Daah.. har strul med tekniken när det gäller bloggar.... Så himla energikrävande och tråkigt! Så håll ut mina vänner jag kommer tillbaka!

Snabbis!

Håller på att skaffa mig en ny och förhoppningsvis bättre blogg ! På Spotlife och med det numera passande namnet Ett nytt liv. Tjusigt va? Känner att denna blogg med dess namn inte längre känns liika passande. Även om jag fortfarande känner mig som en främling ibland.. Jaja.. Nog om det!

Har inte tid att skriva mer än så! Ska hoppa in i duschen och sen vila en stund igen. Innan jag ska korka upp en flaska vin och bjuda tjejligan på varsin skvätt. Innan vi ska iväg och leka modeller för en kväll.... Super fredag!

Speedad

Virr i kolan. Har just sorterat en hel drös med bygg/renoverings fakturor och kvitton. Letade efter en viss faktura som vi har haft lite strul med men tyvärr var det den enda jag inte hittade... Var ligger den och jäser någonstans..? Vet att vi satte alla fakturor och kvitton i en pärm under renoveringens hög säsong men nu tycks den visst inte vara där... Jaja.. I-lands problem eller? Snurrig i kolan blir man i alla fall.

Fast just nu är jag mest speedad. På kaffe och överdosering. Nog det sist nämnda som speedat upp mig mest.

Har haft en lugn dag med mycket bra saker utförda. Mammsingen var här en sväng på förmiddagen och socialiserade sig. Trevligt. Jag bjöd på lunch och hon fick en del pappers jobb av mig. Bra utbyte tycker jag!

Efter det blev det vila i soffan. Super skönt. Hade kunnat sova två timmar idag med men tidsslukare som jag är valde jag en halvtimma istället. Tycker livet är för spännande för att sova två timmar om dagen.. Även om jag ibland kanske borde. I-lands problem igen känns det som.. Fast inte helt sant.

På eftermiddagen åkte jag och solade en sväng faktiskt. Så skönt med värmen som borrar sig in i musklerna. Fast på sista året har jag fått hud-cancer-seriös-nojja så jag kan inte riktigt slappna av där i lysrörshettan längre. Synd men kanske bra för kroppen. Att slippa strålningen menar jag..

Efter sol boosten begav jag mig till optikern. Japp.. jag var där nu igen. Även om jag opererat ögonen för över ett och ett halvt år sedan så är det inte helt bra än. *suck* Det är mycket bättre med synen än när jag hade linser men det är inte bra. Jag är en smula för speedad och slutkörd för att nu berätta exakt vad det var för fel på mina ögon nu. Kort sagt så ser jag med ett öga i taget och det blir väldigt ansträngande för mig. Det känns som att jag har träningsvärk i ögonen och de bränner emellanåt av trötthet. Plus att jag har svårt att fokusera, svårt att läsa, titta på tv osv. Optikern skickade en remiss till ögon avdelningen på sjukhuset här så ska de få undersöka mig mera. Nog förklarat om det idag! Som sagt mina ögon värker så jag orkar inte titta på data skärmen så mycket mer.

Fast jag har ju mer skoj saker och mindre skoj saker jag vill skriva också. Får blir imorgon! Nu ska jag nog ta och tvinga mig själv stänga av datorn och ta ett bad.

Jag sitter här med huvudvärk, biter ihop käkarna som tusan, ögon som värker och ett par axlar som hela tiden sträcker sig mer och mer mot taket. Dags att sluta? Eeh.. JA!

Ha en underbar kväll mina kära främlingar!

Smygar måndag

Idag var det segt att gå upp, motivationen fanns inte där. Måndagar och onsdagar brukar jag försöka träna så det var även planen för idag. Dock var jag mindre sugen då jag kände mig rätt sliten överlag. Efter grubblerier med mig själv och efter en mys frukost vid kaminen bestämde jag mig. Jag visste, om jag inte åkte och tränade skulle denna dag bara ha känts ännu mera seg och tråkig. Ensamt. Om jag åkte och tränade skulle några timmar i alla fall slås ihjäl innan alla andra slutade jobbet och sambon kom hem och gjorde huset mindre ödsligt. Så jag åkte och tränade.

