Måndag igen

Då var det måndag igen, här sitter jag. Arbetarna är här utanför på gården och fortsätter att putsa om ladugården. Älsklingen är på sitt jobb och ser till så att lampor lyser. Mamma och pappa är på sina jobb. Syster ska snart åka ut på sjön igen och jobba en vecka. Kompisar har återvänt till skolan, ja nästan alla. Alla är tillbaka på sina platser, på sina måndags platser. De platser de sen spenderar sin vecka på. Var är jag, hemma. Här vid datorn, min kontakt med världen utanför i veckorna. Så förbaskat tragiskt! Jag vill inte vara hemma mera, 2 ½ år hemma redan. För dom som tycker att det vore kanon att vara sjukskriven och gå hemma hela tiden. Att man skulle hinna med så mycket, ha så mycket roliga saker att göra. Ja då säger jag bara, Vakna upp! Du är inte sjukskriven för att du ska få vara ledig, du är SJUKskriven. Du är sjuk, dålig, inte kapabel till att arbeta. Då kan man inte heller flänga runt och roa sig dagarna i ända. Nä, då ska man vila, man ska gå på rehabilitering, man ska söka harmoni. Ja allt det där som alla spa- nissar talar om. Välbefinnande. Vilket bra ord. Förstår ni vad jag talar om?

Jag är inne i en sån där period när man är ledsen. Jag sörjer. Saknar mig själv. Saknar min ork. Saknar det spralliga som brukade bubbla i min kropp. Saknar glädjen över en fylld dag. Tänker på alla mina gamla drömmar, patetiskt kanske. Jag vet, men jag gör det. Jag har inte slutat drömma men vissa drömmar har gått i krasch och det är just dem jag sörjer. Jobbet i USA, den tiden som skulle ha blivit det största jag gjort. Det jag hade drömt om så länge. Jag undrar om jag någonsin kommer kunna glömma det. Lumpen, åå.. så jag ville göra lumpen! Jag vet att jag hade varit grym på att krypa i leran med ett vapen i händerna. Smyga på fienden och allt det där. Vara stark i psyket och härdat ut i regnet under de hemska träningspassen. Ja allt det där.

Men här sitter jag, 24 år, endast gymnasiet som utbildning, sjukskriven, funderar dag och natt på hur jag någonsin ska kunna orka saker igen. När denna evigt förföljande utmattningen ska släppa sitt stenhårda grepp om min kropp? När när nääär?

Det är bara vila och harmoni som gäller. Allt eller inget finns inte. Jag får inte stressa. Jag får inte heller misslyckas med saker för det klarar inte psyket av längre. Jag måste få lyckas nu. Känna att jag också kan. Att jag duger. Att jag har något att bidra med. Jag vill och kan också! Hoppas jag. Mest av allt så vill jag! Jag vill! Jag vill! Jag VILL!