Hur blev jag så trött?

Onsdag idag.. Igår var jag andra dagen på arbetsträningen. Det gick bra men när jag kom hem var jag trött och slut.
Vilade en stund och sen gick jag en sväng med hunden. När jag kom in igen
var jag mer slut än innan och värre blev det! Vet inte alls vad som hände, hela
kroppen bara skrek av trötthet och jag hade en envis kramp i bröstet.
När jag väl fick sova somnade jag som en stock och för första gången
på länge har jag inget minne av att jag vaknade på natten.

När väckarklockan ringde imorse var jag en zoombie. Det gick Inte
att komma upp. Hela jag var totalt slut så jag fick sova en timme till.
Det tog hela förmiddagen att få i sig frukost och göra sig klar.

Så lagom till klockan ett då jag skulle på möte med fk hade jag blivit
anständig. Länge sen jag däckat så totalt utan att förstå riktigt varför.

Vet att arbetsträningen tar mycket energi men så där brukar det
inte bli. Kanske var det något annat också. Imorgon ska jag dit
igen så det ska bli spännande att se hur det går då.

Jag är fortfarande slut och känner att jag inte riktigt har koll på
läget. Så nu blir det vila och sedan när mannen min kommer hem
ska vi laga mat.

Ps. Har hört att det är något knas med kommentarerna så
är det någon som lämnat någon på sistone så är det tyvärr så att
jag inte har kunnat se dem. Testa gärna igen

Första dagen!

Idag var jag alltså på min första dag på Scandic Grand Hotell och arbetstränade. Känns helt konstigt att skriva arbetsträning, känns så seriöst och jag får nästan lite prestations ångest känner jag... Jag var ju och arbetstränade/praktiserade på Peabs kontor för x antal månader sen. Det kändes dock inte riktigt lika dant för det hade jag ordnat själv och det var inte lika många timmar eller dagar som detta.

Scandic Grand Hotell, kallas Grand, är alltså ett hotell där en av mina nära vänner jobbar. Det är tack vare honom som jag har hamnat där känner jag. Vilket jag är super tacksam för och väldigt glad! Tror att det hade tagit mycket längre tid att hitta en plats om det inte varit för honom. Så om du läser det här, eller din kära sambo.. ;) så ska du/ni veta hur tacksam jag är! Men det kommer ni få höra också.

Jag har varit med en tjej som är chef för receptionen idag. Har fått arbetskläder och stämpla in som alla andra. En fin namn skylt har jag också! Idag verkade de flesta lite stressade, eller så är de så jämt..? Men de sprang hit och dit och jag undrade hur många steg eller kalorier de förbränner på en dag..?

Alla var super trevliga och verkade glada att hälsa på lilla mig. Jag kommer inte ihåg en enda persons namn utöver min väns och min handledare..... Tur att alla har namnskyltar!!! Jag fick en rundvandring i hotellet och det var stort och jag tror inte jag kommer ihåg allt... Jag får ta en egen sightseeing igen tror jag.

Jag satt ganska länge framför en dator och fick läsa och lyssna på ett program de hade för alla nya. Det var historien om Scandic, framtiden, medarbetare, säkerhet och mycket mycket mer. Vet inte riktigt hur länge jag satt där men mellan en och två timmar skulle jag tro. Kanske inte det mest optimala men jag kände att det kanske passade bra en dag som denna då alla verkade lite upptagna. Jag skulle avsky det om personalen kände att jag var i vägen... Men sen fick jag snällt avböja när jag fick en tjock pärm med ytterligare information. Och det var ingen fara med det! Skönt!

Det ska bli spännande på torsdag och se hur det blir då. För varje dag som går kommer man ju lära känna folk och då blir man mera bekväm. Kände mig riktigt blyg idag och det är jag inte van vid. Alla är så duktiga på sina jobb och jag, ja.. man känner sig ju tyvärr ganska okunnig som varit borta från arbetslivet så länge.

Även om jag inte sa till något om tiden vid datorn idag så känns det ändå bra. Jag vet att jag kommer säga till mer så småningom, jag vill bara inte kasta mig över dem. Blir inte heller så lätt när man är helt ny och slut av att bara vara där. Då fungerar inte min hjärna som den ska och även om det är lätt att säga nej tack till vissa saker så känner jag att jag inte kan göra det. För jag kan inte förklara varför jag säger nej, och det vill jag kunna göra. Så att de ska förstå. I alla fall få en chans att försöka förstå. Jag vill att folk ska veta och inte tro att jag är lat eller väljer bort saker för jag kanske skulle tycka de var tråkiga.

När jag kom hem, efter en färd, som ärligt.. inte var bra för trafik säkerheten.. Så däckade jag i soffan. Jag stoppade i öronpropparna för att slippa höra blåsten som piskade mot rutan. Somnade efter ett tag och sov som en stock i en timme. Sen vaknade jag med samma huvudvärk som innan men också med mer nackvärk. På med kaffe pannan och sörpla i sig en kopp sen har jag efter det legat i soffan ända tills jag åkte och hämtade min man på jobbet. Nu sitter jag här och ska strax gå och lägga mig i soffan igen. Skulle kunna sova redan nu. Huvudet är lite bättre men det är inte bra.

Sen att det är storm ute gör att min nacke är vrång!

Nu ville jag inte klaga om det och att ni ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta hur det var för mig idag. Det här inlägget känns ganska trist och utan inlevelse eller känslor. Känner mig dock lite sån, orken till att känna eller tänka finns inte kvar idag. Jag bara ÄR.

Kvällen före..

Så nu ligger jag i soffan å har nyss ätit en skål med keso, kiwi, blåbär, pinje nötter å liite honung.
Super smarrigt! Har ju tänkt blogga massor med gånger men datorn lockar
liksom inte...

Imorgon händer det något väldigt spännande!! Det är första dagen på
min arbetsträning! Klockan nio ska jag vara där och sen fram till klockan
tolv. Det är tre timmar och det kanske inte låter mycket men jag vet att
jag kommer vara helt färdig efteråt. Det ska dock bli så spännande och jag
hoppas det ska gå bra!

Sen är det ju mycket annat spännande som händer just nu och framöver...

Hela livet känns plötsligt så styrt av mig själv och inte myndigheter för
första gången på flera år. Det är underbart att känna att mitt liv äntligen
tar kliv fram åt. Jag känner mig lycklig och faktiskt en smula fri emellanåt!
För även om myndigheter kommer bråka med mig än och vara en stor del
av mitt liv så känner jag att den andra delen, Min del , äntligen också växer
och det är jag som styr över den. Det är en helt obeskrivlig känsla och jag
kan gråta mig lycklig över hur länge jag saknat den här lusten och glädjen
över hur jag lever mitt liv. Det är bara att fortsätta hoppas på att 2011,
möjligheternas år kommer bjuda på fler härliga dagar och kliv fram åt.

Nu blir det kika färdigt på ensam mamma söker för att sen se de härliga
Svenska Hollywood fruarna innan det är sov dags!

Kan man känna alla känslor på en och samma dag?

Idag har det varit upp och ner. Dagen började inget vidare men sakta när
timmarna gick så blev det bättre och bättre. Nu ligger jag här i soffan
och skulle egentligen vila men huvudet dunkar och slår.

Många tankar och känslor. Spänningar som har släppt men resulterat
i extrem huvudvärk bl.a. Går inte att vila just nu när man är lite för slut
och uppe i varv. Snart ska jag gå hem till en vän och äta vardags middag.
Det ska bli super mysigt och välbehövligt!

Imorgon kommer mer uppdatering om vad som är på gång!

Fortfarande krasslig

Nu har det gått lite mer än en vecka sedan M´s och mitt bröllop. Helt otroligt!

Sakta, sakta sjunker tanken in om att jag är gift. Att vi är gifta. Man och hustru. Hjärtat gör en volt, pirrar till och läpparna ler. Fast än har det inte sjunkit in helt och på riktigt, känns fortfarande lite som en dröm.

En dröm som varade i en hel dag. Den mest perfekta och roligaste dagen av dom alla! Det finns inget vi skulle vilja ändra på, hela dagen var underbar! Alla var glada och hade roligt! Jag och M njöt av varenda sekund och hade riktigt roligt i kyrkan och för att inte tala om festen! Allt var så himla kul att jag blir tårögd bara jag tänker på det, det är förbi nu. Dock har vi fått ett starkt minne som jag hoppas aldrig kommer blekna!

Tyvärr är jag fortfarande inte helt kry. Jag gissar att bacillerna kan vara svåra att bli av med denna gång då de passade på att komma när ens kropp var som mest utsatt. Bröllopet och tiden innan är bland det roligaste jag gjort men också bland de tuffaste. Det har krävt mycket av mig och mina nära. Jag styrde kanske det mesta med järnhand, hoppas den var snäll ändå, men hade jag inte fått göra det så. Ja då hade jag inte klarat av det. Med mina svårigheter måste man få göra på sitt sätt ibland, med sina egna strategier som gör att man klarar av det. Känner att man har huvudet med sig.

Så som kanske inte så oväntat blev jag väldigt däckad efter bröllopet. Det tog en hel dag att ens varva ner lite så jag kunde börja känna hur jag egentligen mådde. Då blev jag sjuk och helt tvär slut. Jag har bott i soffan tillsammans med hunden, som jag tyvärr inte ens orkat se på, låtit kaminen brinna och sen kika på film med en kopp te eller skål soppa i handen.

Nu har jag kommit upp från soffan men jag hamnar där emellanåt igen. Hjärtat pumpar så jag tror jag ska svimma så fort jag gör något lite för mycket. Kroppen är inte frisk än och jag har inte återhämtat mig. Börjar bli otålig nu dock... Svårt att låta bli att boka in saker. Jag måste ju vila fortfarande om jag ska bli bra snart men jag börjar klättra på väggarna också av att bara vara hemma. Ensam..!

Nu ska jag dock ta och hoppa ur mina morgon mys kläder. Hamnade i soffan vid frukosten och har slappat sen dess. Känner att morgon frisyr och tofflor inte passar klockan elva. Någon måtta får det ju ändå va även om man är lite krasslig! Jag har ju haft mina slö, sjuk, slappar dagar..

Dags att posta ansökan om förlängd aktivitetsersättning också. Jag har just fyllt i den och tack och lov så fick jag läkarintyget snabbt denna gång så snart ligger ansökan på posten!! Så hoppas vi att även denna gång jag får den godkänd!

JAG ÄR GIFT!!!!

Oooooohhh!!

Nu har den stora dagen passerat med pompa och ståt! Jag blev sjuk förra veckan så det var lite kämpigt innan bröllopet men i lördags bestämde jag mer över min kropp än bacillerna. Dock så tog de igen det dagarna efter vilket innebär att jag förutom vara däckad av utmattning efter en helt underbar dag nu även är sjukare än innan...

Så gott folk, jag återkommer med historien om den bästa dagen hittills i mitt liv när jag har lite mera energi så jag kan göra historien rättvisa!

Men jag avslutar med ett bild bevis och ögon godis...

Lättnadens suck, men oj ändå!

Herregud... Hur galen är man inte egentligen ibland?

Här sitter jag, efter en tok intensiv helg i Åbo, Finland. Efter förra veckans stress påslag och med allt virr varr i huvudet om den där handledaren.

Det mesta har löst sig och det som inte gjort det än, kommer att lösa sig.

Jag sitter här, nyss hem kommen från ett läkarbesök. Det är återigen dags för ett nytt läkarintyg till min ansökan om förlängd aktivitetsersättning. Min nuvarande går ut sista december och man måste alltid börja i god tid. Helst flera månader innan enligt försäkringskassan.

Ett år sedan jag såg "min" läkare på smärtsektionen rehab.med. på sjukhuset. Mycket har hänt. Nu är han uppdaterad. Jag sitter och små ler.. tänker tillbaka på vårat första möte. Vilket år det nu var.. I oktober är det 9 år sedan olyckan.. Första mötet med läkaren på rehab var inget vidare. Tyckte han var en idiot........ Det har ändrats så klart, inte samma tjej längre.

Han har gått från att vara en riktig doktor, stel och känslokall till att vara aningens mer mjuk och snudd på levande. Idag slog han rekord! Han ville höra detaljer om bröllopet, hur stort det skulle vara, borgligt eller kyrkligt, vilken kyrka, var allt färdigt? osv.. Han ville små prata och höra hur livet såg ut för mig nu. Han sa att det var så roligt att se/höra att livet ändå fortsätter för mig, trots min skada. Trots alla år av kaos. Att jag lever ett liv även om jag har ett annat vid sidan. För första gången på alla dessa år fick jag en kram när jag skulle gå. Han har överträffat sig själv! Fnissar lite för mig själv när alla möten genom åren passerar i revy.. Hur en kontakt med en människa kan utvecklas.


Allt med den jobbiga handledaren har löst sig. Jag fick byta tillbaka utan problem. Tänk att det FINNS så gulliga människor inom rehab. världen också. Jag vet i och för sig att de finns för jag har träffat flera av dem... Nu är ett nytt möte inbokat med min "ny gamla" handledare men det blir veckan efter bröllopet. Hon ville ses snarast men jag sa nej. Denna vecka är redan fullbokad och den lediga tid som finns ska förbli just ledig och obokad. Jag ska ju för tusan GIFTA MIG PÅ LÖRDAG !!! så jag tänkte att jag om någonsin måste vila så är det NU.


Som jag skrev så var jag hemma igen efter en tok intensiv helg i Åbo. Jag och familjen åkte i fredags kväll med båten till Åbo för att på lördag eftermiddag vara med på min kusins bröllop i Åbo slott. Det var hur roligt som helst med att både åka båt, eftersom det var flera år sen sist och man typ växt upp på en Finlands färja.. plus att få vara med vid kusinens vigsel var väldigt roligt! Sen var det middag och fest och tidigt, tidigt på söndags morgon hoppade vi på båten på väg tillbaka till Sverige. Så sent igår kväll kom vi hem. Alla trötta och slitna men glada!

Jag fick väl mig en liten tanke ställare att man, eller ja, Jag, inte kanske har så bra koll på hur slut jag är egentligen ibland. Många stunder vet jag att jag är slut körd men man kan inte alltid varva ner just då för man har saker kvar att genomföra och orka med. Så även om jag VET att jag är slut och ska ordinera lugn och ro som första val så vet jag kanske ändå inte alltid att jag är så mycket MER slut än vad jag trodde att jag visste. Tankeställaren kom i form av en skvätt näsblod i bilen på vägen från båten.. Då bör till läggas att jag endast har upplevt näsblod en enda gång tidigare i mitt liv. Så ja, en aningens förvånad blev jag!

Så nu, efter detta blogg inlägg. Som känns en aning snurrigt, för mig i alla fall, ska jag nu efter även avklarat läkarbesök sjunka ner i soffan med den gosigaste kudden, lenaste filten och ett äpple ta och kika på en film.

Måndags mys kallar jag det för!

Besviken, eller bara missförstånd?

Har varit på möte idag igen. Känslan efteråt var inte samma som förra gången. Nu var det mer negativt än positivt skulle jag nog säga..

På förra mötet bestämdes det att jag skulle träffa en av handledarna igen för att gå igenom lite mer om praktikplats/arbetsträning. Han skulle ta fram en del av mina utlåtanden bla de om alla mina kognitiva svårigheter. Jag förstod det som att han skulle läsa på och sätta sig in i min sits. Det för att sen kunna hjälpa mig att säga vilka arbetsplatser eller miljöer som kanske kunde passa utifrån mina förutsättningar. Även vilka platser som vi kanske kunde välja bort direkt. Att han konkret skulle kunna komma med förslag på inom vilka yrkesområden jag kanske skulle ha en bättre chans att testa på arbetslivet. Så förstod jag det. Så jag fylldes med hopp om att äntligen få hjälp av någon som kunde en del och hade erfarenhet av hur man kunde välja ut speciella arbetsplatser efter personens behov. Inte bara ställa frågan, Vad vill du jobba med? Var vill du vara?.


Jag kom till mötet idag med de förhoppningarna men möttes av motsatsen. Han hade mina papper men hade bara skumläst dem. Han trodde det skulle stå i dem vilka yrken jag kunde jobba med och vilka som inte skulle passa. Han frågade vad jag ville göra, hur jag hade tänkt mig. Han pratade om saker som inte hörde dit ens. Han trevade i mörkret kändes det som, verkade inte veta vad han skulle göra med mig. Han frågade än en gång om livet första åren efter olyckan (det är inget fel i det, men han verkade mer intresserad av mitt öde än hur vi skulle lägga upp min framtid..). Lindade in saker på så fina sätt att allt han skulle säga tog extra lång tid. Tyvärr är jag som person, i det läget, mer rak på sak.

