm.. vad är det här för inlägg egentligen? Känns som att jag bara vimmlar runt. Jag önskar att jag kunde komma till ro och känna att jag hade koll på alla papper och sysslor som måste göras. När vad ska göras och vilket man ska prioritera och sen orka med det också. Ja.. min hjärna ligger fortfarande där bak. Därför får det vara bra för idag. Ska försöka få tag i veterinären då våran hund fortfarande inte mår så där super... Lille snutten!
Resten av denna dag ska jag bara vara hemma och mysa omkring. Eller ja, jag har en hel del att fixa men jag ska smyga runt i mina tofflor och tjocktröja så man har den känslan i alla fall. Känns välbehövligt!
Men jag har en del att fixa med, sånt där krångligt och jobbigt pappersgrejs. Det närmar sig den 15 oktober och innan dess måste jag ha skickat in min nya ansökan till FK om aktivitetsersättning för nästa år. Jag måste innan dess då ha haft kontakt med min läkare och fått ett nytt intyg som tar tid att skriva. Jag måste ha lagt upp en bra plan som de kan godkänna för annars får jag bara nej. Nej ursch nu fick jag huvudvärk, detta ville jag inte tänka på nu. Det orkar jag inte med.
Hm.. vad är det här för inlägg egentligen? Känns som att jag bara vimmlar runt. Jag önskar att jag kunde komma till ro och känna att jag hade koll på alla papper och sysslor som måste göras. När vad ska göras och vilket man ska prioritera och sen orka med det också. Ja.. min hjärna ligger fortfarande där bak. Därför får det vara bra för idag. Ska försöka få tag i veterinären då våran hund fortfarande inte mår så där super... Lille snutten!
onsdag 25 augusti 2010
Puh! vad fort det går!
Som sagt, semestern är slut och livets allvar började visst med rasande fart! Shit alltså.. Jag är redan helt slutkörd och upp över öronen i ett dagligt förvirrat tillstånd. Det är en pärs att vara så här tankspridd, eller tankspridd är egentligen fel ord.
Härom dagen när jag låg och snoozade (vilade) så poppade en så bra bild upp i mitt huvud. Jag ska försöka mig på att beskriva den med så målande ord som möjligt. "Jag är ute och går och efter mig drar jag en liten vagn. (En sån vagn som är gjord av rött stål, små brädor och svarta gummi hjul, sådana man brukar köra sina barn i på djurparker eller liknande.) I den fina lilla vagnen ligger min hjärna och skumpar runt över stock och sten jag passerar. Den är så där fint tarmaktig och rosa. Så där går jag och pustar och stånkar så att svetten rinner och drar på den tunga, gnisslande kärran och försöker för allt i livet få med mig hjärnan vart jag än går. Ibland så tappar jag handtaget och måste vända om och hämta vagnen igen. Mestadels så drar jag runt vagnen där och försöker små prata med hjärnan medans jag har fullt upp med allt annat. Ibland bryr den otacksamma saken sig inte ens om att svara mig.. och emellanåt så skiner den upp som en sol och skriker för fullan hals allt den vill ha sagt."
Tjaa.. typ så känns det. Måste låta som att jag är spritt språngande galen? Må så vara då.
Akupunkturen gick bra, jag överlevde alla stick. Det var inte alls farligt! Fast jag har lite svårt att slappna av helt än i alla fall. Det är nog mest tanken att jag vet att hon ska sticka mig en massa gånger som jag inte gillar. Ungefär som på alla läkarundersökningar när de tar en vass VASS trästicka och sticker den hårt i benen och armarna. Hujj vad ont det gör! Jag ska iväg imorgon igen, det blir tredje gången.
Nu orkar jag inte skriva mer men har massor att uppdatera er om efter sommaren och denna hektiska start. Tyvärr är det för mycket av det som jag vill skriva som händer än i dag så jag orkar inte med. Får bli när det lugnar sig lite.
Men det är mycket på gång och jag älskar det fast det kan även ta kål på mig!
Härom dagen när jag låg och snoozade (vilade) så poppade en så bra bild upp i mitt huvud. Jag ska försöka mig på att beskriva den med så målande ord som möjligt. "Jag är ute och går och efter mig drar jag en liten vagn. (En sån vagn som är gjord av rött stål, små brädor och svarta gummi hjul, sådana man brukar köra sina barn i på djurparker eller liknande.) I den fina lilla vagnen ligger min hjärna och skumpar runt över stock och sten jag passerar. Den är så där fint tarmaktig och rosa. Så där går jag och pustar och stånkar så att svetten rinner och drar på den tunga, gnisslande kärran och försöker för allt i livet få med mig hjärnan vart jag än går. Ibland så tappar jag handtaget och måste vända om och hämta vagnen igen. Mestadels så drar jag runt vagnen där och försöker små prata med hjärnan medans jag har fullt upp med allt annat. Ibland bryr den otacksamma saken sig inte ens om att svara mig.. och emellanåt så skiner den upp som en sol och skriker för fullan hals allt den vill ha sagt."
Tjaa.. typ så känns det. Måste låta som att jag är spritt språngande galen? Må så vara då.
Akupunkturen gick bra, jag överlevde alla stick. Det var inte alls farligt! Fast jag har lite svårt att slappna av helt än i alla fall. Det är nog mest tanken att jag vet att hon ska sticka mig en massa gånger som jag inte gillar. Ungefär som på alla läkarundersökningar när de tar en vass VASS trästicka och sticker den hårt i benen och armarna. Hujj vad ont det gör! Jag ska iväg imorgon igen, det blir tredje gången.
Nu orkar jag inte skriva mer men har massor att uppdatera er om efter sommaren och denna hektiska start. Tyvärr är det för mycket av det som jag vill skriva som händer än i dag så jag orkar inte med. Får bli när det lugnar sig lite.
Men det är mycket på gång och jag älskar det fast det kan även ta kål på mig!
måndag 16 augusti 2010
Back to basic
Buhuu... Då var semestern slut!
M har redan jobbat en vecka och idag drar mitt allvar på gång igen. Full fart hela veckan! Jag slår på stort och börjar med livets allra första akupunktur behandling idag. Jag är lite nervös faktiskt... det där med nålar har jag tyckt varit okej. I alla fall när man går till vårdcentralen och de tar ett stick i armen, det är okej. Fingertoppen... näää...! Då vill jag springa gråtandes därifrån! Men nu.. Ja nu vet jag inte ens hur många nålar de ska sticka in i mig och jag vet inte heller VAR. Känner mig som en hund med svansen mellan benen. Jag får lägga till hundögonen och huvudet på sned så känner de nog av min lilla oro och tar det varligt. Jag rapporterar mera om det efter jag blivit stickt!
Roxette förra helgen var super bra! Det var super kul att åka bort och bo på hotell och mysa med en vän. Det enda jag tyckte var lite synd, eller väldigt synd var att man hörde att Marie Fredrikssons röst inte längre är den samma efter hennes tumör. Vilket jag helt och fullt accepterade och förstod men jag fick inte heller den där gåshuden jag längtat efter. Dock vägde allt annat upp det! It must have been love...
I helgen var det släktfest i stugan (mor och far hyr en sommar stuga utanför Hällefors) med badtunna, party tält, grill, crocket, faklor, marschaller och bad in till sena natten! Jag är trötter idag kan man säga men vilken rolig helg! Det var pappas sida av släkten som de hade samlat och vi ses i princip ALDRIG så det var himla roligt och mysigt! Dock när det är sådana tillställningar så blir det lite svårt att vila mellan varven för man vill ju hemskt gärna vara med. Fast ibland så är det ju så att saker och ting kommer att vara tuffa och krävande men det kommer ändå vara värt att utföra dem eller medverka för själens skull.
Jag kommer nog aldrig att glömma hur hög mys och trivsel faktorn var när jag klockan 02.00 kryper ner i en varm varm badtunna under en stjärnklar himmel och med stormlyktan hängandes i trädet över mig, marschallerna och faklorna lyser upp stugan i det kolsvarta mörkret som infinner sig i en sommaridyll utan el. Alla levande eldar speglar sig i den stilla sjön och glada röster hörs från partytältet några meter bredvid... Då njöt jag av livet och fick ett minne som kommer bestå!
Veckan ser ut så här;
Måndag - 13.30 Akupunktur
Tisdag - 11.00 St.Lukas
Onsdag - Aniticmex kommer på eftermiddagen. Sanera garderob.
Torsdag - Ledig
Fredag - 11.15 Öppenvårdsteamet & Anette. Pappas födelsedag!
Nu insåg jag visst att klockan är tolv och jag måste kila ner och äta lunch, byta om och sånt där vardagligt tjafs som att plocka ur diskmaskinen innan jag ska iväg och bli stickt!!
PS. Det bästa vi gjorde med vårat hus är att ha en upphöjd och inbyggd diskmaskin!!!! Varför inte alla har det så är ett mysterium för mig nu!? Vi har arbetat bort alla de 51 ryggböjningarna man gjorde när man plockade i och ur.... Nu står jag vanligt, rakryggad och stark! =)
M har redan jobbat en vecka och idag drar mitt allvar på gång igen. Full fart hela veckan! Jag slår på stort och börjar med livets allra första akupunktur behandling idag. Jag är lite nervös faktiskt... det där med nålar har jag tyckt varit okej. I alla fall när man går till vårdcentralen och de tar ett stick i armen, det är okej. Fingertoppen... näää...! Då vill jag springa gråtandes därifrån! Men nu.. Ja nu vet jag inte ens hur många nålar de ska sticka in i mig och jag vet inte heller VAR. Känner mig som en hund med svansen mellan benen. Jag får lägga till hundögonen och huvudet på sned så känner de nog av min lilla oro och tar det varligt. Jag rapporterar mera om det efter jag blivit stickt!
Roxette förra helgen var super bra! Det var super kul att åka bort och bo på hotell och mysa med en vän. Det enda jag tyckte var lite synd, eller väldigt synd var att man hörde att Marie Fredrikssons röst inte längre är den samma efter hennes tumör. Vilket jag helt och fullt accepterade och förstod men jag fick inte heller den där gåshuden jag längtat efter. Dock vägde allt annat upp det! It must have been love...
I helgen var det släktfest i stugan (mor och far hyr en sommar stuga utanför Hällefors) med badtunna, party tält, grill, crocket, faklor, marschaller och bad in till sena natten! Jag är trötter idag kan man säga men vilken rolig helg! Det var pappas sida av släkten som de hade samlat och vi ses i princip ALDRIG så det var himla roligt och mysigt! Dock när det är sådana tillställningar så blir det lite svårt att vila mellan varven för man vill ju hemskt gärna vara med. Fast ibland så är det ju så att saker och ting kommer att vara tuffa och krävande men det kommer ändå vara värt att utföra dem eller medverka för själens skull.
Jag kommer nog aldrig att glömma hur hög mys och trivsel faktorn var när jag klockan 02.00 kryper ner i en varm varm badtunna under en stjärnklar himmel och med stormlyktan hängandes i trädet över mig, marschallerna och faklorna lyser upp stugan i det kolsvarta mörkret som infinner sig i en sommaridyll utan el. Alla levande eldar speglar sig i den stilla sjön och glada röster hörs från partytältet några meter bredvid... Då njöt jag av livet och fick ett minne som kommer bestå!
Veckan ser ut så här;
Måndag - 13.30 Akupunktur
Tisdag - 11.00 St.Lukas
Onsdag - Aniticmex kommer på eftermiddagen. Sanera garderob.
Torsdag - Ledig
Fredag - 11.15 Öppenvårdsteamet & Anette. Pappas födelsedag!
Nu insåg jag visst att klockan är tolv och jag måste kila ner och äta lunch, byta om och sånt där vardagligt tjafs som att plocka ur diskmaskinen innan jag ska iväg och bli stickt!!
PS. Det bästa vi gjorde med vårat hus är att ha en upphöjd och inbyggd diskmaskin!!!! Varför inte alla har det så är ett mysterium för mig nu!? Vi har arbetat bort alla de 51 ryggböjningarna man gjorde när man plockade i och ur.... Nu står jag vanligt, rakryggad och stark! =)
måndag 2 augusti 2010
Semester
Semestern börjar lida mot sitt slut och även om jag känner tyngden av det så blir det skönt med vardag igen. När M har semester blir det alltid som en enda lång helg för mig. Jag är inte van att han är hemma och jag har inte lärt mig hur jag ska lägga upp mina dagar då. När jag är ensam har jag mera rutin och hinner med att känna av hur jag mår. När han är hemma i flera veckor så blir det liksom lite upp och ner vänt allt det där med rutiner och så.
Jag tänkte inte skriva något större inlägg idag heller då jag fortfarande njuter av våran semester. För även jag har en vecka kvar! Min härliga ledighet kommer att avslutas med en maraton helg som jag längtar till! Jag och en vän ska åka till Sundsvall, bo på hotell över helgen och gå på de bästaste bästa ROXETTE konsert! Åååå så jag längtar!!
Så om cirka en vecka återkommer jag till min bloggande värld! Njut av sommaren!
Jag tänkte inte skriva något större inlägg idag heller då jag fortfarande njuter av våran semester. För även jag har en vecka kvar! Min härliga ledighet kommer att avslutas med en maraton helg som jag längtar till! Jag och en vän ska åka till Sundsvall, bo på hotell över helgen och gå på de bästaste bästa ROXETTE konsert! Åååå så jag längtar!!
Så om cirka en vecka återkommer jag till min bloggande värld! Njut av sommaren!
onsdag 14 juli 2010
Underbara sommar!
Världens bästa sommar måste detta vara! Vilken värme det är och solen bara strålar!! Förutom igår när det var ett riktigt oväder men det var bara mysigt och välbehövligt!
Det är inte ofta jag sitter vid datorn nu, man är ju hellre ute och gör något. Hellre det än att sitta på övervåningen instängd i 32 gradig värme.. Njaee, är som sagt hellre ute! Där av mina fåtaliga inlägg här. Jag har liksom tagit semester från min skada och min aktivitetserstättningspreiod. Jag är sommar ledig som ni alla andra och jag ÄLSKAR det!!
Varje sommar när M har semester anser jag mig själv ha semester och jag lever mer efter det mottot. Jag hämtar liksom ny kraft till att orka kämpa varje dag för att leva efter mina nya strategier och vanor. Då är det skönt med lite semester när jag släpper alla krav på mig själv och inga möten eller måsten som pressar en. Jag slutar givetvis inte att bry mig om min kropp utan jag tänker fortfarande på vad jag gör men jag ställer om mig mentalt.
Nu har jag suddat allting hur många gånger som helst och har kramp i fingrarna. Jag borde inte blogga nu men jag ville skriva hej så ni inte glömmer mig helt. Jag har för cirka en timme sen vinkat av min vän från Halmstad som varit här på besök sen igår. Det tar på krafterna att ha besök men det var så roligt!! Har just vaknat från en däcknings snooze men jag är bara tröttare nu. Dags att sluta, börjar må illa.
Det är inte ofta jag sitter vid datorn nu, man är ju hellre ute och gör något. Hellre det än att sitta på övervåningen instängd i 32 gradig värme.. Njaee, är som sagt hellre ute! Där av mina fåtaliga inlägg här. Jag har liksom tagit semester från min skada och min aktivitetserstättningspreiod. Jag är sommar ledig som ni alla andra och jag ÄLSKAR det!!
Varje sommar när M har semester anser jag mig själv ha semester och jag lever mer efter det mottot. Jag hämtar liksom ny kraft till att orka kämpa varje dag för att leva efter mina nya strategier och vanor. Då är det skönt med lite semester när jag släpper alla krav på mig själv och inga möten eller måsten som pressar en. Jag slutar givetvis inte att bry mig om min kropp utan jag tänker fortfarande på vad jag gör men jag ställer om mig mentalt.
Nu har jag suddat allting hur många gånger som helst och har kramp i fingrarna. Jag borde inte blogga nu men jag ville skriva hej så ni inte glömmer mig helt. Jag har för cirka en timme sen vinkat av min vän från Halmstad som varit här på besök sen igår. Det tar på krafterna att ha besök men det var så roligt!! Har just vaknat från en däcknings snooze men jag är bara tröttare nu. Dags att sluta, börjar må illa.
lördag 3 juli 2010
Idag kommer han hem!
Idag kommer älskling hem! Det ska bli så skööönt att bli två igen!! Fast jag har haft det ganska bra själv också, skönt för som en omväxling det är ju bara den där baksidan med att jag jämt blir så slut när han är borta. I vanligt fall kan man ju dela på sysslorna men då ska jag göra allt själv. Så idag blir vi två igen! Härligt!
Sommarvärmen är här för fullt och jag älskar det! Jag ÄLSKAR när solen lyser med sina klara strålar ner på mig och min kropp. Den värmen som borrar in sig djupt in under mitt skin gör mig så välmående och hel så jag ibland tror jag svävar. Att värme kan ha sådan läkande kraft är helt makalöst. Värken finns givetvis där, hela tiden, som alltid men när solen skiner på min kropp blir jag i alla fall lite mjukare och slappnar av en smula.
På sista tiden, de senaste månaderna, har värken varit för j*vlig. Det beror nog mest på utmattningen efter de helvetiska månaderna efter nyår och avsaknaden av massage. Den är jag nästan beroende av för att hålla min kropp i trim. Jag har inte sovit något vidare på länge för jag vaknar hela tiden av att jag måste ändra ställning för det värker. På morgnarna tror jag att hela nacken ska gå av bara jag rör mig på väg upp ur sängen. Det är ingen vidare skön känsla men den avtar sakta men säkert när jag smyger igång. Så att stressa upp mig på morgonen är att väcka den björn som sover. Typ. Fast skillnaden är väl att björnen är väl dunderstark när han blir arg, jag är klenare än en harkrank.
Nu ska jag ta och kila ut i värmen ett slag!
Sommarvärmen är här för fullt och jag älskar det! Jag ÄLSKAR när solen lyser med sina klara strålar ner på mig och min kropp. Den värmen som borrar in sig djupt in under mitt skin gör mig så välmående och hel så jag ibland tror jag svävar. Att värme kan ha sådan läkande kraft är helt makalöst. Värken finns givetvis där, hela tiden, som alltid men när solen skiner på min kropp blir jag i alla fall lite mjukare och slappnar av en smula.
På sista tiden, de senaste månaderna, har värken varit för j*vlig. Det beror nog mest på utmattningen efter de helvetiska månaderna efter nyår och avsaknaden av massage. Den är jag nästan beroende av för att hålla min kropp i trim. Jag har inte sovit något vidare på länge för jag vaknar hela tiden av att jag måste ändra ställning för det värker. På morgnarna tror jag att hela nacken ska gå av bara jag rör mig på väg upp ur sängen. Det är ingen vidare skön känsla men den avtar sakta men säkert när jag smyger igång. Så att stressa upp mig på morgonen är att väcka den björn som sover. Typ. Fast skillnaden är väl att björnen är väl dunderstark när han blir arg, jag är klenare än en harkrank.
Nu ska jag ta och kila ut i värmen ett slag!
torsdag 1 juli 2010
Dagarna bara går
Alltså dagarna bara går och blir till veckor som blir till månader. Det känns som att livet bara springer förbi och jag hinner inte ens säga hej! Nästan alla tycker att livet går fort så det är ju inget ovanligt att säga det men jag har ålders nojja och jag är bara 25 år. Jag har en extrem ålders nojja som kommer och går i perioder och när den anfaller mig blir jag jämt helt lamslagen av blandade känslor.
Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.
Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?
Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.
Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..
Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.
Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!
Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.
Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.
Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?
Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.
Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..
Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.
Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!
Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.
måndag 21 juni 2010
Veckan som kommer
Måndag - 15.00 Tjejträff på Öppenvårdsteamet
Tisdag - 8.15 Lämna Zimba hos veterinären för en mindre ögonoperation.
Onsdag - 10.15 Möte på Arbetsförmedlingen med handläggare och handläggare från FK.
Torsdag - 13.00 St. Lukas. Sista gången innan sommaruppehållet.
Fredag - Midsommarfirande i en väns sommarstuga
Utöver detta finns det andra saker inplanerade, så som reda upp kaoset i garderoben efter flytten. Måla lite grejer, besök till smultrongården, hälsa på en vän, titta på gardiner och mycket mer men eftersom allt inte är bestämt när det blir så är det ingen idé att skriva in det nu. Utan det blir som det blir! =)
Tisdag - 8.15 Lämna Zimba hos veterinären för en mindre ögonoperation.
Onsdag - 10.15 Möte på Arbetsförmedlingen med handläggare och handläggare från FK.
Torsdag - 13.00 St. Lukas. Sista gången innan sommaruppehållet.
Fredag - Midsommarfirande i en väns sommarstuga
Utöver detta finns det andra saker inplanerade, så som reda upp kaoset i garderoben efter flytten. Måla lite grejer, besök till smultrongården, hälsa på en vän, titta på gardiner och mycket mer men eftersom allt inte är bestämt när det blir så är det ingen idé att skriva in det nu. Utan det blir som det blir! =)
söndag 20 juni 2010
Söndags avslappning
När det börjar närma sig söndags kvällen slappnar jag oftast av en smula mer än de andra dagarna i helgen. Helgerna för mig är alltid svårare att dosera och leva så som jag borde för att må bra. Fast om jag har något inplanerat på måndagen före klockan 13.00 så har jag sådan enorm söndagsångest att jag vill fly!
Fredagar och lördagar är härliga dagar för då lever jag mitt liv som de flesta andra. Jag är inte lika ensam och det är oftast mycket på gång. Jag tycker det är roligt när det händer grejer och jag har väldigt svårt att gå och lägga mig och sova en stund då. Jag vill liksom så gärna vara med och orka lika mycket som de andra. Känna den där gemenskapen som man saknar varje dag i veckan annars.
När söndagen väl kommer och kvällen börjar närma sig känner jag oftast att jag slappnar av lite mer. Jag vet att det är måndag dagen efter och att jag då kan pusta ut efter en fullspäckad helg. Det är liksom måndagar som blivit min egna vilodag och jag anser den nästan helig. Har jag då något möte inbokat tidigt så mår jag rent ut sagt pyton halva söndagen eller faktiskt hela helgen för jag känner bara av pressen att orka upp. Orka upp då på måndagsmorgonen när kroppen oftast bara skriker av trötthet.
Därför försöker jag så mycket som möjligt att hålla mina måndagar obokade eller om det krisar, boka in saker efter klockan 13.00 så att jag ändå kan sova hur länge jag vill. Om kroppen tillåter det.
Idag har det varit kalas ute på landet för mina svärföräldrar men nu ikväll ska jag och älsklingen bara krypa upp i soffan och mysa. Med våran nya fina tv vi fått av världens bästa föräldrar! Min mor och far! Den är såå mycket snyggare än våran gamla tjock tv även om jag diggade den skarpt men min pappa hade rätt. Vi kunde ju inte förstöra hela vardagsrummet med den tjockisen.... =) Hehe..
Jag är väldigt sliten efter veckan som gått då det var mycket inbokat och en tung begravning. Veckan som kommer blir nog lite lugnare i alla fall så det ser jag fram emot.
Skriver in en vecko planering imorgon!
Fredagar och lördagar är härliga dagar för då lever jag mitt liv som de flesta andra. Jag är inte lika ensam och det är oftast mycket på gång. Jag tycker det är roligt när det händer grejer och jag har väldigt svårt att gå och lägga mig och sova en stund då. Jag vill liksom så gärna vara med och orka lika mycket som de andra. Känna den där gemenskapen som man saknar varje dag i veckan annars.
När söndagen väl kommer och kvällen börjar närma sig känner jag oftast att jag slappnar av lite mer. Jag vet att det är måndag dagen efter och att jag då kan pusta ut efter en fullspäckad helg. Det är liksom måndagar som blivit min egna vilodag och jag anser den nästan helig. Har jag då något möte inbokat tidigt så mår jag rent ut sagt pyton halva söndagen eller faktiskt hela helgen för jag känner bara av pressen att orka upp. Orka upp då på måndagsmorgonen när kroppen oftast bara skriker av trötthet.
