Skulle vilja starta upp en ny blogg, den här känns så gammal och grå. Stora delar av min resa har skrivits här och det har varit många tårar, och vem vet? Kanske många tårar blir det än, just nu känns den tuffaste biten av livet så långt borta. Det har hänt så mycket..


Jag är fru och mamma. Det är två stora omställningar i livet, eller ja i alla fall den sistnämnda.


Är inne på fjärde veckan med arbetsträning. Hemma idag med en ledig dag. Ute börjar löven skifta i färg, eld rött och sprakande gult just nu. På bordet framför mig står en lika sprakande höstbukett. Den är så fin! Fick den i tisdagskväll när jag, trotsade min lilla rädsla, och stod på scen och föreläste om mitt liv, min resa, på sjukhuset här i stan. Jag har inget emot att berätta om mitt liv, jag är en så nyfiken själ själv så jag tycker bara det är roligt. Det var mer ovant att stå på en stor scen med åhörare framför mig. Härligt pepp talk till sig själv and just do it!


Det märks att jag är igång mer nu än innan, jag är såå trött. Huvudet orkar inte med alls på samma sätt. Fast.. hehe, det var rätt rörigt innan också men nu märks det ännu tydligare och jag måste vara stenhård med min vila och lediga dagar. Att dels inte boka in för mycket varje vecka, vilket jag ändå tycker jag brukar ha ganska bra koll på nuförtiden. Sen kör det ihop sig ibland men då handlar det mest om sånna val man kanske inte alltid kan styra själv.


Jag kan tänka mig att denna trötthet kommer hänga i ett bra tag till men jag hoppas att den ska lätta snabbare än jag kanske tror. Imorgon är det dags för jobb igen och det ser jag fram emot. Då är ska alla vara inne på kontoret också så då är det lite mera liv, förhoppningsvis.


Nu ska jag dricka upp mitt te och kanske testa att läsa lite i en bok.


Rätt trist blogg men jag provar mest lite för min egna skull.. :)

Ska bloggen få vakna...?

Bloggen har sovit i över ett år nu, inte haft någon lust att skriva om mitt gnäll. Har varit så långt ifrån mig själv att jag inte kännt inspiration eller ens behov av att skriva av mig. Det är ovanligt. Har varit så ledsen och känt sån stor hopplöshet på insidan under en lång tid. Vi, jag visste att det skulle bli tufft med barn nummer två. Det var tufft med barn nummer ett. Jag skulle dock göra samma val igen.


Så mycket jag skulle kunna skriva nu, försöka uppdatera er om allt. Få er med på banan igen men det känns nästan konstigt, som att stå och prata i sin ensamhet. Den här bloggen är ingen stor blogg och när jag skapade den var det i början av en ny resa i ett av mina kapitel i livet. Då när jag kraschat som utbränd, behövde lära mig att lyssna på mig själv OCH att vara ärlig mot min omgivning. Inte bara bita ihop. Då kom bloggen, som ett verktyg för att nå ut och förklara hur det kanske egentligen låg till, när jag inte orkade eller hade orden på tungan att förklara för er när ni frågade. Det har alltid varit lättare att skriva. Så än idag, med undantaget att de senaste året, lite drygt, inte alls varit så. Fast då har jag inte heller haft något att säga, jag har letat och sökt förtvivlat efter vissa svar själv på insidan. På utsidan var det mest bara gnäll och stön. Så var det med det, nu är jag här. Sitter vid köksbordet, varit på första gymnastikpasset med min son. Helt otroligt bara det! I två aspekter, att han har blivit så stor, men också att jag orkade med det själv. En lyckokänsla som pirrar än i min kropp trots att sonen sen en stund sedan redan ligger och sover, diskmaskinen igång och kvällsbelysningen tänd.


Detta underbara pirr. Välkommen tillbaka! Du underbara känsla. Livet. Lev det!


Räcker för idag, jag testar på lite. Klurar om bloggen ska få vakna...? Här eller på en ny plats? Alls eller inte? Just denna blogg känns så gammal.. växt ifrån den lite men samtidigt bär den på en historia som jag ändå har tagit mig dit jag är idag.