Jag kände hur jag bara blev besviken. Att, jahapp... vad hade jag väntat mig? det var ju upp till mig i alla fall att komma på, klura ut, undersöka allt.. Så vad gjorde det där mötet för nytta då? Förutom att göra mig irriterad över hans sätt.

Kanske låter allt konstigt. Kanske förstår ni ingenting. Kanske låter det som att han gjorde precis det han skulle. Kanske gjorde han det också. Kanske är det bara jag som förstod allt fel på förra mötet? Ibland vet man inte vad som är ut och in men jag trodde jag skulle få ett starkare stöd i ryggen men det kändes som ett platt fall. Nu är det dock bara att ladda om och ställa tillbaka tankarna så som de alltid varit.

Just nu är jag jätte trött, skulle vila men det gick inte. Tankarna bara snurrar. På det här, på bröllopet och massor mer. Kanske är det för att jag är trött idag som känslorna dalar. Kanske beror det på något annat..

Det är bara att fortsätta tro och våga hoppas på att en dag. En dag, så kommer jag också ha en vardag med rutiner och jobb. Ha arbetskamrater att prata med, gå på firma fest och after work. Gnälla över någon jobbig chef och bli stressad över ogjorda arbetsuppgifter.. Men ibland, vissa dagar, vissa stunder så känns allt bara såå hopplöst. Så svårt. Som om det aldrig kommer att finnas en sådan vardag för mig oavsett hur mycket jag önskar och hoppas.

Fast än tänker jag inte ge mig. Än har hoppet inte lämnat mig, det dalar ibland men så är ju livet. Jag tänker tro, hoppas och innerligt be att jag en dag också finns där i arbetslivet! JAG VILL !

Insmord å glad!

Har nyss duschat, slängt in en hemma gjord fiskgratäng á la Sis och väntar nu med stark hunger på att den ska bli färdig! Min navel skakar hand med ryggradem just nu, såå hungrig är jag! Vet ni en konstig sak..? Jag får alltid mera ont i nacken när jag är vrål hungrig....... Hur knäppt är inte DET?!?! Måste vara nån del av kroppen som spänner sig eller nått..... Sant är det så jag, förutom att bli svimfärdig när jag är super hungrig så får jag även spräng huvudvärk och värken i nacken skenar i höjden. Snacka om mystiskt...... Så ja, när jag är hungrig, ge mig mat. Tack..


Som sagt har nyss duschat, har varit duktig idag igen. Igår var jag på gymmet för första gången på jätte länge. Det behövdes och min stackars jobbiga axel är totalt otränad och funkar inte normalt. Har träningsvärk idag.. men det är skönt! Idag var jag inte på gymmet men jag tog mig upp till spåret efter jag först gått morgon promenad med hunden. Väl i spåret tog jag fram stavarna och gick tre kilometer i rask takt med dem. Det är en pärs ska ni veta. Nacken protesterar och jag blir helt yr och ja värken efteråt, ja den behöver jag väl inte nämna. Känns överflödigt. Dock har jag bestämt mig, nu eller aldrig, eller ja.. nästan har jag bestämt mig...

Jag vet att det är grymt bra träning för mig att gå med dem. Så om jag bara härdar ut tänker jag att det borde bli bättre sen... eller hur? Svettig och yr blev jag men glad att jag rört på mig. Nu sitter jag som sagt här insmord med min mix av aloe vera linement och känner hur skönt det verkar!

Nu blir det dags att kila ner och kolla in fiskgratängen! KURR KURR KUURRR!!!

Det är super roligt att ni har hittat hit igen mina söta små vänner!! Era kommentarer är så roliga att få! Bilder från den stora dagen lovas att komma!!

Att komma igång & den stora dagen

Mitt värsta problem med att vara hemma så mycket som jag är. Är att komma igång! Att få fart på dagen. Känna sig vaken och alert. När jag inte har något vettigt att göra i veckorna, bara gå hemma och träna ibland. Gå ut med hunden, fixa mat, tvätta osv ja då blir jag väldigt lätt fruktansvärt seg och omotiverad. Känns som att inget spelar roll, jag kan lika gärna inte göra nått. Fast jag vill göra massor men jag liksom kan bara inte ta mig för.

Jo vissa dagar är jag igång, är ute med hunden, tvättar massor och donar hemma. Fast oavsett hur mycket sånt pyssel jag ändå gör största delen av dagarna hemma. Så känns det ändå meningslöst, känner mig som i en ensam bubbla. För man är ju ändå ensam då. Hemma i tystnaden, om jag inte orkar ha radion på ett tag. Då blir det lite mera liv!


Härom dagen när jag var på möte med handledarna så pratade vi om vad vi ska hitta på i höst. Jag hade i våras och början av sommaren stora planer på att arbetsträna med Forever. Sen kom sommaren och saker och ting i livet ändrades ganska stort och jag känner att det inte längre är passande med det som arbetsträning. Inte just nu. Så vi hade ett möte om det, vad vi ska hitta på nu. Jag vill bara komma igång!!! Det vill de också så för en gångs skull så drar vi åt samma håll. Det känns skönt! Jag ska träffa en av handledarna igen i början av nästa vecka. Då ska vi gå igenom mina bekymmer lite mera så att han kan skaffa sig en ännu djupare och bredare bild av vad jag kanske kan klara av och inte.

För första gången så är det någon som vill och kan lägga ner tid på att hjälpa förvirrade mig att hitta en plats som vi tror skulle kunna passa. Eller åtminstone hitta en plats som vi kan berätta varför vi har valt. Innan har jag bara fått chansa mig fram själv. Alla har bara frågat, "Vad Vill du göra?" JAG VET INTE!

Jag vet inte längre vad jag vill. Jag vet inte längre vad jag KAN. Jag känner mig olärd och skör som ett fruset hårstrå. Jag vågar knappt röra mig i de banorna för jag vet varken ut eller in. Sist jag var där, inom arbetslivet så var det på helt andra villkor. Det var en helt annan Petra som var där då! Hon finns inte längre och jag har inte lärt känna den nya personen helt ännu. Vi är i start fasen av våran spännande vänskap!


För övrigt så har det ju hänt mycket stora saker! Varav en är att om lite mer än två veckor... den 10 september kommer kyrkklockorna ringa in för mig och M. Då ska bröllopsmarschen spelas och fest kläderna på för då ska jag bli Fru Å !!!!

Jag längtar med iver, jag längtar med lycka och glädje! Det är en stoooor dag och den mesta tiden just nu går åt till att planera in och fixa det sista inför den stora bröllops festen med alla härliga vänner och familjer!

Så bland annat måste jag nu gå ner och räkna ut ur mycket blommor vi ska beställa till dekorationerna till festen! Roligt, spännande men också lite svårt!

Att bli berörd

Mitt i all tystnad kommer ett inlägg !

Satt i bilen på väg hem från ett möte med några handledare för rehabsteget. ( Där jag gick innan sommaren på aktiviteter. ) Ibland blir man bara så rörd..

När personer sitter och går igenom mina kaos artade år, frågar mig om hur det var och vad som hände egentligen. Ja då blir man ibland lite rörd eller berörd.. Det känns som att de sitter där och vi tillsammans pratar om någon annan. Någon annan tjej som gått igenom allt det som jag faktiskt tagit mig igenom. Det känns inte som att det verkligen var så. Fast samtidigt så känner jag, någonstans djupt där inne.. Den där lilla ensamma tjejen som tyckte att livet började närma sig allt annat än ett liv. Allt det där jobbiga och smärtsamma, ja någonstans djupt där inne känner jag nått. Jag drar en suck och känner hur glädjen sprider sig. Tänk att jag inte längre är där! I det hemska.

När så handledare sitter och pratar om det. De vill veta min historia. Det förstår jag, har inget emot det. Berättar gärna men överdriver inte heller. När de sen sitter och säger hur jag, lilla jag, har påverkat dem alla så mycket. Hur lilla Jag spridit sådan energi hos dem! Hur lilla jag och mina ögon lyser, har någon glimt och livs glädje som bara berör dem så djupt. Att lilla Jag, en av alla som gått där hos dem, har påverkat dem så mycket. Blivit så omtyckt.

Det sprider sig ett leende över ansiktet och jag tackar. Säger att det är roligt att även jag kan ge något. Bidra med något. Även om de säger det till mig, mellan våra åtta ögon, känns det ändå overkligt.

Tänk vad härligt om det verkligen är sant! Tänk vilken lycka att lämna någon berörd. Att lämna någon så levande!


Det är stora planer på gång. Jag vill skriva mycket nu. Orkar inte. Jag hoppas orken kommer så ni får veta allt. Tills dess, ha det bra helt enkelt! =)

Pimpad bil!!

Idag har det hänt något riktigt skoj! Jag är så nöjd! Det är bara så fränt! Bildbevis kommer...

Sitter här och väntar på att sambon ska komma hem så ska vi snart åka till Manillagatan och äta lite söndags middag. Trevligt!

Helgen flyger på som vanligt, längtar till veckorna nu. Jag har så mycket skoj på gång. Efter mötet med försäkringskassan i veckan så känner jag hur spännande allt är. Arbetsträning med något som faktiskt är på riktigt! Inte bara praktik eller bli inslussad på något ställe för att pyssla med saker som inte direkt betyder något. Njea.. känner mig liksom färdig med sådant.

Nu märker jag dock att jag inte riktigt har koll på vad jag skriver och jag suddar typ hela tiden ... så dags att lägga ner. Att sitta vid datorn en längre stund är fortfarande svårt. Vi hörs mina vänner!

Livet som är på språng!

För första gången på flera år känner jag att livet är på språng! Det är verkligen på gång nu. Det kommer runt hörnet, jag kan höra det ibland, tjoandes där runt knuten! Jag ler, stort, inombords lyser alla strålar. Jag blir varm, lugn. Kan för första gånger på vad som känts som ett helt liv, se hörnet där det vänder. Jag längtar dit, jag njuter av att skymta det men även för första gången här, så stressar jag inte. För springer jag dit så vet jag att det försvinner utom synhåll igen. Då blir det så där nattsvart igen. Ryser.. nästan en tår. Jag vill inte dit igen, snälla låt mig få komma fram nu. Jag har längtat så länge. Snälla?

Jag tänker inte springa, jag kanske skuttar ibland. Av ren glädje tar jag ett skutt! Kanske får jag lägga mig ner och vila en stund sen då, men då har jag valt det själv. Att skutta av glädje och vila sen gå vidare. Mot allt det där härliga som väntar runt hörnet! Livet.



Det händer så mycket nu, det har hänt massor det senaste halvåret. Det började när mina poletter ramlade ner. Minns jag rätt så finns det inlägg om de stunderna här med. Riktigt spännande stunder! Speciellt den när jag kröp under skrivbordet och dammsög som en vilding. När den poletten ramlade ner ja den hoppas jag att jag aldrig glömmer. Det är tack vare den stunden jag sitter här idag och ler.

Vi är så spännande vi människor. Vi kan veta att vi gör fel, vi kan förstå det rent logiskt. Fast om våra känslor säger något annat så blir det ofta att vi styrs av dem. Som impulser man inte hinner reflektera över. Jag har börjat kunna styra mina impulser, eller i alla fall kommit på egna verktyg som hjälper mig att välja bättre i livet.


Nu ska jag gå och fräscha till mig. Känner mig nyvaken efter min snooze stund nyss. Sitter här med en kopp te, strax ska vi kila över till ett par alldeles underbara vänner och laga mat till dem. Jag avslutar med en härlig bild på mig och min sambo när vi var på sommar fest med, Hör och häpna!! mitt nya jobb!!

God morgon!

Nu är det officiellt, jag har kommit tillbaka hit! Och vips så var bloggandet nästan igång helt igen... :) Borta bra men hemma bäst!

Nu sitter jag här helt morgon groggy, insmord med mitt dunder linnement ....

och upptäckte nyss att hunden åt upp mitt hästgödselbajs i mitt jordgubbsvitlöksland....! Enda nackdelen med att släppa ut honom i trädgården... Han hittar sitt fredagsgodis direkt.

Jaja.. var var jag? Morgon groggy.. Mmm, stämmer men nu inser jag visst att jag inte hinner skriva något seriöst vettigt inlägg för jag måste hoppa i bilen och åka.

Är sista dagen på rehab steget idag. Känns ganska knasigt men skönt på ett annat sätt! Men mer om det senare!

Ha en bra dag!!

Nu är det nog!

Slits mellan fundersamhet.. Här känner jag mig hemma. Detta är min trygga vrå att blogga på men jag känner att jag vill ha en ny adress hit, min är så krånglig tycker jag.. Så då skaffade jag mig en ny blogg på Spotlife men den var ju så himla avancerad att jag helt tappade fotfästet! Puh.. får huvudvärk och klump i magen bara jag tänker på alla timmar jag lagt ner på att bara klia mig i huvudet och känna mig dum för jag inte fattar..

Så kanske hamnar jag här igen.... tillbaka på det trygga och invanda.

Har så mycket som är nytt i mitt liv nu. I mitt nya liv ! Allt händer, saker som jag längtat så intensivt efter. Saker jag inte ens kunnat drömma om då framtiden bara var svart. När hur hårt jag än försökte se en framtid i livet, allt ändå bara var svart framför mig. När ångesten och depressionen var som djupast. När min sambo stod där dag ut och dag in som den starka pelaren att luta sig mot. Han fångade mig när jag föll. Hur kan en människa orka stötta och bära så mycket? Jag är evigt tacksam att vi fann varandra och att han stod kvar när jag föll. Kärlek full av respekt ger jag honom. Jag försöker varje dag. Det är det enda man kan göra.


Så ja.. kanske hamnar jag här igen. Lägger ner det som tar sån kraft från mig. För jag har plötsligt så mycket mer i mitt liv än blogg som enda kanal ut i livet. Ja.. jag tror det blir så. Den nya bloggen stänger jag ner. Släpper den totalt även om jag gör det med en gnutta uppgivenhet. Varför ha den när jag inte kan blogga där för jag bara låser mig av all prestations ångest när jag ser hur fina alla andars bloggar är? Hur ofta de bloggar och allt man kan göra med sina små sidor. Ja herregud det är verkligen en helt annan värld!

En värld jag inte känner mig hemma i. Jag väljer hellre min där jag trivs och känner mig trygg. Så får det bli!

*två sekunder senare när beslutet landat i min kropp*


Aaa.. vad skönt det känns! Om man verkligen ger sig tid med att känna efter så ska ni se att man kan känna hur det fysiskt känns bra när man bestämt sig för nått som lättar på en börda. Men man måste verkligen ge sig tid och lyssna, testa, känna och reflektera om man ska känna det på riktigt.



Nu måste jag snart sluta för jag ska om en stund iväg till Öppenvårdsteamet på tjejträff. Träffa de andra unga tjejerna som också har kognitiva problem, på grund av olika saker. Några har haft en stroke, ja man kan tyvärr få det även som ung även om det är ytterst ovanligt, någon annan har varit med om en moped olycka och en tredje fick ett anfall av en sjukdom och föll ihop och slog huvudet i ett stengolv.

Så.. tänk..

Nu ska jag kila ner till soffan och vila en stund så jag orkar med fika träffen.

Vi ses här igen mina vänner! Hoppas ni hittar tillbaka till mig, jag har saknat min lilla blogg. Min uttrycksplats i universum.

Psst...

kika även in min nya blogg på www.ettnyttliv.spotlife.se


Kanske kommer jag snart igång och bloggar på heltid igen....

Ta hand om Er!

Har fortfarande inte lyckas få till min nya blogg, vet inte heller om jag ska avlägga mer försök på det eller om jag ska återgå till denna... Vilka I-landsproblem man har!

Det händer så mycket nu, har också hänt massor. Över en månad har gått sen jag bloggade sist och jag har så många saker att berätta. Fast jag vet ju inte om jag ska fortsätta blogga här, fixa i ordning min nya blogg eller lägga ner det här med bloggande helt.

Livet har tagit en ny vändning och jag ser fram emot alla nya händelser med spänning. Känner mig inte lika rastlös som förr för nu vet jag att det är på gång. Att det äntligen kommer att vända. Bara jag fortsätter leva efter mitt nya motto; Kompromissa inte med dig själv, du är allt du har.

Läste det en dag i min kalender och det stämde bara så bra in på det jag själv känt efter nyår. För det är verkligen ett nytt år för mig nu. Med nya förutsättningar och livs syn. Så när jag läste ordspråket så kunde jag inte annat än verkligen stämma in! För det är precis så jag känner och precis så som jag sa till mig själv när jag kom hem från Thailand. Att om jag börjar leva livet efter min nya kropp och förutsättningar så kommer jag ju att orka mer i längden. Att jag börjar sätta mig själv i första hand och sedan andra, inte tvärt om som det alltid var förr. Att om jag doserar mina aktiviteter och säger nej när det blir för mycket, ja då orkar jag mer i längden. Det bästa av allt är att jag kommer att ha roligt på vägen då också!

Som sagt så händer det mycket nu och har hänt en del. Här är lite...


Jag har bestämt mig för att gå vidare med min rehabilitering. Jag kommer att den 4 april börja på något som heter Rehab steget. Då kommer det att vara kurser/föreläsningar varvat med lite träning och annat tre dagar i veckan tre timmar per dag. Så kommer det att vara i cirka 8 veckor och sedan kommer det jag längtar mest efter.. Arbetsträningen! Jag är ju i dagsläget på Peab kontoret varje fredag mellan 10-12 men jag känner att jag måste vidare. Att jag också måste hitta någon plats som är bättre än ett kontor. Så när jag går med i rehabsteget kommer jag att få mycket mera stöd och hjälp. Vilket jag behöver. Så jag ser fram emot de veckorna även om jag tycker det känns lite segt att gå kurser igen för jag har gjort det så mycket.. Hoppas på att det är trevligt folk som hamnar i min grupp!


Jag har också börjat "jobba" lite med Forever. Det innebär att jag säljer deras Aloe Vera produkter. Ni kan gå in på www.myaloevera.se/lev och kika på min hemsida där så förstår ni mer! Det är i alla fall hur kul som helst och jag är fortfarande helt ny men jag kan tänka mig att det bara blir roligare och roligare ju mer man lär sig! Dock kräver det mycket självdisciplin av mig då jag lätt svävar iväg och pysslar lite för mycket...... Det är bara så svårt att låta bli när jag tycker det är SÅ kul!! Men man får ta det sakta men säkert, så gott det går i alla fall..


Skulle kunna skriva massor mer men jag är fortfarande väldigt slut efter lördagens bravader. Då var det tio års återträff på Strömpis för oss som slutade högstadiet 2001. Jag var väldigt nervös innan lördagen för jag hade svårt att få ihop hur jag skulle orka med kvällen.. En klump i magen låg där och oroade mig. Så jag slappade hela lördags dagen, sov lite mer än en timme efter jag duschat och sedan tog jag ett glas vin som mjukstart hemma när jag började göra mig färdig. Och vips så var kvällen igång och med så underbara vänner till bordskamrater och danssällskap så kunde jag inte annat än att svassa runt och le hela kvällen! Några glas vin till och några smarriga drinkar så var även jag i dansform! Det blev en kväll jag kan leva på länge! Även om jag än idag är helt slut körd av den... Men det var det värt!!


Nu får det räcka även om jag vill skriva om husrenoveringen, besök hos ögonläkare, jobbiga brev från försäkringsbolag och spännande tips för allergiska hundar!

Daah.. har strul med tekniken när det gäller bloggar.... Så himla energikrävande och tråkigt! Så håll ut mina vänner jag kommer tillbaka!

Snabbis!

Håller på att skaffa mig en ny och förhoppningsvis bättre blogg ! På Spotlife och med det numera passande namnet Ett nytt liv. Tjusigt va? Känner att denna blogg med dess namn inte längre känns liika passande. Även om jag fortfarande känner mig som en främling ibland.. Jaja.. Nog om det!

Har inte tid att skriva mer än så! Ska hoppa in i duschen och sen vila en stund igen. Innan jag ska korka upp en flaska vin och bjuda tjejligan på varsin skvätt. Innan vi ska iväg och leka modeller för en kväll.... Super fredag!

Speedad

Virr i kolan. Har just sorterat en hel drös med bygg/renoverings fakturor och kvitton. Letade efter en viss faktura som vi har haft lite strul med men tyvärr var det den enda jag inte hittade... Var ligger den och jäser någonstans..? Vet att vi satte alla fakturor och kvitton i en pärm under renoveringens hög säsong men nu tycks den visst inte vara där... Jaja.. I-lands problem eller? Snurrig i kolan blir man i alla fall.

Fast just nu är jag mest speedad. På kaffe och överdosering. Nog det sist nämnda som speedat upp mig mest.

Har haft en lugn dag med mycket bra saker utförda. Mammsingen var här en sväng på förmiddagen och socialiserade sig. Trevligt. Jag bjöd på lunch och hon fick en del pappers jobb av mig. Bra utbyte tycker jag!

Efter det blev det vila i soffan. Super skönt. Hade kunnat sova två timmar idag med men tidsslukare som jag är valde jag en halvtimma istället. Tycker livet är för spännande för att sova två timmar om dagen.. Även om jag ibland kanske borde. I-lands problem igen känns det som.. Fast inte helt sant.

På eftermiddagen åkte jag och solade en sväng faktiskt. Så skönt med värmen som borrar sig in i musklerna. Fast på sista året har jag fått hud-cancer-seriös-nojja så jag kan inte riktigt slappna av där i lysrörshettan längre. Synd men kanske bra för kroppen. Att slippa strålningen menar jag..

Efter sol boosten begav jag mig till optikern. Japp.. jag var där nu igen. Även om jag opererat ögonen för över ett och ett halvt år sedan så är det inte helt bra än. *suck* Det är mycket bättre med synen än när jag hade linser men det är inte bra. Jag är en smula för speedad och slutkörd för att nu berätta exakt vad det var för fel på mina ögon nu. Kort sagt så ser jag med ett öga i taget och det blir väldigt ansträngande för mig. Det känns som att jag har träningsvärk i ögonen och de bränner emellanåt av trötthet. Plus att jag har svårt att fokusera, svårt att läsa, titta på tv osv. Optikern skickade en remiss till ögon avdelningen på sjukhuset här så ska de få undersöka mig mera. Nog förklarat om det idag! Som sagt mina ögon värker så jag orkar inte titta på data skärmen så mycket mer.

Fast jag har ju mer skoj saker och mindre skoj saker jag vill skriva också. Får blir imorgon! Nu ska jag nog ta och tvinga mig själv stänga av datorn och ta ett bad.

Jag sitter här med huvudvärk, biter ihop käkarna som tusan, ögon som värker och ett par axlar som hela tiden sträcker sig mer och mer mot taket. Dags att sluta? Eeh.. JA!

Ha en underbar kväll mina kära främlingar!

Smygar måndag

Idag var det segt att gå upp, motivationen fanns inte där. Måndagar och onsdagar brukar jag försöka träna så det var även planen för idag. Dock var jag mindre sugen då jag kände mig rätt sliten överlag. Efter grubblerier med mig själv och efter en mys frukost vid kaminen bestämde jag mig. Jag visste, om jag inte åkte och tränade skulle denna dag bara ha känts ännu mera seg och tråkig. Ensamt. Om jag åkte och tränade skulle några timmar i alla fall slås ihjäl innan alla andra slutade jobbet och sambon kom hem och gjorde huset mindre ödsligt. Så jag åkte och tränade.

Tankarna var dock någon helt annanstans idag. Jag gjorde mina övningar på ren rutin men jag har knappt något minne av dem. Bara kroppen som blev lite tröttare fysiskt. Speciellt min vänstra axel som fick sig en rejäl törn när jag slog den ur led tidigare i vintras. När jag gör mina övningar för att bygga upp den igen så märker jag hur pass dålig den blev av min vurpa i trappen. Jag hoppas den ska återhämta sig till fullo med hjälp av träningen, skulle vara så trist att ha problem med den också liksom. Fast å andra sidan så kan jag ju i alla fall säga att jag vet hur det känns.. om någon mer skulle råka få axeln ur led..

Mmm.. nivån är nog lika osammanhängande som igår kväll tror jag. Jag har just vaknat från en timmas snooze och jag hade utan tvekan kunna sovit en timma till. Jag är bara så trött idag. Sån envis huvudvärk och nacken är så envist stel. Känner att jag inte har tillräckligt med energi och klarhet i tankarna så att allt det jag tänkt uträtta idag får skjutas upp tills imorgon. Annars kommer det bara bli fel och jag utlovar för stora ting än vad jag skulle klara av.