Tankarna var dock någon helt annanstans idag. Jag gjorde mina övningar på ren rutin men jag har knappt något minne av dem. Bara kroppen som blev lite tröttare fysiskt. Speciellt min vänstra axel som fick sig en rejäl törn när jag slog den ur led tidigare i vintras. När jag gör mina övningar för att bygga upp den igen så märker jag hur pass dålig den blev av min vurpa i trappen. Jag hoppas den ska återhämta sig till fullo med hjälp av träningen, skulle vara så trist att ha problem med den också liksom. Fast å andra sidan så kan jag ju i alla fall säga att jag vet hur det känns.. om någon mer skulle råka få axeln ur led..

Mmm.. nivån är nog lika osammanhängande som igår kväll tror jag. Jag har just vaknat från en timmas snooze och jag hade utan tvekan kunna sovit en timma till. Jag är bara så trött idag. Sån envis huvudvärk och nacken är så envist stel. Känner att jag inte har tillräckligt med energi och klarhet i tankarna så att allt det jag tänkt uträtta idag får skjutas upp tills imorgon. Annars kommer det bara bli fel och jag utlovar för stora ting än vad jag skulle klara av.

Det är lite synd när det blir så. Speciellt när man vill så himla mycket själv men jag vet. Jag har verkligen lärt mig. Att om jag skulle försöka göra saker ändå idag, alltså saker som kräver min koncentration och uppmärksamhet. Tex ringa F.kassan och gå igenom någon plan eller undersöka ersättningar man har rätt till osv. Så skulle det inte bli något bra. Jag skulle bara bli mer knäckt för jag inte skulle förstå. Jag skulle bli mer stressad över det faktum att jag är lika frågande som innan jag försökte förstå, om inte mer. Huvudvärken skulle bara skena i höjderna och jag skulle vara lika slut en ytterligare dag innan jag börjat återhämta mig till det normala. Så njea.. det är ingen idé att försöka vara effektiv idag.

Idag är det måndag och jag tar allt i min takt. Den segaste takten av dem alla. För det är smygar måndag för mig! Ser fram emot kvällen dock som vi ska kila över till våra kära vänner på en fika. En alla hjärtans dag fika. För de är våra hjärtan de med och vi saknar dem lika mycket som dom saknar oss. Visst är det härligt med vänskap?

Länge leve söndags mys!

Söndags trötter är jag nu.. snart krypa ner i soffan. Kika på Solsidan och fnissa lite sött, mysa med hund och älskling. Kanske någon ostkrok för ovanlighetens skull? Eller chips.. Chips är gott.. ostkrokar får jag något mystiskt sug på så där någon gång i kvartalet. Som i fredags.. Då de hamnade med i Coop påsen. Hur kom jag in på det här..?! Cheeseie mania...


Orkar inte skriva så mycket mer om helgen. Det är alltid full fart och jag är alltid slut på måndagen då. Fast det väljer jag att vara. På helgerna lever jag lite mer som alla andra. Utan dosering i högsta hugg och snooze stunder på dagarna. Även om jag så skulle må bättre på måndagen då. Fast ibland vill man bara vara som alla andra också. Hänga med, inte ligga inne och sova då. Neee.. de räcker med det i veckorna!

(Fast så klart jag snoozar på helgerna med ibland, tex om vi ska bort på kvällen, till vänner eller så.. då man kanske vill ha lite ork kvar att vara trevlig med.. då kan det bli en snooze..)


Gud vilket oseriöst inlägg. Pinsamt nästan. Sammanfattningsvis helt enkelt dags att lägga sig i soffan bums innan fler förvirrade ord printas ner här. Länge leve söndags mys!

Handbromsen ligger i

Jag har så mycket iver i kroppen! Jag har så mycket på To Do listan så jag vill springa runt och göra allt. Fast det är ingen jobbig To Do lista nu, inte som det brukar vara. Inte en A4 full av mail, brev eller blanketter som ska fyllas i och skickas till F.kassan eller advokaten. Nej för en gångs skull i livet är det inte så! Och det är tamme f-n underbart!!

Här har man gått i ja.. snart nio år och haft långa listor, antingen i huvudet eller på papper, med vad man måste göra. Inget vad jag valt att göra utan måste göra. Länge har jag känt mig spy färdig på det men vad har jag haft för val? Att strunta i vad försäkringskassan sagt åt mig att följa och sen bli utan ersättning? Nej.. känns inte Såå lockande att bli utan ekonomi då vår värld är uppbyggd på att spendera pengar.. Att strunta i vad advokaten ber mig framställa för ytterligare bevis i tvisten mot försäkringsbolaget? Ja.. lockande är det.. men nej hur skulle det då gå? Min så kallade framtid då? hus? familj? rätten till ersättning? ett liv utan en arbetsför kropp är ett liv utan pengar... så ja.. jag gör som han ber mig..

Nu har det inte varit så varje dag i nio år men varje dag i nio år har detta hängt över mig. Om det inte varit f.kassan de där första åren efter olyckan så var det kampen om att orka. Orka som alla andra för det var ju inget fel på mig det satt ju bara i huvudet. Så ja, i nio år har det alltid varit något som styrt mig.

Min To Do list nu är inte ned skriven på papper. Den flyger runt där inne i min kropp och ger mig lyckokittlingar i magen emellanåt. Jag skäms. Jag har inte känt så här på länge, mycket länge. Varför skäms man då? Över något så vackert och härligt? Jo antagligen för vi människor är så förbenat komplexa men jag har mitt mål. Min dröm. Min starkaste nya dröm av dem alla. Här finns ingen måste to do list bara en jag väljer själv. Äntligen!


T A C K älskade mamma ! och jag gissar att det blir T A C K älskade pappa också! Du vet vad jag frågade dig härom dagen. Kanske lät som en liten fråga men för mig var den stor. Och Tung! Även om det inte är för all framtid så känner jag mig fri nu. Som att jag äntligen kan slippa en sten på ena min axel. Plötsligt har jag energi till att orka studsa emellanåt! Ett barn på julafton..

Så lycklig, så nöjd och så trött

Ler. Känner mig så där glad inombords, när hjärtat också ler. Bubblar. Iver. En liten liten tyst och försiktig dröm kom idag. Drömmar har jag inte haft på några år, inte sen de gamla drömmarna stramt bodde i mig. Nya drömmar har jag inte ens vågat drömma om men så idag.. kom en liten smygande dröm.

Jag gjorde något jag aldrig gjort förut i förrgår. Jag skickade ett personligt mail till en känd föreläsare och personlig coach som heter Mia Törnblom. Känner ni igen henne? Vitt hår, lysande ögon och ett stort leende och sprudlande av energi. Hon har även skrivit en del böcker om självkänsla och liknande. Jag fick ett infall, som så många gånger förr. Ni vet när man känner att man vill något men sen, i samma stund man kände det, tränger man undan det för ens normala beteende säger åt en att sånt gör man bara inte.... Sen går man vidare med livet och allt rullar på och den där känslan då. Den där delen av en som ibland poppar upp och säger att livet är ganska inrutat och tråkigt. När man känner att man måste leva lite också. Fast det brukar oftast bytas ut av nästa tanke typ hm.. åå vad ska man hitta på till middag idag då...?!.

I det här fallet så sket jag i det. Jag gjorde det min instinkt sa åt mig att göra. Det jag kände att jag VILLE göra men i normala fall (hittills) inte skulle ha gjort. Jag mailade henne och skrev ett par rader som jag inte tänkte delge er med här tyvärr. Det viktiga är inte Vad jag skrev utan Att jag skrev. Jag fick respons.. Glad!

Så idag har jag varit på en föreläsning här i Örebro med Mia Törnblom. "Mera självkänsla!" Och det bästa av allt, GRATIS och med super glädje över att ha blivit hörd och sedd! Man måste bara våga. Ge efter och våga leva.

Nu är jag dock dödstrött efter timmarna där med kloka och intressanta ord. Så det blir soffan nu och tidig säng för att orka upp till praktiken imorgon.

Mer om detta äventyr kommer så småningom.. Jag är bara fortfarande såå nöjd med mig själv! Att våga försöka är stort för mig. Jag har bara misslyckats de senaste åren så det var med mycket bävan jag gjorde detta men nu har jag vuxit flera centimeter. Det var det värt!

Möjligheternas år

Vill inte riktigt skriva det här. Föra in det i verklighetens levande syre. Kanske dör det då? Allt det jag känner inombords, de där härliga livs bubblorna som sprudlar. Fast något hos mig säger ändå att jag vill skriva det. Vad nu det egentligen är.

2011 det är möjligheternas år för mig. 2010 var ett nödvändigt ont har jag insett så här i efterhand. För det är tack vare förra årets alla tuffa utmaningar som jag äntligen landat i nuet. Jag har äntligen landat i de insikterna jag så tröttsamt väntat på i flera år. (Känner hur detta inlägg och de senaste, på nått vis påminner om klyschor ur någon stark drama film om livets djupa hemligheter..).

Det är en sak att inse med tankarna att man är skadad och så kommer att vara. Det är en helt och fullständigt annorlunda sak att inse det med hela magen och dess batteri av känslor. Jag kan bara säga att insikterna har börjat dala ner mot maggropen den sista tiden. Det är en sån euforisk känsla så jag kan bara inte beskriva den!

Så många år jag kämpat, önskat, hoppats, envist tragglat med mig själv. Så många år jag bara velat en enda sak. Att inse. Att känna det med hela kroppen. Inte bara vetat med tankarna vad som varit rätt och fel för mig. Önskat att jag kunde känna mig tillfreds med livet så som det nu får arta sig. Inte längre straffa mig själv och trånat efter hur det kunde ha varit om inte...

Så nu helt plötsligt är jag där. Mitt i allt det jag önskat så hett! Undrat när f-n jag ska acceptera vissa saker. Hur idiotisk man får vara, men man måste nog få vara rätt idiotisk ett tag också. Vägra göra allt perfekt. Man måste liksom gå genom stormen för att uppskatta solen på riktigt och då menar jag verkligen på Riktigt.

Så nu står jag här, på andra sidan tror jag. Fortfarande på darriga ben som en nyfödd kalv. Ser mig runt med unga ögon, en smula rädda men enormt nyfikna på livet.

Dock är jag inombords livrädd att falla tillbaka, att allt detta fina bara ska vara en smakbit. Att jag ska stupa av utmattning och inte inse vad jag gjort fel.. Att hamna i de tunga spiralerna igen. Neråt.. Rädd.






Idag hade jag tänkt träna igen men kroppen känns inte helt kry än. Så jag var hemma, gick ut med hunden i solen och främst sydde gardiner... Tyger, nålar, symaskin och så jag då. Högt och lågt men nu är det nästan färdigt! Två av tre fönster i köket har nya gardiner UTAN tomtar på!! Jag kan skåla för mindre! Så nu är det dags för en trött men glad Petra att krypa ner i soffan som vilken annan livsnjutare som helst. Ha det underbart mina kära läsare!

"Vi ska sy å vi ska klippa, vi ska. . . .tralla laa..."

Har haft mössens sång ur Askungen i huvudet hela dagen. Här hemma har det varit sy verkstad från morgon till kväll. Äntligen närmar sig slutet för mina julgardiner i köket... Härligt! Min sambos faster och tillika min före detta granne har varit här i flera timmar och hjälpt mig att sy gardiner. Än är det inte helt färdigt men det är en bra bit på väg! Tusen tack för all hjälp!!

Nacken bråkar ju en del nu efter en hel dag med aktivitet. Jag kan glatt säga dock att den inte är i närheten av vad den brukade vara förr, när jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Då jag bara körde på tills jag stupade. Idag har jag doserat mera och tagit det i den takten som kroppen förslog. Tyvärr kommer det ju ändå alltid att vara så att jag får mer ont i sådana här fall men det är en stor skillnad. På att låta kroppen slita sig utöver gränsen eller att sluta innan man hamnar för nära fallgropen.


Den här veckan har det inte blivit någon träning än. Får se hur det känns imorgon. Jag har inte känt mig kry de senaste veckorna men jag har inte heller blivit sjuk. Något är bara fel i kroppen och jag hoppas att det vänder snarast. Träna vill jag inte vänta för länge med! Så eventuellt blir det ett pass imorgon.

Nu ska jag kila vidare. Slappa lite i soffan innan jag ska hänga upp de nya gardinerna på tork!

Helt plötsligt blev jag sentimental.. eller nått..

Alltså.. hit längtar man ju lite tillbaka måste jag erkänna... Kan nästan fälla en tår över den mjuka värmen som omfamnar en när man är där. Nacken kan gråta floder över saknaden som växer sig större och större för var dag som går här hemma i kylan.

När jag var borta tog jag inte en enda smärtstillande tablett. De tabletter jag tog går att räkna på en halv hand och de var "endast" vanliga treo liknande vita små saker. Sen jag kom hem, och sen det blev detta nya år, 2011, möjligheternas år. Har jag bestämt levt med vetskapen om var jag har mina tabletter. Där de ligger tryggt i förvar i byrån eller de enstaka som jag alltid bär med mig i handväskan. Dock har jag tänkt att de ska få ligga kvar där och invänta en bättre årgång eller nått. Jag känner mig upprorisk när jag tänker att jag vägrar ta dem! Ha! Typ; Nu ska ni få era små j*vlar...!.

Fråga mig inte varför jag bestämt mig för denna avhållsamhet nu för det vet jag inte riktigt själv än. Jag bara känner att nu får det vara nog! Jag är eller nej Var, livrädd för att hamna i någon sorts piller´ism och få abstinens om jag inte tog mina tabletter. Att jag skulle fastna där och sen inte kunna lära mig leva ett liv utan dem.

Jag menar, det måste ju vara hundra gånger bättre om jag klarar av att leva livet utan att äta en massa tabletter. Än att jag ska leva ett liv med vita piller simmandes i magen hela tiden? Dock har jag aldrig ätit mycket tabletter. Kanske tack vare eller på grund av, att det tog så många år innan jag ens fick några tabletter som hjälpte mot smärtan. Då, var det en grym och omänsklig plåga men nu när jag insett att jag fortfarande lever efter de åren så ja, kanske är jag tacksam på ett visst sätt. Jag tänker att de lärde mig att härda ut så mycket, att finna ett sätt att ta mig igenom dagen trots extrem värk. Så nu, behöver jag inte tabletter lika mycket. Dock ska EN sak vara väldigt klart! Jag skulle aldrig, Aldrig någonsin, vilja gå igenom de åren igen.. ALDRIG. Då tar jag hellre ett liv med mera tabletter nu för att få slippa de åren av plågan. Tack, det är mitt val idag.

