Veckan som kommer

Måndag - 15.00 Tjejträff på Öppenvårdsteamet

Tisdag - 8.15 Lämna Zimba hos veterinären för en mindre ögonoperation.

Onsdag - 10.15 Möte på Arbetsförmedlingen med handläggare och handläggare från FK.

Torsdag - 13.00 St. Lukas. Sista gången innan sommaruppehållet.

Fredag - Midsommarfirande i en väns sommarstuga



Utöver detta finns det andra saker inplanerade, så som reda upp kaoset i garderoben efter flytten. Måla lite grejer, besök till smultrongården, hälsa på en vän, titta på gardiner och mycket mer men eftersom allt inte är bestämt när det blir så är det ingen idé att skriva in det nu. Utan det blir som det blir! =)

Söndags avslappning

När det börjar närma sig söndags kvällen slappnar jag oftast av en smula mer än de andra dagarna i helgen. Helgerna för mig är alltid svårare att dosera och leva så som jag borde för att må bra. Fast om jag har något inplanerat på måndagen före klockan 13.00 så har jag sådan enorm söndagsångest att jag vill fly!

Fredagar och lördagar är härliga dagar för då lever jag mitt liv som de flesta andra. Jag är inte lika ensam och det är oftast mycket på gång. Jag tycker det är roligt när det händer grejer och jag har väldigt svårt att gå och lägga mig och sova en stund då. Jag vill liksom så gärna vara med och orka lika mycket som de andra. Känna den där gemenskapen som man saknar varje dag i veckan annars.

När söndagen väl kommer och kvällen börjar närma sig känner jag oftast att jag slappnar av lite mer. Jag vet att det är måndag dagen efter och att jag då kan pusta ut efter en fullspäckad helg. Det är liksom måndagar som blivit min egna vilodag och jag anser den nästan helig. Har jag då något möte inbokat tidigt så mår jag rent ut sagt pyton halva söndagen eller faktiskt hela helgen för jag känner bara av pressen att orka upp. Orka upp då på måndagsmorgonen när kroppen oftast bara skriker av trötthet.

Därför försöker jag så mycket som möjligt att hålla mina måndagar obokade eller om det krisar, boka in saker efter klockan 13.00 så att jag ändå kan sova hur länge jag vill. Om kroppen tillåter det.


Idag har det varit kalas ute på landet för mina svärföräldrar men nu ikväll ska jag och älsklingen bara krypa upp i soffan och mysa. Med våran nya fina tv vi fått av världens bästa föräldrar! Min mor och far! Den är såå mycket snyggare än våran gamla tjock tv även om jag diggade den skarpt men min pappa hade rätt. Vi kunde ju inte förstöra hela vardagsrummet med den tjockisen.... =) Hehe..

Jag är väldigt sliten efter veckan som gått då det var mycket inbokat och en tung begravning. Veckan som kommer blir nog lite lugnare i alla fall så det ser jag fram emot.

Skriver in en vecko planering imorgon!

En sorg jag helst inte skriver om

Även om jag skriver mina inlägg här för att lära mig att vara ärlig mot min insida och utsida, det vill säga, Ni. Att lära mig leva utan den där masken jag bar i alla år. Masken som alltid visade en glad och pigg Petra, positiv och utan grubblande tankar. Som så fort jag stängde in mig på mitt rum ramlade av och gick i tusen bitar mot golvet. Ja även om jag skriver här för att fortsätta försöka leva utan den falska masken som skydd så kommer det nog alltid att finnas ämnen och känslor jag finner enormt svåra att ta upp här och även mellan endast fyra ögon.

Det är en sån känsla som omsvept mig nu. En sån tung och dyster känsla med tankar, ord och känslor. Jag vill inget hellre än att skaka av mig den, le och vara glad men det går inte. Den gnager sig bara djupare in och snart har den fyllt varenda milimeter av min kropp.

Ibland blir det så, när saker och ting i livet uppmärksammar vissa drömmar eller minnen. Eller för den delen bara lyckas skjuta in en sekund av en tanke som blir till flera ord i mitt huvud och som sen bara rullar förbi som en långfilm utan reklam. Ibland blir det så vare sig du väljer det själv eller inte.

