Mellandagarna

Första året i min livs historia som jag, motvilligt! , erkänner att jag är glad att julen är över. Det är med en tår i ögat jag säger det men i år blev det bara på tok för mycket av Allt. Jag älskar julen och allting runt den men att köpa ett hus och få nycklarna till renoveringsobjektet i samma veva är någon jag aldrig gör om igen. Då väntar jag hellre på huset några månader till!

Jag har velat stänga in mig i ett tyst, mörkt rum och bara vara där för mig själv och vänta tills kroppen återhämtat sig. Jag vet inte vilket som varit värst, värken eller den totala psykiska utmattningen mina kognitiva problem medför. Att sitta vid ett julbord med en glad släkt som alla pratar i mun på varandra må vara väldigt roligt. Att se hur alla skrattar och ler, tjoar och tjimmar i julefrid är underbart. Men.. det ingen ser är att jag varken hör eller förstår någonting av det som sägs. Det enda jag uppfattar är alla ljud som skär mig blodig i öronen och huvudvärken som skenar upp till månen. Jag blir yr och värken i nacken ökar sakta men säkert. Ibland blir julen bitterljuv men jag skulle aldrig byta bort den mot tystnaden hemma hos mig, ensam. För julen ska man fira tillsammans. Det vill i alla fall jag.

Paniken och ångesten har legat som en kvävande täcke över mig hela jul helgen. Idag är första dagen jag bara varit hemma och inte gjort något vettigt alls. Inte ens hunden har fått sig en ordentlig promenad, jag orkar bara inte. Fast.. vi åker till Sälen ikväll så jag har ju packat och det är ju vettigt...

Ska bli så skönt att komma bort lite från staden. En paus och chans att komma tillbaka. De andra åren har jag åkt skidor men jag får se hur det blir denna gång.. kanske något åk blir av eller många. Det får kroppen bestämma när jag vaknar där i morgon bitti, i den lilla smala sängen i bästa tjejkompisens Sälen stuga.


Tjilivippen och Gott nytt År!