Vårdcentralen & Påkörd

Vilken dag.. I förmiddags var jag bara hemma och slappade så mycket jag bara kunde. En 40 min promenad med hunden blev det dock, han skulle få vara själv på eftermiddagen när jag var på Vårdcentralen (VC). Satt i soffan och kollade på tv under frukosten, underbart! Satt lite extra länge och sen med Zimba i famnen, gosandes. Mysigt! På vårdcentralen gick det bra, läkaren var jätte trevlig och lyhörd. Dock skulle jag ta en massa blodprover av alla de slag och jag måste till vissa av dem fasta. Så det fick bli imorgon alla prover skulle tas. Så från kl. 22.00 ikväll får jag endast dricka vatten. Ni kan ju gissa hur roligt det blir när man är konstant hungrig..

Min söta mor var med mig på VC och när jag lämnat av henne i stan igen så styrde jag bilen mot Coop i Lillån. Satt och tänkte i bilen, mitt i regnet, att man är så lyckligt lottad. Jag har en varm, kärleksfull och härlig familj. Jag har några nära vänner som är riktiga vänner. Jag har en sambo som borde vara Helgon förklarad, så underbar han är mot mig. Vi har tak över huvudet och en snäll hund. Vi är friska och har en rätt bra ekonomi trots allt. Vi har varit beskonade från hemska tragedier och vi kan använda alla våra sinnen. Och mycket mycket mer . . . Jag bara kände att mitt liv är väldigt bra trots alla svåra påfrestningar. Men så när jag letar parkering vid Coop kör det ut en bil mitt framför nosen på mig! Koppla och bromsa! Skönt att upptäcka att det inte var några fel på mina reflexer... Pang!! sa det. Nääääääääääää.... Va faaaaan! De hade korsat över parkeringarna för att åka ifrån Coop och där kom jag och skulle parkera, mitt när de tänkte gena över mitt körfält. Attans då. Men allt gick bra! Dock fick de en buckla på deras framskärm och jag fick x - antal repor... Det man blev mest orolig för var ju att de skulle börja skylla på mig eller något men det var inga snack om saken att det var deras fel, helt och hållet. PUH! Bara såg framför mig hur hela kofångaren var mosad... Fanns inte en chans att hinna väja eller stanna. Så det blev en fin avslutning på dagen... Nu ska jag äntligen lägga mig i soffan och bara SLAPPA!

Ur blåst

Idag vaknade jag av storm vindar utanför mitt fönster, Åh neej!! kände jag bara direkt. Jag är extremt känslig mot drag, kyla och blåst. Nu är det storm ute och jag stormar på insidan känns det som. Värken bara stegrar vad jag än gör. Hur jag än klär mig. Jag virar som vanligt en scarf runt halsen/nacken, drar upp vindtäta jackan eller västen så högt det går. Men det spelar ingen roll hur jag klär mig i sådant väder, vinden letar sig ändå in. Det är så underligt att den kan ge mig mera värk trots att det bara är luft. Jag sitter inne nu men ändå känner jag hur min energi bara sugs ur mig med all blåst där utanför.

Har varit hos syster idag, bjöd henne på lunch och så gick vi en liten promenad. Bara liten, ytterst nödvändig för Zimbas skull, ytterst onödig för min skull. Jag hade även ryggsäck på mig idag. Första gången på länge. Jag hade nog trott att jag nu blivit "frisk/bra" så att det inte skulle vara några problem att ha den på sig.. men tjii fick jag. Hur naiv får man vara?? När ska man sluta tro att man en dag helt plötsligt inte har ont mer? Lilla gumman.. vill jag säga till mig själv. Jag hade ryggsäcken på mig max 30 - 40 min och den var som vanligt inte ens tung. Trots detta kände jag av den Direkt när jag satte på mig den och för varje steg jag tog stegade smärtan vidare uppåt. Underligt det där. Men då vet jag det nu då. Behöver jag inte prova igen på ett tag. Typiskt också! Tyckte det hade varit så smidigt om jag hade kunnat haft den istället för att ha något på axeln eller att hålla i.

Det här med att gå ner i vikt är inget roligt alls... Varför ska det vara så svårt för? Jag vill inte bli mindre men ändå så tickar vågen neråt och neråt och jag blir svagare och svagare. Kläderna blir större och större. Ständigt hungrig, måste gå på toaletten, hungrig, äter, hungrig ändå... Men på torsdag ska jag till vårdcentralen så jag hoppas de kan säga vad som är fel! Så här kan man ju inte ha det!

Annars tycker jag livet är ganska härligt emellanåt! Jag känner att det börjar lysa inom mig så där sakta som när solen går upp över horisonten, man vet att den är på väg. Efter regn kommer solsken och det har regnat en sisådär två år hos mig nu så jag tror solen börjar vilja titta fram mer och mer. Tycker jag känns ljuvligt!

1 års kalas

Idag fyller våran sötaste älskling 1 år! Zimba alltså. Fast det är inte försen den 30 juli som vi har varit hans matte och husse. Det blir också en dag att minnas! Idag har vi haft mormor, morfar, farmor och farfar mfl på litet kalas! Skojigt! Zimba fick lite fina leksaker och godis så han var lycklig. Här öppnar han ett paket...

I torsdags var jag och M på agility tävling ute vid Örebro Brukshundsklubb. Det var mååånga hundar där! Och det var riktigt kul att se faktiskt. Vissa hundar var snabba andra var super snabba! och några var mindre snabba... hehe.. Zimba ylade lite emellanåt av avundsjuka när de andra vovvarna fick springa agilitybanan men han lugnade sig snabbt när vi gick ett varv och snusade runt. När vi kom hem på eftermiddagen var vi så inspirerade så vi byggde en egen agilitybana åt Zimba!

Det enda som inte är färdigt eller inte finns i banan är just nu en vipp-bräda och en tunnel. Men det kommer nog...

För övrig så skriver jag mer en annan dag... =)

Efter en natts sömn har huvudvärken minskat drastiskt. Härligt!

Så här ser min vecka ut;
Måndag - Zimba kurs
Tisdag - Banken, Optikern, Prata med mäklaren
Onsdag - Tjejträff på Öppenvårdsteamet, andra unga tjejer med hjärnskador
Torsdag - Kolla när kossorna springer ut på grönbete =D (kanske)
Fredag - Läkaren från Vårdcentralen ringer, kolla på agility tävling
Lördag - Tjejkompis fyller år
Söndag -

Inte så mycket rehab denna veckan men det kan vara skönt ibland! Speciellt när det är mycket med eventuella hus köp och diverse annat vardagsliv. Nu blir det ju snart långhelg och det ska bli riktigt skönt! Vi funderar nog på att åka upp och hälsa på mina föräldrar i stugan så att Zimba kan få bada lite. Så får se hur vi lyckas planera ihop allting. Det svåraste är att dosera när det är helg för då är alla andra hemma och kör på i full fart. Vilket jag också önskar jag kunde och orkade. Man känner sig lätt utanför om man går in och vilar eller bara sitter still och slappar när det ä full fart på gården här hemma. Nu ska jag byta om från morgonmys och försöka snygga till mig lite tills banken!

Huvudvärk

Huvudvärken kom som en blixt från klar himmel när jag var hos min vän M och hennes hund Sparco idag på förmiddagen. Åkte hem och slängde ihop lite mat och däckade i sängen. Skulle kunna sova än men då kan jag inte sova något inatt. Skulle ringa upp syster yster men fick tyvärr bli ett sms tillbaka bara. Alla ljud är jobbiga, det är för ljust trots att solen inte skiner. Jag hoppas du inte blir ledsen vännen, jag vill gärna prata med dig snart! Kände bara att jag verkligen inte orkade, även fast jag säkert lät glad i telefonen. Du vet väl hur det är.. Poff säger det bara så tar man slut, och då är man verkligen slut. Ikväll är det hund kurs igen så nu blir det slappa i soffan eller slappa på altanen så Zimba kan få springa lite ute.. Återkommer en annan bättre passande dag! Tack ni söta vänner som lämnat ett litet avtryck!!

Arg arg arg & Ledsen

Var ska jag börja? Vad ska jag skriva som kan få er och förstå. Hur j*vliga försäkringsbolag kan vara. Jag har sagt det väldigt många gånger förr men hur kan man som egen person jobba med att kämpa Emot personer som gör allt för att få en rättvis bedömning? Rättssystemet är så förbaskat fel byggt så det finns inga ord som duger. Visst, jag är inte den som kan mest men jag kan mer än tillräckligt för att veta att det jag skriver inte är taget ur sanden. Hur kan de påstå eller kräva att jag, när jag blev skadad som 17 åring och fortfarande gick i skolan, att jag då skulle kunna allt om sjukskrivningar och skade diagnoser. Jag var bara 17!!! Det sticker mig i ögonen att de kan skriva så som de gör, om MIG. Deras förtroende läkare har fortfarande aldrig träffat mig, inte ens pratat med mig i telefon men ändå så kan de plötsligt mer om mig än mina egna läkare! Det är så sjukt! Så himla sjukt! Jag vill gråta.. Jag vill skrika! Jag vill slå sönder något i ren frustration.. Men klart inget det hjälper så varför göra det..? Skulle jag gå här i 7 år och tycka att det är roligt att hacka mig fram som arbetslös, som skadad, som ensam, se på när mina vänner börjar studera, arbeta, jobba sig uppåt och skaffa familj?? Tror dom att jag gör det här för att jag vill lura dem på pengar? För att jag tror att jag kan bli rik? Tror dom att jag tycker det är roligt att spendera mest av min tid på rehab istället för att umgås med mina vänner? Tror dom att jag tycker det är kul att, enligt dom, simulera mina symptom och skador? Tror dom att jag som 17 åring skulle gått själv till doktorn i samband med olyckan och säga att jag tror jag har fått en whiplash skada och jag vill bli sjukskriven nu och några år frammåt? Tror dom det när läkarna på vårdcentralerna knappt vet vad whiplash är för något? Ja, jag har fått brev från dem idag och ja.. det är därför jag är så extremt frustrerad. Mitt ärende om inkomstförlust står bakom dörren och vi försöker få dem att knacka på för att vi ska kunna bjuda in dem och försöka prata sans med dem. Lugnet före stormen säger man.. Jag är livrädd. LIVrädd för det handlar bara om resten av mitt Liv.

Ibland känns allt bara botten. Trots att solen nu äntligen skiner. Men hallå.. jag har en hjärnskada också.. vet inte varför men idag känns det helt plötsligt lite ledsamt. Kanske börjar det sjunka in... Vad vet jag. Nu väntar jag på att min pappa ska komma hit och gå en promenad med mig och Zimba. M jobbar över och jag ville gärna ha sällskap.. Imorgon är en ny dag så då är det säkert bättre!

USÖ & Rehab. idag igen

Nu ska jag snart åka till USÖ igen, känns som om jag bor där denna veckan. Igår var jag hos neuropsykologen, idag ska jag till arbetsterapeften, imorgon är jag ledig och på fredag ska jag till psykiatrin och träffa psykologen då ska vi gå igenom alla frågor jag svarade på vid datorn. I måndags skulle jag tränat hos sjukgymnasten på Rehab. men min kropp sa skarpt ifrån så jag blev hemma. Sen har det även varit andra saker också denna veckas dagar. Så här ser och har det sett ut;

Måndag - Sjukgymnast, Hus visning och följa med M när han skulle koppla in en spis.
Tisdag - Optikern, Neuropsykologen och hund kurs.
Onsdag - Arbetsteurapeften, Hus visning (igen) och ordna ärenden på stan.
Torsdag -
Fredag - Psykiatrin för bedömning
Lördag - In. officiell hund utställning i Örebro. Zimba och jag ska vara med.
Söndag -

(Syster yster, hoppas det inte gjorde något att jag snodde din snygga idé om att skriva upp så här hur veckan ser ut.... Var så enkelt gjort. Kramis!)

Nu får jag ge mig för nu snurrar det lite för mycket i huvudet på mig. Har suttit och bläddrat i kalendern för att skriva upp allt jag ska göra. Det tar ganska mycket kraft från en. Igår lärde jag mig också att för mig tar det extra mycket kraft att bara vara vaken också.. Inte konstigt jag jämt är så slut. Fast.. det var ju ett av de största och vanligaste symptomen vid en hjärnskada också så.. Men idag känner jag mig ändå rätt utvilad och redo att möta dagens upp och ner gångar! Solen skiner och jag hoppas det blir varmt och skönt idag! Ha det bra ni med!

Nytt möte med Neuropsykologen

Idag kl. 15.15 ska jag till Öppenvårdsteamet på USÖ igen och träffa Neuropsykologen för andra gången. Vi ska prata om min hjärna igen. Underligt det är att skriva så men det är ju faktiskt precis det vi gör. Vi skulle även gå in på lite andra saker som jag inte har någon lust att ta upp här. Vissa saker håller jag fortfarande för mig själv.

För er som glömt eller för er som undrar varför jag har en blogg; Jag startade min blogg för jag kände att jag var tvungen att vara mer ärlig mot människor i min omgivning. Förska visa er hur jag faktiskt mår. Inte hålla uppe den där masken varje dag. Det är inte lätt, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. De finns alltid de som har det värre. Men jag önskar ibland att folk skulle förstå mer så man slipper ledsna miner. Det här är även min terapi och det är det som fungerar allra bäst för mig. Att skriva har jag alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Nu är det bara så att ni också får ta del av mina tankar och känslor. För att jag vill lära er om Whiplashskador och Hjärnskador. Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Lämna gärna en kommentar när ni varit inne och läst, jag vill gärna veta om ni kikar in emellanåt.


Det här har Agneta 47 år skrivit i häftet "Hjälpreda för Hjärnskadade" och det är så bra förklarat att jag vill dela det med er;
(Nedtecknad beskrivning av symptom inför ett läkarbesök några år efter olyckan). Svårt att köra bil. Gör missar. Mycket svårt att jobba. Tidigare en massa fritidsaktiviteter och kurser - nu orkar jag inget. Svårt att läsa. Koncentration, tappar tråden. Svårt att följa raderna. Prövat samtalsterapi, antideressiva medel, mineralanalys, familjeterapi, byte av bostadsort och arbetsplats. Känner mig dödstrött, utmattad. Stundtals orkar jag ej med familjen. Att prata, svara på frågor, läsa läxor, orkar ej läsa eller se på TV. Mycket irriterad och känslig, gråtattacker. Ljud och ljuskänslig. Tål ej att radion är på. Svårt att motionera, tungt hela kroppen värker. Äter och äter ständigt hungrig. Det känns som att pulsa i djup snö. Vissa dagar når den till midjan, andra dagar bara till knäna, men den finns där varje dag. Förut kom det ibland dagar som jag slapp pulsa i snön, jag kunde gå som vanligt, Härlig känsla. Men det känns som en evighet sedan. Nu händer det vissa dagar att den når mig ända upp till halsen. Jag kommer ingenstans, har fullt schå att hålla upp huvudet för att få luft och inte drunkna.
. . . . . . .
Jag lyckas inte att göra upp scheman och planera in aktiviteter och vila. Tröttheten ligger som en dimma över mitt liv. Det är som att jag vandrar runt i ständig dimma. Ibland tätnar den runt mig så att jag får svårt att se. Det blir dimma inuti mitt huvud. Tankarna flaxar runt och når inte varandra. Tröttheten sitter som ett tungt band i pannan och över ögonen. Ögonlocken känns tunga att hålla upp. En lätt huvudvärk ligger som ett spännband runt hjässan. Tröttheten är min ständiga följeslagare. Som en fotboja kring min ankel gör den mina steg tunga att gå. Den gör alla vardagliga sysslor till ett oöverstigligt berg för mig. Jag går omkring och ser på röran hemma och allt som behöver göras. Men jag orkar bara inte! Jag orkar inte ens att börja, jag vet inte ens var jag ska börja! Stressen kommer in och sätter sig på mina axlar. Det blir ännu snurrigare i huvudet och huvudvärken tilltar. Jag är så trött. Jag orkar inte ens gå ner och duscha och tvätta håret. Det snurrar runt allt snabbare i huvudet på mig. Panik! Jag går in i mitt sovrum drar ner persiennen och stoppar öronproppar i öronen. Mörkt och fullständigt tyst! Inom ett par minuter sover jag.

Det finns andra dagar också. Solen skiner, jag promenerar med min hund i skogen. De första vårblommorna har börjat att titta upp. Blåsippor, vitsippor och vårlök fåglarna kvittrar och himlen är så blå. Dey finns bara jag och min hund och skogen och ängarna omkring mig. Livet är ljuvligt. Tänk vad jag har det bra! Här är jag ledig mitt på dagen ocg kan gå ut och promenera, när alla andra sitter inne på sina jobb. Tänk att jag kan gå på mina ben! Vilken enorm tur jag har haft! Jag kunde ju precis lika gärna ha suttit förlamadi en rullstoll. . . . . .


Det är mycket i denna text som är så in i pricken bra förklarat och likt med mig att jag blev helt salig när jag läste den för första gången. Jag kan läsa den om och om igen och fälla en tår för den lättnad jag känner. Någon som har det som jag! Jag är inte knäpp! Jag är inte galen! Jag har en hjärnskada.

Nu är jag slut för dagen och får inte sitta här mera. Men nu har jag äntligen skrivit det jag så gärna velat skrika ut till hela världen. Än en gång ber jag om ursäkt till mina vänner att jag är dålig på att höra av mig och orka ses. Men jag hoppas att ni nu kan få lite mera förståelse till varför.

Nu ska jag göra som Agneta i texten. Gå ut med hunden, dock inte i skogen för det är för jobbigt för mig. Jag ska gå ut med hunden och gå på grusvägen i solen mellan alla stora träd och lyssna på fågelsången och känna vinden i ansiktet och njuta över det liv jag har! Många kramar från Mig!

Regn regn och regn

Jag tycker det är ganska mysigt med lite regn. Fast man kan inte säga att det regnat lite idag, det har regnat mycket idag. Imorgon får solen gärna skina dock så jag kan vara ute i trädgården och små pyssla lite. I förmiddags var jag hos frisören och snyggade till mig lite. Var på tiden! Gjorde några få slingor i över håret och sen klippte vi en del. Blev jätte bra! Skönt om den slitna permanenten försvinner nu! Känner mig rätt sliten själv fortfarande.

Igår var det ur mysigt hos fröken T. Vi åt mackor av alla de möjliga slag och drack gott te. Mys pys! Längtar tills nästa gång redan...

Ikväll kommer paret E.U hit, vi ska bjuda dem på tacos! MUMS MUMS! Lagom soft.

Nu ska jag lämna datorn! Har just tagit lite medicin för å dämpa huvudvärken så är inte så smart att sitta här speciellt länge då. Många kramar till er som läser! Glöm inte att lämna en kommentar...

Citerat ut häftet "Handbok för Trötta, Hjälpreda för hjärnskadade";

Tröttheten är ett av de vanligaste symptomen vid hjärnskada. Även vid en hjärnskakning kan en ökad trötthet och uttröttbarhet vara ett genomgripande problem. Tröttheten är förmodligen den vanligaste enskilda faktorn som den skadade måste klara att hantera för att fungera i sin vardag. Det är viktigt att den skadade lär sig fungera inom de ramar som tröttheten avgränsar. När tröttheten når en kritisk nivå sänks förmågan att fungera i vanliga situationer och stressen ökar, Symptom som huvudvärk, yrsel och irritabibiltet ökar eller uppstår.

Tröttheten går inte att träna bort!

Man måste lära sig att hantera den rätt i vardagen.

En liten början av den informationen jag så gärna vill ge er. Man kan inte med ord beskriva den trötthet jag dagligen går och brottas mot. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag kommer aldrig ifrån den helt. Mitt mål att vila två gånger om dagen för att slippa extrem huvudvärk och bli totalt avtrubbad från verkligheten kan kännas ganska svårt att uppnå ibland. Ni andra stressar för ni har mycket att göra med jobb och studier. Jag stressar för jag vet att jag måste vila på dagarna. Jag måste hitta en balans och harmoni i vardagen för att läka den del som går att läkas i min hjärna. Den del som blir påverkad hos alla när vi blir utmattade/utbrända. För det är precis det som hänt mig. Jag får inte stressa alls mera, min kropp klarar inte av stress mer. Förr blev jag bara sporrad av lite stress nu blir jag helt knäckt och kan inte fatta några beslut alls. 

Igår var jag på massage igen hos den nya massören. Har beslutat mig för att inte gå mera där. Hon passar inte riktigt min personlighet.. Jätte snäll och trevlig men alldeles för fnittrig. Ja faktiskt. Hur som  helst, igår var hon väldigt sugen på att "trycka" på mina ömma punkter. Jag sa att det räckte precis gott och väl som hon gjorde men jag tror hon tog i lite extra i alla fall. Inte alls av elak mening, snarare tvärt om. Men nu sitter jag här och det värker så in i norden..! i nacken och axlarna. Det är så att tårarna vill falla för mina armar vill inte vara med längre de heller. Jag vill inte ta något smärtstillande för jag vill helt enkelt inte äta mer medicin idag. Jag har fortfarande lite svårt med det där. Ibland, eller nej, egentligen ofta när jag tar smärtstillande så får jag skuldkänslor. Konstig man är! Någon som är lika dan?

