Åå.. ibland tar dagen en annan form än den man trodde eller ville.. Solen skiner och snön är så underbar att jag är lycklig bara att den finns! Men så dyker det upp något som helt kan ändra på allt, även fast det egentligen inte betyder något. (Fast för mig gör det tydligen det..)
Ett mail från resedagboken, en vän ska ut och resa igen. Det är ju underbart! Hon och hennes sambo ska ut på deras drömresa nu. En paus från plugget och vardagslivet. De åker idag och kommer hem i maj, fyra månader på resande fot. Jag vill inte ens skriva här att jag blir avundsjuk, det skäms jag för. Jag är ju jätte glad för deras skull också men saken är den att jag blir så ledsen. Det känns bara så tungt att se på när vänner runt omkring en är ute på lång resor. Att någon åker en vecka på charter är en sak, men att åka runt i världen i ett halvår är något helt annat. Jag vill ju så otroligt gärna göra det också. Jag hade ju allt bestämt när jag gick i gymnasiet, jag visste precis vad jag ville göra. I alla fall försöka göra!
Jag undrar om denna sorg någonsin kommer att försvinna eller åtminstone bli lite lättare att hantera? Det gör så ont.. Jag vill också ju.. Varför fick inte jag den chansen? Varför ska min kropp hindra mig från så mycket?
Så brukar jag inte se på saken, att min kropp hindrar mig från mycket. Fast det går ju inte att komma ifrån att det ibland, stundtals kan kännas så någon dag. Det går alltid över och då blir jag arg för jag ens tänkt den tanken. Jag är inte förlamad så egentligen borde jag ju kunna göra vad som helst.. men det kan jag inte.. Och det är ingenting som syns.
fredag 29 januari 2010
onsdag 27 januari 2010
Den stora insikten?
För ett par veckor sedan, när jag kröp under skrivbordet och dammsög alla vrår, så ramlade en stor insikt ner i min ömma lilla kropp. Bara så där. Från absolut ingenstans så föll den över mig och gjorde mig stum av förvånan. Jag stannade upp mitt i mitt dammsugande och blev förundrad över mig själv.
När jag kröp där nere på alla fyra på golvet så kom jag på mig själv med att tänka; Om jag lyssnar mer på min kropp och lyder den mer än jag gör nu.. Om jag gör sakerna efter min kropps förmåga och inte efter vad jag vill, så måste det ju bli värt det i längden då jag orkar mera? Inte bara prestera massor på en kort stund för att sedan bli däckad en mycket längre stund.
Det var som att köra rätt in i en betongvägg i 120km/h! Orden bara trycktes in i mitt medvetande och jag är fortfarande lika förvånad över det själv.
Jag har inte velat skriva om det här eller nämna det för någon förutom M, rädd för att det skulle falla ut i intet då på något konstigt vis. Ni kanske inte förstår varför jag verkar så uppspelt över detta? Saken är den att i de ca 8 åren jag varit skadad har jag de senaste tre till fyra åren gått och tänkt på det där. Jag har funderat och resonerat fram och tillbaka tyst med mig själv i detta ämne. Jag har för allt i världen inte kunnat få mig själv till att inse hur mycket lättare livet skulle bli om jag bara brydde mig mer om mig själv!
Det har varit helt sjukt (och är väl fortfarande) att få utstå sådan smärta och värk i kroppen som ingen medicin biter på. När det är du själv som gett kroppen den ökade värken i form av att riva en vägg med en slägga i din hand, köra fyrhjuling, klippa gräset eller dammsuga huset. Alla dom sakerna visste du redan innan du började att de skulle göra så din värk skenade i höjden men ändå så gjorde du dem. Helt i protest och fylld av enorm envishet och vilja. En vilja att vara den du en gång var, en vilja att vara den du vill vara och i en annan vilja som bara kan döpas till ren dumhet. Alla de här åren har jag vetat det själv, vetat vad jag kanske inte borde göra men ändå gjort dem.
Jag vet inte om det för mig har varit i ren protest och sorg mot min egna kropp. Jag har ibland njutit av att plåga mig själv genom att strunta i hur ont det än gjorde. Jag bara skulle göra alla de där sakerna för att jag innerst inne inte klarade av att hantera den sorg och smärta som alla mina funktionshinder skyfflat över mig.
Så för mig kändes det som en av alla de stora tunga kistorna inom mig äntligen öppnades och fylldes med liv! Några andra kistor har öppnats och fyllts med liv genom åren men än har jag några till kvar. Jag hoppas bara innerligt att det faktiskt är så nu att jag äntligen insett, med både kropp och själ, det jag länge kämpat emot i kroppen även fast knoppen vetat vad som varit rätt.
När jag kröp där nere på alla fyra på golvet så kom jag på mig själv med att tänka; Om jag lyssnar mer på min kropp och lyder den mer än jag gör nu.. Om jag gör sakerna efter min kropps förmåga och inte efter vad jag vill, så måste det ju bli värt det i längden då jag orkar mera? Inte bara prestera massor på en kort stund för att sedan bli däckad en mycket längre stund.
Det var som att köra rätt in i en betongvägg i 120km/h! Orden bara trycktes in i mitt medvetande och jag är fortfarande lika förvånad över det själv.
Jag har inte velat skriva om det här eller nämna det för någon förutom M, rädd för att det skulle falla ut i intet då på något konstigt vis. Ni kanske inte förstår varför jag verkar så uppspelt över detta? Saken är den att i de ca 8 åren jag varit skadad har jag de senaste tre till fyra åren gått och tänkt på det där. Jag har funderat och resonerat fram och tillbaka tyst med mig själv i detta ämne. Jag har för allt i världen inte kunnat få mig själv till att inse hur mycket lättare livet skulle bli om jag bara brydde mig mer om mig själv!
Det har varit helt sjukt (och är väl fortfarande) att få utstå sådan smärta och värk i kroppen som ingen medicin biter på. När det är du själv som gett kroppen den ökade värken i form av att riva en vägg med en slägga i din hand, köra fyrhjuling, klippa gräset eller dammsuga huset. Alla dom sakerna visste du redan innan du började att de skulle göra så din värk skenade i höjden men ändå så gjorde du dem. Helt i protest och fylld av enorm envishet och vilja. En vilja att vara den du en gång var, en vilja att vara den du vill vara och i en annan vilja som bara kan döpas till ren dumhet. Alla de här åren har jag vetat det själv, vetat vad jag kanske inte borde göra men ändå gjort dem.
Jag vet inte om det för mig har varit i ren protest och sorg mot min egna kropp. Jag har ibland njutit av att plåga mig själv genom att strunta i hur ont det än gjorde. Jag bara skulle göra alla de där sakerna för att jag innerst inne inte klarade av att hantera den sorg och smärta som alla mina funktionshinder skyfflat över mig.
Så för mig kändes det som en av alla de stora tunga kistorna inom mig äntligen öppnades och fylldes med liv! Några andra kistor har öppnats och fyllts med liv genom åren men än har jag några till kvar. Jag hoppas bara innerligt att det faktiskt är så nu att jag äntligen insett, med både kropp och själ, det jag länge kämpat emot i kroppen även fast knoppen vetat vad som varit rätt.
tisdag 26 januari 2010
Huvudvärk
Jobbigt när huvudvärken inte vill ge med sig. Nackvärken är jag van att brottas med, huvudvärken också i och för sig men den är nästan värre ibland när ingenting biter på den.. Jag är fortfarande lite sjuker så det kan ju ha med saken att göra.
Har idag fikat hemma hos en vän, skönt att "leva" lite men nu är jag slut.
Igår var jag på den nya vattengympan i varmbassängen på rehab, USÖ. Skönt med varmvatten! Fast det var lite fis varmt igår bara.. Blev väldigt yr och illamående av det skvalpande vattnet i nacken men det brukar ge med sig efter några gånger. På måndag är det dags igen. Då ska jag nog testa med en flytväst liknande väst som gör det lättare att slappna av i vattnet.
Känner att jag bara skriver lite slarvigt nu, ingen inlevelse alls. Det är så mycket jag orkar med just nu. Då känns det också som att jag skriver om någon annan för jag är inte riktigt med själv i tankarna. Orden bara printas ner här utan minsta lilla känsla. Så det får räcka för idag.
