Tårar, Kamp, Kraft & Liv

Fy f-n vad allt kan vändas snabbt. Från dur till moll eller rent av skroll. I bilen på vägen hem från Öppenvårdsteamet ramlar tankarna runt i huvudet. De studsar mot varandra, över, under, åt sidan och ihop. Känslorna finns där i magen som den tunga klumpen, dyker upp utan förvarning. Klump, kall och tung. När jag nu sitter här och ska skriva allt, då kan jag inte greppa dem längre. Inte en enda tanke. Jag får kämpa. Stå i en orkan och försöka fånga sedlar, tunna som ett hårstrå. Nuddar jag någon glider den snabbt udan som en hal tvål. Så är det jämt. Varje dag. Min hjärna har gått tillbaka till ett barns nivå. Det finns ingen motorväg där inne längre, bara små smala kostigar. Därför blir jag så mycket tröttare än er andra. Jag får gå så mycket längre. Ni kan bara svischa fram. Fort och effektivt. Jag måste gå över stock och sten. Varje dag. När olyckan skedde, skakades det om i mitt huvud. Ingenting som syns på röntgen. Jag vet att jag har kognitiva problem för det syns på papper, när man gör massor av tester. Era nerver sitter ihop, de kan prata med varandra. Mina nerver/celler har skakat sönder, de har liksom tappat sin kontakt med varandra. Hur jag nu kom in på det här..? Var inte det jag ville skriva om..

Jag är så ledsen och arg, så uppgiven och trött.

Det är nu, i denna fas av rehabiliteringen som jag behöver mest hjälp att komma ut i livet igen. Men det är nu, precis nu, jag måste klara mig själv. Jag kan inte ens förstå att det är sant även fast jag skriver det, men så är det. För att få någon hjälp av försäkringskassan måste jag klara av en aktivitet på minst 10h/veckan. Jag är för dålig för det. Vilken hjälp får man då, INGEN! Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta, så är det ofta i mitt liv. Här är ett fall. Jag sitter hemma i flera år, givetvis gått på rehabilitering inom vården, men när jag är färdig där så blir det FK (försäkringskassan) som ska ta över mig. Jag hade gärna stannat hos vården ett tag till eftersom kroppen, det fysiska, kanske hade behövt det. Men vården har inte plats för så många och det kommer hela tiden nya patienter och mina 8v. var slut. Givetvis förstår vi ju att jag inte kan vara där hur länge som helst heller. Men sen då? Ja, personligen så hamnade jag ju igen inom vården eftersom de nu "upptäckte" mina stora kognitiva problem. Pang! Tillbaka till vården. I det här fallet var det en stooooor lättnad för mig, eftersom de äntligen tog mig på allvar.

Men nu då? Nu har jag varit där ett tag, vill gärna och ska vara kvar ett tag till men känner att jag inte klarar av att gå hemma mera. Har jag känt länge. Jag kan samtidigt inte förstå hur jag ska orka göra något men jag VILL. Men det är här vi står, jag vill ut i arbetslivet men jag får ingen hjälp dit. Det ska jag ordna själv. Mitt första steg ut sen alla mina försök till jobb.. Efter alla försök som gick åt skogen. Nu ska jag fixa allt själv, det första och tyngsta steget. Det trodde jag var försäkringskassans jobb, de vill ju inte ge mig mera sjukdagar, men de vill inte heller hjälpa mig ut i arbetslivet igen. Okej..? Den nya regeringen borde ju få sig en rejäl skopa ohälsa och brist på pengar så de insåg hur det är på riktigt. (De har säker bra idéer också... men..)

Inte blir ju dagen bättre av mail från advokaten där han bifogar ett brev från försäkringsbolaget. Där de svarar på vårat senaste brev. Jag har läst det två gånger och jag förstår det fortfarande inte helt. Men jag vet att det inte är bra. Det handlar om sjukskrivningar och aktivitetsersättning och all jävla skit.... ÅÅå jag blir bara så arg! Aldrig kan man få en hjälpande hand från dem. För ett par veckor sedan skrev jag ett brev till dem, det krävdes tid och ork till att skriva det. Inget du bara skriver på tio minuter. Så skickade jag det till min advokat som skulle använda det i vårat mål. Någon vecka senare fick jag sammanställningen av materialet, som vi i familjen slitit som djur med! , då hade advokaten gjort en ny sammanställning av våran sammanställning och skickat den. På frågan varför han hade gjort en ny sammanställning, förutom det bifogade personliga brevet han skrivit, fick jag till svar; ( det jag hört av min släkting tidigare..) "- Jag gjorde en sammanställning av allt för att nämnden hinner nästan aldrig läsa personliga brev eller handligar i deras sammanträden. De har högst tio minuter på sig per ärende. " Och med 10 minuter per ärende så kan man ju undra hur mycket de hinner??? Och per ärende menar jag inget mindre än MÄNNISKORS LIVS ÖDEN!! Det är väl för f-n inget man går igenom på ynka tio minuter? Suck...

Fy och vemod för den som blir skadad i dagens Sverige. Man tror man är försäkrad och att allt är frid och fröjd. Att vi bor i ett land med stark välfärd och hjälpsamhet. Vakna upp ur era sockersöta drömmar för INGET är mera falskt!! Det är preciiiis samma sak med maten vi äter. Börja läs på förpackningarna så ska du se. De skriver "Äkta rökt skinka" men skinkan har aldrig ens varit i samma rum som en rök, det är bara rökarom de har tillsatt!

Jag undrar ofta vart världen är på väg och hade jag mera ork skulle jag åka till Stockholm, eller var nu de stora höjdarna befinner sig, och skrika ut ett och annat ovett om dem!