Torsdag förmiddag, nyss inkommen från en promenad med hunden i tunga gummistövlar. Det var motigt att gå ut idag och jag skulle helst vilja krypa ner i sängen igen och titta på en film. Har dock inte ens en tv i sovrummet så det blir väldigt bökigt att ordna det.. (tillhör de som egentligen vägrar ha en tv i sovrummet!).
Ska vara på Iris klockan ett. Har ingen lust eller ork alls men vad gör man inte när någon annan bestämt att man ska vara där. Ibland känns livet bara så fel. Jag menar man har ju bara ett liv, som vi vet idag i alla fall.. och ska man då inte leva det så att man är nöjd att man lever?
Alla dom som drabbas av en dödlig sjukdom brukar ju inse ganska snabbt att man borde göra saker på ett annat sätt. Inte bara tänka att det gör jag sen. Nu är jag ju inte döende tack och lov men ibland funderar jag på hur livet egentligen ser ut. Alla de funderingarna handlar väl kanske egentligen om mina drömmar om äventyr. Dom där drömmarna som nu mera bara ger mig en stor sorg. Det är inga roliga drömmar längre för de känns så otroligt svårt att leva ut dem i verkligheten så som mitt liv ser ut idag.
Många säger att jag inte ska sluta drömma. Det gör jag väl inte heller helt men hur roligt är det att gå och drömma om något som är så otroligt svårt att få förverkligat? Drömmar är ju drömmar så det är sant att man ska gå och fantisera om dem. Många kan ju dock förverkliga sina drömmar om de bara ger sig tusan på det. Det kanske jag också kan, jag vet inte, men det är så många saker som gör det ännu svårare för mig.
Jag kan inte bara köra över min kropp och flänga runt som andra. Jag har inte möjligheten att jobba extra mycket en period för att spara ihop pengar till en långresa. Jag får inte alltid lämna Sverige när man är sjukskriven eller inskirven någonstans. Det finns så många praxis om sånt där och det är mycket man inte får. Jag kan givetvis i vissa fall "ansöka" om att få åka på semester. Det har jag gjort och fått åkt iväg någon vecka eller så men när det kanske skulle handla om månader är det inte lika lätt. Jag kan inte bara lämna all "rehabilitering" här hemma och dra iväg, om motförmodan allt annat skulle lösa sig, för vad händer då med mitt "ärende/liv/rehabilitering/ev. arbetsträning" när jag är borta så länge och sen kommer hem? Börja om på nytt igen antar jag.. Så många saker som känns kvävande när allt man vill är att leva livet.
Ibland önskar jag att jag var 63 år eller nått och hade mina unga år bakom mig. För det är nu jag vill leva som mest. Mitt egna liv precis så som jag känner för. Inte ständigt eftersträva att bli bättre och finna mig efter myndigheters olika steg att gå igenom. Visst vill jag bli bättre! Det är ingen tvekan om saken!! Det är bara tråkigt att känslan av att när jag väl kommer ha fått sådant flyt i livet i min nya kropp med nya förutsättningar kommer jag vara så mycket äldre att mina drömmar sedan länge tvingats suddas ut. Familj vill jag ju också ha och när man väl skaffar barn finns det inget utrymme för att åka utomlands och jobba ett år eller så.
Mmm.. ibland grubblar jag mig sömnlös över detta. Det går i perioder hur stark sorgen är. Ibland känns den nästan obefintlig men ibland väller den upp ur graven och drar ner mig dit med hårda kalla tag.
Egentligen ville jag bara skriva att jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Att det är flera veckor sedan jag kunde tänka en enda klar tanke. Logiska saker är totalt ologiska. Det är extremt uttröttande att ha sådan sirap i hjärnan varje dag.
Nej nu måste jag göra mig iordning för dagen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar