Så många gånger jag varit inne här och börjat skriva men sen bara raderat allt... Så mycket att återberätta, så mycket glädje i att vår lilla Agnes kom till världen! Sån glädje och lycka att få uppleva spädbarnstiden i varma, moderliga känslor. Ni som hängt med vet att så var inte fallet med storebror.

Men så mycket bistert, tungt kämpande med fruktansvärd värk i kroppen, sömnlösa nätter och dagar och denna envist evinnerliga kamp med eller snarare mot myndigheter tar ut sin rätt på mig. 

Jag vill inte börja min "comeback" med ett tradigt gnäll om ditten och datten. Nej jag skulle helt enkelt börjat min omstart här strax efter att Agnes sett dagens ljus. Aldrig någonsin har jag kännt en motivation starkare än då, motivationen att på riktigt göra en comeback. Bygga upp muskler, kropp och knopp. Fylla på med energi i varje depå. Hungrig att sluka livet! Men sen hände nått.. Bebisen växte för fort (normalt i bebisars mått) för att min kropp skulle hänga med, smärt/styrke mässigt, jag blev sjuk, mannen började jobba igen efter tre månader hemma. Attans, det rasade.. Vår genomtänkta plan gick i stöpet, det var återigen livet som kom emellan. 

Men så är det och det vet jag. Nu ytterligare några månader senare, mitt i ett inferno av kaos. Ja så känns det för mig! Så kom igår, för första gången på länge, en liten liten förnimmelse om ett sug på träning.. Motivations känslan glimmade till djupt där inne. Åh! Det kanske finns hopp ändå!? Jag kanske kan?