Kan man bli så slut att man inte ens vet att man är vaken fast man är det?
25 års dagen firades i dagarna tre och nu behöver jag vila minst dubbelt så länge. Jag orkar inte ens skriva här egentligen men efter en önskan av The Godfather så skriver jag nu ändå någon rad eller två.
För er så framkommer texten som sammanhängande och relativt klar. För mig är det ett virr varr av svarta konstiga bokstäver som inte verkar bilda några vettiga ord alls. "Sudd" knappen på tangentbordet går varm så att ni inte ska kunna se alla mina stavningsmisstag och slintar med fingarna. Är man en tjej med höga krav på sig själv så kommer den djävulen även att bita mig i örat i denna stund. För är man en tjej som vill orka som alla andra så gör man många gånger fel mot sin kropp. I alla fall när man har en skada som sätter stopp.
Många gånger blir man förvånad att man orkar när man egentligen inte alls borde orka.
Nu ska jag lämna datorn, stänga av den helt. Stänga av luftvärmepumpen, skönt att slippa det eviga bruset av den. Det brusar tillräckligt i mina öron och mitt huvud var dag ändå. Släcka ner så att bara adventsljus stakarna lyser, göra en varm kopp kvällsro. Ett te som gör dig avslappnad, harmonisk och lugn. Sömning för den delen också. Jag väntar på att sömntabletten ska börja göra sig märkvärdig och dra mig in i den där dimman jag saknat så många nätter nu.
Gonatt från en av de sju dvärgarna, Trötter.
måndag 30 november 2009
måndag 23 november 2009
Vill se snön falla!
Jag längtar efter snön. De vita ängla flingorna som faller till marken och sprider lugn. Jag tycker att snö flingor som faller är det vackraste som finns! Kan sitta och titta ut långa stunder och bara drömma. Önskar jag fick sväva runt bland dem!
Dagarna rullar på, allt för fort trots att jag går och stampar av förtvivlan emellanåt. Ibland känns allt bra, ibland känns allt mindre bra. Jag önskar jag hade ork till att ringa alla vänner oftare. Prata i telefon med dem oftare, bara för att inte tappa den nära kontakten med någr av dem. Fast just nu har jag så lite ork till sådant. Tycker allt annat tar så mycket energi hela tiden.
Har äntligen, efter 8 veckors väntetid...!!! fått mitt intyg för aktivitetsersättnings ansökan. Så nu börjar den andra långa väntan på besked om det. Vilket kan ta upp till cirka tre månader.. Kunde inte komma mer olägligt med tanke på att vi just har köpt hus....! Men det ska ordna sig det med. Skulle aldrig i livet vågat köpa ett hus med M nu om vi inte hade haft våra föräldrar att luta sig mot om det skulle bli kris. Tack för ni ställer upp!!
Huset vi köpt, nu kommer äntligen lite information om det..!! Hehe.. ligger i Lillån på Halmvägen 3. Det är ett 1 ½ plans hus med källare och fristående garage. Vi får tillträde den 18 december och då börjar renoveringsplanerna på allvar! Jag längtar enormt men tror fortfarande inte att det är sant!! Ett eget HUS....! Det är ju typ världens största affär...! Håll tummarna för att allt går bra !
Dagarna rullar på, allt för fort trots att jag går och stampar av förtvivlan emellanåt. Ibland känns allt bra, ibland känns allt mindre bra. Jag önskar jag hade ork till att ringa alla vänner oftare. Prata i telefon med dem oftare, bara för att inte tappa den nära kontakten med någr av dem. Fast just nu har jag så lite ork till sådant. Tycker allt annat tar så mycket energi hela tiden.
Har äntligen, efter 8 veckors väntetid...!!! fått mitt intyg för aktivitetsersättnings ansökan. Så nu börjar den andra långa väntan på besked om det. Vilket kan ta upp till cirka tre månader.. Kunde inte komma mer olägligt med tanke på att vi just har köpt hus....! Men det ska ordna sig det med. Skulle aldrig i livet vågat köpa ett hus med M nu om vi inte hade haft våra föräldrar att luta sig mot om det skulle bli kris. Tack för ni ställer upp!!
