Mellandagarna

Första året i min livs historia som jag, motvilligt! , erkänner att jag är glad att julen är över. Det är med en tår i ögat jag säger det men i år blev det bara på tok för mycket av Allt. Jag älskar julen och allting runt den men att köpa ett hus och få nycklarna till renoveringsobjektet i samma veva är någon jag aldrig gör om igen. Då väntar jag hellre på huset några månader till!

Jag har velat stänga in mig i ett tyst, mörkt rum och bara vara där för mig själv och vänta tills kroppen återhämtat sig. Jag vet inte vilket som varit värst, värken eller den totala psykiska utmattningen mina kognitiva problem medför. Att sitta vid ett julbord med en glad släkt som alla pratar i mun på varandra må vara väldigt roligt. Att se hur alla skrattar och ler, tjoar och tjimmar i julefrid är underbart. Men.. det ingen ser är att jag varken hör eller förstår någonting av det som sägs. Det enda jag uppfattar är alla ljud som skär mig blodig i öronen och huvudvärken som skenar upp till månen. Jag blir yr och värken i nacken ökar sakta men säkert. Ibland blir julen bitterljuv men jag skulle aldrig byta bort den mot tystnaden hemma hos mig, ensam. För julen ska man fira tillsammans. Det vill i alla fall jag.

Paniken och ångesten har legat som en kvävande täcke över mig hela jul helgen. Idag är första dagen jag bara varit hemma och inte gjort något vettigt alls. Inte ens hunden har fått sig en ordentlig promenad, jag orkar bara inte. Fast.. vi åker till Sälen ikväll så jag har ju packat och det är ju vettigt...

Ska bli så skönt att komma bort lite från staden. En paus och chans att komma tillbaka. De andra åren har jag åkt skidor men jag får se hur det blir denna gång.. kanske något åk blir av eller många. Det får kroppen bestämma när jag vaknar där i morgon bitti, i den lilla smala sängen i bästa tjejkompisens Sälen stuga.


Tjilivippen och Gott nytt År!

Julstök

Är mitt uppe i julstök här hemma! Har tagit en paus från julklappsinslagningen! Snart ska skinkan in i ugnen, granen är klädd dock än lite sned.. Om någon timma är det uppesittarkväll med Bingolotto och jag och älskling ska dricka glögg, äta skink mackor och mysa med bingolottos julspecial! Våran egen tradition som är bland det mysigaste med julen!

Önskar er alla en riktigt God Jul !! Hoppas ni får det varmt, mysigt och bara underbart!

Julgodis bak x 3 försök

När ska jag lära mig....??! Jag blir så trött på mig själv när jag inte kan ta det lugnt! Förbannad blir jag men fy tusan vad svårt det är att inse sina begränsningar och börja leva efter dem. Den enda som får sota för dem är ju jag och den enda som kastar sig själv i elden är jag. Borde det inte vara lättare då att känna när det bränns? Man kunde ju tro det....

Jag hoppas att när jag väl får en psykolog kontakt att de ska kunna lyckas hjälpa mig med mitt stora problem. Det jag har svårast för här i livet och där jag är just nu, är att just anpassa mig efter mig själv. Jag blir så arg och ledsen när min kropp värker och säger ifrån. När den på en gång vid varje aktivitet ropar att "det gör ont nu... kan du sluta nu... du vet att jag inte klarar det här...". Det gör så himla ont i hjärtat och själen min när jag inte orkar göra allt jag vill. När jag inte kan vara den tjejen som river taket i vårat nya hus eller kan baka lussebullar själv. Det är så svårt att anpassa sig till sitt nya Jag när du inte vill eller ens känner dig hemma i att vara något nytt Jag. Ett jag som är så långt ifrån den personen din själ har varit och vill vara. Jag tror att det är där min sko klämmer rejält. Jag vill inte vara den jag nu tvingats att vara. Därför protesterar jag mot mig själv och skadar min kropp på de elakaste vis jag vet, att alltid överprestera i mina aktiviteter och ta mig an saker jag vet jag absolut inte borde.

Jag hoppas att en hjärnskrynklare skulle kunna prata mitt andra jag till sans så att mina olika jag blir ett. Så att jag kan födas på nytt i en ny personlighet som jag trivs i! För så länge jag inte trivs i mig själv kommer livet att fortsätta vara hårt.

Lite filosofi så här i yran av alla smärtstillande tabletter idag. Blandat med den stora grytan stress och hemma gjorda krav på alla möjliga ting jag vill få gjort.


Imorgon ska jag på massage igen och det ska bli underbart för värken är hemsk. Den hastiga och extrema kylan plus hus projekt och diverse andra vardagliga saker är inget bra sopp kok för mig. Konstiga metaforer jag lyckas slänga ihop idag.. skyller även det på min totala berusningsyra! Tack för mig!

