Tvärsnytt oxå!

Imorgon kommer alltså SVT´s Tvärsnytt hem till mig kl.10.00 och då ska jag visst bli filmad och intevjuvad.. Eeh ursäkta vad skrev du? Joo.. så är det visst. Känns URskumt, jätte konstigt och inte alls sant men det är det visst. De kommer angående en smärt konferens som RTP anordnar på USÖ imorgon, jag ska vara med och hjälpa till lite, och tvärsnyttarna ville ha med någon person som ja... har en åsikt och varit med i vård systemet ett tag... Typ. Gid, guh daah.. GUD skulle jag skriva. Gud vad jag vsamlar... FÖR mycket info och händelser idag, nu stänger jag....

Mötet då

När jag tittar på mig själv i spegeln vet jag inte vem jag ser.

Utsidan är den samma men jag vet inte vad

jag möter i mina egna ögon. Än.


Idag var jag äntligen på mötet jag gått och väntat på. Jag sov knappt en blund i natt, vaknade en gång i timmen och hade spräng huvudvärk, blodsmak i munnen och allmänt upp och ner. Fick i mig frukost men kände hur svag jag var. Konstigt att jag reagerade så starkt. Jag försökte intala min kropp att det var ju inget farligt, men hjärnan var den enda som kunde hålla med. Jag tog mig i alla fall in till staden. Mötet gick bra, M var med. Kändes ovant att ha med honom, det var bara andra gången han var med mig på något sådant. För några år sen var vi bara vänner.. Nu står han mig närmare än någon annan. Tänk vad saker kan ändras. Det kunde även jag har jag ju fått försöka inse nu.



Jag vet inte vad jag känner än, kände mig normal där, på mötet. Om än det nu hettade enormt på mina kinder, ovanligt för mig men men.. De frågade en hel del, bla så frågade de hur jag skulle säga att jag mår psykiskt. Visste den frågan skulle komma. Jag sa som det var, men kände att de inte riktigt förstod mig. Kändes så i alla fall. Jag sa att jag mådde bra, just nu, men att jag vet att jag inte gör det. Jag har bara stängt av allting igen för jag orkar inte mer nu. Jag är helt neutral. Även fast jag fortfarande är väldigt väldigt sentimental och olika från dag till dag. Jag tror att jag har valt att stänga av ett tag, så att jag ska få vila upp mig en stund. Kroppen orkar inte hur mycket sorg och elände som helst. Även jag har mina gränser. ( Jag måste bara lära mig dem.. )



Innan vi skulle gå fick jag en broschyr med deras namn och nummer. Det högg till på insidan när jag såg framsidan på det lilla vita häftet.. Öppenvårdsteamet - för hjärnskadade . Är den verkligen till mig? De sa under mötet att jag hade funktionshinder, jag hörde mig själv protestera högt inom mig. Jag har inget funktionshinder! Jag sitter ju inte i en rullstol! Nästa sekund protesterade andra delen av mig Det är väl för f-n inget fel på en rullstol heller! - Neee... men funktionshinder sa de ju . . . .? Det finns många olika typer av funktionshinder.. Jag har bara aldrig tänkt på dem förr, för mig var funktions hinder att bli rullstolsbunden. Så trångsynt man har varit. Jag ska tillbaka till öppenvårdsteamet nästa fredag, den 6 feb. alltså. Får se vad som händer då.

Imorgon har jag en ledig dag, absolut ingenting inbokat. Skönt. Ska försöka ha en egen må bra dag då. Jag började med den idag för på vägen hem från staden så svängde jag in på Plantagen och köpte två buketter med rosor. Tyckte jag kunde muntra upp mig själv, och snitt blommor är aldrig fel. Kändes konstigt att köpa blommor till sig själv, fel liksom, men jag kände jag behövde lite liv. Extra kul var ju att det var extra pris på rosor, en bukett för 29:-. Trevligt! Därför blev det två. När jag bodde hemma kunde jag få en blomma eller en bukett av min pappa ibland. Det var inte ofta, men det ska det inte vara heller. Då uppskattar man det inte lika mycket, men jag minns speciellt en gång jag fick blommor av honom. Jag hade varit nedstämt ett tag och hade det ganska jobbigt, det handlade om nacken och allt där till då med. Så en dag när pappa kom hem från jobbet fick jag en bukett. Det var inte en färdig bukett med rosor utan en jätte vacker ihop plockad bukett med någon rosa gerbera och andra små ljus rosa blommor och gröna små blad. Den var hur fin som helst och jag blir fortfarande rörd och varm när jag tänker på den. Den omtanken klev rätt in i hjärtat mitt och stannade där. Sådana omtankar är dom allra bästa som finns, för de kommer oväntat och värmer när det kanske behövs som mest.

Shit, nu blev jag jätte nervös! En från RTP ringde nyss, för någon dag sedan ringde de mig och frågade om de fick intervjuva mig för deras tidning Liv. Visst det gick bra sa jag. Nervös redan då eftersom det i mitt huvud mest är kaos just nu. Sen ringde samma person nu igen och frågade om de även fick intervjuva mig från SVT på torsdag när jag ska på en Smärt Konferens på USÖ som RTP anordnar för vården och privat personer. Tjeeeena.... visst sa jag, det går bra. Men hallelulja vad nervös jag blev nu då! Hur ska jag lyckas få ur mig rätt saker i rätt ordning.. Stress på slag gånger 2000 . . .

Själen glad men kroppen sur

Nu har jag storstädat hela huset, dammsugit, skurat och torkat. Jag har till och med hunnit med att umgås några timmar med miss U också. En sväng till Ikea och Marieberg vart det. Hur trevligt som helst. Hon ringde när jag hade dammsugit halva huset så jag menar, det var ju dosering eftersom jag tog andra halvan när jag kom hem. Hehe.. Man kan ju lura sig själv i alla fall. Hur som helst så kände jag imorse att jag gärna skulle vilja städa hela huset, dels för att göra min sambo glad och dels för vi skulle slippa känna dammråttorna hänga över oss i helgen. Så, ja ibland så gör man saker man vet man inte borde bara för att man vill. Fast då kanske man inte, inte borde göra dem? Då har man ju valt det själv. Jag har valt att städa hela huset med vetskapen om att jag skulle må skit efteråt, men jag Valde det. Så nu sitter jag här och har ett knark piller i omlopp i kroppen sen tidigare och måste nog ta ett till om det ska hända något. Det gör väldigt ont just nu och jag vet att om en liten liten stund, när kroppen varvat ner lite. Då kommer det smälla till och bli ännu värre, men då har jag valt det själv. För att själen ska få känna sig duktig och nöjd ett tag. Det är inte så illa det heller.

Tack U för att du var så himla gullig idag och bar mina Coop påsar med mat! För mig är det en enorm tjänst. Nu blir det piller nr 2 och sen lämnar jag denna värld för ikväll. Tack och Hej.


PS. Imorn kommer mor och far hem från Venezuela. Pepparkakor gissar jag...

Pucko

Känns som en evighet till den 27 . . Konstigt att en månad plötsligt kan kännas längre än fem år.

Ikväll börjar Zimbas "unghundskurs", sex måndagar framöver kommer vi träna. Det ska bli roligt men hade passat bättre med en tisdag eller onsdag, måndagar är jag alltid sliten på. Men det ska bli roligt att lära sig hur man ska gå vidare med inlärningen och sånt. Hur man ska handskas med en hund som börjar trotsa (kanske är bra förberedelser innan de kommer sådana där små människoliv..... ) och hur man ska få honom att alltid lyda. Ja, för jag måste ärligt säga att jag har ingen större koll. Det är våran första hund och jag känner mig ibland som Bambi på hal is. När han var liten var det lätt som en plätt men han har höjt ribban nu. Fast det ser jag bara som en utmaning! Så håll tummarna för oss, jag har som mål att ha en riktigt lydig hund!

Så det är ju måndag idag, M pluggar och jag hade som plan att leka lite mera med Zimba idag. Bara för jag är så dålig på det. Jag vill men kroppen vill inte alltid. Så jag lekte så jag nästan vart svettig, det går fort när man springer runt som en tok i huset och hoppar och skuttar... Kände redan då hur det knäppte till och direkt blir man snurrig och värken ökar. Sen tog jag det lugnt. Tyckte jag då i alla fall men nu när man sitter här och ska skriva att man inte förstår att man har så mycket mera ont. Då när man ska skriva ner det lilla man gjorde så inser jag ju alltid att jag kanske gjort en del ändå... För då packade jag upp en servis med tallrikar och tog kort på dem, tänkte testa och sälja dem på tradera. (Jag är helt lost på hur det funkar så alla välvilliga skicka ett mejl och hjälp mig..!) Sen sorterade jag tvätten och lastade in en första maskin.. Sen åt jag lunch, ganska stillsamt. Så när maten smält lite grann så tog jag med mig hunden ut på en 20-30 min promenad. Sen skottade jag LITE snö och sprang några varv ute med hunden och kastade snöbollar... Sen var tvätten färdig inne så då gick vi in och jag fixade den. Slängde in det blöta i torken och hög nr 2 på badrumsgolvet in i maskinen. Så ja... Varför har jag mera ont?
Får man kalla sig själv för pucko ibland..?!

Innan jag ska på hund kursen så är det styrelsemöte också, men jag ska nog inte vara med hela mötet. Känner att jag inte orkar det om jag ska orka träningen sen också. Egentligen orkar jag inget av det nu.... Jag som bara ville leka med Zimba så han ska tycka det är roligt att vara hemma med mig med, inte bara gråta floder när husse lämnar huset... Då blir matte ledsen. Hon vill men den där nedrans jädra förbannade kroppen orkar inte!!!! Jävla kärring känner jag mig som! Ursäkta... (Menar inget illa om er som är äldre än mig, jag ser inte er som kärringar. Om ni nu skulle få för er det.. Men jag vet att mina smärtsamma vänner är lite känsliga när det gäller siffror och ålder.... Tyckte därför det var bäst att lägga till det. =)

Stekta GRÖNA tomater

Så heter den juhe!! =D

Kramp & heta kinder

Stekta röda tomater.. nån som känner igen den filmen? Om det nu var så den hette... joo.. visst? eller...? Gammal film. Hur som helst, jag känner mig som en stekt röd tomat.. Jag var och solade igår förmiddag och jag måste säga att jag inte brukar bränna mig. Har väl hänt en gång på hundra ungefär, om ens det. Men tjo pyttsan fick jag! Det hettar i mitt ansikte och jag sitter här med ångest nu över att jag bränt mig! Ser alla konstiga sjukdomscenarion spelas upp framför mig... Jag tror jag gått och blivit hypokondriker på sista tiden. Det är väl lika bra att dra upp det andra också, mitt lilla röda hjärta. Inte vet jag om jag är spritt språngande galen eller om det finns en gnutta sannig i det hela, men min lilla livspump gör inte alltid som den ska. Ibland stannar den upp, en så kort stund att du knappt hinner tänka tanken Nu har mitt hjärta stannat, men det stannar till för att sedan hoppa igång med två extra starka och snabba slag. Som att det tar i extra bara för att visa mig att det finns där. Vad vill det säga mig? I samma stund som det gör sin extra volt tappar jag andan och all min kraft. Den första minuten efteråt är jag inte normal men sakta och säkert återfår jag min balans. Underligt är det! Någon mer än jag?

Allting känns annorlunda nu, 2009 måste bli ett bra år. Det säger hela min kropp. Den säger att nu är det annorlunda, nu är det gångna förbi och kommer aldrig tillbaka. Du kommer att resa dig och bli starkare än starkast. Och jag vill för allt i världen tro på min kropp, men hjärnan är lurigare än så. Den vägrar hålla med tills den fått konkreta bevis på att så är numera fallet. Många gånger förr har min kropp, min intution, visat mig saker jag inte visste. Det är inget man talar om för då tycker folk man är knäpp och skryter... =) Haha.. Hehe... Hoho...

Nu ska jag sluta svamla för dagen. Har kramp i bröstryggen...
Hypokondriker var det. Javisst!

. . . eller är jag bara nackskadad . . . ?

God morgon!