Huset vi köpt, nu kommer äntligen lite information om det..!! Hehe.. ligger i Lillån på Halmvägen 3. Det är ett 1 ½ plans hus med källare och fristående garage. Vi får tillträde den 18 december och då börjar renoveringsplanerna på allvar! Jag längtar enormt men tror fortfarande inte att det är sant!! Ett eget HUS....! Det är ju typ världens största affär...! Håll tummarna för att allt går bra !
onsdag 18 november 2009
Önskelista 2009
Det närmar sig ganska snabbt min födelsedag.. ! och därför tänkte jag lägga ut lite bilder på saker som jag önskar mig. Jag tycker det är bättre att önska sig saker så att man får något man vill ha än saker som sen bara ligger och skräpar.. så här kommer lite önskningar!
Bakskål i porslin.
Melaminskålar med plastlock.
Plåtburkar med romantisk blommönster.
Alla dessa saker hittar man på bla http://www.systerlycklig.se/ ,
liknande saker finns också på http://www.countrystyle.se/ .
Andra saker jag önskar mig är;
*En cykel med cykel korg + hjälm
*Presentkort på Plantagen, Ikea eller liknande till nya huset!
*Någon upplevelse, konsert, show
*Kokbok "Mat med tryck i" av Anna Skipper + tryckkokare
( finns på http://www.skippersmart.se/ )
*Trädgårdsbok med tips och skötselråd för de vanligaste trädgårdväxterna
*Dans spel till Nintendo Wii
*En lång regn jacka/kappa
*Pengar
Nu ska jag krypa upp i soffan och vänta på Arga Snickarn på tv 3.
Är trött efter en dag med möte på USÖ, samtal med advokaten
och privat träning med Zimba. Tack för mig!
måndag 16 november 2009
Kampen för att komma tillbaka
Denna kamp, denna eviga tunga kamp. Så jag önskar att jag kunde rycka på axlarna och skutta vidare i livet, se till allt det ljusa och lyckliga jag har. Så där bekymmerslös som jag vill vara.
Jag är så lycklig för många ting i mitt liv. Så som min underbara sambo, vårat hem, hund och tillvaro. Min familj, mina vänner, min hyffsade hälsa utan sjukdomar och sådant elände. Ändå är det i dessa tider svårt att leva med den glädjen och tacksamheten. Allt annat får jag kämpa för. Jag blir arg på mig själv när jag skriver det här, för jag vill egentligen inte skriva det alls. Jag vill bita ihop och visa en glad fasad. Orka hur mycket som helst. Men efter att måttet är rågat så går det inte att bita ihop ens en liten liten stund längre.
Fast jag blir mest arg för att jag klagar och gnäller. Jag står fortfarande fast vid att det alltid, Alltid! finns de som har det värre. Jag ska inte klaga för jag har inget att egentligen klaga för då allt det som kallas kärlek och värme omfamnar mig varenda eviga dag. Var minut vet jag att jag är älskad så innerligt att det gör ont. Var minut ber jag dock tyst för mig själv att jag ska orka lite mera, att jag inte ska vara ledsen mer, att jag ska sluta gnälla och vara tacksam för allt det jag har. Inte sörja det jag inte har.