Snö & Julstämning

Äntligen har den underbara härliga snön kommit! Jag njuter i fulla drag där jag sitter i min lilla stuga på landet. Där snön gnistrar vit över åker och äng. Där granarna och tallarna blir täckta av snö, deras grenar sträcker sig närmare och närmare marken. Julgranen på gårdsplanen lyser så stämningsfullt och de andra trädgårdbelysningarna sprider sitt varma sken på det vita täcket. Ååå så jag älskar vinter fröjden här ute!! Annat är det i stan där bilarna och saltet smutsar ner och lämnar gator och torg gråsvarta och blöta.. Nej, jul ska firas och njutas på landet där den sanna julstämningen finns! Men det är bara mina drömmar!


Idag har jag varit på en välbehövlig massage. Kroppen skrek av smärta innan och det var så skönt att bli ompysslad en stund. Det har tagit mig många många massage timmar för att bli så "knåd-"bar som jag är idag. I början fick de knappt röra mig men idag kan de knåda på ganska bra. Jag måste dock gå snart igen om jag ska ha någon större nytta av massagen. Så får se om jag hinner iväg igen innan jul. Idag har värken släppt på vissa ställen men ökat på andra, därför är det viktigt att gå några gånger till så att hela mitt problematiska område får slappna av till slut.

På fredag får vi huset!!! Och nu ska jag nog gå ut en sväng i snön.... Kan inte låta bli!!

Känner mig krossad och ihop pusslad utan lim

Fy schalingens vad slut min kropp är.. Känner mig verkligen överkörd av en ångvält, krossad av ett tåg och desperat ihop pusslad av en tre åring utan lim. Kan någon förstå hur det känns?
Hela kroppen skriker "lägg av" i högsta falsett. Skulle vilja sova i en vecka nu, minst.

Har varit riktigt sliten länge nu men igår var jag i Karlskoga och det är nog orsaken till att jag är mörbultad nu. Var och fikade med en tjej som jag träffade på Öppenvårdsteamet. En tjej som också fick kognitiva problem när hon var väldigt ung, vi är i ungefär samma ålder. Var jätte trevligt och skönt att träffa någon som vet hur det är när hjärnan lägger av. Någon som förstår hur man menar med att sucka över att glömma saker. För glömma gör ju alla men det är inte lika för oss.

Orkar inte skriva så mycket mera nu, har just vaknat ur min lunch tupplur. Ska försöka ordna lite saker nu så som; boka en extremt välbehövlig massage, skriva julklappslista, avsluta ett medmera konto, svara advokaten på hans samtal och maila en hundtränare om Zimba frågor. Sånna där små saker som blir så mycket för mig. Som vanligt har jag gjort en lista och ska stryka en sak i taget men just nu känns pennan som ett bly lock och jag vill helst bara krypa ner i soffan.. Men! måste ordna dessa grejer först så jag kan försöka vila utan att stressa upp mig för ogjorda saker. Det är det värsta jag vet!


Sen måste jag bara lägga in en kommentar som en vän skrivit. Så mycket det värmer när någon skriver så snällt om en. Så mycket det värmer när någon visar att de ser hur man kämpar. Så mycket det värmer att höra någon säga ord som att "du är stark". Så oändligt mycket det värmer att höra det från en vän!!!!! Du får mig att orka lite till!

Så här skrev hon;

"Gumman då. Svårt att helt förstå hur du känner, men jag vet att det suger att vara sjukskriven. Jag finns alltid här om du vill prata eller bara sitta och titta ut i intet. Du är en fin människa och jag beundrar dig för du är så himla stark. Bara att fixa med advokat, habilitering och en massa annat. Bara det är att ha ett heltidsjobb för dig ju. Ta hand om dig och var rädd om dig. Finns det någonting jag kan göra. Tveka inte att säga till. Kommer alltid att finnas här. Puss Din Sara"

Tänk om jag satt på jobbet nu..

Idag saknar jag att ha ett jobb att gå till. En rutin där jag är behövd och kan små prata med arbetskamrater om dagens händelser, skvaller och viktiga I-landsproblem. Så som hur jobbigt det är att skrapa rutorna på bilen eller hur du slänger dina halv prickiga bananer för du inte gillar prickar på dem.. Sånt där viktigt ni vet?

Ibland tycker jag det är skönt att vara sjukskriven. Det ska inte förnekas men oftast så är det ganska påfrestande och tråkigt att leva i den sjukskrivna bubblan. Vi står liksom utanför jämt känns det som. Tittar på medans alla andra lever och tycker att vi mest kostar pengar. Tyvärr behövs det sjuka som orkar sprida berättelsen hur det är att vara sjuk. För de som är friska har ingen aning, inte ens de som tror sig veta. Kanske kan min blogg hjälpa någon att förstå lite bättre att det inte är en räckmacka jag svävar på som sjukskriven?

Det känns konstigt att ens försöka tänka på jobb nu. Så många år det var det enda jag tänkte på och strävade efter. Alla olika jobb jag försökte mig på. Det känns så overkligt nu, har det verkligen hänt? Jag kanske måste söka nya jobb och testa igen nu? Det var ju så länge sen! Jag kanske orkar mera nu... Så går tankarna hos mig. Det gjorde de förr också, enda skillnaden var att jag då trodde på det själv. Att jag skulle orka mera på nästa jobb. Vilket jag givetvis inte gjorde men det var inte uppenbart för mig då.

