Dagarna bara går

Alltså dagarna bara går och blir till veckor som blir till månader. Det känns som att livet bara springer förbi och jag hinner inte ens säga hej! Nästan alla tycker att livet går fort så det är ju inget ovanligt att säga det men jag har ålders nojja och jag är bara 25 år. Jag har en extrem ålders nojja som kommer och går i perioder och när den anfaller mig blir jag jämt helt lamslagen av blandade känslor.

Det är inte det att jag känner mig gammal, så som de flesta kanske gör. Visst tycker jag att det gick i ett svep från min 17 års dag till 23 års dag! Vad hände egentligen? Full fart måste det ha varit! Jag levde ju i och försig dessa år under extrem press och ångest. Det var åren innan min skada kom på "papper" och jag började få hjälp för den. De åren som jag levde som vem som helst, frisk alltså. Det är ju dom åren som jag får sota för nu men det var inte det som var min poäng eller mening med att skriva detta.

Det som får mig att falla så djupt i ålders nojjans håla är vetskapen om att jag nu är 25, fyller 26 i vinter, och jag har fortfarande inte avverkat några av mina drömmar. Jag har försökt mig på dem flesta, alla tror jag nog! Tyvärr har bara livet satt stopp för det sen olyckan och hur jag än försökte och hur gärna jag än ville så gick det inte att slutföra dem. Under dessa år har även mina vänner haft sina äventyrs upptåg och jag är glad för dem och deras erfarenheter men.. ja.. Jag då?

Jag är nu 25 och sambo. Vi har en hund och ett hus och jag älskar vårat liv över allt annat. Jag är lycklig med min sociala tillvaro men.. men... det där andra, som gnager på insidan? Jag vet att även om ett mirakel skulle ske och min skada skulle magiskt försvinna så skulle jag inte flytta ett år utomlands och jobba eller bosätta mig i en annan stad för cirka tre års studier. Nej.. även om jag vill mer än solens strålar så vill jag inte lämna mitt liv här. Jag önskar bara innerligt och ofrånkomligt att jag på nått vis hade lyckats få uppfylla åtminstone några eller någon av mina största drömmar.

Det är där ålders nojjan kommer för om ett mirakel ändå skulle ske. Eller om livets lilla gång skulle samspela med min kropp och själ så att jag mår obeskrivligt mycket bättre i framtiden. Ja, jag tror verkligen inte att när jag är 45 år och förhoppningsvis har barn och är gift med min älskling, att jag då skulle packa mina väskor och flytta utomlands eller till en annan stad ett år eller två. Som om DET skulle hända?! Nää..

Livet blir bara så svårt att acceptera ibland. Eller nej, det är väl snarare så att det som är svårt att acceptera är att jag måste kunna känna i både magen och huvudet att min historia är okej oavsett vad jag hunnit med eller inte. Det är bara så fruktansvärt svårt att släppa vissa sorger.



Annars är jag gräsänkling igen denna vecka. M åkte i söndags och kommer hem nu på lördag. Att vara ensam är både bra och dåligt. Det är bra att få sakna varandra och göra egna äventyr. (Dock saknar jag MINA äventyr!) Nackdelen är bara att det blir lite för mycket för mig själv att stå i, att ta hand om hela hushållet själv plus en hund är lite för mycket. Så tyvärr kör man ju på ångorna dessa dagar för att oftast slappna av när den andre kommer hem och man vet att man kanske inte måste gå ut med hunden tex när man mår som sämst. Nu måste jag ju, vad har jag för val? Se hund stackarn kvida och till slut kissa inne i panik? ALDRIG!


Från att inte ha skrivit något inlägg alls på över en vecka så kan jag nu skriva hur mycket som helst kände jag visst.. Märkligt det där! Men mina ögon börjar äntligen bli bättre så jag kan sitta här lite längre! =) Tjhoo!! Men nu får det vara bra för stunden.