Jag skulle egentligen vilja skriva ut det här, helt öppet och sant. Med exakt alla de ord jag känner och tänker på nu. Hur det känns där inne i magen, i själen och hjärtat mitt men jag känner att jag inte är redo för att möta frågor eller blickar som skulle kunna tänkas komma sen. Jag orkar inte för det känns bara för ledsamt även om det nog inte skulle bli så.

Ibland sväljer man ord och känslor för att inte såra andra. Då skulle du göra allt för den där starka masken man hade för flera år sen. Ibland saknar jag den.

Sliten efter en tung men fin dag

Igår var familjen och jag hela dagen i Dalarna, det var Farmors begravning. Bara de orden känns så osanna. Det var väldigt fint i kyrkan men känslorna kastade en ut och in och jag trodde emellanåt att jag skulle sjunka ner till en hög på stengolvet.

Jag kommer alltid att sakna Dig. Oavsett hur ofta eller lite vi sågs innan så har du förevigt etsat fast vissa minnen inom mig. Alla glada och fyllda med så mycket liv att man trodde att du endast var 25!

Det var inget vanligt begravningskaffe efter cermonin utan hela sällskapet åkte ner till en restaurang som låg precis vid Dalälven (eller Dalaälven..). Där var stämmningen ljus och rolig och minnen byttes efter hand. Bättre hyllning och farväl till någon man håller kär går inte att få!


På kvällen när vi kom hem hamnade vi en stund ute på landet också hos M´s föräldrar. De hade varit hundvakt hela dagen och M´s storebrors tjej bjöd oss på jordgubbar. Finns det förrsten något namn för henne, jag menar min sambos brors tjej? Det är så långt att skriva ju.. Det finns ju sysslingar och pysslingar och allt vad det heter..!

Hur som helst kan jag säga att jag var i en sorts koma där på altanen mellan jordgubbar och prat. Mer sliten än så vet jag inte om man kan bli. Efter ett antal timmar i bil och ansträngningen av ett farväl och en dag utan en enda vilostund så är det inte så konstigt att jag idag sitter här och knappt orkar hålla upp kroppen. Det känns som jag sprungit fem marathon, simmat över ett hav, krypit igenom en snårig djungel och tränat tankeövningar i en vecka i sträck. Samtidigt som en rock festival har följt varenda steg jag tagit.

Jag har kramp i foten igen också. Mina fötter värker hela tiden, ännu en anledning till min känsla av hypokondri... Ibland kan jag knappt gå på dem! Måste bara ringa vårdcentralen igen om det... Inte känner jag mig som en 25 åring inte!! Man kan ju bara hoppas att jag är lite mer som Benjamin Button, eller vad den där filmen hette? Han som åldras åt fel håll. Det kanske är så min kropp också funkar??


Om endast en timme ska jag åka på massage! Det kunde inte passa bättre! Jag längtar så mycket att jag nästan gråter nu men det har nog att göra med att jag är så utpumpad också att jag inte orkar styra mina känslor alls. Jag är en osmord bergochdalbana. Hoppas massagen funkar bra idag och att min kropp inte skriker och gör mig yr och illamående nu när det var så länge sen sist.

Ikväll är det examens firande av två av mina bästa vänner! Jag är så stolt att jag kan fälla en tår för det med! Två töser har blivit ingenjörer! Ena ortoped och den andra bygg. Stoltare kan man inte bli!! (Joo, när de gifter sig och skaffar barn också...).

Jag är bara lite stressad över min utmattning och totala avsaknad av ork. Efter massagen ska jag sova en timme i alla fall! Nu ska jag gå ner och försöka slå in lite paket....

Jag är inte en hypokondriker!! Tjohoo!!

Idag var jag äntligen hos optikern och väl där konstaterades det snabbt att jag hade ett litet virus i ögonen. Små gråa "bubblor" på hornhinnar yttrar det sig som och med sämre syn, irritation, svidande känsla och värk i ögonen. Det är en såååån lättnad att jag nästan vill jubla som tack för att det är virus. För, då känns det ju genast som att det finns hopp om att mina ögon ska bli normala igen och jag ska slippa dessa jobbiga besvär som mina ögon och jag dragits med i månader nu.

