Idag har jag varit på arbetstränings platsen för andra gången. Det var roligt att komma tillbaka idag även om jag däckade i soffan efter förra fredagen. Jag var där idag från strax innan tio till kvart i tolv ungefär.
Det är så roligt att få se lite människor! Att få vara med! Att någon säger "Hej! Hur är det med dig idag?". Det är så roligt! Jag ler. Jag skrattar och jag finns.
Jag sorterade papper idag med, samma hög som sist. Den har sin lilla plats där den ligger och väntar på mig. Ingen press eller stress att prestera. Det är väldigt bra att pyssla med sådant som inte har någon tidsgräns. Jag är inte den snabbaste men det jag gör blir bra. Jag gör färdigt det jag håller på med och jag är extremt noggrann. Så jag har kvalitet med inte kvantitet eller effektivitet. Som jag kanske hade mer av förr men det börjar kännas mer och mer okej. Eller så är det bara känslan av att få göra något som uppfyller en just nu. Ibland tänker jag fortfarande att jag bara vill prestera en massa. Arbeta snabbt och effektivt. Avverka massor med högar av papper för att få känna sig duktig och välbehövd.
Tankarna kommer nog att susa fram och tillbaka under denna start av arbetsträningen. Må så vara då. En del tankar kommer ut i ord här och en del andra stannar inne hos mig.
Jag var slut när jag kom hem idag med. Fast det tar ett tag att varva ner och inse det. Jag är så koncentrerad och spänd när jag är iväg och gör saker så jag har svårt att känna hur jag mår. Det är först när jag landat hemma som jag verkligen kan svara på hur jag mår.
Så jag åt min matlåda och varvade ner innan jag däckade i soffan i närmare en timma. Nu känner jag mig hyffsat fräsch men energin och uppmärksamheten är nog avverkad för resten av dagen ändå. Sakta men säkert tror jag att jag kommer att kunna bygga upp mer av det förrådet. Eller att jag i alla fall ska kunna fylla på det igen med lite sömn efter aktivitet.
I samma veva som jag börjat arbetsträna har jag också gått på min sista akupunktur. Jag var där igår, torsdag, för sjunde gången och jag har tyvärr inte märkt någon skillnad alls. Jag gav det verkligen ett ärligt försök men efter att vi disskuterat mitt fall och hur jag verkligen inte kännt något alls så beslutade vi att det var slut för mig. Det känns väl en smula tråkigt att det inte fungerade positivt på mig men det känns skönt att slippa gå dit och bara bli "plågad". För även om jag verkligen reagerade på nålarna som hon stack så hände inget mer sen. Hade varit skönt om huvudvärken kunde släppa lite men jag kanske finner något annat knep senare i livet!
Samtalen på St. Lukas har också i denna veva minskat drastiskt. Från en gång i veckan till cirka en gång i månaden ska det bli nu. Det är väl egentligen samma historia där. Det ger mig inget. Visst kan det vara skönt att prata om vissa saker men det är verkligen inte på den nivån att jag behöver ett samtalsstöd för det. Jag trodde att jag behövde det än med tanke på hur extremt dåligt jag mått psykiskt för några år sedan. Som man säger så läker tiden sår och det är så med mig med har det visat sig nu. Det är väldigt skönt!
Jag hade mycket tunga bördor i själen för något, några år sedan men eftersom jag inte fick någon hjälp då var jag tvungen att gå igenom det själv. Vissa saker läkte tiden ut och andra fick kanske min älskade sambo ta del av. Jag är glad att jag mår så mycket bättre nu och det var verkligen som ett bevis på det nu när vi bestämde att trappa ner på samtalen eller eventuellt sluta helt.
Så det är som ett avslut för mig nu. Ett stort och betydande avslut. Tacka för mig och stänga igen dörren till allt det där mörka och hemska. Inte låsa dörren helt för ibland kanske jag vill titta in där igen och minnas. Samtidigt håller jag på att sätta upp karmen till min nya dörr. Den dörren som jag så länge har legat och försökt se i framtiden men aldrig ens sett en flisa av. Så obeskrivligt långt borta var den och nu plötsligt är den här!
Tänk vad stort en liten praktikplats kan vara för någon.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar