Besöket då

Så i förmiddags var jag iväg igen, till den mystiska psykologen. Är alla psykologer mystiska...? Man kanske föds till det... Nåja, han var i alla fall väldig vettig när vi väl satt oss i hans rum med alla stenar och började prata. Dock gjorde han en favorit i repris från gårdagen och var tvungen att berätta för patienten han hade innan mig hur snäll jag hade varit igår mot honom. Nu när han hade glömt mig.. Ja.. vad ska jag säga, vissa ältar visst vissa saker. Mer än jag. Skönt att se att man inte är ensam. Haha.. Mötet gick bra, jag höll god min. Det vet ju ni smärtisar vad det innebär. Speciellt fröken T med ryggen, som jag för övrigt ska fika med imorgon! Mysigt mysigt!

Han sa att jag hade ett gott psyke. Hallelulja jag fick godkänt hos psykologen! Jag var inte sinnessjuk i alla fall! För er som misstänkt något sådant.. Haha.. Nej ursch vad hemsk jag är. Men han sa många fina saker om mig, trots att vi bara setts så kort stund. Jag hade fina egenskaper, en sund och bra inställning och så var jag intelligent (pinsamt nog vet jag inte ens hur man stavar till det...). Han tyckte dock också att jag hade varit med om en del.. Har jag, tänkte jag. Jag har ju "bara" varit med om en bilolycka, och det var flera år sedan. Alla de som har haft cancer då, plus en skada, plus någon annan symtom. Alla de som blivit mobbade och retade av sin familj för de plötsligt har så ont.. Alla dom har varit med om mycket. Jag ska inte klaga. Men jag förstod vad han menade. Jag vet att det inte är konstigt att jag mår så där halvt bra, att jag är ledsen och deprimerad. Jag har mina anledningar. Så han skulle skicka en remiss vidare. Har ingen aning om när eller hur lång tid det kan ta. Det visar sig.

Jag känner, som så underbart är, ingen större panik längre. Dels för att det äntligen är på väg, snart kan någon annan än min älskade sambo och familj få vara mitt stöd. Nu vet jag att det är på gång i alla fall och det kan ingen längre ta i från mig. Sen känner jag av min nya medicin också tror jag, de jobbiga biverkningarna jag hade de första två veckorna är nästan helt borta. Det har vänt till något positivt. Innan jag började med dem kände jag själv en liten förändring i mig också men de har nog hjälpt mig lite till och jag tror att om det fortsätter åt detta håll kommer jag att må så väldigt mycket bättre för varje vecka som går! Det är en underbar känsla att äntligen känna sig glad när jag verkligen är Glad. På riktigt! Att upptäcka att jag sitter och små ler ibland när jag kör bil för mig själv bara för att jag är så fylld av liv just då. Att känna lusten att vilja planera för ett nytt liv sakta saaakta smyger fram och knackar på min axel. Jag är inte redo riktigt än men jag viftar inte bort det längre.

Jag är så lycklig för min egen skull att ni inte kan ana, men mest är jag lycklig om detta allt fortsätter åt rätt håll så att Ni, mina vänner och familj, kan få tillbaka något av mig.