Därför försöker jag så mycket som möjligt att hålla mina måndagar obokade eller om det krisar, boka in saker efter klockan 13.00 så att jag ändå kan sova hur länge jag vill. Om kroppen tillåter det.
Idag har det varit kalas ute på landet för mina svärföräldrar men nu ikväll ska jag och älsklingen bara krypa upp i soffan och mysa. Med våran nya fina tv vi fått av världens bästa föräldrar! Min mor och far! Den är såå mycket snyggare än våran gamla tjock tv även om jag diggade den skarpt men min pappa hade rätt. Vi kunde ju inte förstöra hela vardagsrummet med den tjockisen.... =) Hehe..
Jag är väldigt sliten efter veckan som gått då det var mycket inbokat och en tung begravning. Veckan som kommer blir nog lite lugnare i alla fall så det ser jag fram emot.
Skriver in en vecko planering imorgon!
fredag 18 juni 2010
En sorg jag helst inte skriver om
Även om jag skriver mina inlägg här för att lära mig att vara ärlig mot min insida och utsida, det vill säga, Ni. Att lära mig leva utan den där masken jag bar i alla år. Masken som alltid visade en glad och pigg Petra, positiv och utan grubblande tankar. Som så fort jag stängde in mig på mitt rum ramlade av och gick i tusen bitar mot golvet. Ja även om jag skriver här för att fortsätta försöka leva utan den falska masken som skydd så kommer det nog alltid att finnas ämnen och känslor jag finner enormt svåra att ta upp här och även mellan endast fyra ögon.
Det är en sån känsla som omsvept mig nu. En sån tung och dyster känsla med tankar, ord och känslor. Jag vill inget hellre än att skaka av mig den, le och vara glad men det går inte. Den gnager sig bara djupare in och snart har den fyllt varenda milimeter av min kropp.
Ibland blir det så, när saker och ting i livet uppmärksammar vissa drömmar eller minnen. Eller för den delen bara lyckas skjuta in en sekund av en tanke som blir till flera ord i mitt huvud och som sen bara rullar förbi som en långfilm utan reklam. Ibland blir det så vare sig du väljer det själv eller inte.
Jag skulle egentligen vilja skriva ut det här, helt öppet och sant. Med exakt alla de ord jag känner och tänker på nu. Hur det känns där inne i magen, i själen och hjärtat mitt men jag känner att jag inte är redo för att möta frågor eller blickar som skulle kunna tänkas komma sen. Jag orkar inte för det känns bara för ledsamt även om det nog inte skulle bli så.
Ibland sväljer man ord och känslor för att inte såra andra. Då skulle du göra allt för den där starka masken man hade för flera år sen. Ibland saknar jag den.
Det är en sån känsla som omsvept mig nu. En sån tung och dyster känsla med tankar, ord och känslor. Jag vill inget hellre än att skaka av mig den, le och vara glad men det går inte. Den gnager sig bara djupare in och snart har den fyllt varenda milimeter av min kropp.
Ibland blir det så, när saker och ting i livet uppmärksammar vissa drömmar eller minnen. Eller för den delen bara lyckas skjuta in en sekund av en tanke som blir till flera ord i mitt huvud och som sen bara rullar förbi som en långfilm utan reklam. Ibland blir det så vare sig du väljer det själv eller inte.
Jag skulle egentligen vilja skriva ut det här, helt öppet och sant. Med exakt alla de ord jag känner och tänker på nu. Hur det känns där inne i magen, i själen och hjärtat mitt men jag känner att jag inte är redo för att möta frågor eller blickar som skulle kunna tänkas komma sen. Jag orkar inte för det känns bara för ledsamt även om det nog inte skulle bli så.
Ibland sväljer man ord och känslor för att inte såra andra. Då skulle du göra allt för den där starka masken man hade för flera år sen. Ibland saknar jag den.
Sliten efter en tung men fin dag
Igår var familjen och jag hela dagen i Dalarna, det var Farmors begravning. Bara de orden känns så osanna. Det var väldigt fint i kyrkan men känslorna kastade en ut och in och jag trodde emellanåt att jag skulle sjunka ner till en hög på stengolvet.
Jag kommer alltid att sakna Dig. Oavsett hur ofta eller lite vi sågs innan så har du förevigt etsat fast vissa minnen inom mig. Alla glada och fyllda med så mycket liv att man trodde att du endast var 25!
Det var inget vanligt begravningskaffe efter cermonin utan hela sällskapet åkte ner till en restaurang som låg precis vid Dalälven (eller Dalaälven..). Där var stämmningen ljus och rolig och minnen byttes efter hand. Bättre hyllning och farväl till någon man håller kär går inte att få!
På kvällen när vi kom hem hamnade vi en stund ute på landet också hos M´s föräldrar. De hade varit hundvakt hela dagen och M´s storebrors tjej bjöd oss på jordgubbar. Finns det förrsten något namn för henne, jag menar min sambos brors tjej? Det är så långt att skriva ju.. Det finns ju sysslingar och pysslingar och allt vad det heter..!
Hur som helst kan jag säga att jag var i en sorts koma där på altanen mellan jordgubbar och prat. Mer sliten än så vet jag inte om man kan bli. Efter ett antal timmar i bil och ansträngningen av ett farväl och en dag utan en enda vilostund så är det inte så konstigt att jag idag sitter här och knappt orkar hålla upp kroppen. Det känns som jag sprungit fem marathon, simmat över ett hav, krypit igenom en snårig djungel och tränat tankeövningar i en vecka i sträck. Samtidigt som en rock festival har följt varenda steg jag tagit.
Jag har kramp i foten igen också. Mina fötter värker hela tiden, ännu en anledning till min känsla av hypokondri... Ibland kan jag knappt gå på dem! Måste bara ringa vårdcentralen igen om det... Inte känner jag mig som en 25 åring inte!! Man kan ju bara hoppas att jag är lite mer som Benjamin Button, eller vad den där filmen hette? Han som åldras åt fel håll. Det kanske är så min kropp också funkar??
Om endast en timme ska jag åka på massage! Det kunde inte passa bättre! Jag längtar så mycket att jag nästan gråter nu men det har nog att göra med att jag är så utpumpad också att jag inte orkar styra mina känslor alls. Jag är en osmord bergochdalbana. Hoppas massagen funkar bra idag och att min kropp inte skriker och gör mig yr och illamående nu när det var så länge sen sist.
Ikväll är det examens firande av två av mina bästa vänner! Jag är så stolt att jag kan fälla en tår för det med! Två töser har blivit ingenjörer! Ena ortoped och den andra bygg. Stoltare kan man inte bli!! (Joo, när de gifter sig och skaffar barn också...).
Jag är bara lite stressad över min utmattning och totala avsaknad av ork. Efter massagen ska jag sova en timme i alla fall! Nu ska jag gå ner och försöka slå in lite paket....
Jag kommer alltid att sakna Dig. Oavsett hur ofta eller lite vi sågs innan så har du förevigt etsat fast vissa minnen inom mig. Alla glada och fyllda med så mycket liv att man trodde att du endast var 25!
Det var inget vanligt begravningskaffe efter cermonin utan hela sällskapet åkte ner till en restaurang som låg precis vid Dalälven (eller Dalaälven..). Där var stämmningen ljus och rolig och minnen byttes efter hand. Bättre hyllning och farväl till någon man håller kär går inte att få!
På kvällen när vi kom hem hamnade vi en stund ute på landet också hos M´s föräldrar. De hade varit hundvakt hela dagen och M´s storebrors tjej bjöd oss på jordgubbar. Finns det förrsten något namn för henne, jag menar min sambos brors tjej? Det är så långt att skriva ju.. Det finns ju sysslingar och pysslingar och allt vad det heter..!
Hur som helst kan jag säga att jag var i en sorts koma där på altanen mellan jordgubbar och prat. Mer sliten än så vet jag inte om man kan bli. Efter ett antal timmar i bil och ansträngningen av ett farväl och en dag utan en enda vilostund så är det inte så konstigt att jag idag sitter här och knappt orkar hålla upp kroppen. Det känns som jag sprungit fem marathon, simmat över ett hav, krypit igenom en snårig djungel och tränat tankeövningar i en vecka i sträck. Samtidigt som en rock festival har följt varenda steg jag tagit.
Jag har kramp i foten igen också. Mina fötter värker hela tiden, ännu en anledning till min känsla av hypokondri... Ibland kan jag knappt gå på dem! Måste bara ringa vårdcentralen igen om det... Inte känner jag mig som en 25 åring inte!! Man kan ju bara hoppas att jag är lite mer som Benjamin Button, eller vad den där filmen hette? Han som åldras åt fel håll. Det kanske är så min kropp också funkar??
Om endast en timme ska jag åka på massage! Det kunde inte passa bättre! Jag längtar så mycket att jag nästan gråter nu men det har nog att göra med att jag är så utpumpad också att jag inte orkar styra mina känslor alls. Jag är en osmord bergochdalbana. Hoppas massagen funkar bra idag och att min kropp inte skriker och gör mig yr och illamående nu när det var så länge sen sist.
Ikväll är det examens firande av två av mina bästa vänner! Jag är så stolt att jag kan fälla en tår för det med! Två töser har blivit ingenjörer! Ena ortoped och den andra bygg. Stoltare kan man inte bli!! (Joo, när de gifter sig och skaffar barn också...).
Jag är bara lite stressad över min utmattning och totala avsaknad av ork. Efter massagen ska jag sova en timme i alla fall! Nu ska jag gå ner och försöka slå in lite paket....
onsdag 16 juni 2010
Jag är inte en hypokondriker!! Tjohoo!!
Idag var jag äntligen hos optikern och väl där konstaterades det snabbt att jag hade ett litet virus i ögonen. Små gråa "bubblor" på hornhinnar yttrar det sig som och med sämre syn, irritation, svidande känsla och värk i ögonen. Det är en såååån lättnad att jag nästan vill jubla som tack för att det är virus. För, då känns det ju genast som att det finns hopp om att mina ögon ska bli normala igen och jag ska slippa dessa jobbiga besvär som mina ögon och jag dragits med i månader nu.
Jag gick ju länge och trodde att jag bara var knäpp, jag tyckte det var bara att härda ut. Det är liksom alltid något med min kropp och jag är så trött på det! På sista tiden har jag kännt mig som en galen hypokondriker men idag fick jag bevis på att jag inte var det. Vilken lättnad! Jag har ju varit så nervös också att hela ögonoperationen skulle ha orsakat detta och det var mitt straff för resten av livet att ha besvär med ögonen.. Ja.. ni kan ju bara tänka er vad jag har gått och grubblat! Men tjohoo! Jag har bara ett virus!! (Om tyvärr ett som tar väldigt lång tid att läka.. fick dock lite receptbelagda super droppar som kan påskynda det hela lite..).
I förmiddags var jag hos mammsen i stan och åt frukost och hade spa- behandling för mig själv hos dem medans hon gick ut och tog en lång promenad med Zimba. Jag njöt. Alla dessa små promenader som andra gör med Zimba är en sådan frihet som jag är enormt tacksam över. Speciellt när värken skenar i höjderna och varje dag är en kamp mot smärtan och paniken. Då är det skönt att slippa gå ut med en hund som inte är den bästa på att gå i koppel... tyvärr är han också expert på att känna av när jag inte alls orkar och då är han alltid ännu besvärligare att gå med. Bara orken innfinner sig och lugnet sveper över mig och min hjärna kommer tillbaka från semestern så ska jag lägga allt vad jag äger på att få honom att gå fel fritt i koppel! Men... tyvärr är jag lite skeptisk att allt det skulle klaffa. Ett försök och hopp är det i alla fall värt!
Inget nytt på praktikfronten än men ska på möte med FK och någon från arbetsförmedlingen i början av nästa vecka. Får vi se vad som sägs då.
Nu blir det soffan för min del i inväntan på det sista avsnitter av Grey´s Anatomie!
Tack blekinge Theresé för du sa att jag var saknad här! Det värmde!
Jag gick ju länge och trodde att jag bara var knäpp, jag tyckte det var bara att härda ut. Det är liksom alltid något med min kropp och jag är så trött på det! På sista tiden har jag kännt mig som en galen hypokondriker men idag fick jag bevis på att jag inte var det. Vilken lättnad! Jag har ju varit så nervös också att hela ögonoperationen skulle ha orsakat detta och det var mitt straff för resten av livet att ha besvär med ögonen.. Ja.. ni kan ju bara tänka er vad jag har gått och grubblat! Men tjohoo! Jag har bara ett virus!! (Om tyvärr ett som tar väldigt lång tid att läka.. fick dock lite receptbelagda super droppar som kan påskynda det hela lite..).
I förmiddags var jag hos mammsen i stan och åt frukost och hade spa- behandling för mig själv hos dem medans hon gick ut och tog en lång promenad med Zimba. Jag njöt. Alla dessa små promenader som andra gör med Zimba är en sådan frihet som jag är enormt tacksam över. Speciellt när värken skenar i höjderna och varje dag är en kamp mot smärtan och paniken. Då är det skönt att slippa gå ut med en hund som inte är den bästa på att gå i koppel... tyvärr är han också expert på att känna av när jag inte alls orkar och då är han alltid ännu besvärligare att gå med. Bara orken innfinner sig och lugnet sveper över mig och min hjärna kommer tillbaka från semestern så ska jag lägga allt vad jag äger på att få honom att gå fel fritt i koppel! Men... tyvärr är jag lite skeptisk att allt det skulle klaffa. Ett försök och hopp är det i alla fall värt!
Inget nytt på praktikfronten än men ska på möte med FK och någon från arbetsförmedlingen i början av nästa vecka. Får vi se vad som sägs då.
Nu blir det soffan för min del i inväntan på det sista avsnitter av Grey´s Anatomie!
Tack blekinge Theresé för du sa att jag var saknad här! Det värmde!
måndag 14 juni 2010
Ännu en ny vecka och ännu en helg har passerat. Helgen var hur bra som helst fylld med roliga saker och ett lyckat tempo för min del. Jag snoozade mellan varven här hemma och då hamnade jag aldrig i den där hemska kokongen av utmattning och förvirring. Det är så härligt att känna när man lyckas!! För, för varje gång så lär jag mig mer om mig själv.
Den här veckan kantas mest av begravnings tankar och jobbiga känslor. Fast jag har en del annat att ta itu med också så jag försöker vrida tankarna åt andra håll ibland. Jämsides med tankarna på Farmor springer även stressen över att hitta en praktikplats till hösten. Ursch, jag är så stressad över det att jag har ont i magen och kan inte slappna av riktigt. Jag vet liksom inte längre var jag vill vara, har inga intressen kvar, jag har inget självförtroende heller att kliva rätt in någonstans och presentera mig själv som bäst i världen och be om en praktikplats. Jag är bara så rädd för att när jag ska försöka förklara hur allt ligger till, att det inte gäller en vanlig praktikplats på fem dagar i veckan heltid. Utan snarare en dag och några timmar eller så, att jag bara ska tappa bort mig, få black out och som vanligt tappa bort orden så jag inte kan prata ordenligt. Det är det jag är så himla rädd för och det är nog det som stoppar mig mest just nu.
Idag har jag slappat ganska mycket förutom då jag packade bilen full med sopor och åkte och sopsorterade vid Coop. Annars har jag degat hemma och lagat mad med Sis som kom över på besök! Super mysigt! Vi lagade mat och sen halv sov jag i soffan och vilade ögonen på när hon spelade Mario Cart Wii. Lagom ansträngande!
Nu ska jag strax krypa ner till soffan igen och kika på Norska Hollywood fruar. Det slår inte Svenska men det är ändå värt att titta på! Svenska Hollywood fruar och Desperaté Housewifes är mina lyckopiller!
Resten av veckan ser ut så här;
Tisdag - 11.15 Samtal på St. Lukas. Äta matlåda på Manillagatan. VILA. Sen fixa ärende på stan.
Onsdag - Optikern 12.00
Torsdag - Begravning..
Fredag - 13.00 MASSAGE!!!!!
Så länge sen jag var på massage och så min kropp skiker av plågor efter den!! Jag önskar jag kunde sova ända fram tills dess för att slippa denna värk... Såå jag längtar till fredag!!
Den här veckan kantas mest av begravnings tankar och jobbiga känslor. Fast jag har en del annat att ta itu med också så jag försöker vrida tankarna åt andra håll ibland. Jämsides med tankarna på Farmor springer även stressen över att hitta en praktikplats till hösten. Ursch, jag är så stressad över det att jag har ont i magen och kan inte slappna av riktigt. Jag vet liksom inte längre var jag vill vara, har inga intressen kvar, jag har inget självförtroende heller att kliva rätt in någonstans och presentera mig själv som bäst i världen och be om en praktikplats. Jag är bara så rädd för att när jag ska försöka förklara hur allt ligger till, att det inte gäller en vanlig praktikplats på fem dagar i veckan heltid. Utan snarare en dag och några timmar eller så, att jag bara ska tappa bort mig, få black out och som vanligt tappa bort orden så jag inte kan prata ordenligt. Det är det jag är så himla rädd för och det är nog det som stoppar mig mest just nu.
Idag har jag slappat ganska mycket förutom då jag packade bilen full med sopor och åkte och sopsorterade vid Coop. Annars har jag degat hemma och lagat mad med Sis som kom över på besök! Super mysigt! Vi lagade mat och sen halv sov jag i soffan och vilade ögonen på när hon spelade Mario Cart Wii. Lagom ansträngande!
Nu ska jag strax krypa ner till soffan igen och kika på Norska Hollywood fruar. Det slår inte Svenska men det är ändå värt att titta på! Svenska Hollywood fruar och Desperaté Housewifes är mina lyckopiller!
Resten av veckan ser ut så här;
Tisdag - 11.15 Samtal på St. Lukas. Äta matlåda på Manillagatan. VILA. Sen fixa ärende på stan.
Onsdag - Optikern 12.00
Torsdag - Begravning..
Fredag - 13.00 MASSAGE!!!!!
Så länge sen jag var på massage och så min kropp skiker av plågor efter den!! Jag önskar jag kunde sova ända fram tills dess för att slippa denna värk... Såå jag längtar till fredag!!
tisdag 8 juni 2010
Känns som att jag helt tappat bort bloggen på sista tiden. Jag har inte orkat skriva alls, dagarna bara rullar på i faslig takt och jag försöker leva så gott jag kan i min nya tillvaro. Ibland går det strålande och ibland mindre bra men så är det ju.
Jag har haft sådan hemsk huvudvärk på sista tiden och den finns där varje dag. Jag har också haft och har något problem med mina ögon så att sitta vid en dator eller tv är det värsta tänkbara. Jag blir bländad av ljuset utomhus även fast jag är inne. Det svider och jag vill helst bara ligga och blunda i ett kolsvart rum! Imorgon är det exakt ett år sedan jag opererade ögonen för mina synfel och jag kan inte låta bli att tänka tanken att något blivit fel eller att det helt enkelt inte hjälpte att operera dem.. Jag känner bara hur oron kryper runt där inne när jag tänker på mina symptom nu. Jag tror inte jag är på väg att bli blind eller så! men jag önskar bara så av hela mitt hjärta att det för en gång skull skulle fungera bra! Jag har bokat tid hos optikern men det är någon vecka kvar dit än.
Nästa vecka är det begravning för Farmor. Jag varken vill eller kan se fram emot det även fast jag på något underligt vis längtar efter det för jag orkar inte gå och känna mig så känslokall längre. Det sjunker inte in att hon är borta!! Men ändå så värker det i mig varje dag och jag känner att något är fel. När jag tänker, farmor, så blir det bara kallt och tomt. Så ja.. nästa vecka må bli hemsk men jag saknar Dig och önskar jag hade fått se dig en gång till.
Min rehabilitering flyter trögt fram som vanligt. Igår var jag på ett första möte med försäkringskassan och min nya handläggare där. Samma person som jag talat med så många gånger innan nu angående min aktivitetsersättning, så jag ljuger ju om jag säger att jag var glad att se henne. Så hon har strulat innan! Men men, läget är som det är och då är det lika bra att acceptera det bums. Sen att det är så att den "nya" regeringen inte bara kastar ut och sjuka utan nu även har tagit bort nästan ALLA tjänster som FK kunde köpa in förut gör ju inte saken bättre. Jag blev ganska paff igår när jag hörde handläggaren säga att det endast fanns två saker hon kunde erbjuda. Det kanske inte låter så konstigt för er men tidigare så har de kunnat köpa in en hel del olika tjänster från olika företag vid vissa behov. Behoven är alltså personer som jag eller andra som inte passar in i den där specifika mallen som de har.
De har alltså numera bara två olika "mallar" att välja mellan om man är inne i deras system. Den ena är samverkan och det har jag nosat på tidigare men där är kravet att jag måste klara Minst 10h/veckan för att få vara med. Det är alldeles för mycket för mig i dagsläget.
Den andra "mallen" är rehab steget och det ska alltså motsvara ett försteg till samverkan men även det är lite för mycket och för uppstrukturerat efter en bestämd tanke som då ska passa alla. Vilket det givetvis inte gör! Alla är ju olika och när man har drabbats av olika saker eller har olika funktionshinder är det inte lätt att passa in i en mall som någon frisk har dikterat. Där är även gränsen på 16 veckor och efter det är ju tanken att jag ska vara uppe i minst 10h/veckan. Det är 8 veckor blandade aktiviteter så som föreläsningar och tex yoga och de sista 8 veckorna ska man vara på en praktikplats ute i arbetslivet.
Inget av dessa saker passar mig i dagsläget och jag är så trött på att ständigt bollas mellan myndigheter som bara har dåligt anpassade saker att erbjuda men som ändå hela tiden ger en tidpress på att bli bättre så att de slipper en. Det är inte så lätt att bli bättre när du får kämpa för din vardag och din rätt till rätt hjälp.
I mitt fall får jag leta efter en praktikplats själv nu där någon vill ta emot en vilsen själ i jakten på ett nytt liv! Jag vet inte längre vad jag vill jobba med eller bli eftersom jag släppt alla de tankarna efter för mycket själslig sorg. Jag känner att jag blir glad bara jag hittar något ställe där människorna är trevliga, glada, öppna och försöker åtminstone förstå och ge mig en chans utan press.
Nu måste jag sluta för ögonen värker så in i norden och jag mår illa och är yr. Inte meningen att klaga men om jag aldrig skriver hur det är så är det ju ingen idé att ha denna blogg. Nu ska jag kila ner och lägga mig i soffan med en keps över huvudet och en gosig hund på magen!
Jag har haft sådan hemsk huvudvärk på sista tiden och den finns där varje dag. Jag har också haft och har något problem med mina ögon så att sitta vid en dator eller tv är det värsta tänkbara. Jag blir bländad av ljuset utomhus även fast jag är inne. Det svider och jag vill helst bara ligga och blunda i ett kolsvart rum! Imorgon är det exakt ett år sedan jag opererade ögonen för mina synfel och jag kan inte låta bli att tänka tanken att något blivit fel eller att det helt enkelt inte hjälpte att operera dem.. Jag känner bara hur oron kryper runt där inne när jag tänker på mina symptom nu. Jag tror inte jag är på väg att bli blind eller så! men jag önskar bara så av hela mitt hjärta att det för en gång skull skulle fungera bra! Jag har bokat tid hos optikern men det är någon vecka kvar dit än.
Nästa vecka är det begravning för Farmor. Jag varken vill eller kan se fram emot det även fast jag på något underligt vis längtar efter det för jag orkar inte gå och känna mig så känslokall längre. Det sjunker inte in att hon är borta!! Men ändå så värker det i mig varje dag och jag känner att något är fel. När jag tänker, farmor, så blir det bara kallt och tomt. Så ja.. nästa vecka må bli hemsk men jag saknar Dig och önskar jag hade fått se dig en gång till.
Min rehabilitering flyter trögt fram som vanligt. Igår var jag på ett första möte med försäkringskassan och min nya handläggare där. Samma person som jag talat med så många gånger innan nu angående min aktivitetsersättning, så jag ljuger ju om jag säger att jag var glad att se henne. Så hon har strulat innan! Men men, läget är som det är och då är det lika bra att acceptera det bums. Sen att det är så att den "nya" regeringen inte bara kastar ut och sjuka utan nu även har tagit bort nästan ALLA tjänster som FK kunde köpa in förut gör ju inte saken bättre. Jag blev ganska paff igår när jag hörde handläggaren säga att det endast fanns två saker hon kunde erbjuda. Det kanske inte låter så konstigt för er men tidigare så har de kunnat köpa in en hel del olika tjänster från olika företag vid vissa behov. Behoven är alltså personer som jag eller andra som inte passar in i den där specifika mallen som de har.
De har alltså numera bara två olika "mallar" att välja mellan om man är inne i deras system. Den ena är samverkan och det har jag nosat på tidigare men där är kravet att jag måste klara Minst 10h/veckan för att få vara med. Det är alldeles för mycket för mig i dagsläget.
Den andra "mallen" är rehab steget och det ska alltså motsvara ett försteg till samverkan men även det är lite för mycket och för uppstrukturerat efter en bestämd tanke som då ska passa alla. Vilket det givetvis inte gör! Alla är ju olika och när man har drabbats av olika saker eller har olika funktionshinder är det inte lätt att passa in i en mall som någon frisk har dikterat. Där är även gränsen på 16 veckor och efter det är ju tanken att jag ska vara uppe i minst 10h/veckan. Det är 8 veckor blandade aktiviteter så som föreläsningar och tex yoga och de sista 8 veckorna ska man vara på en praktikplats ute i arbetslivet.
Inget av dessa saker passar mig i dagsläget och jag är så trött på att ständigt bollas mellan myndigheter som bara har dåligt anpassade saker att erbjuda men som ändå hela tiden ger en tidpress på att bli bättre så att de slipper en. Det är inte så lätt att bli bättre när du får kämpa för din vardag och din rätt till rätt hjälp.
I mitt fall får jag leta efter en praktikplats själv nu där någon vill ta emot en vilsen själ i jakten på ett nytt liv! Jag vet inte längre vad jag vill jobba med eller bli eftersom jag släppt alla de tankarna efter för mycket själslig sorg. Jag känner att jag blir glad bara jag hittar något ställe där människorna är trevliga, glada, öppna och försöker åtminstone förstå och ge mig en chans utan press.
Nu måste jag sluta för ögonen värker så in i norden och jag mår illa och är yr. Inte meningen att klaga men om jag aldrig skriver hur det är så är det ju ingen idé att ha denna blogg. Nu ska jag kila ner och lägga mig i soffan med en keps över huvudet och en gosig hund på magen!
torsdag 27 maj 2010
Lite mer än en vecka har passerat
Nu har det gått lite mer än en vecka sedan min farmor gick bort. Det känns som att tiden stått stilla sen dess och att klockan fortfarande har hakat upp sig. Sinnet kommer väl i fas med kroppen någon gång..
Suck. Det är det enda jag skulle vilja skriva just nu. Jag minns inte när jag senast hade en dag utan huvudvärk alls. Eller en dag med så lite huvudvärk att jag inte ens reflekterar över den. Att vara nackskadad drar ju med sig så himla många mer saker än endast konstant värk i nacken. Huvudvärk är en sådan sak, tryckande spänningshuvudvärk skulle man väl kunna kalla den. Synen blir också påverkad vid en nackskada och det kan ju i sin tur bidra till mer huvudvärk. Så i kompotten med nackskadad och alla dess symptom får man lära sig att leva med mycket mer huvudvärk.
Jag är dock rätt nyfiken på akupunktur nu efter att en vän, med nackskada, har testat på detta ett tag och för henne så fungerade det väldigt bra efter ett tag. Det dämpar hennes huvudvärk ganska rejält ett par dagar och för mig och säkert för henne så är det rena miraklet! Ska nog ta och maila min läkare på rehab och höra om inte de kan erbjuda mig något sådant också.
I alla mina år som skadad så är det inte många gånger någon läkare har erbjudit mig någon typ av behandling. Det enda jag har "fått" är fysisk träning och det är jag ärligt tacksam för men ibland kan jag fundera varför jag inte fått testa något mer? Massage är något som hjälper mig mycket i min strävan att må så bra som möjligt men det är något jag fått leta upp själv och bekosta i alla år. Det är en läkare som gett mig något mer än endast träning som ordination men det var en privat specialist läkare i Stockholm. Han föreslog en stel nackkrage att ha på mig hemma vid behov eller oftare och en operation i Tyskland. Jag avböjde tacksamt men bestämt!
Livet rullar på i rasande fart och jag dalar upp och ner mellan känslor. Jag har en tung period med förtvivlan över att det alltid, alltid, ALLTID är så mycket att ha koll på. Alltid något papper som ligger på skrivbordet från Försäkringskassan som ska skrivas under, eller läsas igenom, eller som måste undersökas för det som står verkar orimligt. Eller bidrag som ska sökas och bilagor som ska fixas fram. Jag skulle så himla gärna vilja ta semester ett par veckor från att vara sjukskriven!!!!
I nya huset trivs vi härligt bra än! Och det hoppas jag att vi kommer göra länge! Det är underbart att M kommer hem efter jobbet vid fyra och sen är hemma. Att vi kan laga mat ihop och äta den tillsammans vid matbordet. Att han kan gå ut med Zimba emellanåt på kvällarna när jag inte orkar. Åå det är så härligt att vara två igen!
I tisdags kom ett litet underverk till världen! Våra vänner Dalhström & Swahnmärkt fick en liten flicka och jag väntar med iver på vårat första besök hos lill familjen! Livet är så märkligt, död och födelse kan omfamna en hux flux och livet får plötsligt en ny vinkel.
Det enda jag känner och tänker är Lev. Lev idag och i nuet för du vet aldrig hur det är i morgondagen. Du kan grubbla över det som varit och det som komma skall men du kan aldrig leva uppmärksam då. Så lev idag och just nu för det är bara då du lever på riktigt. Det är faktiskt så jag känner och det är precis så jag försöker tänka när saker och ting ibland känns tunga. Vad vore livet värt om man bara är sur? Nej tack!
Suck. Det är det enda jag skulle vilja skriva just nu. Jag minns inte när jag senast hade en dag utan huvudvärk alls. Eller en dag med så lite huvudvärk att jag inte ens reflekterar över den. Att vara nackskadad drar ju med sig så himla många mer saker än endast konstant värk i nacken. Huvudvärk är en sådan sak, tryckande spänningshuvudvärk skulle man väl kunna kalla den. Synen blir också påverkad vid en nackskada och det kan ju i sin tur bidra till mer huvudvärk. Så i kompotten med nackskadad och alla dess symptom får man lära sig att leva med mycket mer huvudvärk.
Jag är dock rätt nyfiken på akupunktur nu efter att en vän, med nackskada, har testat på detta ett tag och för henne så fungerade det väldigt bra efter ett tag. Det dämpar hennes huvudvärk ganska rejält ett par dagar och för mig och säkert för henne så är det rena miraklet! Ska nog ta och maila min läkare på rehab och höra om inte de kan erbjuda mig något sådant också.
I alla mina år som skadad så är det inte många gånger någon läkare har erbjudit mig någon typ av behandling. Det enda jag har "fått" är fysisk träning och det är jag ärligt tacksam för men ibland kan jag fundera varför jag inte fått testa något mer? Massage är något som hjälper mig mycket i min strävan att må så bra som möjligt men det är något jag fått leta upp själv och bekosta i alla år. Det är en läkare som gett mig något mer än endast träning som ordination men det var en privat specialist läkare i Stockholm. Han föreslog en stel nackkrage att ha på mig hemma vid behov eller oftare och en operation i Tyskland. Jag avböjde tacksamt men bestämt!
Livet rullar på i rasande fart och jag dalar upp och ner mellan känslor. Jag har en tung period med förtvivlan över att det alltid, alltid, ALLTID är så mycket att ha koll på. Alltid något papper som ligger på skrivbordet från Försäkringskassan som ska skrivas under, eller läsas igenom, eller som måste undersökas för det som står verkar orimligt. Eller bidrag som ska sökas och bilagor som ska fixas fram. Jag skulle så himla gärna vilja ta semester ett par veckor från att vara sjukskriven!!!!
I nya huset trivs vi härligt bra än! Och det hoppas jag att vi kommer göra länge! Det är underbart att M kommer hem efter jobbet vid fyra och sen är hemma. Att vi kan laga mat ihop och äta den tillsammans vid matbordet. Att han kan gå ut med Zimba emellanåt på kvällarna när jag inte orkar. Åå det är så härligt att vara två igen!
I tisdags kom ett litet underverk till världen! Våra vänner Dalhström & Swahnmärkt fick en liten flicka och jag väntar med iver på vårat första besök hos lill familjen! Livet är så märkligt, död och födelse kan omfamna en hux flux och livet får plötsligt en ny vinkel.
Det enda jag känner och tänker är Lev. Lev idag och i nuet för du vet aldrig hur det är i morgondagen. Du kan grubbla över det som varit och det som komma skall men du kan aldrig leva uppmärksam då. Så lev idag och just nu för det är bara då du lever på riktigt. Det är faktiskt så jag känner och det är precis så jag försöker tänka när saker och ting ibland känns tunga. Vad vore livet värt om man bara är sur? Nej tack!
tisdag 18 maj 2010
...
Endast ett ord borde räcka.
Endast ett ord kan betyda så mycket.
Endast ett ord kan innefatta så mycket kärlek och värme.
Endast ett annat ord kan förstöra så mycket på samma gång.
Farmor & Död.
Ena är så varmt och kärleksfullt att det totalt kantrar det andra kalla, tomma och djupa hålet det lämnar efter sig.
Mitt huvud är stilla, kroppen i ett svagt läge och min själ är tom.
Jag ville aldrig att du skulle somna in. Inte nu, inte så. Jag ville inte låta dig gå. Vi är många som sörjer, jag skrattar åt gamla minnen, fylls med tårar och obehag inför stunder som närmar sig. Allting är ännu så luddigt och osannolikt. Att jag ens skriver något här? För att förstå själv? För att meddela resten av min omkrets? För att få ord på mina tankar och känslor? För att jag helt enkelt inte kunde vila.. Jag kunde inte sova en stund. Då kommer bara tårarna och allt det där som är så osannolikt än.
Endast ett ord kan betyda så mycket.
Endast ett ord kan innefatta så mycket kärlek och värme.
Endast ett annat ord kan förstöra så mycket på samma gång.
Farmor & Död.
Ena är så varmt och kärleksfullt att det totalt kantrar det andra kalla, tomma och djupa hålet det lämnar efter sig.
Mitt huvud är stilla, kroppen i ett svagt läge och min själ är tom.
Jag ville aldrig att du skulle somna in. Inte nu, inte så. Jag ville inte låta dig gå. Vi är många som sörjer, jag skrattar åt gamla minnen, fylls med tårar och obehag inför stunder som närmar sig. Allting är ännu så luddigt och osannolikt. Att jag ens skriver något här? För att förstå själv? För att meddela resten av min omkrets? För att få ord på mina tankar och känslor? För att jag helt enkelt inte kunde vila.. Jag kunde inte sova en stund. Då kommer bara tårarna och allt det där som är så osannolikt än.
tisdag 11 maj 2010
Halmvägen 3
Ta daaaa!! Nu har vi flyttat in! På Halmvägen 3!!
I helgen var det flytt karavan på vägen mellan Lill stugan och Halmvägen. Jag tyckte det var kartonger och möbler högt som lågt för att inte tala om människor. Gud vilken helg det har varit, den är som en dimma. För att vara ironisk så var denna helg ett bra avslut på dessa kaotiska månader från årsskiftet. Fy fan är det enda jag vill säga men det känns så tragiskt att bara uttrycka sig med så tråkiga och egentligen fula ord. Helgen var något som jag än inte kan formulera med ord. Jag ska nu gå ner och lägga mig i soffan och bara titta på TV och slappa. Kanske gnaga på ett äpple eller två..
Jag återkommer om någon dag eller så när jag förhoppningvsis har lite mera energi.
I helgen var det flytt karavan på vägen mellan Lill stugan och Halmvägen. Jag tyckte det var kartonger och möbler högt som lågt för att inte tala om människor. Gud vilken helg det har varit, den är som en dimma. För att vara ironisk så var denna helg ett bra avslut på dessa kaotiska månader från årsskiftet. Fy fan är det enda jag vill säga men det känns så tragiskt att bara uttrycka sig med så tråkiga och egentligen fula ord. Helgen var något som jag än inte kan formulera med ord. Jag ska nu gå ner och lägga mig i soffan och bara titta på TV och slappa. Kanske gnaga på ett äpple eller två..
Jag återkommer om någon dag eller så när jag förhoppningvsis har lite mera energi.
onsdag 5 maj 2010
Brottning!!
Har just gått en tuff rond med mitt duntäcke som inte ville ner i påsen jag ska förvara det i.. puh! Ibland skulle man ha extra kraft och fyra armar.
Håller på och packar för fullt här hemma för i helgen går äntligen flyttlasset! Så länge ingen av oss bryter ett ben eller att huset fylls med vatten.. Så håll tummarna för att det ska gå smärtfritt nu när det äntligen är dags. Imorgon kommer mamma ut hit, till landet, och hjälper mig att packa det sista förutom alla stora möbler. Sen ska vi nog också städa lite i det nya huset inför inflyttningen.
Det är inget lätt jobb att packa ett hem. Hur jag än gör tycker jag att jag bara får mer och mer ont hela tiden. Jag skulle inte klara av att stoppa ner endast en bok i en låda och sen låta det va för ett tag för att göra något annat eller vila. Då skulle jag ju aldrig känna att jag hann med något för mitt i allt det så skulle det vara dags att gå ut med hunden, laga lunch eller middag eller både och plus vila. Knepigt är det men jag gör så gott jag kan.
Nu ska jag ta en promenad med Zimba så att jag kan vila i lugn och ro sen! Efter det blir det till att slänga ihop en "pås" soppa och hotta upp den med lite taco kryddad köttfärs. Får vi se vad det smakar! Sen blir det till att göra en superhjälte insats och släpa ut allt det jag packat till bilen och fara iväg till huset! Igår lade de in det sista golvet så nu är det nästan bara golvsocklar som saknas och lite skursocklar vid vissa dörrar. HÄRLIGT!!
Håller på och packar för fullt här hemma för i helgen går äntligen flyttlasset! Så länge ingen av oss bryter ett ben eller att huset fylls med vatten.. Så håll tummarna för att det ska gå smärtfritt nu när det äntligen är dags. Imorgon kommer mamma ut hit, till landet, och hjälper mig att packa det sista förutom alla stora möbler. Sen ska vi nog också städa lite i det nya huset inför inflyttningen.
Det är inget lätt jobb att packa ett hem. Hur jag än gör tycker jag att jag bara får mer och mer ont hela tiden. Jag skulle inte klara av att stoppa ner endast en bok i en låda och sen låta det va för ett tag för att göra något annat eller vila. Då skulle jag ju aldrig känna att jag hann med något för mitt i allt det så skulle det vara dags att gå ut med hunden, laga lunch eller middag eller både och plus vila. Knepigt är det men jag gör så gott jag kan.
Nu ska jag ta en promenad med Zimba så att jag kan vila i lugn och ro sen! Efter det blir det till att slänga ihop en "pås" soppa och hotta upp den med lite taco kryddad köttfärs. Får vi se vad det smakar! Sen blir det till att göra en superhjälte insats och släpa ut allt det jag packat till bilen och fara iväg till huset! Igår lade de in det sista golvet så nu är det nästan bara golvsocklar som saknas och lite skursocklar vid vissa dörrar. HÄRLIGT!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)