Åååå så svårt det är ibland bara..! Magen svider över allt grubbel med de nya reglerna. Jag trodde egoistiskt och fånigt dumt nog att det inte skulle påverka mig så mycket. Dock sitter jag här nu med den där förbaskade spränghuvudvärken, illamående och magknip efter ett samtal med min nya handläggare på FK. (Försäkringskassan..). Vi skulle boka ett möte, jag sa att det var lite fullt upp ett tag, då skrattade hon och sa; -Värst vad upptagen du var då..! Hon hörde nog att jag tog lite illa upp och bad om ursäkt. Då jag svarade med att; -Ja det är ganska mycket med att vara sjukskriven........ Jag vet att hon inte menade illa, men tårarna kom fram direkt. Alltid, alltid , alltid måste man bita ihop och stålsätta sig för att vara redo att möta kampen. Räcker det inte med att försöka bli bättre i sin skada? Räcker inte det lilla? Som för mig är det största någonsin.
Alla nya regler.. mm.. efter nyår tillhör jag då arbetsförmedlingen. Jaha, är jag frisk nu då? tänker jag. Vad händer då? Är det slut med rehabilitering? Ska jag börja arbetsträna? Hur många timmar då? Eller händer inget alls..? Alla frågor. Men de ska jag förhoppningsvis få svar på när jag nu efter mycket om och men, bokat ett överlämningsmöte. Det är alltså FK som ska överlämna mig till Arbetsförmedlingen. 3 december är dagen för detta spännande möte. Hoppas hjärnan har återvänt från sin All inclusive semester då!
För övrigt går jag runt och funderar på att stänga ner denna blogg totalt. Har saknat lusten att skriva eftersom jag bar gnäller och är nedstämd. Tycker inte att det är något jag stolt vill lyfta fram och visa alla. Detta är inte jag, men det är visst jag.. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.
Jag är så lycklig för många ting i mitt liv. Så som min underbara sambo, vårat hem, hund och tillvaro. Min familj, mina vänner, min hyffsade hälsa utan sjukdomar och sådant elände. Ändå är det i dessa tider svårt att leva med den glädjen och tacksamheten. Allt annat får jag kämpa för. Jag blir arg på mig själv när jag skriver det här, för jag vill egentligen inte skriva det alls. Jag vill bita ihop och visa en glad fasad. Orka hur mycket som helst. Men efter att måttet är rågat så går det inte att bita ihop ens en liten liten stund längre.
Fast jag blir mest arg för att jag klagar och gnäller. Jag står fortfarande fast vid att det alltid, Alltid! finns de som har det värre. Jag ska inte klaga för jag har inget att egentligen klaga för då allt det som kallas kärlek och värme omfamnar mig varenda eviga dag. Var minut vet jag att jag är älskad så innerligt att det gör ont. Var minut ber jag dock tyst för mig själv att jag ska orka lite mera, att jag inte ska vara ledsen mer, att jag ska sluta gnälla och vara tacksam för allt det jag har. Inte sörja det jag inte har.
Åååå så svårt det är ibland bara..! Magen svider över allt grubbel med de nya reglerna. Jag trodde egoistiskt och fånigt dumt nog att det inte skulle påverka mig så mycket. Dock sitter jag här nu med den där förbaskade spränghuvudvärken, illamående och magknip efter ett samtal med min nya handläggare på FK. (Försäkringskassan..). Vi skulle boka ett möte, jag sa att det var lite fullt upp ett tag, då skrattade hon och sa; -Värst vad upptagen du var då..! Hon hörde nog att jag tog lite illa upp och bad om ursäkt. Då jag svarade med att; -Ja det är ganska mycket med att vara sjukskriven........ Jag vet att hon inte menade illa, men tårarna kom fram direkt. Alltid, alltid , alltid måste man bita ihop och stålsätta sig för att vara redo att möta kampen. Räcker det inte med att försöka bli bättre i sin skada? Räcker inte det lilla? Som för mig är det största någonsin.
Alla nya regler.. mm.. efter nyår tillhör jag då arbetsförmedlingen. Jaha, är jag frisk nu då? tänker jag. Vad händer då? Är det slut med rehabilitering? Ska jag börja arbetsträna? Hur många timmar då? Eller händer inget alls..? Alla frågor. Men de ska jag förhoppningsvis få svar på när jag nu efter mycket om och men, bokat ett överlämningsmöte. Det är alltså FK som ska överlämna mig till Arbetsförmedlingen. 3 december är dagen för detta spännande möte. Hoppas hjärnan har återvänt från sin All inclusive semester då!
