Kampen för att komma tillbaka

Denna kamp, denna eviga tunga kamp. Så jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och skutta vidare i livet, se till allt det ljusa och lyckliga jag har. Så där bekymmerslös som jag vill vara.

Jag är så lycklig för många ting i mitt liv. Så som min underbara sambo, vårat hem, hund och tillvaro. Min familj, mina vänner, min hyffsade hälsa utan sjukdomar och sådant elände. Ändå är det i dessa tider svårt att leva med den glädjen och tacksamheten. Allt annat får jag kämpa för. Jag blir arg på mig själv när jag skriver det här, för jag vill egentligen inte skriva det alls. Jag vill bita ihop och visa en glad fasad. Orka hur mycket som helst. Men efter att måttet är rågat så går det inte att bita ihop ens en liten liten stund längre.

Fast jag blir mest arg för att jag klagar och gnäller. Jag står fortfarande fast vid att det alltid, Alltid! finns de som har det värre. Jag ska inte klaga för jag har inget att egentligen klaga för då allt det som kallas kärlek och värme omfamnar mig varenda eviga dag. Var minut vet jag att jag är älskad så innerligt att det gör ont. Var minut ber jag dock tyst för mig själv att jag ska orka lite mera, att jag inte ska vara ledsen mer, att jag ska sluta gnälla och vara tacksam för allt det jag har. Inte sörja det jag inte har.

Åååå så svårt det är ibland bara..! Magen svider över allt grubbel med de nya reglerna. Jag trodde egoistiskt och fånigt dumt nog att det inte skulle påverka mig så mycket. Dock sitter jag här nu med den där förbaskade spränghuvudvärken, illamående och magknip efter ett samtal med min nya handläggare på FK. (Försäkringskassan..). Vi skulle boka ett möte, jag sa att det var lite fullt upp ett tag, då skrattade hon och sa; -Värst vad upptagen du var då..! Hon hörde nog att jag tog lite illa upp och bad om ursäkt. Då jag svarade med att; -Ja det är ganska mycket med att vara sjukskriven........ Jag vet att hon inte menade illa, men tårarna kom fram direkt. Alltid, alltid , alltid måste man bita ihop och stålsätta sig för att vara redo att möta kampen. Räcker det inte med att försöka bli bättre i sin skada? Räcker inte det lilla? Som för mig är det största någonsin.

Alla nya regler.. mm.. efter nyår tillhör jag då arbetsförmedlingen. Jaha, är jag frisk nu då? tänker jag. Vad händer då? Är det slut med rehabilitering? Ska jag börja arbetsträna? Hur många timmar då? Eller händer inget alls..? Alla frågor. Men de ska jag förhoppningsvis få svar på när jag nu efter mycket om och men, bokat ett överlämningsmöte. Det är alltså FK som ska överlämna mig till Arbetsförmedlingen. 3 december är dagen för detta spännande möte. Hoppas hjärnan har återvänt från sin All inclusive semester då!

För övrigt går jag runt och funderar på att stänga ner denna blogg totalt. Har saknat lusten att skriva eftersom jag bar gnäller och är nedstämd. Tycker inte att det är något jag stolt vill lyfta fram och visa alla. Detta är inte jag, men det är visst jag.. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.