Börjar bli nervös..

Så idag ska jag iväg, alldeles strax ska jag åka.. Jag har suttit här och funderat om jag ska skriva vad jag ska göra eller inte.. Jag skäms lite tror jag, men jag har skrivit det förr.. men ändå skäms jag. Inte kan man ju må dålig heller, det gör ingen människa. Jo det gör många men alla håller käft och biter ihop. Men jag ska iväg på en psykolog bedömning nu.. tror det är vad man kan kalla det. Ska träffa en person i alla fall som kanske kommer att skriva en remiss till någon annan psykolog om han/hon tycker jag är i behov av det.. Nervös är jag i alla fall men nu måste jag packa ihop och åka på mina rangliga ben. Så.. nu var det sagt i alla fall. Till nytta och till onytta..

* * * * * * * * * * *

Tur och retur till staden, nu är jag hemma igen. Några liter bensin och parkerings kronor fattigare. Han hade glömt boka in mig, eller nått, hel förvirrad människa. En främmande karl, eller hrrm.. äldre gubbe, öppnade en dörr i trapphuset och frågade om jag sökte honom. Ja inte f-n vet jag när han inte ens presenterade sig.. Där stod jag som ett fån och visste varken ut eller in, om jag var på rätt våningsplan eller helt fel, men han tog hjärnan i bruk och frågade vad jag hette. När jag presenterat mig skickade han ut någon annan kvinna ur hans lägenhet och viftade in mig. Jag visste fortfarande inte vad karl hette eller om jag kommit rätt. In genom hallen och en till hall och sedan in i ett rum med fördragna gardiner som satt ihop med en grön klädnypa. I det gamla skåpet som stod där så ståtligt lågt det fullt av stora stenar. Så stora att det inte gick att stänga skåpet. Hade jag hamnat rätt...? Mannen ursäktade sig ett antal gånger och upprepade frasen; Det måste ha blivit något fel här... Jaha, vad för fel undrade jag. Inget svar. Det måste ha blivit något fel här... Ja.. jag fortsatte undra men fick inget svar. Han frågade igen vad jag hette, när jag var född. Han frågade om jag var född -61. Först tänkte jag skratta, för även om jag är urdålig på matte kändes det totalt ologiskt att jag skulle vara född då, men sen när karl tittade på mig lika allvarig som i trappuppgången så svarade jag snabbt nej. Jag är född 1984 . . . Ja, samma prosedur upprepades några gånger, han bad om ursäkt, jag sa att det är sådant som händer. Vad som nu hade hänt.. Han bad igen om ursäkt, frågade om jag kunde komma tillbaka senare idag. Jag frågade, När då? Men fick inget svar. Han frågade om morgon dagen, Javisst , sa jag. Han bad ännu en gång om ursäkt, sa att jag fick komma tillbaka gratis. Jo det var ju snällt, men tanken att jag just hade lagt i en hel drös med mynt i parkerings automaten sved ändå. Han följde mig ut, bad igen om ursäkt och tackade för att jag reagerat så som jag gjorde. Jag sa igen att det är sådant som händer och att det krävs lite mer för mig att bli arg. Han bad IGEN om ursäkt, klappade mig på armen och uttryckte igen att det var skönt att jag reagerade som jag gjort. Dörren gled igen och jag stod åter i trapphuset med en djup suck. Bara till att sätta sig i bilen och köra hela vägen hem igen.. I onödan. Härligt när man mår så dåligt av att åka bil varje dag..

Nu har luften runnit ur mig och jag tycker det bli en annan dag. Frågan är om jag vill att det ska bli morgondagen dock..