Då var allt som vanligt igen. Hösten är här och med den alla måsten. Allt har verkligen en förmåga att rasa över en samtidigt. Jag förstår inte hur? Antar att ni känner igen er..
Allt liksom lyckas komma på en gång. Allt sånt där man bara måste göra fast som inte är något roligt eller lätt. Krångel och undersökningar och fix och trix i mängder.
Mmm, nu är det tungt igen. Kanske för att jag känner hur hela min framtid står och hänger på mina axlar. Hoppandes och skuttandes av iver och en så innerlig önskan men ändå så fega och blyga att de kan blåsa omkull med vinden. Jag saknar modet, tapperheten och en rejäl skopa självförtroende.
Idag träffade jag äntligen arbetsterapueften efter sommaren och det kändes bra till en början. Jag har längtat efter vårat möte för jag har haft så mycket tankar men när jag satt där kände jag bara hur magen knöt sig mer och mer, hur tårarna började trycka på och hur svårt det blev att andas emellanåt. F-n också..! Då var all stress, press och ångest tillbaka...
Det känns som att jag måste springa in i ett rum fast jag vet att det rasar den vildaste av eldar där inne. Som att myndigheter står och knuffar en i ryggen och viskar; Gå in du.. det är ingen fara.. Fast dom inte har en aning om hur ont det kommer att göra för de har aldrig ens lekt med elden.
Jag måste undersöka vad jag ska söka för ersättning (ny aktivitetsersättning eller sjukskriven), om jag har rätt till någon ny efter att min aktivitetsersättning går ut vid nyår och vilken. Måste söka senast den 15 oktober, i alla fall om jag söker aktivitetsersättning. Innan dess ska jag ha hittat en praktikplats, fixat papper om det, helst säkert vara igång. Kollat upp om min "gamla" läkare på smärtrehab fortfarande räknas som min läkare även om jag inte är sjukskriven längre (är skilland på att vara sjukskriven och ha ak.ersättning, fick inte vara sjukskriven mer i och med de nya reglerna). Höra om han kan skriva ett nytt intyg åt mig, till vilken part det än nu kan tänkas bli. Be att han ställer mig först i kön och skriver det snarast om jag ska söka ak.ersättning eftersom det förra gången tog flera veckor, om jag inte minns det fel var det månader..
Samtidigt ligger allt med försäkringsbolag och trafikskadenämnden och sprider oro längst där inne i själen. Väntar på den dagen de svarar på min advokats brev och begäran. Vad ska de svara nu? Vad kommer de att förvränga nu? Hur lång tid kommer det att ta? Kommer det bli heta förhandlingar i höst, är det döläge i flera månader till? Kommer jag äntligen få någon ersättning..? Kommer de blå neka och vara omänskliga igen..?
Så mycket tankar och känslor.
Mitt personliga projekt och min innerliga dröm känns också stressande. Jag vill ju!! Varför orkar jag bara inte? Eller varför vågar jag inte? Jag vet inte riktigt vilket det är men det är nog en blandning av båda. Önskar att jag var en driven entreprenör! Med huvudet på spiken jämt!
Samtalet på St. Lukas i tisdags gick bra men vi hann inte färdigt så jag får återkomma till det efter nästa terapi tillfälle som är nästa tisdag igen.
2 kommentarer:
Ja usch...jag har också en klump i magen...väntar på vad försäkringsbolaget beslutar om jag kommer att få någon ersättning men min advokat sa att det ser inte ljust ut! Så mycket som man har lagt ut på behandlingar & mediciner & så mycket man kommer att lägga ut på nacken igenom hela livet...varför ska man då ha en försäkring när man inte får den ersättningen man har rätt till när man väl skadar sig! Hoppas att allt löser sig för oss båda & alla andra som sitter i samma sits...för vi är många som måste slåss för våran rätt hos alla olika myndigheter! Kram Tanja från Ronneby
Vännen, vilken djungel det låter med alla papper du måste fixa och allt annat därimellan. Önskar stort lycka till med allt, vet att DU klarar det! Du är en klippa o en ängel! Fortsätt kämpa så som jag vet att du gör! Kramar i massor från Anns
Skicka en kommentar