Äntligen

.. sitter jag här igen och ska skriva. Fast.. jag är inge sugen faktiskt. Har inte varit det på ett tag. Känns som att jag lever i moll. Jag skulle vilja skriva om hur studentlivet är, hur jag springer och fikar på stan med vänner, hänger ute på helgerna med sambon och reser till spännande platser.

Jag känner mig lika grå som träden utanför, lika blöt och tung som löv täcket på marken. Varför då? Jag vet inte. Är så olidligt trött. Är det hösten kanske? Till viss del ja men tyvärr inte det enda. Arbetsterapeuften och jag har grubblat fram och tillbaka, mest jag som grubblade och hon som förklarade. Allt detta med min lilla mormor och morfar, husvisningar, träning och de nya sjukreglerna har tagit musten ur mig totalt. Allt detta är plötsliga, oväntade ting som min hjärna inte klarar av.

För att jag ska fungera någorlunda behöver jag en schema lagd vecka. Där det mesta är inbokat så jag klart och tydligt ser när jag ska vila och när jag ska vara i aktivitet. Känns plötsligt som att jag är nere på ett barns nivå.. *suck* Om några veckor fyller jag 25 . . .

Var för övrigt på en 25 års fest i helgen. Tro det eller ej!! Är själv chockerad att jag tog mig ut trots allt, men det ska min kära syster ha all eloge för! Tack för du inte gav upp, tack för du tog hand om mig när jag var som jag var. Tack för du fick mig att känna mig levande mitt i all panik!!

Det krävdes dock några vinglas och styling för att jag skulle känna mig någorlunda redo att ge mig ut i krog världen. Shit kände mig som 18 igen.. Kanske för att jag drack vinet så fort i ren panik över vad som väntade.. Fnissig blev jag och för en gångs skull var det en härlig känsla! Krogen var faktiskt riktigt roligt då jag träffade en hel del gammalt folk. Svängde till och med min stela kropp på dansgolvet ett tag. Ååå.. miss it..... När kvällen led mot sitt slut och jag gick ut ur lokalen var det en tjock och kvävande dimma som kom. Fysiskt och psykiskt utmattad till tusen. Hörde ingenting, såg ingenting. Stod som ett kolli och stirrade på de andra. Ville gå hem men kunde inte förmå mig att säga hej då, kunde inte heller förmå mig att bara vända på klacken och gå. Polisbilen som stod en bit bort kändes så lockande. Tänk vad tyst och lugnt det måste vara i den..... Funderade en kort stund på att hälsa på dem, men skakade av mig den bisarra tanken ganska snabbt. Fanns väl andra kollin de behövde ta hand om...


De senaste veckorna har det hänt så mycket igen. Känns som att det alltid är så, full fart. Fast jag vet inte riktigt vad som hänt ändå men bara att kolla i kalendern; Privatträning med hunden, M åker bort en vecka, veterinären med hunden och börja ge allergi behandling med sprutor, kalas för M´s lillebror, bada badtunna med vänner, korrigera höger öga med ny operation, vattengymnastik, umgås med vänner, mys dag med mamma och sis, möte på banken, ringa a-kassan och F-kassan, träna, dop, hälsa på mommo på sjukhuset och köpa hus.

Japp allt går bara i rasande fart och där emellan ska jag helst vila två gånger om dagen minst en timma. Ut med hunden på morgonen, göra mig färdig, åka iväg på möte på USÖ. Hem, äta lunch, vila, ut med hunden, plocka iordning, fixa middag och pang så var det kväll igen och jag är helt slut. Så rullar det på.


Och Ja. Vi har nu köpt ett hus! Ett HUS! Mer om det en annan dag. Nu är jag trött i ögonen och huvudet.

För övrigt blir det nog till att ta vaccin sprutan idag..