Ensam idag igen . . Hunden på dagis, jag saknar honom. Älsklingen och alla andra jobbar eller pluggar. Här sitter jag och hm.. ja.. frågan är vad jag gör. Skriver... Ska snart åka till RTP ( riksförbundet för trafik-/olycksfall- och polioskadade, tror jag fick med allt nu..) dags att hämta ut min reseersättning och arvode från styrelsen. Sen hade jag visst fått en julklapp också... Trevligt! Ordföranden M ringde igår kväll när jag var på kalas också, hon ville bara dubbel kolla en grej. Sen frågade hon också om det var okej att hon lämnade mitt namn och nummer till en som jobbar med tidningen Liv (RTP´s tidning..) för de ska göra en intervjuv med någon som lever med långvarig smärta och hjärnskada.... Tjoho, jag platsade visst där....... Kändes konstigt att hon frågade mig, jag har inte riktigt tagit in allt än.. Plus att jag tänker inte och kan inte ta in det försen jag varit hos Öppenvårdsteamet. Jag vill veta med 100 % om jag har en förvärvad hjärnskada eller inte. Annars blir det ju bara pinsamt att gå runt och säga att jag tror det....
Hm.. nee nu ska jag ta och åka, känner att jag bara skriver vad som helst just nu. Ingen koll alls.... But I´ll be back! =)

Lonley

When I rise I´ll fall even harder.

Lonley, oh so lonley. I have nobody, al by my self . . .

Hela dagen har jag kännt mig så ensam, otroligt ensam. Känns så emellanåt, när alla andra jobbar, pluggar eller är allmänt upptagna med sitt. Då kommer den känslan... Så känner väl säkert alla men jag har så många ensamma dagar. Det är ingen som märker om jag sover en hel dag eller om jag åker fram och tillbaka till Stockholm. Ingen som märker om jag är ledsen eller om jag är glad. M gör så klart det när han kommer hem från jobbet, då känns det som om livet går vidare. Men så fort han åkt till jobbet stannar allt igen. Jag tycker det är dags nu för mitt egna liv att vakna igen, det har legat i dvala så länge.

Längtar väldigt mycket till den 27 jan. Tycker det kan vara dags nu!

Men tills dess får jag se fram emot torsdagen då jag ska gå ut och äta med mina kära smärtsamma vänner! Alltid en guldkant på tillvaron.

blåsten gör mig totalt blåst

Att man kan få så här ont av endast väder är väldigt märkligt att förstå ibland.. Och jag glömmer det ofta. Tills nästa extrema väderomslag kommer med snålblåst och några plus grader. Jag har inte lärt mig ännu om det endast är vid blåsväder och några plus som min smärta ökar drastiskt eller om det kan vara vid några få små kyliga minus grader. Jag är under upplärning än. Men fy vad ont det gör... Jag vill inte knapra piller dag ut och dag in, men nu får det nog bli ett litet vitt pillerting.

Annars är det för övrigt väldigt bra! Jag känner att jag kan slappna av lite granna nu, jag har något att se fram emot. Så kram på er alla!

28 mån. , halt och mysigt!

Idag har jag och sniffen varit tillsammans i 28 mån.. För mig är det ett helt liv! Jag tyckte vi hade varit tillsammans en evighet redan vid tre månader... Haha..! M bara skrattade åt mig då, tre månader var ju inte mycket tyckte han. Så olika man kan se på saker och ting. Tack för Du finns älskling, du gör min vardag tio gånger bättre! Tack för du orkar stötta mig i ur och skur, jag skulle göra detsamma för dig vet du. Du är det bästa som hänt mig och jag har dig att tacka för mycket! Hoppas jag någon dag kan få ge tillbaka lite av all den omtanke du överröser mig med just nu. Du anar inte hur mycket jag älskar dig för det!

Snart börjar Let´s Dance, det är skoj. Jag saknar att dansa.. Har jag gjort länge, undra varför jag inte börjat igen.. Idag har jag varit hos S, druckit te, myst, pratat och promenerat sen lite mera te. Riktigt må bra dag har det varit, för psyket. Det var snålblåst imorse när jag var ute med Zimba på en 40 min promenad och det satte sig i nacken direkt. Sen att det är halt så man spänner sig gjorde ju också att jag fick mera ont. Så nacken är inte min bästa vän just nu men det gör inget för jag har träffat en äkta vän idag och det lever jag på.

