Lördags morgon

Varje gång någon säger att jag är stark, känner jag mig stark. Annars lunkar vardagen oftast på medans jag mest känner mig svag. Fast jag tycker nog att jag är ganska stark ibland. Hur skulle jag annars kunna sitta här och skriva helt ärligt om allting? I vanliga fall hade jag inte skrivit ett ord, jag hade bara sagt att allt var bra.

Mötet i onsdags gick jätte bra. Precis som vi ville. Det har dock inte sjunkit in i mitt huvud och kropp än allt vad som sades och bestämdes. Det finns där, jag börjar känna av det lite granna men jag tror det tar ytterligare några dagar innan jag är med på riktigt. Jag vet inte hur det känns, men jag vet att jag känner mig lugnare nu. Som att axlarna har sänkts några milimeter och jag kan börja försöka se någon ny typ av framtid. Något är på väg att hända och det känns stort. Så nu hoppas jag bara att mina känslor stämmer, men de brukar de göra . . .

Nu ska jag nog gå och väcka M, vill äta frukost......
Har förresten fått mina nya glasögon nu men jag vet inte än hur de är för jag känner mig
full när jag har dem på mig.... Men man kanske ska vänja sig som de sa. Får se.

Kaputt

Idag har jag jobbat 42 h skift, så känns det i min kropp.. Full fart sen kl nio imorse. Imorgon är det ett viktigt möte, min kropp är nog nervös och orolig för det. Just nu är jag för slut för att orka tänka. Ville bara skriva Hej och så. Mamma, Jag älskar Dig.

det kan vända så tvärt..

Det var trevligt på festen igår och jag är glad att jag följde med en sväng.. Men..
Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Hur ska jag förklara hur det känns...? När något så djupt där inne bränns. Jag känner inte igen mig själv, ofta är jag någon annan, någon ny känns det som. Jag saknar mig själv och jag önskar hon hittar tillbaka. Det är väldigt ledsamt att sakna sig själv, det blir ofta tungt och ensamt. Men vad kan jag göra, inte så mycket känns det som. Jag försöker hålla andan uppe och tänka att allt blir bra en dag. Jag måste bara fortsätta jobba och hålla tankarna positiva. Det kommer att bli en ny framtid. Men som igår, när man är på någon fest eller tillställning med mycket folk och fest. Förr tyckte jag det var jätte roligt och intressant med nya människor, jag hittade alltid något att prata om och kände mig aldrig blyg. Nu.. ja.. helt tvärt om. Det gör sååå ont!! Jag vill inte... vart är Jag?? Jag har inget självförtroende kvar, jag måste ärligt säga att jag hade gott och väl av det sist, jag trodde på mig själv. Nu för tiden känner jag mig mest i vägen, grå och trist. Inget att bidra med och inget att sända ut. Kan lika gärna vara hemma... fast, nej. Det vill jag inte. Det är så jobbigt att jag blivit sån här, jag förstår inte varför. Fast ändå gör jag nog det någonstans, men jag vill inte. Sen att jag har svårt när det är mycket folk och liv, bara för jag får mera ont och inte hör vad folk säger eller förstår vad folk säger, gör ju inte saken bättre. Snarare 20 gånger värre. Det är som att alla pratar i en gröt och jag sitter i en dimma någonstans och försöker göra alllt för att höra vad de säger men jag hör bara en massa ord som jag inte kan koppla ihop till en enda vettig mening! VARFÖR???? suck . . . Ibland känns allt orättvist och ensamt. Men så känner jag bara en kort sekund för sen kommer skulden och intar mina känslor någon sekund längre men den byts snabbt ut mot tacksamheten. I dur och moll så känner jag mig ändå oftast tacksam, det måste finnas en mening med att jag har det så här. Jag har bara inte insett den än. Men det kommer nog... Så tänker jag i alla fall. Då känns mitt liv genast mera meningsfullt. Mitt kall här på jorden var kanske inte att jobba... jag har bara inte kommit underfund med mitt egentliga kall... men det kommer nog... hoppas jag!

Andra dagen som gräsänkling!

Hej hopp!
Nu är det lördag kväll (snart) och jag sitter här och väntar på att mina naglar ska torka.. Tjejigt va? Ska iväg på 30 års fest ikväll, M´s kusin´s fru! hängde ni med? hehe... M är ju inte hemma men de är så många som vill ha med mig ändå så.. tjae, vad gör man inte? HAHA! Ne det ska bli trevligt tycker jag själv. Zimba är hos mormor och morfar... ;) jag ska sova där i natt. Mysigt med en liten sleepover. Idag var de här ute och åt tacos som lunch, mums!

Ne... nu ska jag nog fixa det sista. Naglarna får vara färdiga snart! Brr.. kallt ute ser jag.. -3.4 . . Tur man har luftvärmepump! TJOHOO!

Hej från mig så länge!

PS. Ganska skönt att vara gräsänkling ändå...! Men klart jag saknar M, han är min andra hälft och jag kunde inte sova i natt bara för det var så tomt i sängen....

Då var man gräsänkling då..

Som vanligt tyckte jag det skulle bli lite roligt att M skulle åka till Sälen med en hel drös med folk. Jag valde själv att inte följa med, kände inte att orken fanns där. Men sen som vanligt när man nu sitter här hemma själv så känns det så ofantligt toooooomt. Konstigt det där, jag kan se fram emot att han ska åka bort. Så jag kan mysa hela helgen själv, men när han väl har åkt så ångrar jag mig jämt tvärt. Då känns inte den där mysigheten så mysig längre utan mera ensamt och öde. Konstig man är!

Snön bara yr ner från himlen och det blir bara ett tjockare och tjockare lager på marken. Det är så enormt vackert här ute på vintern! Ser sagolikt ut tycker jag, och denna vinter känns inte lika mörk eftersom vi nu har en del trädgårdsbelysning! Det lyser upp i vinter mörkret. Fast snön gör en heeel del!

Var ute nån timma med Zimba förut, han älskar snön! Kastade snö bollar och lekte och han stod på huvudet och rullade runt! Många glada skratt blev det, här är sötnosen . . .

Personlig berg och dalbana

Dagen imorse känns som gårdagen igår. Jag vet varken ut eller in. Har tappat tids uppfattningen och verklighets synen. Jag har gått in i en dimma av mig själv, all min tankeverksamhet är lagd på en enda sak. Dagens möte hos arbetsspykologen. Jag var där i lite mer än två timmar. Om jag max klarar en timma av koncentration så kan ni ju förstå om jag är slut nu. Vi gick igenom 9 sidor sammanställd information om hur det har gått för mig med alla resultat och så. Det var krävande och nu känner jag mig helt avtrubbad från verkligheten. Vi har just ätit middag här hemma och om ca en timma kommer M & T på glögg mys. Jag är slut och helt borttappad men jag satte mig här för att skriva av mig lite. Alla de känslor som bubblar och puttrar där inne brukar lugna sig ett slag när jag skriver. Det blir som ett slags djupt andetag för mig, jag pustar ut och vet att jag inte kommer att glömma alla de känslor och tankar jag har just nu. Det hjälper mig även att slappna av. Fast ibland, som idag, då när jag känner en hel drös med olika känslor, är det svårt att sätta ord på vad det är jag känner exagt. Jag vet inte vad jag känner, men det värker i mig. Inte i nacken utan i själen. En rastlös värk som gör att jag vill gråta tyst varje minut men jag är för slut för att orka ens det. Och vad gör väl det om jag gråter eller inte? Verkligheten blir inte bättre för det. Ibland är det bra att gråta. Men ibland tycker jag man kan klara sig utan det också. Fast just nu, skulle jag nog vilja fälla någon enstaka tår, bara för att lätta på trycket lite grann. Men ingen tår kommer för någonstans i mig så förskjuter jag dem, tårarna. Skulle en tår komma nu vet jag också att det lätt glider över till ett helt regn av tårar och det orkar jag inte med nu. Vi ska ha besök och jag ser fram emot det med värme. Saker som man tycker om att göra är medicin för själen och det kan också väl behövas mycket sånt just nu.
Så nu ska jag gå och byta om och mysa till det lite här hemma så jag kommer i rätt stämning. För förhoppningsvis har jag laddat ur en del nu så jag kan komma tillbaka till världen ni andra lever i.

Tisdags eftermiddag

Nu har det passerat några timmar sedan jag skrev här sist. Inte bara tiden som ändrats mitt mående också. Bestämde mig för lite julklapps handling idag, åt min mat låda hos Sis i stan och sen bestämde jag mig för vilka glasögon jag nu ska beställa. Sen traskade jag på stan och spanade och köpte några klappar. Nu är jag hemma och har suttit och slappat i soffan någon timma, fick ta smärtstillande när jag kom hem. Så nu sitter jag här helt däckad, snurrig och lite smått illamående. Helt bortdomnad från verkligheten. Jag blir som i en dimma ibland när jag tar mina piller. Vissa gånger märker jag ingenting alls och andra så blir jag helt drogad. Har fortfarande ont, men vill inte ta mer tabletter för då kommer illamåendet bli mycket värre och jag kommer helt tappa kontrollen på min kropp. Dvs gå in i dörrkarmar, snubbla och inte se vad som händer på tvn. I sånna här lägen vet jag inte vad som är bäst, ha ont eller bli så drogad så jag inte fattar något? Jag känner mig en smula ledsen, jag bar inte mycket på stan.. Men jag vet att det inte spelar någon större roll om det är en eller tre påsar jag bär. Det räcker att jag bär. I sånna här fall förstår jag lite bättre varför jag är sjukskriven. Vissa dagar kan det vara svårt att förstå. Jag har alltid ont, varje dag, varje minut. Men ibland när det är en bra dag så glömmer man att man har ont, man är så van vid det. Att ha huvudvärk och nacksmärtor är inget ovanligt för mig. Vid de där bra dagarna, som tyvärr varit allt för få på sistone, så glömmer jag att jag har så stora problem. Kanske är det mitt sätt att handskas med vardagen? Att glömma så jag orkar mera? Vad vet jag...

Falukorven ligger och tinar på köksbänken, men jag vet inte hur jag ska orka skiva upp den... Hur jag ska orka laga mat? Känns mest som att jag ska skära av mig fingrarna om jag börjar skiva upp den.... får nog bli falukorv i ugn... då behöver jag inte skära lika mycket.. Kanske bara blir en nagel jag råkar skära av då... som så många gånger förr...

Jag skulle vilja skriva massor om hur det känns just nu. Men min kropp orkar inte.
Huvudvärken bara växer och växer för varje bokstav jag trycker ned...

Tisdags morgon

Så vad ska jag göra idag då..? Jag har flera olika saker jag vill och måste göra men jag vet inte vart jag ska börja. Zimba är på dagis så jag kan helt välja själv! Måste upp på stan och lämna tillbaka några glasögon prover, fixa lite julklappar hade jag nog tänkt, ringa advokaten, plocka i förrådet hemma. Ringa Örebro Rehabcenter.. Massören. Och ja.. det var säkert något mer. Sitter nu här också och väntar på att M ska ringa och säga om jag ska hämta Zimba i eftermiddag eller hur det blir...... Jag vill veta nu så jag kan planera dagen.

Värsta med sånna här dagar är att det lätt blir så att ingenting blir gjort istället. Jag fattar inte varför jag har blivit sån... Men men..

Nee nu ska jag försöka göra något, i alla fall lämna datorn!

Mysiga måndag trots trist väder

Nu sprakar elden i vedspisen i köket, det är sååå mysigt! Igår värmde vi glögg där också, mysfaktor hundra! Det är nästan som medicin i själen för mig att höra hur elden sprakar, sen att jag är smyg pyroman enligt vissa kanske har med saken att göra också.. Att man kan älska eld så mycket!?

Smyger runt och små pysslar lite, var ute på en 45 min promenad med Zimba tidigare. Vi övade på att "gå fint" och liknande, han var jätte duktig! Eller var det kanske jag som var det..? Hihi.. det krävs ju en god ledare för att få hunden dit man vill. Jag hoppas jag kan vara det för Zimba i all framtid. Det är först nu som det börjar bli väldigt roligt att ha hund. Det är nu han kan ge mig det sällskap jag så länge saknat. Det vart ju så tokigt att jag fick körtelfeber samtidigt som vi skaffade honom, inte alls bra. Nu när han har börjat på hund dagis också så har jag äntligen tid att ta hand om mig själv.. Vilket då i sin tur leder till att jag orkar ta hand om honom så som jag Vill. Träna, uppfostra, leka och gosa! Idag kan jag ärligt säga att jag verkligen tycker om Zimba, det kunde jag tyvärr inte göra innan. Det känns härligt att känna så, en sten som fallit från mitt inre! Dagens hyllning alltså till min älskade vovve!

På onsdag ska M & T komma hit och glögg mysa med oss. Ska elda i vedspisen då och bara mysa hela kvällen! T ska ordna lussebullarna och vi står för glöggen, det kommer bli juligt värre! Bara så du vet T, jag hoppas vi kommer vara vänner länge... Hälsa M det också så klart! Vi har så kul med Er och det känns så skönt att ni vet hur jag mår. Ni vet givetvis inte allt, men ni var de första jag var helt ärliga mot på en gång. Något jag fortfarande håller på att öva på. Men ni är så omtänksamma och förstående så ni gör det så mycket lättare för mig. TACK!

Nu ska jag fortsätta pyssla lite... måste nog smyga ut och hämta lite mera ved. Fast det är så nedrans tungt att bära..... Ryggen är på krigsstigen idag... Får nog bli ytterst få vedträn jag bär in, så får jag be min sambo snällt att hämta fler när han kommit hem. Jag skulle vilja ha en liten kärra att köra ved på... Nu är det inte många meter att bära, men en meter räcker...

Om helgen får jag återkomma senare för nu orkar jag inte mer.

