Jag öppnade munnen och sa STOPP.

Sitter nu här vid datorn och försöker återhämta mig efter duschen. Att det ska vara så jobbigt att tvätta sitt eget hår! Fast nu är det extremt då hela min kropp värker av trötthet. Jag är så utmattad i hela kroppen att jag inte vet vad jag ska ta mig till. Jag försöker vila på dagarna och jag doserar mina aktiviteter. Jag har faktiskt blivit duktig på att sätta stopp för mig själv! Nu ska ni dock inte gå med pekpinnen varje gång jag gör fel, för fel kommer det fortfarande att bli. Ingen blir perfekt över en natt!

Jag mailade vårdcentralen igår om alla mina underliga symptom. Så nu väntar vi på att de ska ringa upp mig någon dag. För något år sedan hade jag väldigt lågt järn värde i kroppen, folsyran var också låg, så då fick jag äta tabletter varje dag i ett halvår. Det blev ingen ny koll efter det så jag vet inte om värdet steg. Nu undrar jag dock om det kan vara det som spökar igen. Jag är ju så himla trött!! Utmattad helt enkelt. Fast till saken hör ju många andra faktorer som har spelat sin roll de senaste månaderna, men jag känner mig inte kry. Det var mellan 2-3 månader sen. Jag är utmattad, mer snuvig än vanligt (är alltid lite täppt i näsan..), hemsk huvudvärk i princip varje dag, trycker i ögonen/näsan, feber känsla till och från, nästan allt vatten jag dricker smakar konstigt och väldigt ofta blodsmak i munnen. Ja det är bara lite av alla luddiga symptom. Något är det som inte stämmer men jag vet inte vad.

Det blir svårt när man har en skada i grunden för jag vet att min nacke påverkar massor! Men jag kan ju aldrig ta för givet att det är den som påverkar ALLT. Så man drar sig ofta för att ringa vårdcentralen för om man säger att man har mer huvudvärk än vanligt tex, så säger de oftast att det beror på min skada. Och ja, de har ofta rätt för så är det för det mesta men i vissa fall när det rör sig om andra saker eller en "ny" typ av huvudvärk då blir det ju inte alltid rätt att skylla allt på nacken.


I fredags tog jag beslutet att säga till personalen på Iris Hadar att jag inte klarar av att vara där alla dagar i veckan. Det är på tok för mycket!! Jag kände mig lite lurad av min handläggare på arbetsförmedlingen.. För när vi hade våra möten innan allt detta drog igång så sa jag klart och tydligt att 10h/vecka är alldeles för mycket för mig. Det var ju det F.kassan hade erbjudit och jag klarade inte det. Därför var jag ju fortfarande hemma. Han nickade och antecknade men efter första eller andra veckan på Iris så låg jag hemma i min säng och filosoferade. När jag låg där och räknade på mina fingrar så gick det ju upp för mig att aktiviteterna på Iris var ju 10h i veckan!! Va f-n! tänkte jag. Inte konstigt att jag varit så jävulusiskt slutkörd den/de veckorna!! Jag var så förstörd att jag inte ens förstod det själv hur många timmar jag var där. Jag hade bara tagit en dag i taget för det var så mycket jag klarade av. Jag avvaktade redan från början med att säga vad jag klarar och inte klarar för jag trodde ju inte jag skulle vara där så länge. I och med beslutet jag väntade på och fortfarande väntar på! Men..! Så i fredags när vi hade personliga samtal med psykologen och sjuksköterskan sa jag som det var.

Vi hade även gjort en stress kontroll bla och mina värden var skyhöga. Typ det högsta som gick... mm.. de två veckorna var de värsta på länge! De var nästan värre än när jag mådde som sämst psykiskt. Herregud M, sambon, fick ju knappt röra mig de veckorna. Jag ville bara stänga in mig i världens hörn och stanna där. Ensam. Känner fortfarande lite så. Hur som helst jag sa att jag absolut inte klarade av att vara där alla dagar och timmar. Inte om jag skulle klara av mitt egna liv utanför Iris. Psykologen och sjuksköterskan var snälla och förstående, det visste jag att de skulle vara så det var inga problem. Stora stenar lossnade från mina axlar och jag kände hur jag slappnade av en smula.

Vi bestämde, eller jag bestämde rättare sagt att jag skulle vara där tisdagar och torsdagar. Endast en timme per dag! Inte två. Så idag känner jag mig lugnare och tryggare i att gå dit. Ingen stress och press på att försöka hålla sig sansad i två timmar. GUD VAD SKÖNT!!! Jag klarar att koncentrera mig cirka 20 min, helt beroende på dagsformen också men att då sitta i två timmar. Dock med fika paus emellan. Har varit så krävande att jag varit totalt däckad efteråt. Jag har i och för sig varit helt väck den sista timmen på Iris varje dag men idag kanske jag hänger med hela tiden jag är där! Det skulle vara skönt. Att känna att man lyckas också!

Nu ska jag gå och byta morgonrocken mot kläder och vira ut håret ur handduken!

Kom ihåg att njuta av de små stunderna i livet för det är då vi lever!