Orättvist

Idag känns allt så himla orättvist bara!

Varför ska jag tvingas slita som ett djur för att få en skaplig vardag medans andra "bara" kan leva på med sina vardagliga problem? Ibland känns det bara så himla orättvist att varje dag är en stenhård och ensam kamp just nu. Att när jag vaknar varje morgon har jag så ont i huvudet att jag inte vill röra mig, att nacken värker så förbaskat att jag mår illa, att jag helt enkelt skulle vilja kunna somna om trots all smärta och bara sova tills allting har fallit på plats.

Jag har så ont i magen att jag inte kan äta men jag är så hungrig så att naveln skakar hand med ryggraden. Jag äter mina måltider men det hjälper föga. Jag är för trött för att laga mat eller handla. Ibland går det ändå men ibland går det inte alls.

Jag har nyss dammsugit hela huset efter jag fått lite smått panik över att snubbla på alla högar med hundhår och mossa som nu tycks krypa fram från varje hörna. I över en vecka har jag gått och försökt blunda för dessa stora dammråttor men idag kunde jag inte vara blind längre. Alla vill vi väl ha ett hyffsat rent hem? Badrummet och köket skulle behöva skuras från topp till tå också men det finns ingen kraft kvar alls nu. Handla skulle jag också behöva.. Kanske går efter jag tagit lite piller.

Är det så här livet ska vara? En ständig kamp för att få existera?

Man ska inte vara negativ men det är så himla svårt att se en framtid när det är andra personer som bestämmer vad som ska styra ditt liv. Det är andra personer som inte alls känner mig som ständigt bollar mig fram och tillbaka mellan sig. Som den bunt papper jag är för precis dem. Jag är ingen person utan jag är bara ett fall i mängden. Jag är så innerligt trött på att känna mig osynlig av myndigheter. Det är ju inte så det ska vara men det är så det är.

Jag skäms nästan för hur blåögd jag var innan nyår, när jag inte trodde att de nya reglerna skulle drabba mig. Så otroligt fel jag hade då, jag kunde aldrig ens i mina mardrömmar tro att det skulle bli så här. Omänskligt.

Har pratat med försäkringskassan idag igen, inte den handläggaren jag sökte men en annan på deras "allmänna" telefonsvarare. Jag har även ringt en ansvarig på rehab. Jag har även varit på träff på öppenvårdsteamet hos min arbetsterapueft (jag lär mig aldrig stava till det..!).

För första gången i hela min tid som skadad var det idag någon från en myndighet eller landsting kallade mig stark. Aldrig någonsin har någon sagt de orden och med ens visat sig så mänsklig. Det värmde så starkt där inne att höra henne säga det. Att någon som jobbar med "detta" kan uppleva mig som stark kändes som ett stort kvitto på att jag inte är galen som tycker att livet är så hårt just nu. Det gav mig en liten puff att orka lite till. Jag vill inte ha någon av alla de näsdukar hon visade och sa att hon var förundrad över att jag inte använt upp hela hennes förråd av dem..

Imorgon är det möte med min handläggare på AF och personalen på Iris Hadar. Det är ett slutsamtal och jag har ingen aning om vad som kommer att sägas eller vad som ska hända nu. Det ska bli spännande att se vad de har att säga och vad de kommer att svara på alla mina frågor. Jag har en del. Jag är trött på att bollas runt som en hög papper. Nu vill jag ha svar men jag vet att de inte brukar kunna ge några.