Semester!

Om en liten liten stund ska jag hoppa in i bilen och så drar vi med husvagnen till Åland på semester. Har packat hela förmiddagen, allt tar alltid längre tid än man tror. Har några timmar med bil innan vi tar färjan från Grisslehamn till Eckerö. Där är min mamma, pappa, hans syster och så tillika min gudmor och också gudfar. Husvagnssemester för hela slanten! Och så himla skönt det ska bli att få komma bort lite. Att bara vara! Tråkigt nog får Zimba vara hemma hos grannarna för vi har inget pass till honom ännu. Ska bli skönt att komma bort från allt jobb här hemma, full fart blir det ofta när det är semester. Alla ska jämt hinna med så mycket. Och jag tror plötsligt att jag är någon super kvinna igen som ska klara allt och lite till. Nej tack för mig nu tar jag semester några dagar!

ÄNTLIGEN!

Efter alla år som skadad ska jag idag Äntligen få träffa en tjej, i min egen ålder, som är nackskadad hon med. Förstår ni? Någon som känner liiite som jag. Som vet hur det känns. Som vet hur det inte syns. Som vet hur jag menar när jag säger något. Som finns där som en stödjande hand när man tappar fattningen själv. Någon som vet hur det är. Någon man kan skicka ett sms till när man vet att ingen annan skulle förstå. Henne ska jag träffa idag. IDAG! Efter alla år som skadad är det först nu jag äntligen får träffa någon i min egna ålder. Alla andra jag träffat har varit så mycket äldre än mig, runt 40-50 oftast. Visst är det bra att träffa dem med, absolut, men finns så mycket mera att likna sig med och jämföra när man är i samma ålder. T är dock rätt nyskadad. Det var i Oktober förra året som hon blev påkörd bakifrån och pga det fick hon en svår whiplashskada och en höger arm som är helt ur funktion. Med att skriva, dock rätt nyskadad, menar jag bara att hon kanske inte hunnit inse lika många saker som jag. Konstigt vore det annars. Allt kan man inte ta in och förstå på mindre än ett år men hon är klok och vis och har tack vare det kommit ganska långt redan. Hoppas vi kan hjälpa varandra på vägen!

Insikten föll som en bomb

Ibland är man bara för lik ett riktigt skol exemplar av en människa med förvärvad hjärnskada. Så skrämmande sant. Jag har skrivit om min Bibel, ni vet det där omtalade häftet. Som verkligen är en Bibel för mig. Det står så många sanningar i den, ned skrivet med ord jag inte själv hade kunnat komma på i dagsläget. Så kloka och visa människor som fått ner deras tankar och känslor i ord. Trots dettta virr varr i hjärnan. Det står i häftet om olika symptom och varnings klockor som kroppen börjar signalera med när det har gått för långt. Då när man för länge sedan skulle ha backat och sagt; Nej tack, jag måste hem och vila. Då när de signalerna kommer är man oftast för slut för att inse dem själv. Dom är högljudda och många men ändå så kopplar inte hjärnan ihop dem. Det är pga hjärnskadan. Kroppen kan varna dig att du är slut och borde vila, men hjärnan kan inte koppla ihop att det verkligen är så. Det är stopp på vägen, cellerna kan inte riktigt kommunicera som de ska. Och när det är rusningstrafik, ja vem kommer fram då genom alla köande bilar? Ingen. Igår var en sådan dag. En katastrofal dag med enorma varnings signaler och skrikande sirener så man blir döv. Ändå så förstod jag inte det. Försen sent igår kväll.

Jag vaknade någorlunda, har inte sovit så bra på sistone. Dels säkert för M är borta och garanterat för min nacke varit hemsk de senaste veckorna. Tänkte gå på stan igår, gjorde mig iordning. Riktigt ordentligt för en gångs skull. Sen kom första varningen, jag blev osäker på vad jag ville med dagen egentligen. Kunde inte riktigt komma på hur jag skulle planera in allt. Fortsatte att greja hemma i alla fall. Pysslade med allt möjligt. Pratade med en vän också, hon kanske skulle med på stan. Eller så skulle vi ta en fika. Eller så skulle jag plötsligt inte alls gå på stan utan dammsuga och städa bilen. Eller kanske tvätta den. Eller skulle jag skita i allt, slita av mig kläderna och dra på mig några icke vackra "hemma" shorts och t-shirt och blaska av mig allt smink och bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv? Beslutsångesten kom som en åsksmäll i solsken. Bara så där. Jag försod inte varför och blev arg på mig själv. Jävla idiot att vara komplicerad. Timmen eller timmarna hemma är ett suddigt minne. Jag var fumlig, lyckades slå mig själv ett antal gånger så fort jag gjorde något. Dammsög bilen gjorde jag men under ilska för jag bara slog i huvudet överallt, klämde handen där och vrickade foten på nästa ställe. Ja, redan då skrek min kropp ut varnings signaler men jag fattade helt enkelt inte. Det är det underligaste av allt. Att det kan vara så uppenbart men ändå så förstår jag inte det själv. Jag sket i att gå på stan och åkte hem till en vän för att fika. Tänkte att måtte det i alla fall muntra upp mig! Vänner brukar jag inte vara sur med. (eller...?) På vägen höll jag på att hamna i diket minst fem gånger. Ändå förstod jag inte, blev bara ännu mer ledsen och arg. Fika stunden var mysig men jag kände att jag bara svamlade och visste varken ut eller in. Kunde inte heller sitta still. En enorm stress härjade runt som en vild eld inom mig. Hallåå.. borde jag inte förstått något nu? Nej..! Efter fika stunden åkte jag hem till mor och far, tänkte sova där. De skulle bort på kvällen, vilken tur tänkte jag. Jag var så vrång så jag ville inte att någon skulle vara i samma hus som mig. Sa till mamma att om jag väste åt henne så var det inte pga henne utan endast på grund av Mig. Bäst att förvarna tänkte jag. Hon hade köpt en färdig taco paj till mig. Gud, färdig att stor gråta var jag då. Åå himmel jag slipper koka pasta vatten..! Vilken lättnad det var, varför förstod jag inte heller. Värmde pajen och smällde i handen i micron, höll på att välta ut vatten glaset och när jag satt mig och åt fick jag resa mig x antal gånger för jag glömt diverse saker. Pricken över i´et var när jag spillde mat på mig själv så jag fick byta kläder och slänga in mina linnebyxor i tvättmaskinen. Då ville jag inte vara med mera. Då ville jag bara resa mig upp, springa i från staden och springa tills jag svävade iväg långt långt borta någon annanstans. Tog några djupa andetag och bytte kläder, slängde igång tvättmaskinen. Ringde M för jourhavande medmänniska. Inget svar. Andades ut och försökte äta maten så sakta som möjligt. Med varje andetag så blev jag lite lugnare, lite mera medveten om verkligheten. När mor och far gått gick jag och Zimba ut på en promenad. Jag var slut men han var ännu mera uttråkad. Jag bestämde mig för att ge våran hund en riktig kvällspromenad, det var han värd. Jag var ute i nästan en timme och det var då, mitt under promenaden bland stadsbor och änder, jag insåg allt.

Herregud jag var ju precis som det står i häftet, under rubriken Varningssignaler.
Jag stod med händerna vridna i sidan och viste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Handfallen till max. Därav beslutsångesten. Oförmågan till att fatta beslut eller tänka. Jag kunde knappt bestämma om jag ville ha kaffe eller te hos kompisen. Och mycket mycket mer!!

Efter den insikten var det bara att försöka så gott det gick att varva ner. Att slappna av. Att bara vara. Jag kollade på film och åt vindruvor. Tur nog var filmen bra. Film är väldigt bra på det viset att man flyr verkligheten, man glömmer sig själv för en stund. Och det var precis det min kropp behövde. Glömma bort mig själv helt.

Ibland kan vänner bara göra en så glad!

Nyss åkte min kära gamla vän P hem. Så roligt vi har tillsammans jämt! Med honom kan man slappa, skratta och bara vara. Behöver inte bry sig om så mycket bara snacka skit om allt och ingenting. Allvarligt och absolut inte det minsta allvarligt. Jag tjatar ALLTID på honom att sluta röka och han frågar ALLTID hur det är med nacken och så. Lyssnar verkligen med hjärtat och frågar mera och är inte rädd för att fråga privata saker. Han vet att han får och att jag bara blir glad. Så skönt det är att hänga med honom, är alltid glad efteråt. Dagen har varit kanon för tidigare så var jag med H och spelade minigolf och mumsade glass i stadsparken. Så härligt skön dag! Nog för att det tar på krafterna ändå. Fullt upp, men det är så härligt för själen! Och det om något är verkligen medicin. Kroppen fylls av välbehagshormon och smärtan känns avlägsen för stunden. Så underbart livet är ibland, endast tack vare kära vänner. Precis så som det ska vara. Äkta vänskap.

Gräsänkling v. 2

Nu har det gått mer än en vecka sedan M åkte. Små ironiskt har jag knappt saknat honom. Har haft så fullt upp med att bara göra det jag just för stunden haft lust med. Njutit av livet i stillhet. Låter kanske väldigt konstigt, som att jag inte skulle kunna njuta när han är hemma. Men nej, till viss del är det så. Eller har varit så. Den här perioden behövde jag, för att inse att jag faktiskt klarar saker själv. Nog för att det är väldigt tufft att ta hand om Zimba helt själv, handla helt själv, laga mat helt själv, städa och allt där till helt själv. Vet att många som bor ensamma gör allt detta själva jämt. Ni kanske inte förstår hur det kan vara jobbigt för mig, men så är fallet. Det är där min skada kommer in, Igen. När man är två, och speciellt när den andre är denna underbara M, som gör allt och mer där till för mig, så blir det mycket enklare att driva ett hushåll. När jag plötsligt är själv, ja då inser jag med skräck hur dålig jag är. Det är hemskt. Upptäckte det när jag flyttade hemifrån efter olyckan, ett antal ÅR efter olyckan. Då plötsligt skulle jag städa hela lägenheten, handla, laga mat och tvätta allt själv. När jag bodde hemma hjälpte jag till en del men ändå så var det ju mor och far som drog det tyngsta lasset. Så jag var ju skonad. Det blev ett hemskt uppvaknande, jag blev faktiskt förvånad att det var så jobbigt. Lite liknande känsla får jag nu med.

En väldigt rolig sak och en bra knuff i rätt riktning för mitt kvävda självförtroende, var när jag oljade in köksbordet. En sådan enkel sak, i princip alla borde klara av det. (Kanske ej de som har något funktionshinder, men för övrigt). Förr tyckte jag att jag var rätt händig och klarade en del men de senaste åren när jag dalade neråt så dalade ju även något annat iväg. Nu blev jag sugen på att testa att olja köksbordet, för nu var ingen hemma som kunde se om jag misslyckades. Eller hur fumlig jag blev. Eller något annat fånigt jag inte kunde komma på. Det var en slags noja, jag hade ju misslyckats med allt jag försökt tidigare så varför skulle jag lyckas med köksbordet? Så tänkte jag. På rehab har vi pratat om det där, att jag inte tror jag kan saker längre. De är inte så underligt att jag inte tror på mig själv längre när jag i flera år kämpat och försökt mig på väldigt många saker men alltid misslyckades jag. Då rasade mitt självförtroende. Men nu, när jag är lite mera på rätt väg, och får den hjälpen jag behöver och inte längre behöver misslyckas. Ja då kan jag försöka ge mig på små saker och när jag klarar dem så inser jag sakta sakta att jag kanske faktiskt är duktig också. Att JAG kan. Så för mig, även om det tog hela dagen att fixa köksbordet, då jag doserade och vilade! , så är det ett jätte projekt och jag är väldigt stolt att jag klarade det!

Nu ska jag gå och värma en av mina bullar jag bakat, sen blir det nog sängen så småningom. En annan rolig sak var att idag på dagen hade jag besök av P och hennes hund plus några till hundar. Jag bjöd på saft och mina hembakta bullar. Det roliga var att idag när jag åt min bulle så upptäckte jag att den var ju väldigt god! Riktigt sån bulle som jag gillar! Jag hade för mig att den inte alls var god... Jag insåg, lite komiskt, att jag måste ha varit bra slut när vi hade bjudit över grannarna på premiär fika när bullarna var nya. Jag har inget minne av den fikan alls... Ännu mindre minns jag bullarna.. Så det blev en glad överraskning idag när jag åt en!

Jag som tänkte skriva ett inlägg om . . .

. . . hur enormt mycket bättre jag sover nu än i jämförelse med för tre år sedan. Fick dystert ändra inställning nu kände jag efter flera nätters hemsk sömn. Det har känts som om alla kotor i nacken sitter fastkilade i varandra och så fort jag rört på huvudet har det smällt till och en smärta jag inte tycker om har ilat genom nackkorsetten. Stel som en pinne men ändå med ett huvud du tror ska ramla av, falla åt sidan så fort du rör dig. Ändå sitter det kvar där än idag. Tur är väl det! Det här positiva får jag återkomma med en annan dag när jag har mera tid. För det är verkligen något som ska lysas upp! Att min sömn blivit så pass mycket bättre ändå. I genomsnitt talar vi nu alltså.


Idag ska jag på en månads kontroll hos optikern efter ögonoperationen. En operation som gjort att jag nu inte längre har något synfel! Vilket jag absolut inte kan förstå än!! Det är som ett mirakel! Det är himmelriket! Jag känner mig så lyckligt lottad över detta, ni kan inte ana!!! En dröm som man kan ta på, fast jag tror att jag sover än. Ibland är det fortfarande lite suddigt emellanåt men det kan handla om max fem minuter på en eller två dagar totalt så jag tycker knappt det är värt att nämna. Annars ser jag sååååå BRA! Det är skarpt och tydligt och den där spänningshuvudvärken som kom direkt när jag läste något förut är som borta. Så sjukt! Nu kanske jag slipper en del huvudvärk i alla fall. Ögonoperationen i samband med nya strategier och kunskap om hjärnskadan kanske äntligen kan hjälpa mig slippa denna helvetiska huvudvärk jag i princip har haft varenda eviga dag i flera år!! ååå.. tänk om... Jag tror faktiskt det för jag tycker redan jag märker skillnad när jag skött mig bra. Dvs enligt min arbetsteurapefts tips och råd. Så idag ska jag då på kontrollen, det är den sista efter operationen om nu inget har förändrats. Det innebär då alltså, tror jag, att det kan vara sista gången jag går dit... och det innebär också att jag nu ska få mitt intyg att jag har en "ny" syn och inte längre behöver ha anmärkningar på mitt körkort om att jag måste ha linser eller glasögon för att få köra bil! tjoho! Sen att det kanske då är sista gången jag går till optikern ja.. det är faktiskt sorgligt! Jag vill inte.. jag kommer faktiskt sakna några där för de är så underbart gulliga mot mig jämt! plus att de flesta känner igen mig, vissa så klart mer, efter alla gånger jag varit där. Brukar springa på dem på husvisningar och allt.. alltid hejar de så glatt!

Nu ska jag dock hoppa in i duschen så jag hinner. Sen ska jag lämna Zimba hos P i Hovsta och hennes hund Rambo så de får leka lite och jag får en paus. Skönt med denna nacken idag. Tack och hej!

Då var man gräsänkling igen då

För någon timma sedan lämnade jag min älskling vid tåget. Han kommer hem igen om två veckor, är på F7 i Såternäs. Flygvapnet där har startat upp någon ny typ av frivillig verksamhet. Har inte riktigt koll på vad det är exagt men jag vet att det är ganska spännande och går inte alls att likna med hemvärnet.. Något min sötnos gillar! Så nu är jag gräsänkling igen. Känns dock som att han ska komma hem igen om någon timma, att han bara är iväg och jobbar lite extra någonstans. Har ju varit en hel del sådant på sistone. Två veckor, det är långt det. Har aldrig varit isär så länge förut, bara en vecka som max. Jag tycker ju om att få sakna honom, att man inte alltid ses. Vi bor ju ändå ihop, men ja.. Jag vet att två veckor kommer nog att kännas. Tråkigast är med maten nästan.. jag äter ju så ofta själv ändå och nu ska jag få äta alla mina måltider ensam. Fy vad jag tycker det är trist! Får nog bli besök på Manillagatan lite nu och då.

Oj vad det känns som om jag har mycket jag borde skriva. Saker jag glömt och så, men det vill inte riktigt komma fram från sina gömställen i hjärnbiblioteket. Bakade bullar igår, helt själv! Och det ska jag då tillägga att det är inget jag gjort tidigare. Jag har bara bakat en så där två till tre gånger med mamma tidigare. Då har hon gjort det mesta. Jag har känt att jag ville testa och baka helt själv bara för att se hur slut och om jag blev slut av det. Ett test liksom. Se om jag kanske lärt mig något av alla besök på Rehab. , alla insikter osv. Valde kanske inte direkt den bästa dagen att baka på, var ganska slut sen tidigare. Vet inte riktigt vad jag ska säga om baket.. Jag vilade medans degen jäste, jag tog det lugnt och försiktigt. I början i alla fall. Men tjii vad fort det gick att bli helt slut. Att ta så slut att jag bara slamrade runt, vispade till, dammade mjöl, vacklade runt i köket utan minsta koll. Men jag gjorde det! Jag klarade att baka bullar, men jag tror f-n inte jag gör det igen.. åtminstone inte på ett bra tag. Det måste nog gå några månader så jag förtränger hur dålig jag blev sen. Jag dåsade i säng med en citodon på väg ut i blodet, däckade på M´s axel och somnade av citodonens lugnande och smärtstillande verkan. Vaknade med ett ryck en stund senare. Har ingen aning om hur länge vi sov. Sen var jag helt väck resten av dagen! Det var M som fick stå ut med att jag verkade grinig på hela världen, (jag var mest grinig på mig själv för jag inte fattade vem jag var längre..), jag glömde att jag hade satt på potatisen på spisen så det blev översvämning... Har aldrig någonsin lämnat något på spisen förr. Måste tilläggas! Sen glömde jag även något mer men det minns jag inte nu.. Bull baket tog verkligen kål på mig! Tråkigt..

Nu ska jag gå och ge Zimba mat, han går på foder diet. Inte för att banta utan för att han nog är allergisk mot något.... Krångel! Skriver mer om det en annan dag. Det är också en hel djungel..

Sommaren går alltid så fort! Nu är det redan första juli och jag förstår inte vart hela juni tagit vägen. Det var ju nyss jag var ute på kyliga morgon promenader med Zimba. Då jag gick där och huttrade i vantar, långkalsonger, mössa och undrade när sommaren äntligen skulle vara här. Nu är den här och jag känner mig nyvaken, så fort tiden går. Stressad känner jag mig också. Allt går så fort, dagarna går så otroligt fort. Jag hinner inte ens med att vila tycker jag.

Var på sista mötet på Öppenvårdsteamet idag för sommaren. Så till hösten är det dags igen. Längtar faktiskt, fast dock betyder det att det där är höst. Igen. Gud vad tiden går! Känner mig så stressad bara för att det känns som om jag står på samma ställe och trampar hela tiden. inte riktigt men nästan. Det händer väldigt mycket inom mig, vilken resa man kan få vara med om. När man drabbas av något oförutsett, något tragiskt, eller något annat stort så inser man att livet är så mycket mer än allt det man trott tidigare. Det är en klysha men den är så otroligt sann. Jag önskar egentligen alla den insikten, men ändå inte. För, för att få den insikten måste man nog vara med om en hel del svårigheter. Vilket jag inte önskar människor.

Bröllopet var ju i helgen, så otroligt fina de var! Kan fortfarande inte förstå att min vän M nu är gift. Sen att de nu också väntar barn är också en svår sak att förstå. Det är det här med tiden igen. Allt går ju så fort så man hinner inte med att förstå att det redan är dags för sådant. Jag kände i kyrkan när de kom in, gåendes längs altaret, att det där kan inte vara min vän. Det gick inte in! Hur hårt jag än försökte förstå så gick det inte. Det var ett vackert bröllop, det är nog alla bröllop.. Skriver mera om det i ett senare inlägg. Hur det gick med mina strategier och så under veckans alla stunder.

Idag har jag även varit hos mor, ätit lunch med mommo som också kom förbi. Så jag saknat henne kände jag! Mamma och jag ordnade med en del papper som advokaten och Länsförsäkringar ska ha. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, mamma och pappa. För alla stunder ni hjälpt mig. Det är inte ett litet lass jag slänger på er.. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Ni är så underbara, även fast jag ibland blir arg och sur. Det är oftast när jag är trött, slut och helt väck i knoppen. Då är det liksom bara stopp! Det går inte in något mera alls. Det är inte första gången jag/vi skriver brev, sammanställer datum och journaler. Fixar och donar. I flera års tid har vi hållt på och än ser vi inget slut. Det är denna eviga kamp som helt kan ta knäcken på mig ibland. Och säkerligen mina föräldrar. När jag skriver något brev, eller läser något utlåtande eller får ett nytt brev från försäkringsbolaget. Det är då det blir så uppenbart. Det är då det skär så djupt in i en. Allting är så overkligt fortfarande. Kan inte förstå att det är mig allting handlar om. Nackskador och hjärnskador. Så overkligt men ändå så sant. Undra när det sjunker in i min lilla själ. I tanken kan jag ibland förstå det och nackskadan kan jag ibland med tanken acceptera. Men i magen, i kroppen, i själen där är det långt kvar än.

Nu ska jag sluta skriva för ikväll kommer min vän H hit. Hon är hemma på sommarlov nu. Ska bli så skönt att bara kunna ses så här. En kväll, eller någon dag. Bada kanske, eller kolla på film. Gå på stan eller på bio. Ja något, lite enklare än att åka alla milen dit och sen bo över någon natt. Det har sin charm det också men det här passar mig så mycket bättre just nu i livet.