Nu ska jag gå och dricka min smoothie och titta på tulpanerna jag köpte till mig själv förut!
Har idag fikat hemma hos en vän, skönt att "leva" lite men nu är jag slut.
Igår var jag på den nya vattengympan i varmbassängen på rehab, USÖ. Skönt med varmvatten! Fast det var lite fis varmt igår bara.. Blev väldigt yr och illamående av det skvalpande vattnet i nacken men det brukar ge med sig efter några gånger. På måndag är det dags igen. Då ska jag nog testa med en flytväst liknande väst som gör det lättare att slappna av i vattnet.
Känner att jag bara skriver lite slarvigt nu, ingen inlevelse alls. Det är så mycket jag orkar med just nu. Då känns det också som att jag skriver om någon annan för jag är inte riktigt med själv i tankarna. Orden bara printas ner här utan minsta lilla känsla. Så det får räcka för idag.
Nu ska jag gå och dricka min smoothie och titta på tulpanerna jag köpte till mig själv förut!
torsdag 21 januari 2010
Soft dag med halsont
Idag har jag inte gjort speciellt mycket. Njutit av en riktigt mys frukost för mig själv, halv sovit under en filt i soffan, duschat, sovit lite till, värmt en matlåda och tagit en promenad med Zimba. Jag är fortfarande helt slut men nu är jag även lite halv förkyld eller nått vilket bara ökar min trötthet.
Tidigt imorse stod det två älgar i min trädgård och pallade gamla äpplen. Undra om de gillar all snö? Den ena älgen fick en skopa snö över sig när han gick för nära trädet. Det är så roligt med alla djur man stöter på här ute! Alltid händer det nått när man bor på landet.
Jag har bestämt mig för att inte dra tillbaka min ansökan om aktivitetsersättning. Blir det bästa och nu hoppas jag innerligt att jag får den godkänd! Så håll tummarna för mig!
Husprojektet rullar vidare och även denna helg kommer att spenderas i reflex byxorna med damm i håret! Vilket bygge det är på Halmvägen nu! Vi siktar på att flytta in till april, då det i alla fall ska flytta in nya husbönder i Lillstugan (där vi bor nu).
Mötte för övrigt en väldigt väldigt söt schäfer valp idag under promenaden med Zimba. Finns ju en del hundar här ute i skogen! Schäfern var dock ny, eller ja, cirka 4 månader gammal.. Bus och lek blev det mellan vovvarna! Det är så underbart att se när hundar leker, dom är så härliga! Zimba får sån enorm energi och sån fart att du inte hinner följa honom med blicken! Sånna stunder förgyller livet!
Tidigt imorse stod det två älgar i min trädgård och pallade gamla äpplen. Undra om de gillar all snö? Den ena älgen fick en skopa snö över sig när han gick för nära trädet. Det är så roligt med alla djur man stöter på här ute! Alltid händer det nått när man bor på landet.
Jag har bestämt mig för att inte dra tillbaka min ansökan om aktivitetsersättning. Blir det bästa och nu hoppas jag innerligt att jag får den godkänd! Så håll tummarna för mig!
Husprojektet rullar vidare och även denna helg kommer att spenderas i reflex byxorna med damm i håret! Vilket bygge det är på Halmvägen nu! Vi siktar på att flytta in till april, då det i alla fall ska flytta in nya husbönder i Lillstugan (där vi bor nu).
Mötte för övrigt en väldigt väldigt söt schäfer valp idag under promenaden med Zimba. Finns ju en del hundar här ute i skogen! Schäfern var dock ny, eller ja, cirka 4 månader gammal.. Bus och lek blev det mellan vovvarna! Det är så underbart att se när hundar leker, dom är så härliga! Zimba får sån enorm energi och sån fart att du inte hinner följa honom med blicken! Sånna stunder förgyller livet!
onsdag 20 januari 2010
Virvelvindar
Igår var det en dag som krävde väldigt mycket av mig. Kanske märktes på mina nedstämda inlägg här.. Mötet på arbetsförmedlingen 08.30, (vilket är en omänsklig tid för mig då min kropp inte är ett dugg samarbetsvillig på morgonen!) vände hela dagen upp och ner. Jag vet egentligen inte hur jag ska lyckas förklara här hur allt blev så oroligt igår.
Jag ringde mammsen i sista stund och frågade om hon inte kunde följa med till mötet. Som ett extra par ögon och fungerande hjärna. Bra beslut! På väg till mötet var jag positiv inställd till vad som kunde hända mig. Jag hade egentligen ingen aning vad min nya handläggare skulle till att säga eller föreslå men de små ledtrådar jag tidigare fått verkade faktiskt väldigt bra.
Allt detta med de nya sjukreglerna som den "nya" regeringen kastade in i systemet hux flux, har slagit oss sjuka/skadade väldigt hårt. Jag har varit extremt skeptisk och negativ men efter det lugnat sig lite och man fått mer information så fanns det även ljusglimtar i allt det nya. Trubblet var väl och är att regeringen kanske inte undersökt allt tillräckligt. Hur det skulle bli i praktiken. De hade liksom inte tänkt på allt... Impuls eller?
Handläggaren var väl en aning seg i att öppna munnen och forma orden han ville få ut men trevlig och vänlig absolut. Jag kan inte säga att jag förstod så mycket av mötet. En del sjönk in i hjärnbalken men ganska mycket av orden började jag se sväva runt som svarta textremsor i rummet. Hur jag än försökte greppa dem så halkar de alltid undan som en hal ål. Det är där mamma kommer in i bilden.
Jag sökte aktivitetsersättning långt innan alla dessa nya regler var helt färdiga. Förresten är de inte ens färdiga idag heller.. Nya ändringar varje dag! Lätt att hänga med då! Men jag sökte som sagt aktivitetsersättning innan jul och nyår, september ungefär. Det jag fick reda på igår var väl i väldigt korta drag att om jag får den ansökan godkänd blir jag direkt utskriven ur den nya arbetslivsintroduktionen som arbetsförmedlingen håller i. Dit alla utförsäkrade hamnade efter nyår.
Krånglet som gjorde att jag fick spader när jag hörde det är att i nu läget har arbetsförmedlingen och de nya handläggarna med fördjupat stöd mycket mera resurser för att hjälpa mig ut i arbetslivet/praktik/aktivitet än vad försäkringskassan har eller haft. Det senaste halvåret har jag mestadels gått hemma, förutom mina möten på öppenvårdsteamet och sjukgymnasten, och längtat efter att få komma ut på någon social aktivitet. Kruxet har dock varit att jag varit för dålig för att klara FK´s krav på minst 10h/veckan för att få vara med i någon aktivitet.
Om jag inte klarade 10h fick jag alltså ingen hjälp av FK, trots att det enda jag ville var att närma mig arbetslivet. Underligt men sant. Det är här arbetsförmedlingen nu har gått igenom en ganska stor förändring. Förr arbetade aldrig arbetsförmedlingen med de människor som var för "sjuka" för att ens arbeta några timmar, men nu ska de ta hand om oss också. Till viss del och därför har de fått massor av extra resurser som inte FK ens har tillgång till.
MEN... allt det låter ju kanske bra att hänga på.. Både ja och nej. (gud vad har jag gett mig inpå med att ens försöka förklara detta här.... )
Ekonomin blir helt bedrövlig om jag är med i arbetslivsintroduktionen eftersom jag får det absolut lägsta beloppet då jag inte har jobbat tillräckligt många timmar för att uppfylla A-kassans krav. Jag blev ju skadad i gymnasiet...
Det blir en tid med mycket oro och stress över hur jag ska orka med allt. Tidpunkten för allt detta nya är väldigt väldigt dålig då vi just köpt hus och all tid och ork går åt till att hålla sig flytande mellan att orka med huset och mina vanliga möten. Att orka med vännerna just nu är något jag nästan helt fått lägga åt sidan. Det finns bara INGEN energi alls.
Man skulle ju kunna tro att detta är något som jag helt kan välja själv också, hur jag vill göra. Men det finns ju en tredje part i allt jag gör.. Länsförsäkringar heter dem. Jag vågade inte ens tänka på vad de skulle säga om jag drog in min ansökan. I det senaste brevet från dem står det att de inte tänker göra något åt mitt ärende försen de fått resultatet av min ansökan. Drar jag då tillbaka min ansökan får de bara ännu mera kött på benen till att säga att jag är helt frisk eller komma på något annat underfundigt att skylla på. Att ärendet skulle handla om vilket som är bäst för Mig och på vilket bästa sätt jag snabbast kanske skulle kunna komma fram till ett arbete är inte intressant för dem. För jag är ingen människa för dem utan jag är bara ett ärende med ett nummer som liknar; PL - 8411280648213 215. Mer sympati än så finns inte från deras sida och därför håller man andan så fort man öppnar ett brev från dem.
Senare idag ska jag äntligen tillbaka till arbetsteurapeften på Öppenvårdsteamet. Första träffen efter jul och nyår, blir skönt med någon som är på min sida och någon som förstår min totala förvirring och totala utmattning. Undra hur livet hade varit idag om vården fortfarande hade förnekat mina kognitiva problem..
Det här inlägget blev ganska långt och mina fingrar är iskalla nu. Huvudet är hel snurrigt, jag ser bokstäver över allt och trycker på "sudda" knappen konstant..
Jag vill bara säga att mina föräldrar och syster är det bästa som finns! Så mycket som de ställer upp för mig, jag kan gråta av tacksamhet! Utan mamma och pappa hade jag aldrig aldrig någonsin orkat alla de här åren. Utan deras hjälp hade jag aldrig orkat driva ett ärende mot försäkringsbolaget, trots att jag har en advokat sen flera år tillbaka. Utan att min syster skulle avlasta mig med att ha Zimba ibland skulle jag aldrig orka med att ha en hund. Jag är så otroligt tacksam för eran hjälp! Ni är min betonggrund att stå på.
Jag ringde mammsen i sista stund och frågade om hon inte kunde följa med till mötet. Som ett extra par ögon och fungerande hjärna. Bra beslut! På väg till mötet var jag positiv inställd till vad som kunde hända mig. Jag hade egentligen ingen aning vad min nya handläggare skulle till att säga eller föreslå men de små ledtrådar jag tidigare fått verkade faktiskt väldigt bra.
Allt detta med de nya sjukreglerna som den "nya" regeringen kastade in i systemet hux flux, har slagit oss sjuka/skadade väldigt hårt. Jag har varit extremt skeptisk och negativ men efter det lugnat sig lite och man fått mer information så fanns det även ljusglimtar i allt det nya. Trubblet var väl och är att regeringen kanske inte undersökt allt tillräckligt. Hur det skulle bli i praktiken. De hade liksom inte tänkt på allt... Impuls eller?
Handläggaren var väl en aning seg i att öppna munnen och forma orden han ville få ut men trevlig och vänlig absolut. Jag kan inte säga att jag förstod så mycket av mötet. En del sjönk in i hjärnbalken men ganska mycket av orden började jag se sväva runt som svarta textremsor i rummet. Hur jag än försökte greppa dem så halkar de alltid undan som en hal ål. Det är där mamma kommer in i bilden.
Jag sökte aktivitetsersättning långt innan alla dessa nya regler var helt färdiga. Förresten är de inte ens färdiga idag heller.. Nya ändringar varje dag! Lätt att hänga med då! Men jag sökte som sagt aktivitetsersättning innan jul och nyår, september ungefär. Det jag fick reda på igår var väl i väldigt korta drag att om jag får den ansökan godkänd blir jag direkt utskriven ur den nya arbetslivsintroduktionen som arbetsförmedlingen håller i. Dit alla utförsäkrade hamnade efter nyår.
Krånglet som gjorde att jag fick spader när jag hörde det är att i nu läget har arbetsförmedlingen och de nya handläggarna med fördjupat stöd mycket mera resurser för att hjälpa mig ut i arbetslivet/praktik/aktivitet än vad försäkringskassan har eller haft. Det senaste halvåret har jag mestadels gått hemma, förutom mina möten på öppenvårdsteamet och sjukgymnasten, och längtat efter att få komma ut på någon social aktivitet. Kruxet har dock varit att jag varit för dålig för att klara FK´s krav på minst 10h/veckan för att få vara med i någon aktivitet.
Om jag inte klarade 10h fick jag alltså ingen hjälp av FK, trots att det enda jag ville var att närma mig arbetslivet. Underligt men sant. Det är här arbetsförmedlingen nu har gått igenom en ganska stor förändring. Förr arbetade aldrig arbetsförmedlingen med de människor som var för "sjuka" för att ens arbeta några timmar, men nu ska de ta hand om oss också. Till viss del och därför har de fått massor av extra resurser som inte FK ens har tillgång till.
MEN... allt det låter ju kanske bra att hänga på.. Både ja och nej. (gud vad har jag gett mig inpå med att ens försöka förklara detta här.... )
Ekonomin blir helt bedrövlig om jag är med i arbetslivsintroduktionen eftersom jag får det absolut lägsta beloppet då jag inte har jobbat tillräckligt många timmar för att uppfylla A-kassans krav. Jag blev ju skadad i gymnasiet...
Det blir en tid med mycket oro och stress över hur jag ska orka med allt. Tidpunkten för allt detta nya är väldigt väldigt dålig då vi just köpt hus och all tid och ork går åt till att hålla sig flytande mellan att orka med huset och mina vanliga möten. Att orka med vännerna just nu är något jag nästan helt fått lägga åt sidan. Det finns bara INGEN energi alls.
Man skulle ju kunna tro att detta är något som jag helt kan välja själv också, hur jag vill göra. Men det finns ju en tredje part i allt jag gör.. Länsförsäkringar heter dem. Jag vågade inte ens tänka på vad de skulle säga om jag drog in min ansökan. I det senaste brevet från dem står det att de inte tänker göra något åt mitt ärende försen de fått resultatet av min ansökan. Drar jag då tillbaka min ansökan får de bara ännu mera kött på benen till att säga att jag är helt frisk eller komma på något annat underfundigt att skylla på. Att ärendet skulle handla om vilket som är bäst för Mig och på vilket bästa sätt jag snabbast kanske skulle kunna komma fram till ett arbete är inte intressant för dem. För jag är ingen människa för dem utan jag är bara ett ärende med ett nummer som liknar; PL - 8411280648213 215. Mer sympati än så finns inte från deras sida och därför håller man andan så fort man öppnar ett brev från dem.
Senare idag ska jag äntligen tillbaka till arbetsteurapeften på Öppenvårdsteamet. Första träffen efter jul och nyår, blir skönt med någon som är på min sida och någon som förstår min totala förvirring och totala utmattning. Undra hur livet hade varit idag om vården fortfarande hade förnekat mina kognitiva problem..
Det här inlägget blev ganska långt och mina fingrar är iskalla nu. Huvudet är hel snurrigt, jag ser bokstäver över allt och trycker på "sudda" knappen konstant..
Jag vill bara säga att mina föräldrar och syster är det bästa som finns! Så mycket som de ställer upp för mig, jag kan gråta av tacksamhet! Utan mamma och pappa hade jag aldrig aldrig någonsin orkat alla de här åren. Utan deras hjälp hade jag aldrig orkat driva ett ärende mot försäkringsbolaget, trots att jag har en advokat sen flera år tillbaka. Utan att min syster skulle avlasta mig med att ha Zimba ibland skulle jag aldrig orka med att ha en hund. Jag är så otroligt tacksam för eran hjälp! Ni är min betonggrund att stå på.
tisdag 19 januari 2010
Tårar, ångest, magknip & hemsk huvudvärk
Är för trött för att skriva, för slut för att se. För utmattad för att tänka eller le. Vardagen lunkar på, regler ändras nu och då. Inget man vet, inget man hör. Ändå ska du orka göra dig hörd. Du ska veta allt, förstå allt och sammanfatta allt. Allt ska du göra, du sjuka och förstörda. Arma människa som blivit skadad eller sjuk, inget är tillräckligt akut. Endast hoppet har du kvar, när du går och längtar var dag. Du längtar efter en värdighet och ett liv. Ingen vill vara sjuk, det är inget speciellt kul..
Mer om mötet senare. Nu ska jag VILA!
Sen fika hemma hos min jätte gravida vän! =) Ska bli skönt att känna sig lite mer som 25 år och inte 85 . . .
Mer om mötet senare. Nu ska jag VILA!
Sen fika hemma hos min jätte gravida vän! =) Ska bli skönt att känna sig lite mer som 25 år och inte 85 . . .
Avgörande möte?
Snart ska jag på mitt första möte på arbetsförmedlingen och träffa min nya handläggare. Vi ska prata om Mig, mitt liv och min situation och därefter antar jag att han ska bestämma vad som ska hända med mig nu i och med de nya reglerna. Så vi får se om det blir topp eller flopp! Men jag är ganska positiv ändå må jag säga, trots alla regnskurar av hemskheter som nu kommit in i reformen om sjukperioder. En dag i taget slår nog rekord i att användas av oss sjukskrivna och utförsäkrade nu.. Alla har det inte lika "lätt" som jag. Tycker ändå att jag klarat mig hyffsat igenom allt än så länge, förutom stressen och ångesten... Och oron så klart. Hm.. ja.. Allt är ju relativt.
Nu ska jag lyssna på favorit låten igen, "The Cure - Jordin Sparks". Den ger mig vingar att flyga över den mörka och hemska ibland.
För övrig är jag helt snurrig av allt bestämmande och funderande med husets alla projekt! Återkommer mera om det senare. Ha en bra dag !!!
Nu ska jag lyssna på favorit låten igen, "The Cure - Jordin Sparks". Den ger mig vingar att flyga över den mörka och hemska ibland.
För övrig är jag helt snurrig av allt bestämmande och funderande med husets alla projekt! Återkommer mera om det senare. Ha en bra dag !!!
torsdag 14 januari 2010
Krångel och krångel med bloggen.. Sådant teknik cyber space grejs är inget för mig så ikväll har jag stört min sambo tills han klampade med tunga steg från tvn till datorn.. Jag törs inte fråga mera nu så jag hoppas att det ska funka i fortsättningen!
Är för trött för att skriva något vettigt inlägg idag. Hoppas att jag orkar ta tag i detta snart igen bara. Annars skriver jag väl bara för tomma intet i slutändan..
Är för trött för att skriva något vettigt inlägg idag. Hoppas att jag orkar ta tag i detta snart igen bara. Annars skriver jag väl bara för tomma intet i slutändan..
onsdag 6 januari 2010
Nytt År, hus projekt, andas och strul med bloggen
Att det nu är år 2010 är helt ofattbart! Vad hände med hösten och vintermånaderna i år 2009?
Återkommer när orken och tankeverksamheten börjar bli normal igen. Imorgon ska jag till sjukgymnasten klockan elva så då är det officielt vardag igen. Är stressad för att inte orka dit imorgon men lättad över att vardagen äntligen ska återkomma. Underbart med jul ledighet och att alla är lediga men jag skulle behöva ett eget jul lov efter alla dagar fyllda med fläkt och fart.
Hjärnan snurrar konstant på högvarv och jag vet inte ens om jag är trött, glad, pigg, ledsen, arg, energisk eller slutkörd. Jag bara ÄR och har så varit ett par dagar. Jag går i min dimma även fast ni inte ser den runt mig. 
Återkommer när orken och tankeverksamheten börjar bli normal igen. Imorgon ska jag till sjukgymnasten klockan elva så då är det officielt vardag igen. Är stressad för att inte orka dit imorgon men lättad över att vardagen äntligen ska återkomma. Underbart med jul ledighet och att alla är lediga men jag skulle behöva ett eget jul lov efter alla dagar fyllda med fläkt och fart.
Hjärnan snurrar konstant på högvarv och jag vet inte ens om jag är trött, glad, pigg, ledsen, arg, energisk eller slutkörd. Jag bara ÄR och har så varit ett par dagar. Jag går i min dimma även fast ni inte ser den runt mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)