Då var man tillbaka till vardagen

Semestern är nu slut för M vilket innebär att min semester också är slut. Nu är jag tillbaka till att bara vara sjukskriven igen. Mindre kul. Jag har nu varit heltidssjukskriven i över två år, det är helt ofattbart. Tiden går så fort, men de senaste två åren har känts som ett helt liv. Som det enda liv jag har. Det är en jobbig känsla. Kan ni förstå att jag har varit hemma i över två år? Jag har inte haft en enda kontakt med arbetslivet under den tiden. Bara sjukvården. Borde jag inte ha kommit längre då än vad jag är nu? Kanske, kanske inte. Det är flera faktorer som påverkar. Myndigheternas sega handläggningar och kroppens egna läknings- och återhämtningsprocesser. Jag har varit otålig länge, ville förr att allting skulle gå så fort. Skicka bara ut mig på ett jobb för tusan! Hemma kan jag inte vara. Nu är det som sagt ca två år senare och här sitter jag än. Jag har tvingats inse att allt inte kan gå så fort, det tar tid att bli bättre. Om man ändå kunde vara den superkvinna jag så oändligt gärna önskar jag var. Det är en hemsk och ensam sorg att behöva leva vid sidan av alla andras liv. Ni kanske inte ser det så, ni kanske inte uppfattar min vardag som sådan. Men det är just precis så det är och känns. Jag står kvar i min egna kvarn och maler och maler men tycker inte jag kommer någonstans direkt. Jag är bara inlindad i vårdsnurren och kommer aldrig ut. Inlindad i gasbinda känns det som. Ni andra, ja visst nu glorifierar jag det lite men ändå.. Ni lever era liv och styr över dem själva. Inget bolag som pekar på er och ständigt påminner er om att ni lever i deras järnhänder. Deras lag är din verklighet och du kan inte göra ett skit för att ändra det till mera rättvist. Du lever där och ser på när dina vänner väljer utbildningar, ett stort kliv in i vuxen världen, de studerar och kämpar. Verkar absolut inte vara en lätt match att studera på universitetsnivå, men jag är ändå så otroligt avundsjuk. Ni studerar, ni planerar framtid. Ni söker jobb, Ni skaffar barn och familjer. Ni kan försöka uppfylla de krav ni har för att få en lyckad framtid. Antingen så förstår ni min sorg, känner empati för den eller så tror ni att ni förstår och känner kanske mer ett axelryck. Jag vet inte, men det här är sanningen. Den nakna enkla sanningen och det är just därför denna blogg finns.

Den finns som ett svar på frågan; Hur är det idag Petra? Så många gånger man får den frågan. Men vad ska man svara. Det är bara bra tack. Det är fint. Det är okej. Nej det är inte okej. Nej det kunde vara bättre, men det går. Så många olika svar men inte ett enda duger egentligen för en sådan formulerad fråga kan vara väldigt svår för oss skadade att svara på. Man vill inte klaga, folk har en tendens att fråga av ren artighet och då förväntar de sig inte ett långt och negativt svar. Finns många anledningar. Vill ni verkligen veta hur det är, fråga då när det inte är fullt med folk runtomkring, inte i förbifarten eller i ett hastigt telefonsamtal. Då får ni inget ärligt svar. Ni får bara ett svar. Fråga när ni har tid att lyssna, när ni orkar ställa följd frågor. För en sådan kort fråga som mår du bra, finns det inte en chans för mig att lyckas svara ärligt på.