Även om jag skriver mina inlägg här för att lära mig att vara ärlig mot min insida och utsida, det vill säga, Ni. Att lära mig leva utan den där masken jag bar i alla år. Masken som alltid visade en glad och pigg Petra, positiv och utan grubblande tankar. Som så fort jag stängde in mig på mitt rum ramlade av och gick i tusen bitar mot golvet. Ja även om jag skriver här för att fortsätta försöka leva utan den falska masken som skydd så kommer det nog alltid att finnas ämnen och känslor jag finner enormt svåra att ta upp här och även mellan endast fyra ögon.
Det är en sån känsla som omsvept mig nu. En sån tung och dyster känsla med tankar, ord och känslor. Jag vill inget hellre än att skaka av mig den, le och vara glad men det går inte. Den gnager sig bara djupare in och snart har den fyllt varenda milimeter av min kropp.
Ibland blir det så, när saker och ting i livet uppmärksammar vissa drömmar eller minnen. Eller för den delen bara lyckas skjuta in en sekund av en tanke som blir till flera ord i mitt huvud och som sen bara rullar förbi som en långfilm utan reklam. Ibland blir det så vare sig du väljer det själv eller inte.
Jag skulle egentligen vilja skriva ut det här, helt öppet och sant. Med exakt alla de ord jag känner och tänker på nu. Hur det känns där inne i magen, i själen och hjärtat mitt men jag känner att jag inte är redo för att möta frågor eller blickar som skulle kunna tänkas komma sen. Jag orkar inte för det känns bara för ledsamt även om det nog inte skulle bli så.
Ibland sväljer man ord och känslor för att inte såra andra. Då skulle du göra allt för den där starka masken man hade för flera år sen. Ibland saknar jag den.
2 kommentarer:
Den 3:e juli är det beräknat.. Meeeeen antar att det blir övertid!
Ang ditt inlägg så känner jag igen mig i mycket av det du skrev.. men att prata öppet om saker kan ibland vara en enorm lättnad. Att dela med sig av sina tankar, problem, sorger och besvär är att dela dem med andra. Bördan blir lättare att bära. Även om man känner "skuld" inför sina tankar så tror jag att de personer man väljer att berätta för oftast förstår..
Själen måste få skrika ut ibland.
Kram på dig gumman
Känner som dig... Mina jobbiga tankar håller jag för mig själv för om jag hade pratat med min sambo om allt som rör sig i mitt huvud så skulle han nog inte riktigt kunna förstå. Men jag tror att om det börjar barka iväg helt så tror jag att jag hade kunnat söka hjälp om jag inte hade kunnat hantera allt själv.
Ta hand om dig tjejen!
Kram Tanja
Skicka en kommentar