På förmiddagen var jag på en ny psykolog bedömning på psykiatriska kliniken på USÖ. Tror det hette så... Kändes hel knasigt att gå dit och som om alla stirrade på mig och viskade Nu har hon blivit galen också.. Ännu läskigare när jag gick in i deras lokaler och det stod Psykiatrin över dörren. Jag tror jag har en hel del förutfattade meningar om psyk ställen! Fast det är vi nog väldigt många som har. Men jag har aldrig tyckt att det är konstigt om någon går till en psykolog. Oavsett anledning. Jag tycker bara de är starka som personer som vågar stå upp för sig själva och ta emot hjälp. Livet måste ju bli så mycket lättare då om man inte bär allting själv? Det har jag också insett de senaste åren. Hallelulja för mig! Hehe.. Hur som helst hamnade jag där för tydligen så dög inte den bedömningen jag gjorde för några veckor sedan. Något konstigt med landstingets regler och kurx. Alltid är det något men man har ju slutat bli förvånad när man möter motgångar. Ganska skönt att slippa bli så besviken. Alltid något bra!

Ikväll ska jag hem till fröken T och träffa mina smärtsamma vänner! Nästan alla kommer. Och du sötnos som är hemma, vi Förstår dig! Ska bli lika mysigt som vanligt!

Nu blir det snooze igen men först en stund i soffan tror jag och kolla på repriser av Vänner.

Så många gånger jag har loggat in här på bloggen för att skriva men varje gång blir det samma sak. Jag vill så gärna skriva så mycket om allt kring hjärnskadan och funderingar. Men varje gång när jag tänkt, att nu biter jag ihop och skriver lite i alla fall, så orkar jag verkligen inte det när jag väl loggat in. De senaste veckorna eller månaderna har varit så fulla med alla möjliga möten, träffar, pappers arbete, umgås med vänner, utflykter på helgerna, påsken och veterinären med Zimba. Satt och bläddrade i kalendern nu och när jag kom till 23 februari i år och alla veckorna från nu tills då var full klottrade. Ja, då kanske det inte är så konstigt att jag är så slut?  För övrigt började jag med min nya medicin den 24 februari och det kan även vara den som fortfarande ger mig extra mycket trötthet. Ja det finns många förklaringar. Whiplash, hjärnskada, stress, press, medicinering osv. Även fast jag ser i min kalender att jag har träffat mina vänner emellanåt så sitter jag ändå här med skuldkänslor för jag aldrig hör av mig. Vissa träffar jag oftare än andra och vissa mer sällan. Jag har ingen jag inte tycker om utan jag värdesätter alla mina vänner högt. De är alla snälla mot mig och visar omtanke, men ändå så orkar jag inte alltid ringa eller ses. Många kanske tycker att jag borde ha mycket tid till att ses, när jag är hemma så mycket. Men jag orkar inte alls lika mycket som ni. Jag orkar inte ens hälften just nu. Alla de år som jag försökte jobba, vara som vem som helst. Så levde jag i en sån enorm stress och press att jag helt tagit ut mig själv. När jag gick i skolan och olyckan hände var det ingen som tänkte på vilka konsekvenser den kunde medföra. Ännu mindre jag. Jag bet ihop och kämpade ännu hårdare och så fortsatte det i flera år innan allt rasade samman. Kanske låter drastiskt och självömkande men för mig har de två senaste åren varit och är som en enda epok av frågor, funderingar, känslor, uppgivenhet, värdelöshet, ångest, djup deppression, sorg och tillsist men definitivt inte minst en insikt. Jag är ledsen att min familj men i det här fallet, mina vänner får lida så mycket. Även fast jag inte hör av mig till er så betyder inte det att jag inte vill vara eran vän. Tvärtom. Enda anledningen till att jag inte hör av mig så ofta är att jag verkligen inte orkar. Jag har precis fått reda på, svart på vitt, att jag har en hjärnskada. Eller hjärnrubbning, man kan kalla det för vad man vill. Jag kallar det för hjärnskada, för det är precis vad det är. En liten, nästan obetydligt liten fysiskt sett, men det är ändå en skada som jag fick vid olyckan.  Nu tar jag paus för idag.