Tisdagar kan vara ganska illa de också..

Hur många gånger har jag inte skrivit arga och ledsna inlägg här?? Hur många gånger har jag inte börjat med Jag vet inte vad jag ska säga...? Idag är en sådan dag igen. Tyvärr eller tråkigt nog men det är väl just det bloggen handlar till stor del om också. Alla nergångar och problem man hamnar i.

Som vanligt vill jag kasta något i väggen eller ännu hellre åka till den ansvarige för allt detta jävla krångel och skrika rätt ut att han eller hon måste vara dum i huvudet! För inte är de smarta de som planerar alla lagar och regler, eller reformer och praxis. Dom lever i sin bubbla där allting är frid och fröjd men vi som brottas i helvetet varje dag vet att ingenting fungerar riktigt som det ska.

Ska det ta sex månader för att få en ansökan behandlad? Ska det verkligen vara så? Jag hade ju nästan hunnit få ett barn under tiden eller resa jorden runt. Jag hade hunnit ubilda mig till bartender på Mallis eller lärt mig spanska på en språkresa. Ett halvt liv kan man leva under de månaderna om man så vill. (För de som är friska och orkar dock..)

Den 28 september 2009 hade jag mitt möte med min läkare och arbetsteurapeft. Syftet var att läkaren skulle skriva ett intyg till min ansökan om aktivitetsersättning. Allt var frid och fröjd, inte anade jag då att jag skulle leva i ett evigt väntande tillstånd i sex månader framöver. Allt skulle ju vara klart runt nyår. Trodde JAG. Försäkringskassan lurade nere i graven av hemligheter och snigelfart.

För det första tog det cirka två månader att få det ynka intyget av läkaren. Först efter det kunde min ansökan skickas in. Då skulle den behandlas av FK det kunde ta upp till tre månader. Fine! Jag VET att saker tar tid och att man aldrig ska räkna med att få reda på något innan utsatt datum. Livet fortsatte och jag blev utförsäkrad runt nyår och inskriven på arbetsförmedlingen. Till det hör en massa krångel med blanketter, A-kassor jag inte kan vara med i men ändå skulle vara med i, telefonsamtal till och från olika myndigheter, flera felskrivna brev från Arbetsförmedlingen och min nya handläggare som verkade en smula förvirrad. Han ringde mig två gånger varje gång om olika saker han undrade över. Var det han eller jag som blivit utförsäkrad?

Efter det var det två ynka möten på AMS (arbetsförmedlingen) då handläggaren skulle kartlägga mig och mina "problem". Dvs sammanfatta mitt liv kort och gott. Enkelt för mig att beskriva på en timme vardera när man har de problem jag har.. Suck. But that´s life in this showbuisness Get used to it! Jag förklarade att 10h/vecka var alldeles för mycket för mig. Kanske en eller två dagar i veckan med någon aktivitet max två timmar åt gången. Det kanske skulle fungera! Jag skulle ju orka med allt annat jag hade sen tidigare också. Bassängträning, möte på USÖ, träning på gymmet och diverse annat.

En torsdag i februari var jag på möte på Iris Hadar. På måndagen skulle jag börja. Hoppsan nu gick det snabbt! Jag ringde FK för att höra om min ansökan (för femtieelfte gången..), inget besked då heller men det var på gång. De skulle ta beslut i veckan. Jag började på Iris på måndagen och var varje dag den veckan och nästa. Förutom något annat möte någon dag. En eftermiddag hemma när jag låg på sängen började jag räkna på mina fingrar hur mycket jag egentligen var på Iris. 10H/VECKAN !!?!?!?! Suck... hur kunde detta komma sig? Jag hade ju sagt att jag inte orkade det! Va f-n... Inte undra på att jag var helt urpumpad som människa!

Det här är bara liiite ur hela historen som utspelat sig sen den 28 september 2009. Nu är jag på Iris två dagar i veckan och en timme åt gången. Till och med det lilla är för mycket just nu då jag körde över mig själv de första veckorna. Jag orkar inte med livet som det är just nu men jag var visst för dum för att inte ha koll på det själv.. Jag trodde ju bara att jag skulle vara där två dagar då FK sa att de skulle ta beslut och jag skulle få reda på det per post samma vecka som jag började där.

Nu är det slutet på mars och jag vet fortfarande inte mycket. Jag har i flera dagar tänkt ringa FK och fråga vad de håller på med. Ni kanske minns det sista jag skrev om ansökan för ett tag sen? Att jag kanke inte ens kunde få godkänt för att jag nu tillhörde AMS.... Så idag, även fast jag helst ville lägga mig i sängen och sova ett par timmar efter en jobbig dag, så ringde jag. Klockan närmade sig halv fyra och jag hade inte hunnit ringa om jag vilat först. Så trots kaoset i hjärnan och värken så ringde jag. Fick svar av den faktiskt trevliga handläggaren jag nu pratat medd x antal gånger.

Jag frågade om hon kom ihåg mig eller om jag skulle dra hela valsen igen. Hon kom ihåg så det var skönt. Jag frågade artigt om hur det gick, som alla andra gånger. Det är sällan jag blivit arg på någon handläggare eller liknande. Det kan nog räknas på en halv hand.. Till svar fick jag det roande svaret att hon inte visste så mycket. Jag fick upptadera henne lite om vad vi sagt sist och då mindes hon det.

Nu hade hon i alla fall fått svar på att jag visst kunde få ansökan godkänd även om jag var inskiven på AMS. TACK GODE GUD FÖR DEN MÄNSKLIGA RÄTTIGHETEN! Sen kom ju då nästa smäll så klart.. Hon hade inget besked ännu och visste inte när det skulle tas. För några veckor sedan sa de att allting var klart och att ansökan låg på beslutsfattarens bord. Super! tänkte jag. Så nu när de fått reda på att jag visst kan få godkänt ändå så tyckte jag väl att det borde gå fort men inget hände ju! Varför? Joo för att hon, den här trevliga handläggren inte tryckt på så mycket att de ska ta mitt beslut. "Och nu är det ju så att din period på Iris snart är slut så då kan du ju bli sjukskriven igen.. Om du vill...". Jag blev eld och lågor och förklarade med gråten och skriken i halsen att jag inte gillar att bli arg och jag inte är sån som person som skriker ut mina ord för att få viljan igenom. Du tycker inte att det räcker med att jag har ringt dig ett antal gånger och frågat om hur det går med ansökan, plus att min mamma har ringt dig, att det borde räcka för att förstå att jag vill ha ett besked så fort som möjligt?. Mmm, jaa... det var ju hennes fel eftersom det inte var hon som legat på så det var ju på henne jag skulle skälla i så fall. Javisst vad trevligt sa jag. Jag föreslog att hon skulle leta reda på sin arbetskollega och ge denne eld i baken och att jag ringer tillbaka på fredag och då vill jag ha ett besked. END OF STORY!


Nu är jag ännu värre kaputt.. återkommer senare med andra intressanta iaktagelser.