Det är lite synd när det blir så. Speciellt när man vill så himla mycket själv men jag vet. Jag har verkligen lärt mig. Att om jag skulle försöka göra saker ändå idag, alltså saker som kräver min koncentration och uppmärksamhet. Tex ringa F.kassan och gå igenom någon plan eller undersöka ersättningar man har rätt till osv. Så skulle det inte bli något bra. Jag skulle bara bli mer knäckt för jag inte skulle förstå. Jag skulle bli mer stressad över det faktum att jag är lika frågande som innan jag försökte förstå, om inte mer. Huvudvärken skulle bara skena i höjderna och jag skulle vara lika slut en ytterligare dag innan jag börjat återhämta mig till det normala. Så njea.. det är ingen idé att försöka vara effektiv idag.

Idag är det måndag och jag tar allt i min takt. Den segaste takten av dem alla. För det är smygar måndag för mig! Ser fram emot kvällen dock som vi ska kila över till våra kära vänner på en fika. En alla hjärtans dag fika. För de är våra hjärtan de med och vi saknar dem lika mycket som dom saknar oss. Visst är det härligt med vänskap?

Länge leve söndags mys!

Söndags trötter är jag nu.. snart krypa ner i soffan. Kika på Solsidan och fnissa lite sött, mysa med hund och älskling. Kanske någon ostkrok för ovanlighetens skull? Eller chips.. Chips är gott.. ostkrokar får jag något mystiskt sug på så där någon gång i kvartalet. Som i fredags.. Då de hamnade med i Coop påsen. Hur kom jag in på det här..?! Cheeseie mania...


Orkar inte skriva så mycket mer om helgen. Det är alltid full fart och jag är alltid slut på måndagen då. Fast det väljer jag att vara. På helgerna lever jag lite mer som alla andra. Utan dosering i högsta hugg och snooze stunder på dagarna. Även om jag så skulle må bättre på måndagen då. Fast ibland vill man bara vara som alla andra också. Hänga med, inte ligga inne och sova då. Neee.. de räcker med det i veckorna!

(Fast så klart jag snoozar på helgerna med ibland, tex om vi ska bort på kvällen, till vänner eller så.. då man kanske vill ha lite ork kvar att vara trevlig med.. då kan det bli en snooze..)


Gud vilket oseriöst inlägg. Pinsamt nästan. Sammanfattningsvis helt enkelt dags att lägga sig i soffan bums innan fler förvirrade ord printas ner här. Länge leve söndags mys!

Handbromsen ligger i

Jag har så mycket iver i kroppen! Jag har så mycket på To Do listan så jag vill springa runt och göra allt. Fast det är ingen jobbig To Do lista nu, inte som det brukar vara. Inte en A4 full av mail, brev eller blanketter som ska fyllas i och skickas till F.kassan eller advokaten. Nej för en gångs skull i livet är det inte så! Och det är tamme f-n underbart!!

Här har man gått i ja.. snart nio år och haft långa listor, antingen i huvudet eller på papper, med vad man måste göra. Inget vad jag valt att göra utan måste göra. Länge har jag känt mig spy färdig på det men vad har jag haft för val? Att strunta i vad försäkringskassan sagt åt mig att följa och sen bli utan ersättning? Nej.. känns inte Såå lockande att bli utan ekonomi då vår värld är uppbyggd på att spendera pengar.. Att strunta i vad advokaten ber mig framställa för ytterligare bevis i tvisten mot försäkringsbolaget? Ja.. lockande är det.. men nej hur skulle det då gå? Min så kallade framtid då? hus? familj? rätten till ersättning? ett liv utan en arbetsför kropp är ett liv utan pengar... så ja.. jag gör som han ber mig..

Nu har det inte varit så varje dag i nio år men varje dag i nio år har detta hängt över mig. Om det inte varit f.kassan de där första åren efter olyckan så var det kampen om att orka. Orka som alla andra för det var ju inget fel på mig det satt ju bara i huvudet. Så ja, i nio år har det alltid varit något som styrt mig.

Min To Do list nu är inte ned skriven på papper. Den flyger runt där inne i min kropp och ger mig lyckokittlingar i magen emellanåt. Jag skäms. Jag har inte känt så här på länge, mycket länge. Varför skäms man då? Över något så vackert och härligt? Jo antagligen för vi människor är så förbenat komplexa men jag har mitt mål. Min dröm. Min starkaste nya dröm av dem alla. Här finns ingen måste to do list bara en jag väljer själv. Äntligen!


T A C K älskade mamma ! och jag gissar att det blir T A C K älskade pappa också! Du vet vad jag frågade dig härom dagen. Kanske lät som en liten fråga men för mig var den stor. Och Tung! Även om det inte är för all framtid så känner jag mig fri nu. Som att jag äntligen kan slippa en sten på ena min axel. Plötsligt har jag energi till att orka studsa emellanåt! Ett barn på julafton..

Så lycklig, så nöjd och så trött

Ler. Känner mig så där glad inombords, när hjärtat också ler. Bubblar. Iver. En liten liten tyst och försiktig dröm kom idag. Drömmar har jag inte haft på några år, inte sen de gamla drömmarna stramt bodde i mig. Nya drömmar har jag inte ens vågat drömma om men så idag.. kom en liten smygande dröm.

Jag gjorde något jag aldrig gjort förut i förrgår. Jag skickade ett personligt mail till en känd föreläsare och personlig coach som heter Mia Törnblom. Känner ni igen henne? Vitt hår, lysande ögon och ett stort leende och sprudlande av energi. Hon har även skrivit en del böcker om självkänsla och liknande. Jag fick ett infall, som så många gånger förr. Ni vet när man känner att man vill något men sen, i samma stund man kände det, tränger man undan det för ens normala beteende säger åt en att sånt gör man bara inte.... Sen går man vidare med livet och allt rullar på och den där känslan då. Den där delen av en som ibland poppar upp och säger att livet är ganska inrutat och tråkigt. När man känner att man måste leva lite också. Fast det brukar oftast bytas ut av nästa tanke typ hm.. åå vad ska man hitta på till middag idag då...?!.

I det här fallet så sket jag i det. Jag gjorde det min instinkt sa åt mig att göra. Det jag kände att jag VILLE göra men i normala fall (hittills) inte skulle ha gjort. Jag mailade henne och skrev ett par rader som jag inte tänkte delge er med här tyvärr. Det viktiga är inte Vad jag skrev utan Att jag skrev. Jag fick respons.. Glad!

Så idag har jag varit på en föreläsning här i Örebro med Mia Törnblom. "Mera självkänsla!" Och det bästa av allt, GRATIS och med super glädje över att ha blivit hörd och sedd! Man måste bara våga. Ge efter och våga leva.

Nu är jag dock dödstrött efter timmarna där med kloka och intressanta ord. Så det blir soffan nu och tidig säng för att orka upp till praktiken imorgon.

Mer om detta äventyr kommer så småningom.. Jag är bara fortfarande såå nöjd med mig själv! Att våga försöka är stort för mig. Jag har bara misslyckats de senaste åren så det var med mycket bävan jag gjorde detta men nu har jag vuxit flera centimeter. Det var det värt!

Möjligheternas år

Vill inte riktigt skriva det här. Föra in det i verklighetens levande syre. Kanske dör det då? Allt det jag känner inombords, de där härliga livs bubblorna som sprudlar. Fast något hos mig säger ändå att jag vill skriva det. Vad nu det egentligen är.

2011 det är möjligheternas år för mig. 2010 var ett nödvändigt ont har jag insett så här i efterhand. För det är tack vare förra årets alla tuffa utmaningar som jag äntligen landat i nuet. Jag har äntligen landat i de insikterna jag så tröttsamt väntat på i flera år. (Känner hur detta inlägg och de senaste, på nått vis påminner om klyschor ur någon stark drama film om livets djupa hemligheter..).

Det är en sak att inse med tankarna att man är skadad och så kommer att vara. Det är en helt och fullständigt annorlunda sak att inse det med hela magen och dess batteri av känslor. Jag kan bara säga att insikterna har börjat dala ner mot maggropen den sista tiden. Det är en sån euforisk känsla så jag kan bara inte beskriva den!

Så många år jag kämpat, önskat, hoppats, envist tragglat med mig själv. Så många år jag bara velat en enda sak. Att inse. Att känna det med hela kroppen. Inte bara vetat med tankarna vad som varit rätt och fel för mig. Önskat att jag kunde känna mig tillfreds med livet så som det nu får arta sig. Inte längre straffa mig själv och trånat efter hur det kunde ha varit om inte...

