Bloggen har sovit i över ett år nu, inte haft någon lust att skriva om mitt gnäll. Har varit så långt ifrån mig själv att jag inte kännt inspiration eller ens behov av att skriva av mig. Det är ovanligt. Har varit så ledsen och känt sån stor hopplöshet på insidan under en lång tid. Vi, jag visste att det skulle bli tufft med barn nummer två. Det var tufft med barn nummer ett. Jag skulle dock göra samma val igen.
Så mycket jag skulle kunna skriva nu, försöka uppdatera er om allt. Få er med på banan igen men det känns nästan konstigt, som att stå och prata i sin ensamhet. Den här bloggen är ingen stor blogg och när jag skapade den var det i början av en ny resa i ett av mina kapitel i livet. Då när jag kraschat som utbränd, behövde lära mig att lyssna på mig själv OCH att vara ärlig mot min omgivning. Inte bara bita ihop. Då kom bloggen, som ett verktyg för att nå ut och förklara hur det kanske egentligen låg till, när jag inte orkade eller hade orden på tungan att förklara för er när ni frågade. Det har alltid varit lättare att skriva. Så än idag, med undantaget att de senaste året, lite drygt, inte alls varit så. Fast då har jag inte heller haft något att säga, jag har letat och sökt förtvivlat efter vissa svar själv på insidan. På utsidan var det mest bara gnäll och stön. Så var det med det, nu är jag här. Sitter vid köksbordet, varit på första gymnastikpasset med min son. Helt otroligt bara det! I två aspekter, att han har blivit så stor, men också att jag orkade med det själv. En lyckokänsla som pirrar än i min kropp trots att sonen sen en stund sedan redan ligger och sover, diskmaskinen igång och kvällsbelysningen tänd.
Detta underbara pirr. Välkommen tillbaka! Du underbara känsla. Livet. Lev det!
Räcker för idag, jag testar på lite. Klurar om bloggen ska få vakna...? Här eller på en ny plats? Alls eller inte? Just denna blogg känns så gammal.. växt ifrån den lite men samtidigt bär den på en historia som jag ändå har tagit mig dit jag är idag.
