Jag vet inte vad jag ska säga. Tårarna rinner och kroppen sjunker ihop till en smält snö hög.. Huvudvärken dunkar och trycker som alla andra dagar i veckan. Nacken utstrålar sådan smärta och eländig värk att jag inte hör mina egna försök till tankar. Bakhuvudet väger mer än hela min kropp sammanlagt. Försök att balansera en boll på en pinne samtidigt som någon står och skakar dig. Så känns det att hålla huvudet uppe. Det gungar hit och dit utan någon större koll. I bilen på vägen hem spänner jag käkarna såå hårt för att inte få panik. All hackiga och skumpiga vintervägar med isbulor och gropar överallt är bland det hemskaste jag upplevt på länge och det finns ingenstans att fly för vägen är lika dan hela vägen fram.
Sen att gå och vänta i två veckor på ett besked som betyder så mycket! att hela tiden bli lovad något men att hela tiden också bli blåst på de orden. Hur mycket ska man orka? vad gör man när man inte orkar mera? Ska försöka samla mig nu med lite dryck, tystnaden på landet och min säng. En och en annan tablett mot värken blir det också. Hörs kanske senare.. Vilken fredag..
3 kommentarer:
Hoppas att din kväll blir bättre vännen! Tänker på dig! Saknar dig! Puss o kram från Anns
Finns i tankarna hos dej hela tiden .Står bredvid ,vill så gärna hjälpa men HUR???????/M
Fick tårar i ögonen när jag läste ditt inlägg...säger det igen..det är att läsa om mig själv...tänk att vi är fler som lever med detta...det är inte bara jag som har det så här! Tycker det är väldigt skönt att få följa med dig i din vardag. Kram Tanja
Skicka en kommentar