Conventum

Igår var jag på Conventum, det var Frivillighetens kväll. Har stått om det en del i NA de senaste dagarna, reportage om personer som jobbar ideéllt. Sånna som jag. =) Det var en hel del folk och så var det underhållning och massa mat. Det var kul men kändes som om det var rundgång hela tiden i mitt huvud, lite väl mycket folk och ljud för att jag ska hänga med. Tog inte så lång tid innan jag började må rätt dåligt, men det var bara att hålla god min. M, ordföranden i min styrelse såg dock på mig att nått kanske var fel.. Inte så konstigt, hon är av samma släkte som jag.. Hehe.. Men det var trevligt! Träffade en mamma till min systers gamla klasskompis. Världen är liten, fast nu var det ju inte så konstigt eftersom det bara var folk från Örebro kommun där.. Kändes knasigt att det var jag som skulle iväg på galej och inte min sambo. Jag är inte van med det längre, oftast han som ska iväg på firma fester och sånt. Så det var kul med omväxling! Men det vänder fort.. för ikväll är det han som ska iväg! På firma fest! Haha..

Idag på förmiddagen var det lite hantverkare här och installerade en luftvärmepump. Så nu sitter jag här och lyssnar på suset från den, blåser en del. Men varmt så klart! Allt är nytt och ovant så får se hur det känns om ett tag. Men jag är ju jäkligt känslig för drag..... Skeptiska jag! Fy fan.. (ursäkta..!) Men jag hoppas det ska bli bra! Det visar sig helt enkelt. Inget mer om det nu.

Snart har det snöat hela dagen här ute, igår med. Så det börjar bli lite snö nu! KUL! Mera mera! Snö får jag aldrig nog av! Tänk vad kul de skulle vara om det vart typ två meter snö!!!! FRÄÄÄNT!

Imorn åker vi bort, kan dock inte säga vart än.. Det får ni reda på efter helgen!

Känner mig helt slut i kroppen idag. Ont och stel men mest slut och trött. Måste ta och fixa lunch nu men skulle helst bara vilja lägga mig och sova i några timmar.

Då var man 24 då..

Tisdag, regning, grå och mörk. Zimba är på hund dagis och huset känns så klart helt öde och tomt. När han är hemma sprider han värme, sällskap och ljus i vårat lilla hus. Det kanske låter konstigt för en del, men han gör verkligen det. Även fast det igår var rätt tufft att gå ut med honom, lite sliten efter helgen. Det sitter nog i än.. men nu har jag en hel dag för bara mig själv. Både skönt och ensamt, så det är blandade känslor.

Läste NA imorse, om vimmelmannan som fått cancer. Var självklart tvungen att läsa lite på hennes blogg. Allt sådant som har med sorg och smärta att göra är på något nästan sjukt sätt så gripande. Men det är jag väl kanske inte ensam om att tycka heller...? Eller..? Cancer är en hemsk sjukdom och jag känner/vet många som drabbats. Gamla som unga, tillfrisknade och bortgångna. Jag tror inte man kan tänka sig in i deras situation försen man själv i så fall hamnar där. Jag tror många tänker att de kan nog förstå, men jag tror inte det. Hur skulle man kunna göra det? Nu vill jag absolut inte jämföra mina problem med att kanske brottas med att vara döende, men... Jag måste ärligt säga att jag hade nog ingen direkt förståelse för folk med större problem innan jag själv hamnade där. Jag ville nog gärna tro att jag förstod ganska mycket ändå. Alla kan ju känna medlidande, och ganska starkt sådant också. Men för mig vart det helt annorlunda. Inte så konstigt heller kanske.

När jag ändå skriver om cancer vill jag nämna en vän till mig som gick bort för några år sedan. Vi var inte de närmaste vännerna men vi umgicks i samma kompis gäng, kände samma personer och gick i paralell klassen på högstadiet. Jag har många minnen av honom, den leende pojken med guld lockar. På något vis käns det så rätt att kalla honom så. Jag tänker än på honom ofta och speciellt hans familj. Glömmer aldrig den begravningen, alla ens vänner var där. Hans familj stod och tog emot Alla som kom. Tackade dem för att de kom och hedrade honom. Tog i hand eller kramade om oss alla. Och Gud kan säga att vi var många. Det stod hans namn på kistan och jag minns precis hur det kändes, ofattbart. Han kunde ju inte ligga där, sovandes. Han är lika gammal som jag, eller ja, ett år yngre eftersom jag gått om ett år när jag var liten. Kan än idag inte förstå att han är borta, han finns här någonstans. Men jag är lite förvånad att jag än idag tänker på honom så ofta som jag gör. Jag blir glad att jag gör det, känns snällt att inte glömma. Men jag är ändå förvånad, vet inte varför.. Så alla mina tankar till dig M, hoppas du sover gott! Vi här nere på jorden glömmer Dig aldrig.

Känns konstigt att sitta och skriva om min födelsedag nu... sinnet är på en helt annan nivå. Känner mig fylld av liv men ändå denna ständiga tomhet.

Ska nog ta mig en dusch nu och se vad dagen har att erbjuda mig.

Alla världens Kramar till Er som kämpar!