Jag gick ju länge och trodde att jag bara var knäpp, jag tyckte det var bara att härda ut. Det är liksom alltid något med min kropp och jag är så trött på det! På sista tiden har jag kännt mig som en galen hypokondriker men idag fick jag bevis på att jag inte var det. Vilken lättnad! Jag har ju varit så nervös också att hela ögonoperationen skulle ha orsakat detta och det var mitt straff för resten av livet att ha besvär med ögonen.. Ja.. ni kan ju bara tänka er vad jag har gått och grubblat! Men tjohoo! Jag har bara ett virus!! (Om tyvärr ett som tar väldigt lång tid att läka.. fick dock lite receptbelagda super droppar som kan påskynda det hela lite..).


I förmiddags var jag hos mammsen i stan och åt frukost och hade spa- behandling för mig själv hos dem medans hon gick ut och tog en lång promenad med Zimba. Jag njöt. Alla dessa små promenader som andra gör med Zimba är en sådan frihet som jag är enormt tacksam över. Speciellt när värken skenar i höjderna och varje dag är en kamp mot smärtan och paniken. Då är det skönt att slippa gå ut med en hund som inte är den bästa på att gå i koppel... tyvärr är han också expert på att känna av när jag inte alls orkar och då är han alltid ännu besvärligare att gå med. Bara orken innfinner sig och lugnet sveper över mig och min hjärna kommer tillbaka från semestern så ska jag lägga allt vad jag äger på att få honom att gå fel fritt i koppel! Men... tyvärr är jag lite skeptisk att allt det skulle klaffa. Ett försök och hopp är det i alla fall värt!


Inget nytt på praktikfronten än men ska på möte med FK och någon från arbetsförmedlingen i början av nästa vecka. Får vi se vad som sägs då.


Nu blir det soffan för min del i inväntan på det sista avsnitter av Grey´s Anatomie!


Tack blekinge Theresé för du sa att jag var saknad här! Det värmde!

Ännu en ny vecka och ännu en helg har passerat. Helgen var hur bra som helst fylld med roliga saker och ett lyckat tempo för min del. Jag snoozade mellan varven här hemma och då hamnade jag aldrig i den där hemska kokongen av utmattning och förvirring. Det är så härligt att känna när man lyckas!! För, för varje gång så lär jag mig mer om mig själv.

Den här veckan kantas mest av begravnings tankar och jobbiga känslor. Fast jag har en del annat att ta itu med också så jag försöker vrida tankarna åt andra håll ibland. Jämsides med tankarna på Farmor springer även stressen över att hitta en praktikplats till hösten. Ursch, jag är så stressad över det att jag har ont i magen och kan inte slappna av riktigt. Jag vet liksom inte längre var jag vill vara, har inga intressen kvar, jag har inget självförtroende heller att kliva rätt in någonstans och presentera mig själv som bäst i världen och be om en praktikplats. Jag är bara så rädd för att när jag ska försöka förklara hur allt ligger till, att det inte gäller en vanlig praktikplats på fem dagar i veckan heltid. Utan snarare en dag och några timmar eller så, att jag bara ska tappa bort mig, få black out och som vanligt tappa bort orden så jag inte kan prata ordenligt. Det är det jag är så himla rädd för och det är nog det som stoppar mig mest just nu.

Idag har jag slappat ganska mycket förutom då jag packade bilen full med sopor och åkte och sopsorterade vid Coop. Annars har jag degat hemma och lagat mad med Sis som kom över på besök! Super mysigt! Vi lagade mat och sen halv sov jag i soffan och vilade ögonen på när hon spelade Mario Cart Wii. Lagom ansträngande!

Nu ska jag strax krypa ner till soffan igen och kika på Norska Hollywood fruar. Det slår inte Svenska men det är ändå värt att titta på! Svenska Hollywood fruar och Desperaté Housewifes är mina lyckopiller!


Resten av veckan ser ut så här;

Tisdag - 11.15 Samtal på St. Lukas. Äta matlåda på Manillagatan. VILA. Sen fixa ärende på stan.

Onsdag - Optikern 12.00

Torsdag - Begravning..

Fredag - 13.00 MASSAGE!!!!!


Så länge sen jag var på massage och så min kropp skiker av plågor efter den!! Jag önskar jag kunde sova ända fram tills dess för att slippa denna värk... Såå jag längtar till fredag!!

Känns som att jag helt tappat bort bloggen på sista tiden. Jag har inte orkat skriva alls, dagarna bara rullar på i faslig takt och jag försöker leva så gott jag kan i min nya tillvaro. Ibland går det strålande och ibland mindre bra men så är det ju.

