För 7 år sedan

För 7 år sen hände det som jag knappt vill skriva om här idag. Olyckan som faktiskt gjorde så att jag sitter här idag med tårarna i ögonvrån och klumpen i halsen. Är rädd för att skriva att det är årsdagen idag och att jag faktiskt blir lite ledsen över det. Jag är rädd för att folk mest ska tycka att jag är patetisk och tragisk eftersom det har gått hela sju år sen dess. Borde jag inte kunna sluta bry mig om det nu? Jo, till viss del. Dagen påverkar mig inte lika mycket som i början, då var det en hemsk dag. Idag känner jag bara den där klumpen i magen, den lilla klumpen men som ändå gör sig hörd.

Tårarna i ögonvrån och klumpen i halsen finns där idag, inte för att det är 29 oktober, utan för att än en gång har min kropp protesterat efter dagens ansträngningar. Jag som borde vara en livfull tjej i mina bästa år med energi fylld upp till toppen är mera lik en grinig gammal tant nyligen fyllda 84 år. Ibland blir det bara för mycket att känna så.

Så många saker jag känner att jag skulle vilja göra. Vara den personen jag innerst inne känner att jag är. Leva med att slitas från mina egna önskningar om vilken person jag vill vara samtidigt acceptera allt det min kropp hindrar mig från. Ibland tycker jag bara att det är så fruktansvärt orättvist. Inte att jag har ständig värk men att jag inte kan bita ihop och köra på som ni andra!

Många dagar funderar jag än på om det inte bara skulle gå att bita ihop. Svälja klumpen i halsen och leva precis så fartfyllt som Jag vill. Den ekvationen går tyvärr inte ihop. Det är just precis så jag levde förr och just precis på grund av den jag sitter här idag, utbränd.