Total blogg torka...!

Men många funderingar kring mitt liv. På insidan tjoar den där personen som jag en gång var, den personen som jag hemskt gärna skulle vilja bli lite mera lik igen. All den där sprudlande energin som fick mig att kunna fantisera ihop världsfreden på ett kick! Vart har all inspiration tagit vägen? Jag känner mig som en skrynklig blekt gardin. Emellanåt så tjoar det till där inne och jag ler för mig själv men dörren dit stängs så fort igen. Attans också! Skaffa dörrvakt?

Flytten blir nog lite fram flyttad igen då saker och ting inte går som det ska eller blir som man tänkt sig. Det tar hårt på oss båda men vi försöker så gott vi kan! Tack alla söta för all hjälp vi får i huset! Ni är som Lambi, (toalettpapper), oanad uppsugningsförmåga!

Livet som skadad är som det är, en evig och ständig kamp mot allt. Orkar inte dra upp alla detaljer just nu igen, det är bara så mycket papper hit och dit och beslut och trassel. Vart jag själv hamnat i allt detta har nog många glömt kolla upp. De bara beslutar och ändrar bäst de själva vill och tycker. Men sånt är livet och jag är mitt i all ilska, frustration och gråtmildhet tacksam för allt. Har man aldrig drabbats av livets hårda sidor får man oftast inte lika mycket skinn på näsan. Även fast vi med skinn på näsan också kan bli brända.. Men en liten röd nästippp emellanåt ska inte stoppa mig!


Ikväll blir det vuxen liv med att titta på brasan i Lillån med Swahnmärkt och Dahlström! En sån där sittning vid matbordet då vi förtär ett och annat tuggbart skulle visst också ingå. Det tackar våra magsäckar för! Med ett KURR!

För övrigt är det packning och pyssel i huset som är helgens profil!

Denna dag har varit seg och riktigt långtråkig!

I förmiddags var jag på USÖ och träffade arbetserapueften som vanligt. Det är alltid skönt att vara där för hon är så bra på att sätta ord på saker som jag ibland inte kan förklara. Hon är ännu bättre på att måla upp förklaringar med bilder på den stora tavlan eller komma på sånna slående likheter att du kommer på dig själv med att fnissa även fast innehållet kanske är tragiskt emellanåt. Så det var givande att vara där även idag.

Det var efter det mötet som dagen blev så lång och seg. Jag hade ingenting att göra försen klockan fem på eftermiddagen. Då skulle jag på ett annat möte i stan och jag kände att jag inte orkade åka hem, ut på landet, emellan för det blir en del mil med bilen..

Nu har ju uppenbarligen tiden gått och jag är hemma igen. Efter alla möten och en snabb sväng förbi huset för att kika hur förvandlingen fortskrider! Älsklingen jobbar på som den kämpe han är! Gud vad jag vill ge honom en lååång semester efter allt det här. Drömma kan man ju!

Nu ska jag slänga mig i soffan och för ovanlighetens skull äta ost krokar!! (ost bågar.....)

Det är fint väder om så snudd på att det dras ner lite för det sveper en svag gödsel lukt över gården.. Någon av alla bönder som är igång med vårbruket! Är så härligt att se alla traktorer som är ute och dammar på åkrarna. Jag vill åka med! Eller köra för den delen..

Det är så fruktansvärt ensam att vara hemma på dagarna när alla andra jobbar. Alla har sitt, upptagna till fullo mellan åtta och fyra. Där emellan lever jag totalt singel liv både på kärleks och vän fronten. Nu är det inte alltid så och det finns emellanåt vänner att träffa även dag tid. Det bökigaste blir ju när min kropp inte riktigt orkar med att ta sig någonstans eller att man som så ofta hamnar hemma själv för att jag vet att jag blir slut av att åka iväg även fast jag ofta vill. Den där balansgången är så hårfin. För ibland så måste man ju ändå eftersom det ger så mycket annat men ibland så drar jag mig för det också när värken redan från mogronstund är på gränsen till att bryta ut från endast lite besvärlig till påträngande.

Jag vill ha ett jobb idag! Jag vill jobba som alla andra! Jag vill också ha något att bidra med runt matbordet! Jag vill också bidra till familje kassan och framtidsplaner! Jag vill också vara en i gänget någonstans!


För övrigt har jag hoppat av vattengympan helt nu under våren/sommaren för jag har blivit för stressad av den. Det blev så fel med allt när jag blev utförsäkrad så nu måste jag börja om på nytt igen. Jag får börja på vattengympan igen till hösten om jag känner mig mera redo för den då. Annars blir det mina vanliga promenader med hunden varje dag, bortsett från vissa undantag ibland.

Nu ska jag gå och se om solen har börjat lysa in i hallen så jag kan sitta där i dörr öppningen och mysa och slippa blåsten som viner i nacken! Gödsel lukten vänjer man sig vid =)

Jaaaa!!!!

ÄNTLIGEN! Jag fick min ansökan om aktivitetsersättning godkänd!!!!! Handläggaren ringde i förmiddags och sa det och jag får beslutet på posten nästa vecka.

Nu måste det bara sjunka in och landa i känslobalken. Jag rycker mest på axlarna och säger "jahapp.. och?" , för jag förstår INTE att det är sant. Efter alla dessa helvetiska månader så kanske det äntligen är så att livet vänder?

För packningen är i full gång, tapeterna börjar komma upp i huset och sista målningen börjar närma sig innan vi kan flytta in. Förhoppningsvis nästa helg.

Så känslan av att det faktiskt närmar sig ett slut av detta kaos är obeskrivligt! Mitt i all trötthet och smärta så kommer jag på mig själv att le, att skratta och äntligen känna att det finns lite hopp! Jag går runt och tänker " tänk om.. det kanske blir.. det är nog sant.. vågar jag tro att det är sant.. ".

Ikväll ska jag fira!! (Bara älsklingen inte kommer hem så himla sent idag igen..)

Det är på gång!!

Packningen har börjat!! Det är i full gång!! Det är på G!! Tjhooooo!!




Igår fick jag fin besök av Farbror Blå på förmiddagen här ute på landet! Det ni! Det lever jag på än, jag må vara knäpp men jag tycker allt som har med utryckningsfordon och deras personal är bland det häftigaste som finns! Jag blir jämt knä svag och håller på att dö av nyfikenhet när jag ser eller hör ett fordon i ilfart med tjutande sirener! Ååå så jag skulle vilja sitta med i en brandbil på uttryckning eller en polis bil på bil jakt eller en ambulans på väg till en olycka.. Jag har konstiga drömmar men sån är jag! Adrenalinet som pumpar och vetskapen av att du måste göra ditt yttersta och vara fokuserad till max för att rädda människor i nöd. DET vill jag jobba med....... En dröm. Nu tänker jag inte skriva mer än så för jag vet hur min kropp hindrar mig men JAG DRÖMMER IDAG!


Varför Farbror Blå var här igår tänker jag inte skriva nu för jag måste ut med Zimbis och sen ska jag fara vidare i livets karusell! Packa, handla, greja och allt sånt där!


PS. MIA - Vad roligt att du hittade min blogg! Kul att höra av er!! Vi får ta en fika sen när allt lugnat ner sig lite =) Hälsa tillbaka till Dennis och barnen!

Smått irriterad så här på kvällningen..

Daaaah.....! Varför ska allting vara så himla jobbigt för?? Här smyger man runt hemma och eldar i rugg vädret och packar så smått. Även fast jag böjer på benen istället för ryggen och även fast jag doserar och hellre går en extra gång än bär alltför tungt så börjar mina armar skaka och darra och värken stiger.. Grr!

Ibland är det bara så himla nedrans frustrerande att ständigt, Ständigt vara fånge i sin egen kropp!! Att ständigt jobba i motvind och aldrig orka allt det du vill. Åå ibland blir jag bara så trött på det!

Älsklingen han jobbar som ett djur han med. Flänger runt och fixar och trixar med allt. Mobilen ringer hela tiden även fast han är ledig. Han far fram som en vivrvelvind och lämnar små högar efter sig ibland som han tyvärr sedan snubblar på i stressen.. Uj uj.. När ska vi flytta?

Onsdags planer

Har nyss kommit in från en promenad med Zimba i skogen. Även om det är segt ibland att ta sig ut, speciellt när det är kallt, så är det ett ganska bra sätt att tvinga igång kroppen. Fast ibland blir det tyvärr också så att soffan är det enda som gäller när man kommer tillbaka. Det beror på hur kroppen reagerar av promenaden. Ibland blir den sur och ibland blir den väl mera neutral. Det känns alltid när jag varit ute och promenrat, jag kan lätt bli lite yr och illamående men det brukar avta om jag får vila lite efteråt.

Nu ska jag strax göra mig klar och sen ska jag och min följeslagare, hunden, åka till veterinären och gosa med sköterskan Helen. Hon är så ur gullig med Zimba så vi kan inte annat än älska henne! Sist vi kom dit och satt i väntrummet bland alla andra människor och djur så kom hon förbi och sa hej, Zimba kastade sig direkt på golvet, halvt liggandes på sidan och lyfte upp benet för att bli kliad på magen. Hela hans blick sa "Klia mig! Kila mig Helen!". Så förhoppningsvis blir det lika trevligt idag även fast han ska få en spruta men det brukar han inte alls bry sig om. Han sitter så snällt stilla och tycker att vi kan gosa lite mer med honom. Underbara hund!

Efter det ska jag förbi huset tror jag och lämna djuret där hos husse som är ledig onsdag, torsdag och fredag för att fixa i huset. Sen ska jag lämna in bilen på Ryds bilglas i Bettorp så ska de äntligen fixa ett stort stenskott! Efter det om jag orkar ska jag följa med M och välja ut en blandare till köket och till badrummet så röris kan koppla ihop allt! Det tickar frammåt... =)

Nu ska jag byta om och borsta håret!


Och mamsi, de allra flesta gångerna vet jag inte själv vart jag får min styrka ifrån. Den kommer väl kanske ur all ilska och förtvivlan.. ?

Ännu en ny vecka

Med rasande fart har även denna vecka startat. Även fast jag tycker dagarna och speciellt kvällarna är bland de längsta jag varit med om i hela mitt liv, så tycks veckorna bara rulla på.

Härom kvällen så anmälde jag och M våran adressändring, vi bokade också flytt av våran hem telefon och bredband. Så i praktiken så närmar det sig flytt med all sannorlikhet! Fast i min hjärna så är jag fortfarande fast boende här ute i Lill stugan på landet. Det står kartonger i hallen som ska packas, jag vet inte var och när jag ska börja. Det känns som en svår nöt att knäcka!

Det har nu äntligen blivit lite mer tomma dagar i min kalender men det kommer nog att ta ett bra tag för min hjärna att varva ner och för kroppen att återhämta sig rent fysiskt från allt det här. Först efter vi har flyttat och det första flytt kaoset har lagt sig så kommer min återhämtning att börja på allvar. Just nu försöker jag bara rent desperat att hålla huvudet uppe medans den sista tiden sakta passerar förbi. Det är en dag i taget.

Jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att tänka en logisk tanke, att planera min dag eller att sätta stopp för mig själv. Min hjärna är verkligen inte med! Det känns så pinsamt att skriva det här men det är ju precis så det är och känns för mig. Det känns som att jag snurrar som en karusell och jag mår illa och försöker komma av men hur mycket jag än springer runt på karusellen så kommer jag aldrig av. Utsidan är bara ett suddigt töcken av verkligheten dit jag försöker nå. Förstår ni hur jag menar?


Härom dagarna så fick jag tråkiga besked om min farmor. Hon har cancer men det är för tidigt att säga hur det verkligen ligger till. Egentligen vill jag inte skriva om det här för det känns respektlöst mot henne men nu är sanningen så att hon är sjuk och jag kan verkligen inte ta in det. Det känns bara som ord som sagt men inte alls är sanna. Jag vet att det är sant, jag har pratat med henne själv och hört det från pappa men ändå så går det inte in. Det är bara STOPP i mitt huvud och nu när jag så mycket mer än nått annat vill att detta ska förstås och sjunka in hos mig så går det inte. DET känns mer respektlöst än att skriva sanningen här på bloggen.


För övrigt har jag inte så mycket att skriva. Eller jo, jag har massor att skriva men jag orkar inte. Ögonen och huvudet värker och jag sitter och vrider på mig hela tiden för det är jobbigt att sitta vid datorn. Så nu får det vara bra. Jag hoppas M kommer hem snart för jag klättrar på väggarna...

Äntligen fredag!

Mötet igår gick sammanfattningsvis bra. Visst blev jag arg emellanåt och ledsen någon gång men allt som allt så gick det rätt bra. Jag vet inte riktigt vad som ska hända nu än utan det får jag veta om tidigast två veckor. Handläggaren på Iris Hadar ska skicka sitt utlåtande om mig och min tid hos dem till handläggaren på AF som sedan ska skriva ihop sitt utlåtande och bestämma sig för vad han tycker passar mig bäst. Han verkade vara inne på att skicka tillbaka mig till försäkringskassan då jag inte ens klarade av att vara på Iris Hadar en timme två dagar i veckan. MEN, han ville inte lova något eller säga bestämt så därför vet jag inte än vad det blir.

Jag kommer dock inte att ha så mycket att göra nu förutom mina vanliga möten på USÖ och vattengympan. Det känns så skönt att äntligen kunna få andas ut lite!!!! Samtidigt kommer oron och klumpen i magen inte att försvinna nu eftersom jag fortfarande lever i en oviss tillvaro. Även om det verkar lösa sig så småningom så litar jag inte alls på det än. Det har hänt flera gånger förut att vinden plötsligt har vänt. Därför litar min kropp inte på vad som sägs försen det verkligen är bevisat.

Just nu känner jag mig fortfarande helt tom i huvudet. Det bara surrar en massa prat i huvudet från mötet igår och alla telefonsamtal och jakten på intyg till FK. Det är en tornado där inne som vivrvlar runt av ord och tankar men det är så mycket att jag inte lyckas fånga någon av dem. Det är ganska skönt men väldigt tröttande också så jag hoppas att vinden mojnar snart.

Ikväll ska jag på tjejmys hos en kompis, då en annan kompis snart åker tillbaka till Jönköping för att ta examen till sommaren. Det bästa av allt är att hon har fått jobb här på USÖ och det ska bli sååå roligt att hon äntligen flyttar hem igen!

Resten av helgen blir det nog till att stöka i huset. Trapporna är äntligen på plats!!! Så slutet börjar närma sig men det känns så overkligt. M kom hem igår och sa att han ser slutet och att vi kanske kanske faktiskt kunde flytta om cirka två veckor... Jag tror inte det är sant. Jag tror inte ens längre att vi ska flytta eller att vi har köpt ett hus. Ja, min hjärna och mitt vett är så borta att jag inte förstår allt. Men tänk om det är sant!! JAG LÄNGTAR!!

Brännässlor på insidan

Idag har jag varit på slutsamtalet på Iris Hadar och nu är även jag helt slut. Jag orkar inte skriva om vad som sades nu, är alldeles för urpumpad för det. Så om jag orkar så kommer det senare ikväll eller helt enkelt när orken faller på.

Det har hänt lite nya saker angående min ansökan om aktivitetsersättning och den ansvariga handläggaren på FK. Jag kan också bara kort säga att de aldrig slutar att förvåna mig med nya saker som tillfaller och försenar min behandling av ärendet och det slutgiltiga beskedet tycks aldrig komma. Papper och intyg som skickas men försvinner på vägen, handläggare som är segare än kola och allmänt strul. Idag efter ytterligare telefonsamtal hit och dit i stundens ilska och förtvivlan fick jag nog. Jag sa åt handläggaren att hon fick komma ner från sitt kontor och hämta intyget personligen ur min hand. Inget mera postandes hit och dit eller handläggare, sekreterare eller läkare som ringer runt och missförstår varanda så gravt att INGENTING blir som det ska. Personligen tyckte jag att jag gjorde en kupp att tvinga ner handläggaren för att möta mig personligen i deras lobby. Äntligen fick jag se vem människan var!! Precis som jag tänkt mig.. vit hårig, page, glasögon och ett handslag som döda fisken..

Hon fick mitt intyg och jag sa åt henne att kolla upp vart hennes har tagit vägen för det är f-n omänskligt att det får gå till så som det gör. Innan jag vände på klacken och gick sa jag åt henne att inte tappa bort det.. För det är väl nästa sak som kan hända...


Det känns som brännässlor på insidan av min mage. Det känns som om någon trycker en stor och tung sten mot mitt bröst. Det känns som om mitt huvud sitter löst och elaka människor knuffar det fram och tillbaka. Det känns som om jag faktiskt inte riktigt är levande.. men det är jag.

Det kommer att ordna sig allting, på något sätt, det gör det Alltid. Dock oavsett hur eller när det väl ordnar sig så kommer resan dit ändå att göra ont.

Orättvist

Idag känns allt så himla orättvist bara!

Varför ska jag tvingas slita som ett djur för att få en skaplig vardag medans andra "bara" kan leva på med sina vardagliga problem? Ibland känns det bara så himla orättvist att varje dag är en stenhård och ensam kamp just nu. Att när jag vaknar varje morgon har jag så ont i huvudet att jag inte vill röra mig, att nacken värker så förbaskat att jag mår illa, att jag helt enkelt skulle vilja kunna somna om trots all smärta och bara sova tills allting har fallit på plats.

Jag har så ont i magen att jag inte kan äta men jag är så hungrig så att naveln skakar hand med ryggraden. Jag äter mina måltider men det hjälper föga. Jag är för trött för att laga mat eller handla. Ibland går det ändå men ibland går det inte alls.

Jag har nyss dammsugit hela huset efter jag fått lite smått panik över att snubbla på alla högar med hundhår och mossa som nu tycks krypa fram från varje hörna. I över en vecka har jag gått och försökt blunda för dessa stora dammråttor men idag kunde jag inte vara blind längre. Alla vill vi väl ha ett hyffsat rent hem? Badrummet och köket skulle behöva skuras från topp till tå också men det finns ingen kraft kvar alls nu. Handla skulle jag också behöva.. Kanske går efter jag tagit lite piller.

Är det så här livet ska vara? En ständig kamp för att få existera?

Man ska inte vara negativ men det är så himla svårt att se en framtid när det är andra personer som bestämmer vad som ska styra ditt liv. Det är andra personer som inte alls känner mig som ständigt bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Som den bunt papper jag är för precis dem. Jag är ingen person utan jag är bara ett fall i mängden. Jag är så innerligt trött på att känna mig osynlig av myndigheter. Det är ju inte så det ska vara men det är så det är.

Jag skäms nästan för hur blåögd jag var innan nyår, när jag inte trodde att de nya reglerna skulle drabba mig. Så otroligt fel jag hade då, jag kunde aldrig ens i mina mardrömmar tro att det skulle bli så här. Omänskligt.

Har pratat med försäkringskassan idag igen, inte den handläggaren jag sökte men en annan på deras "allmänna" telefonsvarare. Jag har även ringt en ansvarig på rehab. Jag har även varit på träff på öppenvårdsteamet hos min arbetsterapueft (jag lär mig aldrig stava till det..!).

För första gången i hela min tid som skadad var det idag någon från en myndighet eller landsting kallade mig stark. Aldrig någonsin har någon sagt de orden och med ens visat sig så mänsklig. Det värmde så starkt där inne att höra henne säga det. Att någon som jobbar med "detta" kan uppleva mig som stark kändes som ett stort kvitto på att jag inte är galen som tycker att livet är så hårt just nu. Det gav mig en liten puff att orka lite till. Jag vill inte ha någon av alla de näsdukar hon visade och sa att hon var förundrad över att jag inte använt upp hela hennes förråd av dem..

Imorgon är det möte med min handläggare på AF och personalen på Iris Hadar. Det är ett slutsamtal och jag har ingen aning om vad som kommer att sägas eller vad som ska hända nu. Det ska bli spännande att se vad de har att säga och vad de kommer att svara på alla mina frågor. Jag har en del. Jag är trött på att bollas runt som en hög papper. Nu vill jag ha svar men jag vet att de inte brukar kunna ge några.

Orkar jag skriva..? Nej det orkar jag inte.. Väck mig när sommaren står i full blomm!

Jag sitter och lyssnar på ett par högtalare som börjar sjunga på sista versen. De sprakar konstant trots att ljudet är avstängt och jag orkar inte krypa ner under skrivbordet för att leta reda på den rätta kontakten att dra ut för att få tyst på eländet.. I-lands problem eller vad? Bortskämda människa..

Värken sitter lika fast nålad som alla de senaste dagarna. Huvudvärken glider runt på en räckmacka i huvudet och har det gott. Utmattnings känslan är lika stor som de senaste veckorna, kroppen vill bara sega ihop till en enda liten obetydlig hög. Vad är det för fel? Om allt detta beror på endast utmattning undrar jag hur lång tid det kommer att ta att återhämta sig. Tanken är skrämmande.

Tråkiga, hemska och sorgsna nyheter om min farmor gör att klumpen i magen växer. Nu får vi se vad som händer men framför allt måste orden sjunka in i verkligheten.


Det har varit en underbar dag idag. Jag var hemma från vattengympan igen (skrikande ångest inombords men vad gör man när man inte orkar? ). Jag har spenderat dagen med att mestadels bara ta det lugnt och njuta av solen. Hängde ut lite tvätt för första gången och njöt av doften. Satt i solen och läste en bok medans Zimba nöjt fick spatsera omkring på gårdens ägor hela dagen i solem. Sen blev det en fika med svärmor på deras stora och fina altan. Hembakta bullar från min mammas och mitt bak i veckan och ett grisöra till Zimbis. Alla tre njöt av det underbara vår vädret!


Så även om livet är så obegripligt tungt just nu så är det samtidigt så underbart. Jag dalar mellan lycka och förtvivlan på ett ytterst märkligt sätt. Jag längtar så tills lugnet återfinner sig. Nu ska jag krypa ner i soffan!

Kalla fingrar

Jag längtar så mycket tills jag äntligen ska börja packa ner allt här hemma och flytta till vårat nya hus i Lillån!! Jag längtar väl egentligen inte efter att packa ner allt, det är ju en hel del men när jag väl står och packar, ja då vet jag att jag snart verkligen ska flytta. Nu är det så svårt att ta på det, att förstå att det är sant eftersom jag inte vet när flytten exakt blir än. Därför längtar jag nog så mycket efter att få packa ner allt! Då är vi äntligen på gång!

Imorse lämnade jag det sista provet på VC så nu får vi se när jag får svar. Om jag har något som jag inte borde ha i kroppen eller saknar vissa vitaminer eller mineraler eller liknande. Eller om det helt enkelt bara är så att jag är totalt utmattad och därför får alla dessa symptom. Läkaren hade ingen direkt förklaring när jag var där men antingen så var det väl brist på något, eller ren utmattning på grund av påfrestingen av att bli utförsäkrad och att leva med markservicen hemma själv. Mina symptom passade också in på diagnosen kronisk trötthets syndrom men! Det är ju alldeles för tidigt att säga om fallet skulle vara så och det tror jag dock inte på själv heller. Det är nog bara min kropp som protesterar av alla ansträngningar.

Jag har fått mera brev på posten från Arbetsförmedlingen. Tack och lov så ringde min handläggare upp idag efter jag mailat igen igår och skrivit att det började närma sig det akuta skedet med att få ett svar snart. Fast jag hade bokstavligen talat bett honom att maila svar och INTE ringa då jag har svårt att hålla koll på allt som sägs över telefon nu när det är så himmelens mycket och bara krångel. Han ringde dock.. Gick väl ann men jag minns inte mycket av vad vi sade och jag har fortfarande frågor kvar nu men en del fick jag svar på.

Bland annat skulle jag tydligen inte vara mer på Iris Hadar nu, min tid där var slut förra veckan men det hade jag ingen aning om då ingen berättat det för mig. Gissade det väl själv när jag fick brev med nya datum på som redan börjat gälla. Jag har dock fortfarande inte skrivit under dem för jag känner att jag inte vill ha med arbetförmedlingen att göra just nu. Men tyvärr verkar jag inte ha något större val!

Mina dagar har nu gått, alltså de dagar som jag varit tvungen att vara utförsäkrad i så att jag sedan skulle ha rätt till ny sjukersättning/sjukpenning. Jag lär mig aldrig vad som är vad av dessa två ersättningar!! Så därför skriver jag oftast båda då jag inte vet vilken jag har haft eller bör söka.

Så egentligen skulle jag kunna bli sjukskriven nu igen och jag har ett nytt läkarintyg som ligger här hemma underskivet och klart men jag måste tydligen låta handläggaren på AMS göra färdig sin så kallade utredning först. Det kan jag väl förstå men det är ju ingen som berättar detta för mig! Allt får man upptäcka själv. Jag vet inte om jag måste skriva under de papper jag fått för att han ska kunna göra färdigt sitt ärende om mig men jag vill inte skriva under dem för de sträcker sig ända till juni.. Jag fattar noll av detta och jag misstänker att det verkar väldigt rörigt och svårt att hänga med över bloggen? Men det är så här det ligger till, det är så här fruktansvärt krångligt det är och har varit i några månader.

Orken rent fysiskt är ju väldigt begränsad i och med min skada. Orken rent psykiskt är också väldigt begränsad i och med min skada. Jag har så himla lite energi och kraft och det räcker inte alls till! Det är så enormt frustrerande och förlamande att ständigt känna sig ur pumpad, överkörd, fall färdig och så enormt rastlös samtidigt.

Jag har ett helt hus jag skulle vilja vara med och renovera. Jag orkar inte ens vara där. Jag har ett hem jag skulle vilja sköta, en hund att stimulera, handla mat och laga mat. Jag orkar inte något av det men jag gör det pö om pö i alla fall för livet måste fungera.

Jag känner mig konstant yr och svag men man försöker hänga med så gott man kan. Det kanske inte heller syns på mig hur kämpigt allting är. Skulle jag sluta duscha och göra mig fin kanske det skulle vara lättare men man måste ju ta hand om sig själv för att orka också. Jag tycker om att ha fina kläder och sminka mig lite grann fast många gånger funderar jag på om det skulle underlätta att komma klädd i mjukisbyxor och smutsigt hår till möten. Skulle det ändra deras syn på mig då?

Jag längtar efter våren som sakta smyger sig på. Idag såg jag en tussilago när jag var ute med Zimba. Jag stannade upp och log, nu är det äntligen vår!!

Sitter och funderar på vad det är för dag idag.. Orkar inte gå och hämta min kalender och kolla men efter en stunds funderande kommer jag på att det nog är onsdag. Är ofantligt trött och väldigt seg i kolan. Känner mig upp och ner vänd så att hela min tyngd trycker på hjärnan och därför klarar den inte av att fungera.

De senaste dagarna har nacken bråkat mer än vanligt och att köra bilen minst två mil varje dag är ingen höjdare. Nu har ju i alla fall all is och snö försvunnit från vägen men tyvärr har tjällossningen satt sina förödande spår! Hela Kåvi vägen är som en bergochdalbana! Fy sjalingens vad det är jobbigt att köra/åka på den med min lilla nacke. Jag mår illa och värken ökar vid varje biltur där.

Har efter flera veckor eller snarare månader idag, äntligen träffat en vän jag inte sett på länge. Det var roligt att se dig och det var roligt att höra om dina glada nyheter! Även fast jag gissat det själv redan.. Om några dagar är jag nog ännu gladare när jag vant mig mera vid tanken! Du vet..


Om livet då annars fortfarande är lika besvärligt och tung draget så går jag ändå här så levandes och lycklig emellanåt. Det är en fröjd när man inser vad livet egentligen är värt och hur mycket man kan njuta av tillvaron om man lär sig se allt det lilla. Jag kan vara salig i en hel dag över att ha mött en främling som ler. Jag kan vara lycklig över att se min älskling skratta för sig själv. Jag kan få extra energi av en liten solstråle som letar sig fram bland molnen. Allting går att njuta av bara man bestämmer sig för det.

Det är fortfarande lika krångligt och psyikiskt och fysiskt påfrestande med att vara utförsäkrad och allt vad det innebär. Det är bland det jobbigaste jag varit med om, bortsett från tvisten med försäkringsbolaget, att ständigt gå och vänta och inte veta vad som ska hända med mig eller min framtid. Jag har fått nya papper på posten men fortfarande inget liv från min handläggare på Ams. (Arbetsförmedlingen).

Imorgon ska jag vara på Iris om jag orkar ta mig dit. Borde lämna några blodprov på vårdcentralen också som bestämdes när jag var där i veckan. Jag måste vara fastande då så därför fick jag komma tillbaka. Då får jag inte äta något efter klockan tio ikväll och så måste jag vara på VC mellan 08.00 - 10.00 för det är då de tar fastaprover. Med min nästan konstanta hunger är det världens kamp att klara av så många timmar utan att få äta något alls men jag har gjort det förut så jag ska nog överleva helt klart! Jag lär väl dock bli ännu mera utmattad än vad jag är nu.

Nu ska jag ta och krypa ner i soffan och titta på "Halv åtta hos mig" och äta lite rabarber paj jag bakade härom dagen!

Återhämtning efter påsk

Påsk helgen avslutades med ett bio besök med en kär vän igår. När jag körde hem i skymningen igår kväll runt halv nio kände jag hur gled in i den där dimman och hur värken bestämt ökade. Jag slappnade liksom av en smula efter ansträngningen att ha varit på bio. Jag kände att den lilla effekten av colan jag druckit i salongen började släppa sitt lilla lilla koffein påslag. När jag kom hem tvättade jag bort allt smink, satte på mig en pjamas och tog en tablett. Värken fortsatte att öka när jag kröp ner i sängen tillsammans med en väldigt trött sambo. Vi låg och yrade om livets ting innan vi båda slocknade totalt. Han av utmattning och jag av bedövningen från tabletten. Jag sov som en stock även om jag vaknade några gånger helt förvirrad.

Idag är en riktigt tung dag. Känns som att jag väger flera ton! Nacken och ryggen värker och huvudet trycker. Har just varit ute med hunden i leran så nu ska jag snart lägga mig i soffan en stund innan jag ska försöka mig på en matlagning.

Påsken har varit bra men fullt upp! Det som skulle bli lugnt! Utan kalas och en massa middagar... vad hände?

Jag har meddelat Iris att jag inte kommer idag. Jag har ett besök på vårdcentralen klockan tre idag och det får bli det enda jag ska göra. Sen ska jag ligga i soffan och titta på tv eller sova. Så jag kan berätta mera om livet en annan dag för nu är jag färdig här.


PS. Fick ytterligare en blankett från Arbetsförmedlingen idag att skriva under. Knasigaste är att det är samma blankett som förut men med andra datum bara... Suck..Sen fick jag något mer papper som jag inte vet vad det är.. Krångel är bara förnamnet.

Ruggigt väder!

Idag var jag uppe med tuppen kändes det som. Har ätit frukost och borstat tänderna, ska strax byta om och sen åka iväg till huset. Idag kommer de och gjuter vårat nya golv i källar entrén! Och jag vill så gärna vara med då!

Det regnar ute och jag känner att idag hade jag helst av allt inte haft en hund. Dock finns det inga dåliga väder utan bara dåliga kläder så istället för vårjackan jag nu demonstrerat med i någon vecka för att jag tycker det minsann SKA vara vår nu så får jag väl ta på mig mitt fina regnställ! Promenaden med Zimba får bli i Lillån så jag slipper lervällingen här ute i alla fall..

Fick ett papper från AF (arbetsf.) igår, någon ny anvisning av aktivitet... Jag hänger knappt med vad det handlar om och datumen var så snurriga. Hur som helst så har jag mailat handläggaren där och frågat ut honom om allt. Så får se vad det ger. Är ju påsk nu så jag kanske inte får några svar på ett par dagar.

Jag skulle helst vilja trycka på paus för resten av världen och sen krypa ner i sängen igen och sova en halv dag. Känner mig yr, frusen, febrig och utmattad.

Nu ska jag hoppa i kläderna och åka så jag hinner!!