Jag har haft sådan hemsk huvudvärk på sista tiden och den finns där varje dag. Jag har också haft och har något problem med mina ögon så att sitta vid en dator eller tv är det värsta tänkbara. Jag blir bländad av ljuset utomhus även fast jag är inne. Det svider och jag vill helst bara ligga och blunda i ett kolsvart rum! Imorgon är det exakt ett år sedan jag opererade ögonen för mina synfel och jag kan inte låta bli att tänka tanken att något blivit fel eller att det helt enkelt inte hjälpte att operera dem.. Jag känner bara hur oron kryper runt där inne när jag tänker på mina symptom nu. Jag tror inte jag är på väg att bli blind eller så! men jag önskar bara så av hela mitt hjärta att det för en gång skull skulle fungera bra! Jag har bokat tid hos optikern men det är någon vecka kvar dit än.


Nästa vecka är det begravning för Farmor. Jag varken vill eller kan se fram emot det även fast jag på något underligt vis längtar efter det för jag orkar inte gå och känna mig så känslokall längre. Det sjunker inte in att hon är borta!! Men ändå så värker det i mig varje dag och jag känner att något är fel. När jag tänker, farmor, så blir det bara kallt och tomt. Så ja.. nästa vecka må bli hemsk men jag saknar Dig och önskar jag hade fått se dig en gång till.



Min rehabilitering flyter trögt fram som vanligt. Igår var jag på ett första möte med försäkringskassan och min nya handläggare där. Samma person som jag talat med så många gånger innan nu angående min aktivitetsersättning, så jag ljuger ju om jag säger att jag var glad att se henne. Så hon har strulat innan! Men men, läget är som det är och då är det lika bra att acceptera det bums. Sen att det är så att den "nya" regeringen inte bara kastar ut och sjuka utan nu även har tagit bort nästan ALLA tjänster som FK kunde köpa in förut gör ju inte saken bättre. Jag blev ganska paff igår när jag hörde handläggaren säga att det endast fanns två saker hon kunde erbjuda. Det kanske inte låter så konstigt för er men tidigare så har de kunnat köpa in en hel del olika tjänster från olika företag vid vissa behov. Behoven är alltså personer som jag eller andra som inte passar in i den där specifika mallen som de har.

De har alltså numera bara två olika "mallar" att välja mellan om man är inne i deras system. Den ena är samverkan och det har jag nosat på tidigare men där är kravet att jag måste klara Minst 10h/veckan för att få vara med. Det är alldeles för mycket för mig i dagsläget.

Den andra "mallen" är rehab steget och det ska alltså motsvara ett försteg till samverkan men även det är lite för mycket och för uppstrukturerat efter en bestämd tanke som då ska passa alla. Vilket det givetvis inte gör! Alla är ju olika och när man har drabbats av olika saker eller har olika funktionshinder är det inte lätt att passa in i en mall som någon frisk har dikterat. Där är även gränsen på 16 veckor och efter det är ju tanken att jag ska vara uppe i minst 10h/veckan. Det är 8 veckor blandade aktiviteter så som föreläsningar och tex yoga och de sista 8 veckorna ska man vara på en praktikplats ute i arbetslivet.

Inget av dessa saker passar mig i dagsläget och jag är så trött på att ständigt bollas mellan myndigheter som bara har dåligt anpassade saker att erbjuda men som ändå hela tiden ger en tidpress på att bli bättre så att de slipper en. Det är inte så lätt att bli bättre när du får kämpa för din vardag och din rätt till rätt hjälp.

I mitt fall får jag leta efter en praktikplats själv nu där någon vill ta emot en vilsen själ i jakten på ett nytt liv! Jag vet inte längre vad jag vill jobba med eller bli eftersom jag släppt alla de tankarna efter för mycket själslig sorg. Jag känner att jag blir glad bara jag hittar något ställe där människorna är trevliga, glada, öppna och försöker åtminstone förstå och ge mig en chans utan press.


Nu måste jag sluta för ögonen värker så in i norden och jag mår illa och är yr. Inte meningen att klaga men om jag aldrig skriver hur det är så är det ju ingen idé att ha denna blogg. Nu ska jag kila ner och lägga mig i soffan med en keps över huvudet och en gosig hund på magen!