Så hur blev jag så här sentimental idag?! Ingen aning. Hade tänkt uppdatera er om denna vecka. Om helgen som varit, om förra veckans alla händelser och ja, en och annan ny insikt kanske.. men så hamnade jag här. I tabletternas land! *tänker..*

Ja.. jag hamnade nog där för att jag sitter här med mera värk än vanligt. Med en liten oro i magen att den ska öka så pass att jag väldigt väldigt gärna vill ta en tablett. Som om någon blåser cigarett rök mot någon som just slutat... Lockande.. stickande.. längtande.. Vilket sug. Jag hoppas jag lyckas leva även denna dag efter mina nya mått så kanske värken stannar där den är nu. STOPP liksom. Hit men inte längre! Jag ska inte stå och slira på gult.. jag ska stanna och slå av motorn på grönt innan det blir rött.


Ett litet PS. Tack så innerligt du kära främling som lämnat en kommentar i bloggen! Jag kom på mig själv med att le när jag satt vid köksön några timmar senare och tuggade på en macka.. Tänk vad något så litet kan göra något så stort! TACK.




20 minuter senare...Har läst mitt egna inlägg och jag känner att jag måste förtydliga hm.. två saker.

ETT: Jag kommer att ta tabletter ibland i framtiden också. När värken gör livet mindre roligt att leva, då kommer jag ta dem. Med eller utan känslor. För jag tänker inte plåga mig själv igenom livet. Men jag kommer att tänka en extra gång om jag Verkligen behöver ta den där tabletten. Det är skillnaden.


TVÅ: Jag hyser stor respekt för dem som måste leva på en oansenlig mängd tabletter varje dag. Jag känner stark respekt för dem och jag skulle aldrig tro att de bara äter de tabletterna för skojs skull. Jag menar att jag inte dömer någon annan oavsett hur mycket eller lite mediciner man äter. Livet är olika för alla!

SÅ.. nu känns det bättre!

Shit alltså!

.. Vad vardagen kom tillbaka fort och lika så tiden, den försvinner såå fort.

Jag känner fortfarande av det positiva med resan, hur utvilad jag blev. Att man sen ser snäppet fräschare ut då man har en del färg kvar piggar alltid upp!

Tråkiga är dock att jag verkligen känner av den här balansgången mellan ena sidan där man fortfarande har kontroll på dagen och sen den andra när man är totalt slutkörd. Gränsen är så hårfin och jag står ofta och lutar mig mot den utmattade sidan.

Den kommer så fort! Jag vill inte det. Jag vill orka mera en dag innan jag blir så slut. Känna att jag kan vara effektiv och flexibel utan att direkt kastas ner i utmattningsgropen för att inte komma upp mer den dagen. Gaah! Så trött jag är på att bli så förbenat sliten så fort.

Om en vecka ser ut som denna till exempel, med någon aktivitet inbokad varje dag. Ja då har jag fullt upp att hålla mig på rätt sida av balansgången. Jag klarar det om jag inte kompromissar med mig själv. Jag klarar det bara om jag verkligen sätter mig själv i första rummet och ingen annan. DET är tufft.
Är oändligt svårt att säga nej till att träffa en vän tex. Är fruktansvärt svårt att leva efter Skalmans mat och sov klocka till punkt och pricka men det är i princip så jag måste leva om jag ska orka. I alla fall just nu i livet.

Jag hoppas och tror faktiskt till hundra procent. Att om jag verkligen bara lyssnar på mig själv nu, i alla lägen. Gör saker som får mig att må bra, att känna lycka och att få lyckas. Då kommer den negativa spiralen att vända och den kommer först då. När jag gör saker på mitt sätt, att ta mig upp mot himlen istället för i avgrunden där jag varit och vänt x antal gånger.

Så även om det är frustrerande svårt att inte kompromissa med sig själv.. så lägger jag all min energi på det just nu. För, mina vänner, JAG har bestämt mig. Nu ska jag bara upp!

Så för att bevisa min fina insikt, en av dem, så ska jag nu sluta blogga. Stänga av datorn och lägga mig i soffan de sista tio minuterna innan jag ska iväg!

Sen blir det arbetsterapeuten på USÖ och efter det matlåda plus vila. Sen hälsa på en vän!