Nyss hemkommen efter en fullspäckad dag. Hur blev det så här? Jag vet hur det blev så här men ändå så vet jag inte. Den största saken som sätter käppar i hjulet för mig just nu med det kognitiva är den enda saken jag inte kan reparera. När man har kognitiva svårigheter av olika grad eller av olika skäl så finns det en sak som alltid stjälper oss berörda. Det är att våra hjärnor blir för trötta för att tänka en tanke.
När jag har bensin kvar i tanken så kan bilen köras. När bensinen tar slut kan man åka och tanka. Varningslampan tänds ju när du har några mil kvar. Ibland kan du även köra en bit på ångorna när det krisar! När du tankat upp dig igen kan du köra hur långt som helst.
I mitt fall saknar min bil en varningslampa. Det finns inte ens en provsticka att doppa i bensintanken för att se efter. Så när bensinen tar slut så är den tom och bilen blir ståendes helt slutkörd. Finito liksom!
I det läget är du för trött för att inse det själv. Eftersom du inte får någon blinkande varningslampa är det svårt att veta när man ska börja närma sig en mack. Så att det blir i lagom tid. Man vill ju inte köra av för tidigt och gå miste om det roliga på vägen! Men om du råkar köra bara en liten liten mil för långt så blir du direkt ståendes vid vägkanten utan att förstå vad som hände.
Det finns ett fint ord för detta i sjukvårdens kretsar men jag minns det inte nu.. Detta är i alla fall det som jag har så himla svårt att komma ihåg, ta in och lära mig. Det blir ju svårt bara för att jag så himla snabbt blir så utmattad i hjärnan att jag inte längre orkar tänka en tanke.
Det kanske inte låter så svårt eller jobbigt att inte orka tänka. Så kan ju alla känna! Att man är så slut och trött att man bara vill kasta sig i soffan och bli lämnad ifred. Eller hur? Men för mig blir det så farligt då jag gång på gång vållar min egen olycka. Jag blir utan förvarning för trött och orkar då inte längre tänka en tanke och när jag inte längre orkar tänka en tanke så kan jag inte upptäcka själv när jag ska sluta med saker och ting. Då går kroppen in på autopilot och kör på autoban i flera mil innan jag tillslut kraschar då bilen blivit helt överhettad och motorn skurit. Reparationen på den olyckan blir så mycket längre än de mil jag kört!
Jag kan inte heller som ni, köra på ångorna när det skulle behövas. Det vill säga att när man är trött men håller på och jobbar med något kan de flesta alltid "rycka upp sig" en smula för att orka slutföra den saken man håller på med. Det kan inte jag. Tar jag slut så tar jag slut! Också något som är svårt att inse och lära sig leva med.
Det finns ju vissa varningsignaler för mig med. Det är dem jag håller på och försöker lära mig. Att få in dem som en rutin i vardagen utan att jag ska behöva tänka på hur och vad jag gör. Nya vanor helt enkelt. I det här fallet är det många olyckor eller sladdningar kvar innan jag har lärt mig att köra min nya bil. När den stora insikten föll ner om hur jag egentligen borde leva i förhållande till min nacke så föll otroligt många bitar på plats i manualen till mitt nya jag och liv. Fast när det kommer till det kognitiva så är alla de sidorna i manualen ännu blanka. Så jag kommer att göra många dumma saker än men det är också av dem jag lär mig!
Så något som för er verkar uppenbart att jag inte borde göra kanske inte är uppenbart för mig. Än. Ibland kan det vara bra att fråga mig om jag verkligen borde göra ditten eller datten, men ni ska aldrig klaga på mig. Aldrig säga som en uppmaning vad jag borde eller inte borde göra för jag är inte helt tappad bakom flötet. Jag simmar bara runt med det ibland.. Säg hellre när jag gör någonting bra. Eller hjälp mig på traven genom att fråga om vi ska ta en liten paus. Ta en kopp kaffe eller saft. Om vi ska halv sova en stund i soffan. Eller om vi ska leka tysta leken!
Nu sitter jag här och känner hur tabletten börjar få värken att dala lite grann. Det är skönt när det hjälper! Men att komma hem till ett mörkt och smutsigt hem är inge roligt alls. Jag känner mig stressad för jag har svårt att koppla av då jag känner allt jag skulle vilja orka göra. Ända sedan jag började på Iris Hadar har mitt liv kommit på sned och jag hinner inte alls med det jag vill göra! Det är enormt frustrerande!! Jag skulle kanske hinna men då skulle jag må pyton klent sagt.
Jag skulle vilja dammsuga, torka äckliga golv som är fulla med smuts efter blöta tassar och dropp. Jag skulle vilja torka köksskåpen för de är numera fläckigt vita.. Jag skulle vilja städa ur kylskåpet för lukten där inne är inte den man önskar i sitt kylskåp. Jag skulle vilja städa badrummet så att man känner sig ren även efter duschen.. Jag skulle vilja bädda rent i sängen så att du inte känner dig smutsig av att krypa ner i den.. Jag skulle allmänt vilja plocka i ordning på våra saker som verkar ligga överallt. Men det finns ingen ork eller ingen tid.
Och så skulle jag vilja åka till en affär och köpa mig ett par smidiga, låga gummi"stövlar" ! För nu rinner helvetet loss och det blir stora sjöar att ta sig fram i och med en hund som vill gå där han vill gå blir det lätt blött!
Någon som har någon snille blixt på hur jag ska lösa allt detta? Nu ska jag krypa ner i soffan och kolla på ett inspelat avsnitt av Grey´s! Ska bita mig i tummarna för att inte bli en galning och dra fram med dammsugarn i hela huset och putsa och feja tills blodet sprutar..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar