Fas ett, två och tre

Nee.. vaknar liten nu....?  Lyssnar... öronen blir spända och koncentrerade.. Hm, kanske sover han lite till. Hoppas! Jag är bortskämd just nu. Han har sovit i mer än en timme, en timme och en kvart för att vara exakt. Det brukar inte hända dagtid, i alla fall inte inomhus! Så jag känner mig bortskämd här där jag sitter och får blogga mitt på dagen med en kopp kaffe bredvid. Nästan fasligt trevligt, så fasligt att tanken om att sätta parvel i gungan om han vaknar, far genom huvudet (han gillar skarpt sin batteri drivna gunga jag använder vid nödfall när kroppen helt lagt av).

Så här efter att ha fått snooza en lite längre sammanhängande tid på dagen känner jag mig tillräckligt "pigg" för att orka blogga. Skoj!! Har ju så många dagar velat sätta mig och blogga av mig alla jobbiga tankar eller rinnande tårar men orken och tiden har liksom inte funnits.

En sak jag har kommit underfund med idag, tror jag.. Är att det mesta av mina tunga, jobbiga känslor (som de flesta andra mammor inte ens verkat ha snusat på) beror nog med största sannolikhet på min extrema utmattning och sömnbrist. Som bedragare av lyckan kommer den extrema värken på plats nummer två av tunga faktorer för psyket och det allmänna välbefinnandet.

Jag märker sån stor skillnad på mig själv när jag bara fått sova MIN sömn. En hel natt från tidig kväll till sen morgon, det gör sån enorm stor skillnad för mig att jag inte kan förstå att det riktigt kan vara sant! Alla behöver ju sömn så är det och det är i detta fall extremt svårt att förklara eller påvisa varför det
är extra viktigt för mig. Visst skulle jag kunna leta fram alla utrednings papper från öppenvårdsteamet och påvisa hur allt det kognitiva med minne, koncentration, uppmärksamhet och diverse andra smarta funktioner i hjärnan påverkas eller rent av slutar fungera vid överbelastning. Dvs när jag är för trött, vilket jag tyvärr allt för galet snabbt blir!


Ett litet exempel är faktiskt i helgen.. (Oj NU vaknar liten...!! Får skriva snabbt och kort och fortsätta mer en annan dag!!)

Vi var ute och åt med några nära vänner. Hade ordnat barnvakt så det var verkligen en mysig kväll. Det var första gången vi var iväg så och gjorde något. Det var välbehövligt ! MEN efter en sådan kväll var jag så slut och min kropp hade överpresterat i x antal timmar så när jag väl sjönk ner i sängen (hm... somnade liten om igen..?!! WOW!!)  kunde jag inte somna hur gärna jag och min kropp ens ville det. Det bara går inte. Jag låg och vred mig i sängen timme efter timme. Jag var uppe och vandrade runt, åt lite fil, spanade ut på alla grannarnas mörka hus, gosade lite med hunden osv. Ner i sängen igen och sen vrida och vända på sig. Att sen då kroppen värker av smärtan är ju inte en positiv bidragande faktor men det största är att min hjärna är helt enkelt för slut för att ens kunna söva sig själv. Den hittar liksom inte OFF knappen eller har man tur hittar den OFF men ON knappen har liksom tjorvat sig fast på något vis så även om man försöker slå av så sitter den fast...

Sådana kvällar och nätter får man sota för men ibland måste man ju få leva lite också och känna sig som sig själv. Även om jag för allt i världen skulle vilja känna mig som en mamma på heltid åt den sötaste lilla pojken jag sett. Om detta hade varit innan parvel kom så hade en kväll på stan varit krävande då med men nu är det ännu mera krävande. Så tids nog borde orken komma tillbaka så jag orkar lite mer och klarar av att umgås med vänner så som förr men just nu i livet får tyvärr vänner stå något steg tillbaka emellanåt. Allt för att jag ska orka tycka att livet är lite roligt! Kanske låter det hemskt att skriva så men lite så är det. Jag har så himla lite ork och kraft i min kropp just nu att jag har det så hett om öronen att bara orka med vår lilla son och livet här hemma så mycket ork till att skratta och älska livet, ja, det är lite mindre av den varan just nu. Men ramla inte av stolarna nu kära läsare för det är bara lite mindre och dvs att orden inte alls inte ens är där i närheten.

Bloggen var ju, när jag startade den för några år sedan, mitt sätt att lära mig vara ärlig mot omgivningen och säga som det är. Att sluta leva med ett på klistrat leende konstant, kunna säga att livet inte alltid är smärtfritt. Samt att få vänner, familj och bekanta att förstå lite mer om hur jag har det eller i alla fall valmöjligheten till att försöka förstå. Så lite känns detta som ett hopp tillbaka fast på ett positivt sätt. Här och nu har jag en liten son att ta hand om, se växa upp och lära mig hantera en helt ny livssituation med min kropp och dess speciella "krav". Det har inte varit lätt, Oh nej! och det kommer inte vara smärtfritt framöver heller. Det här är början på ett nytt liv. Fas tre i mitt liv skulle jag säga, fas ett var när jag kraschade totalt några år efter olyckan. Då jag gick in i väggen och bröt ihop totalt. Ungefär då bloggen startades, strax innan. Fas två var när jag började se ljuset igen, när jag fick lust att leta efter mitt nya Jag.

Så eftersom jag lärde mig i fas två att dosera, dvs att inte alltid pressa kroppen till max, kommer jag nu att sluta bloggningen för detta inlägg. Även om parvel fortfarande sover för ovanlighetens skull och jag skulle kunna låta fingrarna bokstavera ihop några till meningar och oviktiga tankar men nej. Jag lärde mig nått under den fasen och jag försöker hålla mig till det. (Även om "regler" är till för att brytas ibland...)

Kramar på er ! Och du som lämnade en kommentar på förra inlägget, som också har en nackskada. Tack snälla för den, det värmde och jag kommer kika in på din blogg emellanåt också. Eller rättare sagt när orken och tiden finns!! =)

En fredag

Så var det fredag nu igen. Fast kunde lika gärna varit typ onsdag, dagarna går ju lite ihop när tillvaron är så här.
Efter två väldigt sömnlösa nätter känner jag mig en smula ilsken måste jag säga.. Så jag hoppas jag inte fräser åt allt för många och allt för mycket.. Skärpning på mig! Och det är faktiskt inte parvel som gjort mina nätter ännu mer sömnlösa. Nix tvärtom, i förrgår kunde jag inte sova för värken var för extrem. Så då låg jag där och vred mig folk ilsken i sängen. Tur att mannen och liten sov så kunde jag muttra i fred i nattens mörker. Nu natten som var sov liten som en ängel måste jag säga. Efter en tjorvig kväll däckade han tillslut i min famn och sen sov han i nio timmar! Underbart! Så den presenten fick min man njuta av och det var så välbehövligt men en annan, ja ursch vad man känner sig negativ men jag var helt enkelt för trött för att kunna somna.

Idag har jag träffat en av mammorna ur föräldragruppen och hennes lilla son. Det var väldigt trevligt och mysigt med många skratt så det gav en lite energi. Sen att parvel var övertrött och då en hm.. smula upprorisk gjorde ju tyvärr att det blev lite tufft. Skönt är det då när man i alla fall är hemma hos någon som också har en liten och vet precis hur det kan vara.

Igår var jag och tränade mitt första pass med sjukgymnasten. Det var kul på ett sätt men trist på ett annat. Jag är ju lite den typen som lätt tröttnar på små övningar man ska göra på en boll eller krypa runt på golvet eller typ dra i ett gummiband. Jag vill bli svett! Jag vill ta ut mig totalt och känna träningsvärken i kroppen och hur endorfinerna sprutar i kroppen. Tja.. att jämföra det med mina nya övningar för att stärka min kropp så jag klarar av att ta hand om min son, hm.. ja det är skillnad i alla fall. Dock känns det ändå rätt roligt för jag är fast besluten om att kämpa på så gott jag bara kan nu. Jag VILL verkligen klara av detta och hålla i min träning så att tillvaron kan börja bli bättre sen. Så håll tummarna för mig och mina en smula trista övningar.

Nu är vi ute på landet hos svärisarna och ska få mumsa på deras grillade mat. Ibland vill man bara vara hemma när man mår så här risigt och är så himla trött. Dock emellanåt är det skönt att komma hit eller till mina föräldrar och bli serverade mat och lite avlastning med parvel.

Har sagt det förut och säger det igen. Det är tur man har familjen i samma stad! Det är ännu mera tur att man har en sån underbar familj omkring sig. Nu ska jag nog gå och vara lite social med dem...

Och ett STORT varmt och innerligt TACK till er som lämnat små kommentarer! Så roligt och så uppmuntrande att se att det finns folk som läser min skrot. =) Kram på er!!

Inte som man tänkt sig

Var ska jag börja? Har så mycket att skriva om.

Slutet av graviditeten var tuff för kroppen. Nog var de hela nio månaderna speciella men det var de sista två månaderna ungefär som var värst. Den extra tyngden gjorde sig starkt påmind genom ändrad hållning och mera värk. Nu, så här två månader efter att parvel kom till världen minns jag inte längre så mycket av graviditeten. Att jag hade en stor mage kan jag inte minnas hur det kändes enda som gör det verkligt är när jag ser ner på min mage nu... Slappt lite här och där..

Förlossningen tänker jag inte gå in på detaljer med här. Dels känns det för svårt för mig att skriva om den och dels tänker jag behålla en del privat. Känns bäst så. En blogg är ju trots allt en väldigt öppen plats. Det jag kan säga är att det var sju helsikes tufft och min kropp rasade samman totalt efteråt. Jag har knappt några minnen från de timmarna på förlossningen, tror det jag minns är det som M hjälpt mig minnas.

Vi var på BB i fem dygn, hade kunnat stanna längre men tillslut var längtan hem för stor. I bilen på vägen hem kom den känsliga bergochdalbanan igång med alla hormoner på riktigt! DET hade jag inte väntat mig, att det skulle vara så intensivt starkt och helt okontrollerbart. I alla fall för mig!

Dagarna på BB bestod av att hålla sig i sängen på rummet. M bodde där med mig. Det är som en dimma.. första dygnet/dygnen minns jag inte alls där. Hur jag mådde minns jag inte heller och tur är nog det. Det enda starka jag minns är lukten, sjukhus lukten.. och att det tog dagar innan jag ens kunde sitta upp i sängen med stöd utan att bli allt för snurrig. När vi väl kunde få ner mig i en rullstol fick mor och far föräldrar samt syskon äntligen komma på besök. Det var konstigt att visa upp något litet knyte som man inte ens förstod vart de kom ifrån..

Väl hemma bodde jag mest i en ny fåtölj vi i panik köpte på blocket. Då min kropp hade/har gått sönder totalt med hållning och muskler klarade jag inte av att sitta i soffan ens. Jag kunde ligga i soffan med kuddar och filtar här och var men att sitta upp utan något ordentligt stöd för hela ryggen samt det värsta, nacken, ja det var i princip omöjligt. Så en fåtölj med helt ryggstöd samt nackstöd kom hem redan andra dygnet hemma. Jag funderade skarpt samma dag som vi kom hem på eftermiddagen att (på något mirakulöst vis..) ta mig hem till mor och far och helt enkelt sno en av deras enormt sköna fåtöljer! Sån panik var det...

Dagarna gick, på nått konstigt vis passerade dem. Dimman var kvar än. Hormonerna gjorde mig galen av alla nya känslor. Gråt kunde komma när som helst för nått jag inte visste. Gick inte att förstå, bara så ledsen och uppgiven. Smärtan fanns där hela tiden, bråkade med en, boxade en i magen och gjorde så tårarna trängde upp i halsen. En dag i taget. Ett kliv i taget. Jag orkade INGENTING. Det var M´s bebis hela tiden, undantag när jag skulle försöka amma men även då var han med. Hjälpte mig palla upp med kuddar överallt så jag skulle klara av att hålla i parvel. Det var enormt svårt. Värken skrek i nacken och tårarna och paniken brände i kroppen. M fick massera mig samtidigt som jag försökte amma, för att jag ens skulle kunna hålla mig lugn. Efter alltför många tår och ångest fyllda försök gav jag upp..

Det är med en extremt stor sorg och uppgivenhet jag skriver det. Jag VILLE amma mitt barn. Ville att han skulle få det allra bästa. Hur jag än gjorde med sittande/liggande alla möjliga olika trix så fick vi inte till det. Min kropp klarade inte av det, allt på grund av nacken. Orkar inte dra alla detaljer om vad som hände sen men kort. Jag började pumpa, så han skulle få bröstmjölk i alla fall. Gick bra ett tag tills jag höll på att bryta ihop av en ny orsak, stressen. Den enorma stressen det då blev med att pumpa så ofta och att hinna med att vila och mata honom samt byta blöjor och diverse annat. Fick även mjölkstockning och det är något man inte önskar NÅGON. 40 graders feber och helt koma liknande tillstånd. M frågade om jag frös mycket när jag låg i soffan och skakade av frossa..... Ja det var inte trevligt! På några dagar gick det över.

M var hemma i tre veckor. När han sen skulle börja jobba var jag klart lite nervös. Hur skulle jag klara det nu? Alla peppade och sa det skulle gå bra. Inom mig hade jag nog något annat på känn men man måste ju försöka! Dag ett var väldigt tuff, dag två kan man väl mer eller mindre säga att jag nästan bröt ihop när mamma ringde och frågade hur det gick. Hon kom direkt...

Nu har det gått cirka åtta veckor sen parvel kom till världen. Jag klarar inte av att ta hand om honom helt själv. Min mamma är här två dagar i veckan och vissa andra dagar kommer andra och hjälper mig. När M kommer hem från jobbet blir det hans bebis i princip direkt. På nätterna är det väldigt väldigt mycket hans bebis också. Jag går ner och fixar mat i flaskan som sen M matar liten med samt byter blöja. Min kropp är så slut och sönder att jag inte vågar bära parvel på natten. Mina armar har helt lagt av då och jag är ännu svagare än på dagen. Därav, av säkerhets skäl, är det mest M´s bebis på natten. Så ALL heder åt min helt fantastiskt underbara man som bara är helt ofattbart stark i detta!

 Min kropp vill jag lämna in på återköp och plocka ut en helt ny underbart stark och frisk kropp. Värken är uppe i skyarna allt för ofta och utmattningen är TOTAL. Känslorna får jag tala om en annan dag för nu börjar liten gny i sängen. Ja att det skulle bli tufft visste jag någonstans. Fast HUR tufft kunde jag aldrig föreställa mig. Ville det inte heller för då hade jag nog aldrig velat skaffa barn. Så tur är att man inte kan se in i framtiden för då kan man i alla fall måla upp en egen bild och försöka leva efter den. För efter regn kommer solsken säger man ju... jag längtar efter solstrålar nu!