Så nu helt plötsligt är jag där. Mitt i allt det jag önskat så hett! Undrat när f-n jag ska acceptera vissa saker. Hur idiotisk man får vara, men man måste nog få vara rätt idiotisk ett tag också. Vägra göra allt perfekt. Man måste liksom gå genom stormen för att uppskatta solen på riktigt och då menar jag verkligen på Riktigt.

Så nu står jag här, på andra sidan tror jag. Fortfarande på darriga ben som en nyfödd kalv. Ser mig runt med unga ögon, en smula rädda men enormt nyfikna på livet.

Dock är jag inombords livrädd att falla tillbaka, att allt detta fina bara ska vara en smakbit. Att jag ska stupa av utmattning och inte inse vad jag gjort fel.. Att hamna i de tunga spiralerna igen. Neråt.. Rädd.






Idag hade jag tänkt träna igen men kroppen känns inte helt kry än. Så jag var hemma, gick ut med hunden i solen och främst sydde gardiner... Tyger, nålar, symaskin och så jag då. Högt och lågt men nu är det nästan färdigt! Två av tre fönster i köket har nya gardiner UTAN tomtar på!! Jag kan skåla för mindre! Så nu är det dags för en trött men glad Petra att krypa ner i soffan som vilken annan livsnjutare som helst. Ha det underbart mina kära läsare!

"Vi ska sy å vi ska klippa, vi ska. . . .tralla laa..."

Har haft mössens sång ur Askungen i huvudet hela dagen. Här hemma har det varit sy verkstad från morgon till kväll. Äntligen närmar sig slutet för mina julgardiner i köket... Härligt! Min sambos faster och tillika min före detta granne har varit här i flera timmar och hjälpt mig att sy gardiner. Än är det inte helt färdigt men det är en bra bit på väg! Tusen tack för all hjälp!!

Nacken bråkar ju en del nu efter en hel dag med aktivitet. Jag kan glatt säga dock att den inte är i närheten av vad den brukade vara förr, när jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Då jag bara körde på tills jag stupade. Idag har jag doserat mera och tagit det i den takten som kroppen förslog. Tyvärr kommer det ju ändå alltid att vara så att jag får mer ont i sådana här fall men det är en stor skillnad. På att låta kroppen slita sig utöver gränsen eller att sluta innan man hamnar för nära fallgropen.


Den här veckan har det inte blivit någon träning än. Får se hur det känns imorgon. Jag har inte känt mig kry de senaste veckorna men jag har inte heller blivit sjuk. Något är bara fel i kroppen och jag hoppas att det vänder snarast. Träna vill jag inte vänta för länge med! Så eventuellt blir det ett pass imorgon.

Nu ska jag kila vidare. Slappa lite i soffan innan jag ska hänga upp de nya gardinerna på tork!

Helt plötsligt blev jag sentimental.. eller nått..

Alltså.. hit längtar man ju lite tillbaka måste jag erkänna... Kan nästan fälla en tår över den mjuka värmen som omfamnar en när man är där. Nacken kan gråta floder över saknaden som växer sig större och större för var dag som går här hemma i kylan.

När jag var borta tog jag inte en enda smärtstillande tablett. De tabletter jag tog går att räkna på en halv hand och de var "endast" vanliga treo liknande vita små saker. Sen jag kom hem, och sen det blev detta nya år, 2011, möjligheternas år. Har jag bestämt levt med vetskapen om var jag har mina tabletter. Där de ligger tryggt i förvar i byrån eller de enstaka som jag alltid bär med mig i handväskan. Dock har jag tänkt att de ska få ligga kvar där och invänta en bättre årgång eller nått. Jag känner mig upprorisk när jag tänker att jag vägrar ta dem! Ha! Typ; Nu ska ni få era små j*vlar...!.

Fråga mig inte varför jag bestämt mig för denna avhållsamhet nu för det vet jag inte riktigt själv än. Jag bara känner att nu får det vara nog! Jag är eller nej Var, livrädd för att hamna i någon sorts piller´ism och få abstinens om jag inte tog mina tabletter. Att jag skulle fastna där och sen inte kunna lära mig leva ett liv utan dem.

Jag menar, det måste ju vara hundra gånger bättre om jag klarar av att leva livet utan att äta en massa tabletter. Än att jag ska leva ett liv med vita piller simmandes i magen hela tiden? Dock har jag aldrig ätit mycket tabletter. Kanske tack vare eller på grund av, att det tog så många år innan jag ens fick några tabletter som hjälpte mot smärtan. Då, var det en grym och omänsklig plåga men nu när jag insett att jag fortfarande lever efter de åren så ja, kanske är jag tacksam på ett visst sätt. Jag tänker att de lärde mig att härda ut så mycket, att finna ett sätt att ta mig igenom dagen trots extrem värk. Så nu, behöver jag inte tabletter lika mycket. Dock ska EN sak vara väldigt klart! Jag skulle aldrig, Aldrig någonsin, vilja gå igenom de åren igen.. ALDRIG. Då tar jag hellre ett liv med mera tabletter nu för att få slippa de åren av plågan. Tack, det är mitt val idag.

Så hur blev jag så här sentimental idag?! Ingen aning. Hade tänkt uppdatera er om denna vecka. Om helgen som varit, om förra veckans alla händelser och ja, en och annan ny insikt kanske.. men så hamnade jag här. I tabletternas land! *tänker..*

Ja.. jag hamnade nog där för att jag sitter här med mera värk än vanligt. Med en liten oro i magen att den ska öka så pass att jag väldigt väldigt gärna vill ta en tablett. Som om någon blåser cigarett rök mot någon som just slutat... Lockande.. stickande.. längtande.. Vilket sug. Jag hoppas jag lyckas leva även denna dag efter mina nya mått så kanske värken stannar där den är nu. STOPP liksom. Hit men inte längre! Jag ska inte stå och slira på gult.. jag ska stanna och slå av motorn på grönt innan det blir rött.


Ett litet PS. Tack så innerligt du kära främling som lämnat en kommentar i bloggen! Jag kom på mig själv med att le när jag satt vid köksön några timmar senare och tuggade på en macka.. Tänk vad något så litet kan göra något så stort! TACK.




20 minuter senare...Har läst mitt egna inlägg och jag känner att jag måste förtydliga hm.. två saker.

ETT: Jag kommer att ta tabletter ibland i framtiden också. När värken gör livet mindre roligt att leva, då kommer jag ta dem. Med eller utan känslor. För jag tänker inte plåga mig själv igenom livet. Men jag kommer att tänka en extra gång om jag Verkligen behöver ta den där tabletten. Det är skillnaden.


TVÅ: Jag hyser stor respekt för dem som måste leva på en oansenlig mängd tabletter varje dag. Jag känner stark respekt för dem och jag skulle aldrig tro att de bara äter de tabletterna för skojs skull. Jag menar att jag inte dömer någon annan oavsett hur mycket eller lite mediciner man äter. Livet är olika för alla!

SÅ.. nu känns det bättre!

Shit alltså!

.. Vad vardagen kom tillbaka fort och lika så tiden, den försvinner såå fort.

Jag känner fortfarande av det positiva med resan, hur utvilad jag blev. Att man sen ser snäppet fräschare ut då man har en del färg kvar piggar alltid upp!

Tråkiga är dock att jag verkligen känner av den här balansgången mellan ena sidan där man fortfarande har kontroll på dagen och sen den andra när man är totalt slutkörd. Gränsen är så hårfin och jag står ofta och lutar mig mot den utmattade sidan.

Den kommer så fort! Jag vill inte det. Jag vill orka mera en dag innan jag blir så slut. Känna att jag kan vara effektiv och flexibel utan att direkt kastas ner i utmattningsgropen för att inte komma upp mer den dagen. Gaah! Så trött jag är på att bli så förbenat sliten så fort.

Om en vecka ser ut som denna till exempel, med någon aktivitet inbokad varje dag. Ja då har jag fullt upp att hålla mig på rätt sida av balansgången. Jag klarar det om jag inte kompromissar med mig själv. Jag klarar det bara om jag verkligen sätter mig själv i första rummet och ingen annan. DET är tufft.
Är oändligt svårt att säga nej till att träffa en vän tex. Är fruktansvärt svårt att leva efter Skalmans mat och sov klocka till punkt och pricka men det är i princip så jag måste leva om jag ska orka. I alla fall just nu i livet.

Jag hoppas och tror faktiskt till hundra procent. Att om jag verkligen bara lyssnar på mig själv nu, i alla lägen. Gör saker som får mig att må bra, att känna lycka och att få lyckas. Då kommer den negativa spiralen att vända och den kommer först då. När jag gör saker på mitt sätt, att ta mig upp mot himlen istället för i avgrunden där jag varit och vänt x antal gånger.

Så även om det är frustrerande svårt att inte kompromissa med sig själv.. så lägger jag all min energi på det just nu. För, mina vänner, JAG har bestämt mig. Nu ska jag bara upp!

Så för att bevisa min fina insikt, en av dem, så ska jag nu sluta blogga. Stänga av datorn och lägga mig i soffan de sista tio minuterna innan jag ska iväg!

Sen blir det arbetsterapeuten på USÖ och efter det matlåda plus vila. Sen hälsa på en vän!

Nu har själen hunnit ikapp kroppen

Nu har jag varit hemma i Sverige sen lördags eftermiddag. Idag känner jag att även hjärnan har landat mentalt hemma. Har tagit lite tid att ställa om sig, att känna att det är vardag igen och tuffa igång tåget med alla sysslor som följer med livet här. Så nu har jag landat på alla plan.

Resan var fantastisk ur många synvinklar men det bästa av allt var pausen. Pausen från vardagens stress och utmatthet. Jag fick tid att bara tänka på mig själv, slippa alla måsten och njuta av lite ledighet. Det resulterade i sin tur till en del eftertänksamhet och några insikter. Varav en jag väntat länge på men mer om den en annan dag. Nu finns inte riktigt inspirationen att beskriva den med rätt ord.

Idag har jag och hunden varit hos veterinären. Återbesök då vi mixtrar lite med hans mediciner för allergin. Svårt att få det helt bra men än ger vi inte upp. Har inte testat allt än! Tassade även på hans bästis, golden retrivern Rambo där. Det är så härligt att se hur glada dessa små fyrbenta djur blir av att se varandra! Det är verkligen Bill och Bull, Piff och Puff eller något annat liknande par. Den glädjen är svår att ta miste på och den värmer och sprider sån lycka djupt in i benmärgen!

Det som gör det extremt bitterljuvt är vetskapen om att Rambo, den härligaste hunden jag mött. Har enorma problem med diskbråck och köldkörteln.. Han mår inget vidare alls och jag vet verkligen inte hur denna historia ska sluta. Inte hans matte heller.. Jag ber av hela mitt hjärta att han ska börja bli bättre! För vi kommer sakna honom enormt annars, min fyrbenta hårboll och jag.

På eftermiddagen blev det en spontan promenad med T och lilla söta grodan. Det var roligt att spatsera i solen med er! Härligt det är när man orkar med två saker en dag utan att för den skullen bli helt däckad sen. Livet mitt är en svår balansgång av vila och aktivitet. Lyssnar jag inte fullt ut på min kropp så får jag sota för det direkt!

Jag har blivit bättre och bättre på detta med tiden. Sedan insikten och mitt nya motto föll på plats så har det underlättat en hel del. Att sätta sig själv i första rummet oavsett (nästan!) vad har resulterat i stora skillnader på mitt mående. Vilket givetvis är underbart!! Ser man resultat blir det roligare att fortsätta.


Nu ska vi strax åka in till stan och äta mat på Manillagatan, hos mor och far. Imorgon bitti åker de till Mexico och blir bruna och fina! Så jag och Sis lagom hinner blekna tills de kommer hem... Hahaa... Hoppas de får de underbart i värmen! Vem vet, de kanske också får någon spännande insikt.. ?

Tisdag morgon

Gick upp vid åtta idag vilket är en halvtimma tidigare än jag brukar. Jag hade som mål innan jul och nyår att försöka vänja min kropp att vakna lite tidigare. Tycker att dygnet har för få timmar när man ska vila mitt på dagen också. Så att gå upp en halvtimma tidigare resulterar i att ena halvtimmans snooze stund på dagen inte märks lika mycket. Ja.. så var min grund tanke i alla fall. Plus att halva Sverige redan varit vaket flera timmar när jag går upp.. varför inte försöka matcha er jobbande människor liite mera?

Så nu sitter jag här fullt påklädd, sminkad och frukosten värmer i magen. Enda som är kvar av morgon bestyren är att borsta håret, plocka ihop handväskan och gå ut med hunden. Sen är jag redo för denna dags aktiviteter.

Som då idag bjuder på möte/träff med arbetsterapueften på Öppenvårdsteamet. Ska bli skönt att gå dit idag efter all ledighet och julstök. Vi har en del att gå igenom och staka ut.

Efter det är jag ledig ända fram tills eftermiddagen/kvällen då jag ska träffa en vän. Dock finns det givetvis saker att göra där i mellan. Så som att växla tillbaka de sista thai pengarna, köpa en ny mascara och en dop present till lille Alfred. Vad jag dock kommer att göra är väl främst att vila och äta en matlåda. Sen får vi se vad klockan blivit och hur orken känns.


Mötet igår på Neurokliniken gick bra. Hade mamma med mig som extra öron och hjärna då jag upptäckte i söndags eftermiddag att jag skulle dit. Vilket innebar att jag inte hunnit förbereda mig alls och kände mig som ett borttappat halmstrå. Det ordnade sig dock jätte bra, vilket det oftast gör. Jag ska dit en gång till och fortsätta undersökningen men det vet jag inte när det blir än. Så vi får invänta en ny kallelse i brevlådan.

I´m back!

Så var man hemma igen och två underbara veckor i värmen börjar redan kännas såå långt borta. Suck.. Varför kan det inte vara som i Ving reklamen? Att känslan sitter i länge... Det tycker jag inte den gör!

Jag och syster yster hade det underbart i Thailand! Värmen, ooh denna underbara varma värme! Gud så jag älskar den! Inte en enda dag hade jag ens i närheten av den stelhet och värk jag har här hemma under vinterhalvåret. Jag kände mig lätt som en fjäder och smidig som en katt! Här hemma i kylan blir jag fort ett bly sänke med vibrations fel.

Så Thailands semestern var så välbehövlig och så otroligt uppskattad. Bilder kommer så fort jag fått dem av syster.

Jag har vilat upp mig en hel del där nere, efter året med påfrestande husköp och renovering, plus utförsäkring. Tankarna har snurrat igång när jag var där nere. Slappandes på solstolen eller flytandes i varma havet. Ja tankarna har flödat fritt och jag har upptäckt nya insikter och funderingar. Djupa och mindre djupa.

Det var snabbt tillbaka till vardagen när jag kom hem till älsklingen och min oöppnade brev hög.

Om en timme ska jag iväg till Neurokliniken på sjukhuset här. Ska dit med största anledning av att jag behöver ytterligare intyg för att stärka mitt fall mot försäkringsbolaget. Så min sjukskrivande läkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken, smärtenheten fick innan nyår remitera mig dit. Så nu ska jag dit idag på mitt första möte, vilket kom snabbare än jag räknat med. Härligt att det går undan ibland!

Men ja, man kastades snabbt tillbaka in i den vardagen som man så hårt har förträngt under semestern. Alla ångest laddade känslor och den enorma frustrationen och brinnande ilskan mot försäkringsbolaget. Pang! Så var man tillbaka.

Man jobbar så hårt och så intensivt för att komma vidare, bli bättre, koncentrera sig på det man kanske fortfarande klarar av eller är bra på. Fast då samtidigt så slits man ner i det där tråkiga hela tiden. Som man bara vill komma ifrån nu!

Jag menar inte att jag vill fly, gömma mig och förneka det som varit eller är. Det har jag gjort tidigare och det är jag helt färdig med! Jag menar bara att det skulle vara underbart att få känna sig som Petra igen, bara Petra. INTE den skadade Petra, eller hon med nackskadan. Jag känner mig så fruktansvärt trött på det, jag vill ju bara vidare nu. Till mitt nya liv!

Där allt detta ligger i min gamla ryggsäck som jag äntligen slitit ut och lagt på hyllan. För att hänga på mig en sprillans ny tom och lätt ryggsäck och börja vandringen mot nya äventyr och mål. Utan att hela tiden vara skuggad av en skada. Jag vill så mycket mer!

Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan mötet så att jag har hjärnan med mig.

Med ny energi och livsglädje kommer kanske bloggen äntligen att få sig ett litet uppsving. I denna spännande tid med nya förändringar hela tiden!