För övrigt går jag runt och funderar på att stänga ner denna blogg totalt. Har saknat lusten att skriva eftersom jag bar gnäller och är nedstämd. Tycker inte att det är något jag stolt vill lyfta fram och visa alla. Detta är inte jag, men det är visst jag.. Ibland blir livet inte som man tänkt sig.
tisdag 10 november 2009
Äntligen
.. sitter jag här igen och ska skriva. Fast.. jag är inge sugen faktiskt. Har inte varit det på ett tag. Känns som att jag lever i moll. Jag skulle vilja skriva om hur studentlivet är, hur jag springer och fikar på stan med vänner, hänger ute på helgerna med sambon och reser till spännande platser.
Jag känner mig lika grå som träden utanför, lika blöt och tung som löv täcket på marken. Varför då? Jag vet inte. Är så olidligt trött. Är det hösten kanske? Till viss del ja men tyvärr inte det enda. Arbetsterapeuften och jag har grubblat fram och tillbaka, mest jag som grubblade och hon som förklarade. Allt detta med min lilla mormor och morfar, husvisningar, träning och de nya sjukreglerna har tagit musten ur mig totalt. Allt detta är plötsliga, oväntade ting som min hjärna inte klarar av.
För att jag ska fungera någorlunda behöver jag en schema lagd vecka. Där det mesta är inbokat så jag klart och tydligt ser när jag ska vila och när jag ska vara i aktivitet. Känns plötsligt som att jag är nere på ett barns nivå.. *suck* Om några veckor fyller jag 25 . . .
Var för övrigt på en 25 års fest i helgen. Tro det eller ej!! Är själv chockerad att jag tog mig ut trots allt, men det ska min kära syster ha all eloge för! Tack för du inte gav upp, tack för du tog hand om mig när jag var som jag var. Tack för du fick mig att känna mig levande mitt i all panik!!
Det krävdes dock några vinglas och styling för att jag skulle känna mig någorlunda redo att ge mig ut i krog världen. Shit kände mig som 18 igen.. Kanske för att jag drack vinet så fort i ren panik över vad som väntade.. Fnissig blev jag och för en gångs skull var det en härlig känsla! Krogen var faktiskt riktigt roligt då jag träffade en hel del gammalt folk. Svängde till och med min stela kropp på dansgolvet ett tag. Ååå.. miss it..... När kvällen led mot sitt slut och jag gick ut ur lokalen var det en tjock och kvävande dimma som kom. Fysiskt och psykiskt utmattad till tusen. Hörde ingenting, såg ingenting. Stod som ett kolli och stirrade på de andra. Ville gå hem men kunde inte förmå mig att säga hej då, kunde inte heller förmå mig att bara vända på klacken och gå. Polisbilen som stod en bit bort kändes så lockande. Tänk vad tyst och lugnt det måste vara i den..... Funderade en kort stund på att hälsa på dem, men skakade av mig den bisarra tanken ganska snabbt. Fanns väl andra kollin de behövde ta hand om...
De senaste veckorna har det hänt så mycket igen. Känns som att det alltid är så, full fart. Fast jag vet inte riktigt vad som hänt ändå men bara att kolla i kalendern; Privatträning med hunden, M åker bort en vecka, veterinären med hunden och börja ge allergi behandling med sprutor, kalas för M´s lillebror, bada badtunna med vänner, korrigera höger öga med ny operation, vattengymnastik, umgås med vänner, mys dag med mamma och sis, möte på banken, ringa a-kassan och F-kassan, träna, dop, hälsa på mommo på sjukhuset och köpa hus.
