Trycker i ögonen, dunkar i tinningarna och värken krampar i axlar och nacke. Det spänner från baksidan av öronen hela vägen ner och ut i axelpartiet. Armarna känns svaga och fumliga. Benen vill inte orka bära mig. Ryggen är svag som ett kokt spaghetti strå. Det här är vardagsmat för mig, konstiga är bara att ni aldrig kan se det på mig. Ibland önskar man att det syntes. Som att en stor neonskylt tändes och blinkade i pannan på mig. Roligt det skulle se ut!
Jag vill skriva om mötet idag men jag orkar inte nu. Kanske senare, fast jag har så mycket jag vill och behöver göra just nu. Värsta av allt är att jag blir stressad och då blir nästan ingenting gjort istället. Förr var lite stress bara bra för mig nu är det tack och adjö så fort stressen gör sig hörd. Minsta lilla viskning av Herr Stress och jag lägger av.
1 kommentar:
Vill också att du ska ligga här i soffan å titta på film hos mej å bara slappa, för du vet exakt hur det känns! Med dej kan jag vara den jag är i alla lägen å inte bara vara den som håller humöret uppe hela tiden! Tack för dina stärkande ord å att du finns! Tänker på dej me! Super duper kramar från mej
Skicka en kommentar