Idag har jag varit på slutsamtalet på Iris Hadar och nu är även jag helt slut. Jag orkar inte skriva om vad som sades nu, är alldeles för urpumpad för det. Så om jag orkar så kommer det senare ikväll eller helt enkelt när orken faller på.
Det har hänt lite nya saker angående min ansökan om aktivitetsersättning och den ansvariga handläggaren på FK. Jag kan också bara kort säga att de aldrig slutar att förvåna mig med nya saker som tillfaller och försenar min behandling av ärendet och det slutgiltiga beskedet tycks aldrig komma. Papper och intyg som skickas men försvinner på vägen, handläggare som är segare än kola och allmänt strul. Idag efter ytterligare telefonsamtal hit och dit i stundens ilska och förtvivlan fick jag nog. Jag sa åt handläggaren att hon fick komma ner från sitt kontor och hämta intyget personligen ur min hand. Inget mera postandes hit och dit eller handläggare, sekreterare eller läkare som ringer runt och missförstår varanda så gravt att INGENTING blir som det ska. Personligen tyckte jag att jag gjorde en kupp att tvinga ner handläggaren för att möta mig personligen i deras lobby. Äntligen fick jag se vem människan var!! Precis som jag tänkt mig.. vit hårig, page, glasögon och ett handslag som döda fisken..
Hon fick mitt intyg och jag sa åt henne att kolla upp vart hennes har tagit vägen för det är f-n omänskligt att det får gå till så som det gör. Innan jag vände på klacken och gick sa jag åt henne att inte tappa bort det.. För det är väl nästa sak som kan hända...
Det känns som brännässlor på insidan av min mage. Det känns som om någon trycker en stor och tung sten mot mitt bröst. Det känns som om mitt huvud sitter löst och elaka människor knuffar det fram och tillbaka. Det känns som om jag faktiskt inte riktigt är levande.. men det är jag.
Det kommer att ordna sig allting, på något sätt, det gör det Alltid. Dock oavsett hur eller när det väl ordnar sig så kommer resan dit ändå att göra ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar