Ibland kan man hitta motivation där man minst anar det... Känner jag en smula hopp om att kunna bli stark..? Ja tamme tusan en liten låga brände till! 

07.42 en helt vanlig måndags morgon hos oss. Magnus har sedan tidigt varit på jobbet, imorse vaknade jag inte, ovanligt nog, när han gick upp. Eller när han matade Agnes. Öronpropparna är standard nuförtiden men jag brukar ändå vakna. Ludvig väckte mig kl 05.50 ungefär, en trött liten kille som har svårt att somna om. Fick honom att ändå ligga kvar i sängen men då fick jag klia honom i örat i en timmes tid... Det är hans bästa avslappnings gos så det är bara att klia på. Om man inte vill gå upp dvs! När han nästan somnat om vaknar den lilla damen och börjar hålla låda i sin säng. Efter x antal stoppa i nappen försök ger jag upp och låter henne hållas. Ludvig klarvaken. Jag med. Sen fortsatte historien om vartannat, ena barnet nästan somnat om, då vaknar det andra och väcker det första osv osv osv.. Tröttheten är stor, hos mig och storebror. Lilla damen är glad och pigg. Pappan får kallas hem en timma tidigare än planerat. Ludvig får välling i sängen, pappan har som vanligt (omtänksam som han är) ställt en termos med varmvatten perfekt drick temperatur, dosett med vällingpulver och en nappflaska bredvid min säng. Jag fumlar med korken och flaskor, mina händer värker och är inte så funktionsdugliga än. Ludvig får i alla fall sin välling, Agnes somnar om, Ludvig börjar blunda till efter vällingen, jag hör hur hunden hoppar ner från bänken i hallen, nu parkerar pappa på garageuppfarten.. Nyckeln i låset. Ludvig öppnar sina små blå igen. Jag snyftar en liten tår, en lättnad men ändå inte. Värken är skyhög, jag vill bara ta en tablett och somna om. Ångesten och den stora tunga bergsklumpen i magen känns, jag vill inte lämna ifrån mig min fina son på dagis återigen när jag vet att han är så trött. Han orkar ju egentligen inte! Åå... om han bara hade kunnat sova på vilan på dagis. Jag hör hans skratt blandat med tårar nerifrån badrummet, tydligt tecken på trötthet. Å vad jag bara önskar jag hade en stark kropp, kunde låta honom vara hemma med mig och lilla damen. Gå en promenad med båda två och låta dom sova gott, och jag själv, ja kan inte någon köra oss alla tre i en trillingvagn?

Nu måste jag gå upp och borsta bort vissa känslor och visa min son att dagis är roligt! (Det ÄR roligt, OM man är pigg!) men det gör lika ont i mamma själen att pussa och krama hejdå varje morgon.

Det är inte alltid barnen som väcker mig på natten. Nej det kan vara den här nedrans värken också.. Runt två tiden inatt vaknade jag av en intensiv huvudvärk och blixtrande smärta i nacken. Lite smått kallsvettig, yr och illamående. Min mjuka kudde kändes som knövlig skogsmark. Panik är den första känslan men den övergår fort i en kvävande väsande känsla när jag inte vet vart jag ska ta vägen. När man knappt kan röra sig, det gör så ont och illamåendet trycker på, men det enda man vill är att fly från sin egen kropp. Liksom låta kroppen ligga kvar i sängen men låta insidan hoppa ur "kläderna" och gå ett varv och pusta ut. Tänk er, det hade varit häftigt!

Livet rullar på, jag känner mig isolerad. Har helt tappat kraften i denna tunga spiral av värk och utmattning. Hur blev det så här? 😳 Min träning och jag har blivit ovänner. Jag försöker prata oss till sams men det går trögt, fruktansvärt trögt. Jag letar inom mig efter den där magiska knappen att trycka på.. Var finns den?

Vardagen är milt sagt tuff, för både mig och resten av familjen. Magnus jobbar heltid på båda fronter känns det som. Hur länge orkar han? Det är inte rättvist. Jag försöker, peppar mig själv, "Jo men visst ska det gå Petra, det är bara att bita ihop, suck it up! , stäng av smärtan och träna, TRÄNA TRÄNA TRÄNA då!!! , det är enda vägen!"  Men hur jag än peppar mig så kommer jag inte över tröskeln och kan stänga dörren mot smärtan och klara träningen. Inte den tyngre träning som krävs för att snabbt bygga muskler för att klara av att bära mitt barn. 😩 😭😖

Jag har lagt ner det, nu är det försök att hitta fokus på mina sjukgymnast övningar för nacken, axlar och skuldror som gäller. Det är inte lätt! Jag avskyr dessa gummibandsövningar men jag vet det är dem som kommer göra så det vänder. Tror jag?! 

Jag orkar inte med så mycket mer än det som är. Jag orkar egentligen inte ens det som är just nu. Jag har passerat må bra stadiet för länge sen. Jag skvalpar runt på vattenbrynet, hamnar under ytan några gånger per vecka, eller är det per dag? Jag minns inte. Jag tar en dag i taget och ibland timmar. 

På återseende! Imorgon är måndag igen.