Det var precis det jag ville ropa ut till min man när han pussat mig hejdå för att åka till jobbet imorse. Barnen var lämnade på dagis och förskoleklass, ekande tomt hemma. Bara vi två vuxna som hade en liten extra stund själva, det händer inte ofta. Idag var omständigheterna så.
Jag ville skrika ut, böna och be om att få följa med idag. Snälla, ta med mig till ditt jobb.. jag vill inte bli ensam mer här. Sitta hemma, i ett stort hus, med massor av spår av familjen men ingen finns där.
Alla är iväg på sitt. Mobilen är tyst och det är ingen idé att ringa nån för alla är på sina jobb, sina liv, sina händelser. Här är jag, oduglig.
För vad har jag gjort för fel? Vart har det brustit? Vart eller när har jag inte kämpat och försökt med allt jag kan? Eller så mycket som varit rimligt i alla fall. Vad skulle jag ha gjort annorlunda?
För precis så känns det, jag känner mig oduglig. Det är ett hårt ord. Att skriva det om sig själv känns inte rätt, jag vet att jag kan så mycket mer, att jag är en fin person som kan mycket, men saken är den att jag aldrig får chansen. Det känns som om det var år sen jag på riktigt var mig själv under en längre period. Den saknaden tär också på en. Det är inte lätt att rycka på axlarna och bara tänka positivt när du under många års tid matas med större delen mest negativ fakta om vilka problem du har istället för vilka kvaliteér du har. Jag är fantastisk men kan jag inte få visa det?
Jag skulle vilja komma i kontakt med en riktig journalist. En sån där riktigt grävande, undersökande, sammanställande grymt fokuserad journalist! Typ med glasögen på trekvart, pennan bakom örat, datorn i högsta hugg, halv grå blick men intenstiv, öronen spetsade till max och med förstoringsglaset i högsta hugg. Någon som kan sammanställa alla ÅR av detta ... ? ja vad säger man, jag hittar inte ens ord.... alla år av detta virr varr, lidande, kämpande, utredningar, aktivitetsplaceringar, tester, platser ja kort helt enkelt sammanställa ALLT som hänt sen den dagen jag blev sjukskriven.
Svart på vitt. Vad har jag gjort och vad har myndigheter gjort. Visa upp det för hela svenska folket och de som styr detta land. Visa att även om man kämpar så är det inte så lätt. Att det är oftast alla dessa regler som ska hjälpa oss men det stjälper oss bara. Hur många gånger har jag inte fallit mellan stolarna? För att jag haft fel ålder, ja förlåt mig då, för att pengarna tagit slut, för att ditt eller datt bara har visst antal veckor till förfogande. Hur många månader eller år om man slår ihop det, har jag inte bara fått vänta? För att ja just ja nu blir det semesterstängt i några veckor, nu är det julstängt, nu är vi lite ont om personal, nej nu är det ingen idé att göra en planering för nu är det snart sommar, för nu är det snart dags för dig att övergå till nått annat, då är det inte jag som är din handläggare längre, så du får vänta... vänta , vänta, vänta... VÄNTA, V Ä N T A. Oj ursäkta... tio år hann visst gå.. och ni undrar VARFÖR jag fortfarande är sjukskriven och hemma?
Man känner sig lätt oduglig när åren passerar, dag efter dag, månad efter månad. Man ser och följer sina vänner utvecklas, utbilda sig, byta jobb, göra karriärer, jobba mot mål. Allt medan jag sitter hemma och odlar gråa hår. När man tror att man har försökt, på riktigt verkligen försökt och kämpat sig framåt, när man då får bakslag kastat på sig. Då känner man sig lätt oduglig.
Det är utelämnande att skriva en ärlig blogg. Det är utelämnande att ens skriva en vanlig blogg. Jag pendlar mellan att vilja visa upp min blogg för allt och alla till att helst återgå till en stängd bok i pappersformat och skriva i på kvällarna. Gömma den där ingen kan hitta den och ha den som min andra själ att få andas med. Det tråkiga med en sån variant är att människor aldrig ser baksidan då och när livet är så komplicerat, fast det utifrån sett inte ser ut att hända ett enda dugg, så är det ganska bra att ha en blogg att skriva på. För då förstår människor i alla fall lite av min vardag.
Den jag helst av allt vill fly från och bara få följa med nån en dag. Att slippa bli ensam kvar.