Allmänt filosoferande

Nu har jag nyss kommit hem från M som bor långt ute på landet. De håller på att rusta undan för undan så det är alltid lika roligt att komma dit så får man se vad som har hänt. Att de nu sen ska gifta sig i sommar gör ju allting lite extra roligt. Jag är glad för deras skull. Men mest av allt försöker jag bara få in det i skallen att man inte är liten längre. De bara ploppar ut ungar här och där nu mera! Vad har hänt tänker jag, men jag inser ganska snabbt att jag inte är 20 mera. Jag är 24, det är fyra års skillnad och på dessa fyra år har det hänt en hel del. Livet har inträtt i en ny fas och jag har inte riktigt hängt med än. Alla har blivit så vuxna och stadgade. De flesta, sen har vi mina små sötnosar som bor i andra städer och pluggar. De lever ett helt annat liv. Det riktiga student livet. Jag är avundsjuk på dem men väldigt stolt över dem. Jag är avundsjuk för att det inte är jag som lever stundent liv. Men jag har accepterat att det inte kommer bli så för mig. Så nu lever jag mera sambo livet och njuter av det. Det är som två helt olika världar för mig. Så känner säkert ni också..? Om än det fortfarande svider hårt vid tanken att jag nog aldrig kommer flytta till en ny stad och plugga så känns det någonstans numera okej. Ett svalt men bestämt Okej. Mamma, jag menar inte att jag är säker på att jag ALDRIG kommer att plugga men sannolikheten för det just nu är ganska låg. För att inte säga väldigt låg. Och när jag säger plugga menar jag tre års studier vid ett universitet. Men vem vet vad som händer efter jag varit tillbaka på rehab...??

För det är dit jag ska. Den 27 jan. ska jag till Öppenvårdsteamet, Rehabiliteringsmedicinska kliniken på USÖ. Jag ska träffa en kurator och en arbetsterapeut för ett första bedömnings samtal så ska man se vad, hur och hur mycket man kan och ska göra för mig. En sak jag har sagt att jag vill veta är om jag har en förvärvad hjärnskada eller inte. Jag vill veta vad jag ska säga när folk frågar. Visst kan jag säga att jag har en whiplash, för det har jag väl...?! Jag är så förvirrad att jag ofta ifrågasätter mig själv. Har jag en skada? Sa de verkligen så..? Ja... de sa de. Men jag har inte förstått det än, det är nog därför jag inte kommer ihåg det. Ni kanske tycker jag tjatar om hjärnskada hit och hjärnskada dit, jag kan prata om det konstant i flera dygn om så önskas. Jag gör det för att försöka förstå. Jag har inte förstått någonting än. Allt är bara virr varr. Men jag vet att det är på väg åt rätt håll, det känns i hela kropp och själ. Jag ler på insidan och känner hur andetagen hjälper mig bit för bit. Det må vara extremt små bitar men dom finns.
Nu är det också så att denna dag idag är en väldigt bra dag, jag känner mig lugn och redo. Så nu svävar jag på mina små lycko moln så länge jag kan för rätt var det är så slår blixten ner igen.

Dock trycker en liten sten på, det där j***kla jobbiga med försäkringsbolaget...... Och advokaten. Det tar musten ur en tootalt. Vad jag skulle önska att jag slapp det, men det går inte att strunta i. Det handlar ju om mitt liv. SUCK!!

Just nu sitter mor och far på ett plan på väg ner till Venezuela. Nervös som tusan är jag som vanligt så fort någon kär är ute och flyger . . .

Gott nytt år och Allt!

Hej tjo och tjim slå klackarna i taket för vi börjar bli i gasen!

Varit fullt upp sen jag inte kan minnas men någon gång strax innan jul skulle jag chansa på. Kom hem från Sälen i hm.. ja.. jag vet knappt vad det är för dag idag men jag var hemma igår också i alla fall.. Så vi kom hem för två dagar sen. Full fart och fläkt inte konstigt man är lite veck. Är alldeles för okoncentrerad för att sitta här och skriva men kände det var på tiden att skriva något. Annars skulle jag nog glömma min egna blogg... Middag senare idag på Manillagatan hos mina päron, snart åker de till värmen.... Gissa vem som vill följa med...?

Minus 15.9 grader imorse när jag var uppe, men nu är det lite varmare.. endast minus 13.3 .... Men det är inget att snacka om, om man jämför med Sälen.. där var det som mest - 23 grader.... Brrr...!