Redan tisdag!

Hade tänkt blogga igår och berätta om arbetsträningen och helgen men ack så trött jag var.

Igår hade jag en helt ledig dag och det var hur skönt som helst. Välbehövligt skulle jag också säga! Jag passade på att sova lite längre, äta frukost i den takt jag kände för. Sega mig ut på en lagom morgon promenad och sedan flöt dagen på i samma tempo. Jag hade lite mys stund för mig själv när jag pysslade ihop en liten höst dekoration till ytterdörren. Så här blev den..



Det är ganska påfrestande att göra sånna här saker men jag tycker det är så roligt! Så för själen och sinnet är det bara bra. Jag passade dock på att sprida ut mitt pyssel på över hela dagen så det gick rätt bra.

Effektiv som man måste vara så mailade jag lite där emellan. Bland annat fram och tillbaka med advokaten och försäkringskassan m.m.


Arbetsträningen eller praktiken i fredags gick bra! Jag lyckades intala min kropp att det bara var roligt att gå dit så jag var inte speciellt nervös. Vilket var super skönt! Sen att alla var så himla trevliga gjorde ju saken ännu bättre. Jag var där i två timmar, mellan tio och tolv. Effektiv tid vet jag inte för jag tog rätt många pauser och satt och viftade på fötterna och spanade runt.

Jag skulle sortera en del papper och första momentet gick bra. Det var enkelt men sen.. när jag skulle sortera in en del av alla dessa papper i pärmar. Ja då blev det genast svårare. För jag skulle sortera in dem efter siffror. Tex 18217982, och 18823742.... Ja just.

Det är svårt att växla uppmärksamheten mellan två saker så snabbt och mycket. Jag var dels tvungen att ha koll på papprena som satt i pärmen och dels de jag redan hade sorterat ut på bordet. Livrädd som jag är för att göra fel, i alla fall när det gäller att sortera in papper i fel pärm.. , så var jag över noggrann vilket resulterade i en skyffel rejäl huvudvärk. Nackvärken stegrade också under timmarna där. Jag satt mest och tittade neråt vilket inte är en höjdare. Jag tänker dock att detta var första gången jag var där och en hel del av mina känningar kan nog bero på nervositet och annat sådant. Hur som helst så var det en glad person som cyklade därifrån runt tjugo i tolv en fredags förmiddag. Jag log.

Att jag sen det första jag gjorde när jag kom hem var att lägga mig i soffan och sova en stund. Ja, det känns liksom helt okej! Ni ska dock veta att det var en rätt slut Petra som däckade där. Jag längtar dock till fredag igen..

Nu måste jag ta och göra mig färdig för mitt samtal på St.Lukas.

Efter det ska pappa och jag åka och köpa det sista som saknas för att få vårat staket runt gården färdigt!! Jiiiippiiieee!!! Jag är SÅ glad att vi snart kan ha Zimbis lös i trädgården!


Och.. PS. Allt med f.bolag och advokaten är kvävande och jag orkar inte skriva om det nu. Det kommer nämnas så småningom. När jag har ork till att ta in det själv. Just nu förnekar jag det mest... I brist på ork och i överflöd av ledsamhet.

I medicinernas värld

Just nu sitter jag och känner mig rätt groggy. Värken är elak nu när hösten stormar fram. Jag glömmer varje år hur mycket det påverkar mig. Även fast jag helst vill leva utan att ta piller så tackar jag Gud för att dom finns ibland.

Jag hade tänkt berätta igår om mina två timmar på arbetsträningen men det hann jag visst inte med. Nu känner jag mig tyvärr för snurrig i kolan för att ge det en värdig chans. Så det får bli en annan dag. Dock snart för jag vill gärna berätta!

Igår kväll var det familjemys på Manillagatan med en riktig skaldjursafton! Jag älskar att äta skaldjur med min familj för vi är alla fyra lika förtjusta i det! Så tusen tusen tack mor och far för en riktigt urmysig kväll! Jag hade längtat efter det.

Tidigare idag var det dop för Dahlström och Swanhmärkts lilla dotter. Min lilla groda! Hon är så söt så förstå mig rätt, det är Absolut Inte någon ful groda jag liknar henne vid. Utan den sötaste charmigaste lilla grodan jag vet! Hoppas på många år tillammans med Dig och dina föräldrar.

Nu ska jag snart ta och kila över till grannarna (ena duon av mina vänner bor endast tre minuter bort, bakom min grannes hus... så jag räknar dem som grannar också..). Där blir det middags mys och filmkväll. Alldeles lagom, eller ja, det känns en aning tufft men äta bör man och det är roligare med sällskap. M ska ut på stadens gator och äta med ett gäng gamla klasskompisar.

Nix nu är det bra för idag! Vettigare än så här blir det inte. Inte roligare heller. Hoppas ni överlever några sådana här tradiga inlägg emellanåt. Livet är ju inte alltid en fest!

Jag överlevde!

Tjohoo! Tag fram champangen!! Här ska firas!!

Hjärnan lyckades övertala magen att det inte är farligt att ta ett steg fram i främmande miljö. Jag kan ju faktiskt lyckas den här gången!!?! Att kanske för första gången på många år lyckas med något.

Det här är stort för mig. Kanske gör jag det större än vad det är genom att sitta här och lyssna på låtar som gör att drömmarna svävar iväg? Men vad härligt det är att drömma igen. Så länge sen sist. Fast det är en väldigt kort dröm. Den handlar bara om fredag förmiddag än så länge.. *skratt*

Imorgon mellan tio och tolv ska jag vara på NBA (Peab) kontoret och arbetsträna/praktisera. Det är ett byggföretag för er som inte vet och min svärfar jobbar där, liksom min svåger. Jag ska vara hos damerna i receptionen. Ska bli så spännande! Men jag är livrädd för hur det ska gå.. ursch, nu knöt sig magen igen. Känslorna är starkare än tankarna ibland.

Nu måste jag jaga vidare på handläggare på FK, arbetsförmedlingen och arbetsterapueften. Mycket pappers fix som vanligt.... Längtar till den delen av livet när jag slipper allt sådant! Gud vad skönt det ska bli.

Fast först måste jag göra något som jag skjutit upp sen jag loggade in på mailen idag. Läsa ett brev från advokaten. Han har visst fått något svar från försäkringsbolaget... Klumpen i magen blev genast större och ögonen tårades. Är det dags igen? snälla.. jag vill inte...

Två olika språk

Jag har kommit fram till att min kropp talar två olika språk flytande.

Vi har det magiska och det hjärniska.

Magiskan säger; Hjälp! Ursch.. OoooOooooOOooh vad läskigt det här är! Att presentera sig på en praktikplats för någon.. doooh.. jag tror jag snubblar dubbelvikt ihop av nervositet.. kan ingen annan gå dit? måste jag..? tänk om jag glömmer vad jag heter..? eller om jag inte förstår vad de säger? Ooh.. jag kanske svammlar fram en massa konstigt nonsens och de tror att jag verkligen är dum i huvudet.. huu!


Hjärniskan säger; Men haaallååå!?! Är du knäpp eller är du knäppast? Vad fånig du är! Sluta upp med allt trams, det där är bara löjligt. Vet du inte hur bra du är? Vet du inte att du Alltid presterar bra när du väl gör något seriöst? Att ingen någonsin har märkt något extra skumt med dig?! Det är ju bara sååå onödigt att gå och oroa sig för sådant som egentligen är hur lätt som helst! Typ bara att spatsera in där och säga "Hej! Det är jag som är Petra!". Resten kommer lika lätt som du andas! Capice?!



Som sagt. Min kropp talar två olika språk och jag försöker få dem att förstå varandra. Magen och Hjärnan. Önska mig lycka till! Idag ska jag gå till praktikplatsen och säga hej.. för er som missat det.

Höstkänningar i nacken

Så var det höst igen och det med stormsteg. Iförmiddags höll jag på att blåsa ur led när jag var ute och gick med Zimbis i regn rusket. Det är mysigt med höst för då kan man krypa in i filten i soffan och tända en massa ljus. Det är mera okej att lägga sig i soffan runt halv åtta snåret när det är mörkt ute. Men...

Det stora bekymmret för mig varje höst är att värken alltid ökar. Det spelar ingen roll hur jag klär mig för den råa kylan letar sig ändå alltid in i nacken och lederna där. Dagar då det blåser ute är värre än andra även om det lugna dagar ändå kan vara besvärligt.

Man brukar ju säga att det inte finns några dåliga väder bara dåliga kläder. Tyvärr har jag inte hittat något optimalt klädesplagg eller sätt för höstens och vinterns väderomslag. Jag har testat med nackkragar i olika former och varianter, vindtäta jackor, halsdukar och polotröjor. Kruxet är att man inte kan ha på sig för mycket för då blir jag bara stel vilket också gör saken värre med värken.

Så är det någon som har ett tips så kan ni ju slänga med det i en kommentar!


För övrigt har jag varit på St. Lukas idag och lite senare ska jag gå och klippa luggen och få ögonbrynen plockade. Har svårt att göra det själv för att jag orkar inte hålla upp armarna så länge och det är ingen snäll position för min nacke.

Annars börjar det närma sig en praktikplats tror jag minsann... Ska berätta mera om det snart. Måste bara komma över vissa, för mig, stora steg först så jag känner mig lugnare och tryggare i hur det kommer att bli. Just nu är jag mest väldigt nervös i mag gropen över allt detta... Det var så länge sen sist..!!!

Efter ännu en helg är det ännu en måndag. Jag är så glad att denna vecka inte alls är lika fullbokad som de alla andra har varit på sista tiden. Det som är skillnad denna vecka är att jag inte har någon akupuntur alls, hon är på kurs. Så jag jublar faktiskt för jag har kännt att det varit för mycket att ha saker inbokade varje dag i veckan och helgen.

Så denna vecka har endast två saker inbokade och det är;

Måndag - Öppenvårdsteamet med arbetsterapueften.

Tisdag - St. Lukas


Resten av veckan är tom än så länge men det finns att göra ändå. På lördag är det dop och innan dess ska jag ha köpt en liten present. Sen bör jag försöka rädda några av mina växter eller helt enkelt slänga ut dem och köpa några nya...

Nu ska jag gå ner och värma lite lunch sen blir det en snooze på soffan innan jag ska cykla till USÖ på mitt möte/samtal.

Bättre uppdatering kommer när jag kvicknat till lite mera.

Äntligen fredag

Puh! Gud så skönt att det äntligen är fredag! Jag har ända sedan i onsdags trott att det är fredag. I onsdags var jag verkligen bombsäker på det och la därför upp mina planer efter fredags måttet så i vissa fall kan det ha blivit lite tokigt.

Så idag är det verkligen fredag! Det har jag fått konstaterat så nu är jag hundra procent säker och min kropp jublar! Det ska bli så skönt att min älskade sambo är hemma om dagarna och att vi plötsligt blir två som kan ta hand om vårat vilddjur. (Plus allt annat..).

Jag känner mig fortfarande sönder krossad av en ångvält. Nacken är inte snäll och huvudvärken trycker som en gammal tekokare innan den tjuter i höganskri.

Syster ville gå på stan idag och det hade varit såå mysigt! Jag har grubblat fram och tillbaka här hemma men eftersom jag inte alls kan komma på vad som är bäst för mig och vad jag vill. Har jag helt enkelt fått inse att jag måste stanna hemma. Det är super trist men ibland måste man säga Nej. Vilket jag verkligen är urdålig på! Så nu känner jag mig duktig fast.. dagen är inte slut än så jag är lite nervös för mig själv att jag ska lyckas dra igång med något för stort i alla fall.

Ibland blir det lätt så när man i utgångsläget redan är för slut. För då fungerar inte min hjärna och all logik är borta. Hoppsan! Kan det blir då när jag två timmar senare undrar varför jag ens började med att rensa garderoben tex... Lurigt värre!

Men nu ska jag gå ner och lägga mig i soffan och zappa tills jag hittar något hyffsat spännande. Brukar mest vara tragiska serier på dagarna på tv så det är motvilligt jag sätter på boxen och lägger mig i soffhörnet. Men ibland har man inget val. Som idag.

Ikväll är det middag hos M´s mormor och morfar så jag behöver ladda alla batterier jag kan. Dock är det hål i alla så det är svårt. Silvertejp någon?

En smula lättare. Lika många smulor trött. Obestämbart många smulor trötthet, huvudvärk och nackvärk.

En del saker börja falla på plats eller åtminstone luta åt det håll jag önskar. Så jag håller andan ett litet tag till och hoppas att jag nästa vecka kanske kan andas ut lite mer.

Kanske låter som mumboo jumboo allt för er men ibland finns det inga klokare ord att beskriva tillvaron med. Speciellt inte när jag inte alls har koll på det själv.


Tack underbara Mamma för att du alltid orkar. ALLTID ställer upp och undersöker och ordnar.

Nu tillbaka till soffan där jag spenderat största delen av dagen idag. En kopp kaffe på kvällen och lite smärtlindring på dagen gör att jag i alla fall inte mår lika hemskt som igår eller tidigare idag.


(Jag ska gå och drömma om en vecka på Loka Brunn med massage, fotbehandlingar och ansiktsmasker med gurka. Om varma bassänger och bastu bad som letar sig ända in i själen. Om harmoni med gula höstlöv och stillhet som lugnet där kan ge... Ja, drömma ska jag göra..!)

Kväll

Andas in, andas ut. Det tar stopp. Ett varmt bad. Andas in, andas ut. Det tar stopp.

Jag är så ofantligt trött men jag kan inte slappna av. Kroppen är i virr varr och tankar flyger och far. Klumpen i magen är stor och det är svårt att andas. Väntar på att ett piller ska hjälpa kroppens muskler att varva ner. Paniken är nära men utåt är jag bara lugn.

Skulle vara roligt och säkert väldigt frigörande att kasta en hel hög med tallrikar i väggen. Fast jag finner ingen logik med att testa det så jag låter de vita porslins tallrikarna vara kvar i skåpet.


Min handläggare på FK är den segaste jag mött. Har haft väldigt bra handläggare där ända fram till att jag fick aktivitetsersättning. Då fick jag den segaste och tröttaste handläggaren av dem alla. En dam med vitt hår, glasögon och ett leende som är segare än en snigel att korsa en väg. Efter en lång väntan och ett påtryckande telefonsamtal från min mor idag fick jag så äntligen svar på i alla fall en del av de frågor jag ställt. (Andra hade hon trots sin långa svars tid inte kommit till sans med att ta reda på.. det skulle hon återkomma med.. när då undrar jag..)

En av mina frågor löd så här; Jag undrar om det finns någon chans att få en ny aktivitetsersättnings period godkänd eller om det blivit
svårare i och med alla nya regler? Eller är det fortfarande som du sa att det är lättare att få det godkänt
när man redan är "inne i systemet" ?

och till svar fick jag; Chans finns det alltid men det har blivit mycket svårare beroende på de nya reglerna. Det har tidigare varit lättare att få det godkänt om man haft ersättning tidigare. Så är det inte numera. Klarar man ett anpassat arbete eller arbete på Samhall har man inte rätt att få fortsättning. Grunden är att funktionsnedsättningen skall nedsätta arbetsförmågan och bero på sjukdom och inte bero på andra besvär som sociala eller kognitiva bekymmer.



Då undrar man ju hur man ska tolka det exakt. Om arbetsförmågan är nedsatt pga en skada då? Eller om en skada har gett bestående kognitiva skador, ska inte de räknas som en fuktionsnedsättning då? Är det bara en sjukdom (eller EVENTUELL skada) som kan göra att arbetsförmågan hos en individ är nedsatt?


Nu ska jag surfa runt på lite andra bloggar och försöka drömma mig in i en annan värld ett tag. Där jag är kry som en citron!


PS. Det var som väntat väldigt trevligt att ha smärtisarna här. En del glada nyheter värmde stort och en del hemska historier väckte rysningarna till liv. Jag hade dock en hund som var odresserad och allmänt inte lik sig själv. Vilket inte bättrade på matte och vovves relation, då matte är och har varit ett bra tag, väldigt utmattad över att vara hundägare.. Detta är inte hundens fel utan det är bristen på ork hos matte som tyvärr visar sig i en olydig hund. Vilket gör det hela 100 gånger värre att vara hundägare..

Varför kan inte de som bestämmer alla sjukregler, bestämma en sak som jag vet att så många önskar..

Varför kan det inte få finnas en myndighet eller instans som är till för endast handläggning av oss sjuka eller skadade?

En plats dit man kommer som skadad/sjuk med sitt läkarintyg i handen och ber om hjälp. Där du får en personlig handläggare som sedan tillsammans med Dig reder ut ditt fall. Vem du ska vända dig till om du har ett diskbråck som behöver behandlas. Vem som är ansvarig för att ge dig ersättning. Vem som kan hjälpa dig med personliga hjälpmedel osv.

Ett ställe där du får en kontakt som sedan kommer att följa dig genom hela din sjukdomstid. Från start till målet som så pass återställd som det går! En handläggare som kan sköta ALL kontakt med försäkringskassans handläggare, arbetsförmedlingen, praktikplatser, sjukgymnaster, arbetsterapuefter, försäkringsbolag och arbetsgivare med flera. Någon som kan dra det tunga strået till stacken med allt papper jobb och alla undersökningar om rätt till ditten och datten. Så att DU som skadad kan lägga all den fjuttiga energin och kraften DU har på att bli FRISK. INGET annat!

Varför kan det inte vara så??

(Mamma är säkert inte förvånad att jag skriver ett sådant inlägg nu.. men..)

Det är så mycket saker som tar upp min lilla kraft att jag helt glömmer bort mig själv. Det finns ingen som helst energi till att tänka på mig själv kvar. För allt går åt till stressen över tillvaron och frågorna om hösten och nästa år. Det snurrar bara runt runt runt och jag har svårt att andas igen. Det är så där kvävande och jag blir helt yr.

Om jag ändå hade haft en personlig handläggare som visste allt, och hade koll på alla dessa regler och ändringar så skulle man kunna andas ut lite. Tror jag i alla fall.


Samtidigt som denna storm rasar så känns det som att regnet lyckas piska sig in på andra ställen också. Eller så är det bara jag som hamnat i en negativ syn och bara ser de saker jag vill se.. Jag vet inte.. men de flesta av mina växter här hemma har börjat vissna ihop. Misstänker att det kan bero på en säck dålig jord jag hade fått... Mitt hår är inte så som jag ville att det skulle vara efter ett besök hos frisören... Min hy har hamnat i en tonårsperiod och gör egna uppror... Bilen måste in på service... Datorn och modemet lyckas alltid krångla när jag väl sitter här, inte när M sitter här... Jaa, vad är det mer..?

Ett dussin till med saker som har falerat eller så men visst är det så att olyckor sällan kommer ensamma? Så jag räknar kallt med att efter denna pärs så ska jag ha haft mitt för en stund.

Så jag vet att jag gnäller och klagar och måtte låta som en riktigt sur kärring men just nu är jag tyvärr en smula sur. Så vi får hoppas att eftermiddagen skiner upp då smärtisarna kommer! Dom kan nog ha en eller flera historier på lager som knäcker mina. Tillsammans kan vi skratta åt det och le men det är endast med dem jag kan göra det. Med någon annan blir det fel, någon som inte varit i våran sits.

100 % Heltid

Full fart non stop. Jahapp.. vet inte riktigt vad jag ska skriva. Känner mig lite ur form, huvudvärken trycker och ögonen värker. Gud vad skönt det är att det regnar idag!

Ibland tycker jag faktiskt det, när man inte måste vara ute och ränna omkring. Utan man kan mysa inne med välbehag när regnet smattrar mot rutorna. Fast jag har varit iväg två gånger redan idag..

Veckan började med äppel och plommon plock tillsammans med mor. Jag har haft och har sån ångest över att vi har så mycket frukt i våran trädgård att jag måste plocka allt... Känner mig som en riktig Slösa om plommen bara ska ramla ner och ligga och ruttna på marken.. Ibland har man väl lite väl höga krav?

På måndagen hann jag även med akupunktur. Det var femte gången och än känner jag ingenting alls men det är först runt just femte till sjätte gången de kan börja hända saker så vi får vänta och se. Jisses vad ont det gjorde dock när hon stack mig i armarna!! Fy.. jag kände mig förlamad varje gång hon petade på nålarna i armarna. Konstigt det där!


Idag har jag varit på St. Lukas och vi fortsatte prata om olyckan. Filosoferade och grubblade, vred och vände. Frågade och lyssnade, tänkte och kände. Det är spännande att gå igenom olyckan i detalj, minns aldrig att jag gjort det. Förutom dagen efter då vi alla vänner samlades hemma hos en av oss. Åt varma mackor och disskuterade vårat äventyr kvällen innan. Fast inte ens då minns jag att vi gick igenom olyckstillfället så noga som nu.

Jag minns väldigt mycket av själva olyckan, små och stora detaljer, men från ett ögonblick till ett annat blev det becksvart och dödstyst och jag minns ingenting ALLS. Inga syner eller känslor eller ljud alls, går att framkalla från stunden vi gled ner i diket och voltade runt. Det är som om jag inte ens excisterade i den stunden så ofattbart är det! Hela olyckan är fortfarande som i en bubbla bevarad inom mig. Jag kan utan problem prata om den och tänka på den, i början var det tufft men nu är det inget som direkt berör mig så pass att jag börjar gråta eller får ont i magen.

Men min kropp har vissa fysiska minnen som kastar sig över mig ibland. Utan att jag ens förstår dem själv. Som att sitta bak i en bil utan fyra dörrar. Att åka där bak får mig alltid att må dåligt, jag känner mig instängd och kvävd. Får lätt panik känslor och blir yr. Som att tumla runt i mörker.. Hur logiskt det än är har jag inte riktigt på fullt allvar fattat att det kan bero på att jag just kastades runt i ett mörker när vi voltade. Det minns dock min kropp, så eftersom min hjärna inte minns det måste min kropp påminna mig om att en fara kan vara på väg. Därav min reaktion. Samma om jag åker med någon och denne kör för nära dikeskanten. Då, kan jag, eller min kropp, utan förvarning ge i från sig ett litet skrik och varenda muskel i mig blir stel som stål.

Snacka om att kroppen är bra på sitt försvar. För den försvarar en även fast man inte alltid vet om det själv. Spännande!


Ikväll ska vi till ett annat Lillån par, eller rättare sagt familjen! i Lillån! Jag och M står för vardagsmaten ikväll och jag tänkte bjuda dem på en fisk och räksoppa i deras egna hem. Blir härligt att ses för det var ett tag sen nu och vi alla har en hel del att lätta våra liv och tankar med!

Imorgon, onsdag, kommer smärtisarna hit! ÄNTLIGEN SKA VI SES!!! Smärtisarna är alltså den bunt med härliga damer jag gick min smärthanteringskurs ihop med på USÖ för hm... två? år sen. De är ett gäng på tre damer som jag bara håller såå varmt om hjärtat mitt. Vi vet hur det är, man förstår hur det är, man känner hur det är.. Livet är inte alltid lätt men vi vet att man kan leva ändå! Längtar tills imorgon!!

Torsdag kommer att spenderas med akupunktur kl. 10.00 på förmiddagen och sedan tar vi dagen som den kommer. I alla fall än så länge. Kalendern har alltid en tendens att fylla på sig själv under veckan som går. Måndagen - rätt så okej kalender, lagom att göra. Tisdag - Alltid lite mer som tillkommit.. Onsdag- Hjälp?!


På fredag är det middag hos M´s mormor och morfar. Gissar att hela släkten kommer. Dom är härliga och glada och jag blir jämt så trött.. =) På lördag är det 25 års galej för min bästaste miss U. Även i lördags var det 25års galej för en annan kär vän!

Så ja... kalasen går hand i hand och veckorna bara fylls på av möten, träffar och vardags liv. Jag lever i ett 100 % Heltids liv.

Och så var det igång igen..

Då var allt som vanligt igen. Hösten är här och med den alla måsten. Allt har verkligen en förmåga att rasa över en samtidigt. Jag förstår inte hur? Antar att ni känner igen er..

Allt liksom lyckas komma på en gång. Allt sånt där man bara måste göra fast som inte är något roligt eller lätt. Krångel och undersökningar och fix och trix i mängder.

Mmm, nu är det tungt igen. Kanske för att jag känner hur hela min framtid står och hänger på mina axlar. Hoppandes och skuttandes av iver och en så innerlig önskan men ändå så fega och blyga att de kan blåsa omkull med vinden. Jag saknar modet, tapperheten och en rejäl skopa självförtroende.

