Världens bästa sommar måste detta vara! Vilken värme det är och solen bara strålar!! Förutom igår när det var ett riktigt oväder men det var bara mysigt och välbehövligt!
Det är inte ofta jag sitter vid datorn nu, man är ju hellre ute och gör något. Hellre det än att sitta på övervåningen instängd i 32 gradig värme.. Njaee, är som sagt hellre ute! Där av mina fåtaliga inlägg här. Jag har liksom tagit semester från min skada och min aktivitetserstättningspreiod. Jag är sommar ledig som ni alla andra och jag ÄLSKAR det!!
Varje sommar när M har semester anser jag mig själv ha semester och jag lever mer efter det mottot. Jag hämtar liksom ny kraft till att orka kämpa varje dag för att leva efter mina nya strategier och vanor. Då är det skönt med lite semester när jag släpper alla krav på mig själv och inga möten eller måsten som pressar en. Jag slutar givetvis inte att bry mig om min kropp utan jag tänker fortfarande på vad jag gör men jag ställer om mig mentalt.
Nu har jag suddat allting hur många gånger som helst och har kramp i fingrarna. Jag borde inte blogga nu men jag ville skriva hej så ni inte glömmer mig helt. Jag har för cirka en timme sen vinkat av min vän från Halmstad som varit här på besök sen igår. Det tar på krafterna att ha besök men det var så roligt!! Har just vaknat från en däcknings snooze men jag är bara tröttare nu. Dags att sluta, börjar må illa.
onsdag 14 juli 2010
lördag 3 juli 2010
Idag kommer han hem!
Idag kommer älskling hem! Det ska bli så skööönt att bli två igen!! Fast jag har haft det ganska bra själv också, skönt för som en omväxling det är ju bara den där baksidan med att jag jämt blir så slut när han är borta. I vanligt fall kan man ju dela på sysslorna men då ska jag göra allt själv. Så idag blir vi två igen! Härligt!
Sommarvärmen är här för fullt och jag älskar det! Jag ÄLSKAR när solen lyser med sina klara strålar ner på mig och min kropp. Den värmen som borrar in sig djupt in under mitt skin gör mig så välmående och hel så jag ibland tror jag svävar. Att värme kan ha sådan läkande kraft är helt makalöst. Värken finns givetvis där, hela tiden, som alltid men när solen skiner på min kropp blir jag i alla fall lite mjukare och slappnar av en smula.
På sista tiden, de senaste månaderna, har värken varit för j*vlig. Det beror nog mest på utmattningen efter de helvetiska månaderna efter nyår och avsaknaden av massage. Den är jag nästan beroende av för att hålla min kropp i trim. Jag har inte sovit något vidare på länge för jag vaknar hela tiden av att jag måste ändra ställning för det värker. På morgnarna tror jag att hela nacken ska gå av bara jag rör mig på väg upp ur sängen. Det är ingen vidare skön känsla men den avtar sakta men säkert när jag smyger igång. Så att stressa upp mig på morgonen är att väcka den björn som sover. Typ. Fast skillnaden är väl att björnen är väl dunderstark när han blir arg, jag är klenare än en harkrank.
Nu ska jag ta och kila ut i värmen ett slag!
Sommarvärmen är här för fullt och jag älskar det! Jag ÄLSKAR när solen lyser med sina klara strålar ner på mig och min kropp. Den värmen som borrar in sig djupt in under mitt skin gör mig så välmående och hel så jag ibland tror jag svävar. Att värme kan ha sådan läkande kraft är helt makalöst. Värken finns givetvis där, hela tiden, som alltid men när solen skiner på min kropp blir jag i alla fall lite mjukare och slappnar av en smula.
På sista tiden, de senaste månaderna, har värken varit för j*vlig. Det beror nog mest på utmattningen efter de helvetiska månaderna efter nyår och avsaknaden av massage. Den är jag nästan beroende av för att hålla min kropp i trim. Jag har inte sovit något vidare på länge för jag vaknar hela tiden av att jag måste ändra ställning för det värker. På morgnarna tror jag att hela nacken ska gå av bara jag rör mig på väg upp ur sängen. Det är ingen vidare skön känsla men den avtar sakta men säkert när jag smyger igång. Så att stressa upp mig på morgonen är att väcka den björn som sover. Typ. Fast skillnaden är väl att björnen är väl dunderstark när han blir arg, jag är klenare än en harkrank.
Nu ska jag ta och kila ut i värmen ett slag!
torsdag 1 juli 2010
Dagarna bara går
Alltså dagarna bara går och blir till veckor som blir till månader. Det känns som att livet bara springer förbi och jag hinner inte ens säga hej! Nästan alla tycker att livet går fort så det är ju inget ovanligt att säga det men jag har ålders nojja och jag är bara 25 år. Jag har en extrem ålders nojja som kommer och går i perioder och när den anfaller mig blir jag jämt helt lamslagen av blandade känslor.
Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.
Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?
Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.
Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..
Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.
Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!
Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.
Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.
Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?
Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.
Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..
Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.
Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!
Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)