Japp allt går bara i rasande fart och där emellan ska jag helst vila två gånger om dagen minst en timma. Ut med hunden på morgonen, göra mig färdig, åka iväg på möte på USÖ. Hem, äta lunch, vila, ut med hunden, plocka iordning, fixa middag och pang så var det kväll igen och jag är helt slut. Så rullar det på.
Och Ja. Vi har nu köpt ett hus! Ett HUS! Mer om det en annan dag. Nu är jag trött i ögonen och huvudet.
För övrigt blir det nog till att ta vaccin sprutan idag..
Jag känner mig lika grå som träden utanför, lika blöt och tung som löv täcket på marken. Varför då? Jag vet inte. Är så olidligt trött. Är det hösten kanske? Till viss del ja men tyvärr inte det enda. Arbetsterapeuften och jag har grubblat fram och tillbaka, mest jag som grubblade och hon som förklarade. Allt detta med min lilla mormor och morfar, husvisningar, träning och de nya sjukreglerna har tagit musten ur mig totalt. Allt detta är plötsliga, oväntade ting som min hjärna inte klarar av.
För att jag ska fungera någorlunda behöver jag en schema lagd vecka. Där det mesta är inbokat så jag klart och tydligt ser när jag ska vila och när jag ska vara i aktivitet. Känns plötsligt som att jag är nere på ett barns nivå.. *suck* Om några veckor fyller jag 25 . . .
Var för övrigt på en 25 års fest i helgen. Tro det eller ej!! Är själv chockerad att jag tog mig ut trots allt, men det ska min kära syster ha all eloge för! Tack för du inte gav upp, tack för du tog hand om mig när jag var som jag var. Tack för du fick mig att känna mig levande mitt i all panik!!
Det krävdes dock några vinglas och styling för att jag skulle känna mig någorlunda redo att ge mig ut i krog världen. Shit kände mig som 18 igen.. Kanske för att jag drack vinet så fort i ren panik över vad som väntade.. Fnissig blev jag och för en gångs skull var det en härlig känsla! Krogen var faktiskt riktigt roligt då jag träffade en hel del gammalt folk. Svängde till och med min stela kropp på dansgolvet ett tag. Ååå.. miss it..... När kvällen led mot sitt slut och jag gick ut ur lokalen var det en tjock och kvävande dimma som kom. Fysiskt och psykiskt utmattad till tusen. Hörde ingenting, såg ingenting. Stod som ett kolli och stirrade på de andra. Ville gå hem men kunde inte förmå mig att säga hej då, kunde inte heller förmå mig att bara vända på klacken och gå. Polisbilen som stod en bit bort kändes så lockande. Tänk vad tyst och lugnt det måste vara i den..... Funderade en kort stund på att hälsa på dem, men skakade av mig den bisarra tanken ganska snabbt. Fanns väl andra kollin de behövde ta hand om...
De senaste veckorna har det hänt så mycket igen. Känns som att det alltid är så, full fart. Fast jag vet inte riktigt vad som hänt ändå men bara att kolla i kalendern; Privatträning med hunden, M åker bort en vecka, veterinären med hunden och börja ge allergi behandling med sprutor, kalas för M´s lillebror, bada badtunna med vänner, korrigera höger öga med ny operation, vattengymnastik, umgås med vänner, mys dag med mamma och sis, möte på banken, ringa a-kassan och F-kassan, träna, dop, hälsa på mommo på sjukhuset och köpa hus.
Japp allt går bara i rasande fart och där emellan ska jag helst vila två gånger om dagen minst en timma. Ut med hunden på morgonen, göra mig färdig, åka iväg på möte på USÖ. Hem, äta lunch, vila, ut med hunden, plocka iordning, fixa middag och pang så var det kväll igen och jag är helt slut. Så rullar det på.
Och Ja. Vi har nu köpt ett hus! Ett HUS! Mer om det en annan dag. Nu är jag trött i ögonen och huvudet.
För övrigt blir det nog till att ta vaccin sprutan idag..
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)