Idag träffade jag äntligen arbetsterapueften efter sommaren och det kändes bra till en början. Jag har längtat efter vårat möte för jag har haft så mycket tankar men när jag satt där kände jag bara hur magen knöt sig mer och mer, hur tårarna började trycka på och hur svårt det blev att andas emellanåt. F-n också..! Då var all stress, press och ångest tillbaka...

Det känns som att jag måste springa in i ett rum fast jag vet att det rasar den vildaste av eldar där inne. Som att myndigheter står och knuffar en i ryggen och viskar; Gå in du.. det är ingen fara.. Fast dom inte har en aning om hur ont det kommer att göra för de har aldrig ens lekt med elden.

Jag måste undersöka vad jag ska söka för ersättning (ny aktivitetsersättning eller sjukskriven), om jag har rätt till någon ny efter att min aktivitetsersättning går ut vid nyår och vilken. Måste söka senast den 15 oktober, i alla fall om jag söker aktivitetsersättning. Innan dess ska jag ha hittat en praktikplats, fixat papper om det, helst säkert vara igång. Kollat upp om min "gamla" läkare på smärtrehab fortfarande räknas som min läkare även om jag inte är sjukskriven längre (är skilland på att vara sjukskriven och ha ak.ersättning, fick inte vara sjukskriven mer i och med de nya reglerna). Höra om han kan skriva ett nytt intyg åt mig, till vilken part det än nu kan tänkas bli. Be att han ställer mig först i kön och skriver det snarast om jag ska söka ak.ersättning eftersom det förra gången tog flera veckor, om jag inte minns det fel var det månader..

Samtidigt ligger allt med försäkringsbolag och trafikskadenämnden och sprider oro längst där inne i själen. Väntar på den dagen de svarar på min advokats brev och begäran. Vad ska de svara nu? Vad kommer de att förvränga nu? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer det bli heta förhandlingar i höst, är det döläge i flera månader till? Kommer jag äntligen få någon ersättning..? Kommer de blå neka och vara omänskliga igen..?


Så mycket tankar och känslor.


Mitt personliga projekt och min innerliga dröm känns också stressande. Jag vill ju!! Varför orkar jag bara inte? Eller varför vågar jag inte? Jag vet inte riktigt vilket det är men det är nog en blandning av båda. Önskar att jag var en driven entreprenör! Med huvudet på spiken jämt!


Samtalet på St. Lukas i tisdags gick bra men vi hann inte färdigt så jag får återkomma till det efter nästa terapi tillfälle som är nästa tisdag igen.

En bra start på dagen!

Vaknade innan väckarklockan ringde ( det gör jag alltid men idag vaknade jag extra tidigt..) drog upp rullgardinen och kröp tillbaka ner i sängen. Tung som bly är jag då och det är det bästa som finns att krypa ner i sängen igen och låta sol ljuset väcka mina små trötta ögon. Sen masar man sig upp, sticker ner fötterna i den mjuka och lena heltäckningsmattan. På med morgonrocken och mys tofflorna. Ut i hallen där Zimba segt sträcker ut sig i full längd och gäspar medan han ålar ner sig för soffan. Han lunkar alltid fram och ramlar ihop i en hög på mina fötter och vill bli morgon gosad. Så där, precis ett steg utanför sovrumsdörren, hälsar vi alltid varandra god morgon, jag och han. Sen går vi ner tillsammans och jag äter frukost medans han ligger och halvsover på någon matta någonstans. Sen är det hans frukost stund och efter det borstar jag tänderna medan han tittar på och väntar på den magiska signalen.

Signalen som betyder att "Nu ska vi gå ut!", den prasslar igång när jag tar fram mina bruna, nu mera lite vitfläckiga av målarfärg, byxor. Då vet han att det är dags!

Så var det även idag och solen sken så våran morgon promenad värmde gott! För både honom och mig. Nu ska jag ta och byta om från mina slitna promenad byxor till något lite mera stilrent för att sedan såsmåningom åka in mot staden.

Så mycket roligt...

Det händer så mycket roligt nu för tiden som man så gärna vill vara med på! Det är så himla svårt att tacka nej eller avstå för att jag borde vara hemma och vila. Eller bara vara hemma och helt enkelt göra något annat som inte tar lika mycket kraft och energi som att ja.. gå på kräftskiva, ha tjejkvällar eller hänga med på släktmiddagar ( ja det har varit lite av varje på sistone..).

Man vill ju så gärna vara med och när jag väl har järnet i elden är det svårt att få det att svalna. Jag ångar bara på tills elden helt enkelt har slocknat helt. Att det ska vara så fruktansvärt svårt att avstå från saker även fast jag känner hur trött jag är. Fast... *funderar* det är kanske detta som är livet ändå?

Jag har lärt mig så oehört mycket på denna resa, resan som nog aldrig tar slut. Kanske kommer jag alltid att känna så här? Så kanske är lika bra att sluta fundera på det och acceptera det som det är. Att det är så här det kommer att kännas. Att jag vid varje förfrågan om något evenemang tänker tanken "jag borde nog inte men...".

Kanske är det så det är och kommer nu att vara. Då må det vara så men det är onekeligen väldigt svårt att veta om det är rätt eller fel.


Veckorna bara flyger förbi och jag blir så stressad av det!! Det har varit fullt upp varenda helg nu ett tag och de kommande är också bokade redan. Förra veckan var too much och min kropp sa som bekant direkt ifrån genom att bli krasslig. Så därför avbokade jag akupunkturen men eftersom stressen redan hade infunnit sig på söndags eftermiddagen, över den nalkande veckans alla möten, spelade det ingen roll att jag avbokade möten sen. Skadan var redan skedd. Nått jag lärt mig igen!

Så nu kanske jag har brännt mig tillräckligt många gånger för att vid nästa gång veta att jag INTE kan, bör eller ska boka in en full vecka. Det GÅR bara inte för min kropp. Kanske därför jag är hemma? (Ibland glömmer man hur lite man klarar... och det svider lika hårt varje gång jag blir påminnd om det.. när kroppen strejkar..).

Nu ska jag försöka varva ner efter en kväll med taco mys med gamla högstadie vänner!


Imorgon är en ny dag med två möten inbokade. Tyvärr lite för tajt men ibland kan man inte styra över andras scheman.

11.15 St. Lukas - Jag ska för första gången gå igenom själva olyckan i den noggrannaste minnesbild jag kan frammana. Försöka se och minnas detaljer jag inte visste om att min hjärna och framför allt kropp lagrat. Jag har en del katastrof tankar som bråkar med mig och vad det är får jag berätta om i nästa inlägg..

12.30 Akupunktur

Nu blir det nervarvning med släckta lampor, mys tofflor och eventuellt en kopp kvällsro Te.

onsdag

Igår fick jag avboka akupunkturen för min kropp har fått någon mystisk åkomma. Känner mig nästan lite sjuk men mest extra seg (hur man nu kan bli det..) och en hals som bara blir värre och värre. Började med lite halsbränna och nu gör det ont och det är tungt att andas. Sen kommer sånna där mes hostar ibland också, ni vet när man bara måste hosta för det kliar så förbannat men det händer inget mer än att du hostar lite fånigt..

Idag cyklade jag och Zimba till veterinären. Vi tog det väldigt lugnt och det var skönt för både matte och hund. Efter ett litet blodprov fick vi cykla hem igen och nu ska vi vänta på svar och se om vissa antikroppar har bildats så att Zimba har ett bättre skydd mot rabies och därmed får ut ett pass.

Jag fick för någon dag sedan en kallelse till arbetsterapueften, nästa vecka var det. Så det känns väldigt skönt att äntligen få komma dit igen. Det är liksom där vi tillsammans kan bygga upp mig efter den nya livsstilen. Har så mycket frågor och tankar nu efter sommaren och med allt som ska hända i höst så längtar dit!
Känns som att mycket kan vara i startgroparna och jag känner mig stressad att komma igång med en del av det.

Nu ska jag kila ner och göra lite mat strax. Så att det finns färdigt när M kommer hem. Sen ska vi fara iväg och fixa lite saker till huset, en takstege ska inskaffas och vi ska välja kamin eller i alla fall undersöka lite närmare på de vi har sett.

För övrigt kan jag rekommendera Icas Billiga veckan! Super bra grej! Gå in på hemsidan och kika! Idag serveras Korvstubbar med svamp på Halmvägen.