Svårt att stänga ute det jobbiga och bara se allt bra

Jag brukar se mig själv som en positiv person. Gjorde det utan tvekan för några år sedan men den sista tiden är jag nog mer skeptisk till det. Jag försöker ständigt vara positiv för om du väljer att se det negativa och alla måsten du målar upp, ja då blir livet ett enda stort tvång. Väljer man att se det positiva i allt så kan du dansa genom livet så mycket lättare, även när det är svårt.

De senaste månaderna i mitt liv har varit så fasansfulla och påfrestande. Jag har haft många jobbiga perioder förr, med insikter som fallit på plats, många långa år av extremt jobbig värk och utan några som helst smärtlindrande faktorer. Allt det har jag gått igenom och blivit så mycket starkare av. De första åren efter olyckan när läkarna sa att jag inbillade mig, när jag bara fick alvedon som hjälp. Alla de hemska stunderna när värken varit så ofattbart påträngande. Ja alla de stunderna har jag tagit mig igenom och bara blivit starkare av. Det var svårt att se då men det vet jag och känner i hela min själ idag att jag blivit.

Men när man hamnar i en ny situation, när kroppen är inställd på ett annat reglage än då. Ja då blir det samma karusell igen fast ändå så annorlunda. Allt det här med att bli utförsäkrad, köpa ett hus och totalrenovera, ta hand om all markservice i hemmet ensam, jaga Försäkringskassan i ett halvår, rädslan när mormor fick en stroke, stressen över att inte orka med vardagen, ångesten över att inte vilja träffa sina vänner för att orken absolut inte finns och oron i kroppen för den dåliga, nästan obefintliga ekonomin. Det här är bara lite av det som snurrat runt i min värld sen strax innan årsskiftet. Det är inte en sak som ändrats eller uppkommit utan det är massor!

Jag skulle vilja skriva massor om FK igen... Har lite mer att tilläga historien om vad som hände när jag ringde handläggaren på FK i fredags. Kort sagt, jag ringde och ringde men fick inget svar. Lämnade meddelande på fredagen och på måndagen. På måndagseftermiddagen ringde hon upp. De hade inget beslut att ge mig då heller, jag var INTE förvånad. Hon sa att det uppkommit lite mera frågor och nu hängde det på att min läkare skulle svara på ett mail hon skickat till honom. Detta helst omgående, hon föreslog att jag skulle ringa och stöta på lite så att han skulle svara snabbare. Eftersom nu hängde hela min ansökan på det. Hur ironiskt är det inte? Ska JAG ringa i FK´s ärende och tjata på min läkare att svara på deras mail?? .. Nöden har ingen lag och i sånna här fall vet jag att jag inte kan göra så mycket annat än att ringa läkaren och tjata om det ska hända något denna månad. Jag höll på att kolapsa av all stress och ångest så jag bad min mamma att ringa. Jag har redan jagat min läkare för ett nytt sjukintyg och nya tabletter... Det är inge roligt att ringa och tjata på människor.

Idag var jag på öppenvårdsteamet och träffade min underbara arbetsterapueft. De senaste månaderna har hon lyckas hålla mig uppe. Det är hon som är den som får mig att andas ut och känna mig mindre korkad. Det är hon som får det ologiska att verka så logiskt! Jag får ny energi av att gå dit och spekulera i livets ting som hjärnskadad. Idag berättade jag fortsättningen på FK historien om min ansökan. Hon tappade hakan och undrade vad f-n det var frågan om! Skönt att höra att någon i någon myndighet i alla fall är vettigt inställd till detta. Hon hade läst mailet från FK och hon var väl måttligt road över de frågor som handläggaren där hade skrivit. Tillsammans hade min arbetsterapueft och min läkare knåpat ihop ett svar så nu återstår det bara att fundera ett par dagar på om jag ännu en gång ska ringa FK och fråga efter ett beslut eller om jag helt enkelt ska försöka tänka att FK kanske kan ringa själva när de väl tagit ett beslut. OM ETT SÅDANT ENS KOMMER...

Snart har väl alla de där dagarna gått, alla de dagar man var tvungen att vara utförsäkrad och med i arbetslivsintroduktionen, innan man kan bli sjukskriven igen. Fast det beror inte bara på vad min läkare säger då utan även på vad arbetsförmedlingens handläggare säger. Han som jag träffat två gånger...

För övrigt fick jag ett brev på posten idag från arbetsförmedlingen. Där stod det att jag var anvisad fördjupad kartläggning och vägledning och det började den 3 april och sträckte sig till den 1 juni. Har ingen aning om vad det handlar om men det var markerat med en blå penna längst ner att jag skulle skriva under. Inget mer än så. Bara ett brev på posten att skriva under och jag vet inte ens vad det innebär eller vem jag ska skicka det till. Hur omänskligt är inte det ? Jag antar att jag får skicka det till den där handläggaren.. Fast det konstigaste av allt är att jag fortfarande är på Iris nästa vecka och det nya datumet är ju på lördag.. Jag känner mig helt förvirrad.

Känner att detta inlägg som så många andra på sista tiden kanske inte är så roliga att läsa? Ganska negativa och nedstämda eller bara rent pessemistiska? (stavas det så?!) Jag får be om ursäkt för det men livet är inte en dans på rosor längre och jag har svårt att stänga ute det jobbiga och bara se allt det bra. När allt det jobbiga ständigt slängs i ansiktet och dunkas in i hjärtat på mig. Då är det svårt att skina som en sol men jag försöker och jag vet att molnen kommer att skingras en dag men just nu blåser det storm.