Framtiden känns oavlägset långt borta. Så långt borta att jag inte ens kan skymta den i horisonten. Det är tungt att känna så men jag måste fortsätta tänka att någon dag kommer den oavsett om jag kan skymta den nu eller inte. Den måste ju finnas där någonstans?! För hur ska man leva livet om man aldrig kommer att jobba något? Det gör mig rädd..

Jag orkar inte tänka eller fundera på vilka jobb jag skulle kunna klara av. Jag vill inte höra talas om sådant än för det gör för ont i själen. Även fast jag själv kan grubbla mig sönder på det i min ensamhet. Jag har för lite kött på benen och jag försöker glupskt sluka i mig all föda jag kan få i form av information och erfarenhet för att göda mig själv. Tråkigt nog tycker jag att det går alldeles för segt men jag vet inte hur jag skulle kunna påskynda den läknings processen mer?

Dagen efter helgen

Hela helgen har det varit fullt upp, i lördags hann jag bara lägga mig ner på sängen en kvart. I fredags var vi bjudna på tre rätters middag hos en gammal klasskompis till mig. Det var till min ära för att fira min 25 års dag då de inte kunde komma. Det var högt över min förväntan, så fint de hade gjort det!! Tusen tack!

I lördags umgicks jag med H som var hemma över helgen. Länge sen hon och jag sågs en dag så där, ensamma också. Så jag saknat det! Jag hoppas vi kan göra om det igen när du kommer tillbaka till Örebro för din praktik! Blev jätte glad över det fina paketet jag fick! Så gulligt av dig att ha ordnat så fint!
På eftermiddagen/kvällen var det glögg-in i stallet (trädgårdsrum) här på gården. Svärföräldrarna hade ordnat det så mysigt och bjudit in bygdens grannar. Riktig julstämning var det med granris, ljus, pepparkakor och ångande glögg!
På kvällen åkte jag och M till E.U (hihi) och där bjöds de på super god mat och Robinson i soffan. Dagen kunde inte avslutats bättre!
Söndagen slappade jag hemma först sen fick vi middag hos mor och far. Skönt att slippa laga mat! Dock när vi kom hem på kvällen var jag så urpumpad på energi och uppskruvad av trötthet att jag drog igång och dammsög hela huset....

Ibland är det bara så himla knasigt hur min kropp fungerar. För, jag var verkligen totalt slutkörd men när jag är i det stadiet så funkar inte min hjärna alls. Jag kan vara enormt slut och ha väldigt ont men ändå så fattar jag inte att jag bara ska vila. Det går inte att beskriva med ord hur jag blir då. Jag fungerar inte som jag ska. En normal människa inser ganska snabbt att man inte ska springa ett maraton om man nyligen brutit ett ben. Det fattar inte jag när jag är slutkörd. Jag bara springer och springer och springer tills jag stupar för att jag blivit så fumlig på vägen. Ibland blir jag bara som ett duracell batteri, ni vet den där kaninen...


Var på vattengympan idag på G-vik. I isvaken... brrrr!! Jag har bestämt mig för att höra med min sjukgymnast om jag inte kan få komma till rehab istället på USÖ. Där de har varmvattenbassänger att träna i. Själva gympan på G-vik går bra men det är sakerna runt omkring som gör det lite mindre bra för mig. Så som kallt vatten vilket gör att jag spänner mig mer i nacke och axlar, ett stort badhus med mycket folk blir jobbigt för uppmärksamheten och utröttbarheten bla. Idag var det minst två högstadie klasser där, dvs en väldigt stor skara skrikande, tjoande och vilda pupertets tjejer i omklädningsrummet. Puh.. Sista stunden innan jag var helt påklädd och redo att kasta mig ut i kylan fick jag nästan panik av allt ljud. Det känns som att man får lock för öronen, det blir ett enda skrikande sorl av ljud som inte blir tystare av locket för öronen utan istället blir det bara mer och mer påträngande och tryckande.

Trycker i ögonen, dunkar i tinningarna och värken krampar i axlar och nacke. Det spänner från baksidan av öronen hela vägen ner och ut i axelpartiet. Armarna känns svaga och fumliga. Benen vill inte orka bära mig. Ryggen är svag som ett kokt spaghetti strå. Det här är vardagsmat för mig, konstiga är bara att ni aldrig kan se det på mig. Ibland önskar man att det syntes. Som att en stor neonskylt tändes och blinkade i pannan på mig. Roligt det skulle se ut!

Jag vill skriva om mötet idag men jag orkar inte nu. Kanske senare, fast jag har så mycket jag vill och behöver göra just nu. Värsta av allt är att jag blir stressad och då blir nästan ingenting gjort istället. Förr var lite stress bara bra för mig nu är det tack och adjö så fort stressen gör sig hörd. Minsta lilla viskning av Herr Stress och jag lägger av.